Hej!
Jag är pappa till en underbar kille på snart 7 år. Han har dock problem med den sociala biten, inga riktiga kompisar, vredesutbrott där han kastar och har sönder saker, svårt med ändrade planer etc. Vi har gjort en utredning och igår fick vi svaret Autistiskt syndrom eller Aspberger, dom var inte riktigt överrens ännu.

Dom undrade om vi hade något speciellt emot en diagnos, jag har naturligtvis googlat ihjäl mig sedan dess med för och nackdelar...
Han är så ung ännu så vi måste ju fatta detta beslutet åt honom, jag känner mig bara villrådig.
OM han får en diagnos så kanske han kan få bättre hjälp så det känns mest rätt för mig spontant.
Vilka hinder blir en diagnos för honom i livet...(körkort, försäkringar)
Hur har ni andra föräldrar resonerat?

Helt tagen av detta, det snurrar runt i huvudet just nu...

Det enda "dåliga" med att inte få en diagnos, utöver att inte få den hjälp man behöver, är att man kan gå runt med en känsla av att det är något annorlunda med en själv utan att veta vad det är. Jag skulle behövt en diagnos tidigt och mina föräldrar visste sedan jag var liten... jag hamnade dock till slut på elevvården och sedan inom psykiatrin på grund av ångest och depression. Fick reda på det själv för att jag mådde dåligt. Kändes lite taskigt att föräldrarna vetat men inte gjort något. Min pappa förklarade det med att han inte ville att jag skulle ha en diagnos i pannan... men diagnosen är ju konfidentiell - ingen kan få reda på det så länge man inte berättar.

En diagnos är så konfidentiell som lagen säger och praxis medger. Det kan ändras, och jag har för mig att det inte är så helt med konfidentialiteten i arbetslivet och att vi diskrimineras i försäkringsfrågor. Men det vet andra mycket mer om än jag.

Jag har inga barn och gick i skolan innan AS "fanns", men det jag har fått intryck av är väl ungefär att i själva skolan kan en diagnos vara ovärderlig, rädda skolgången för en - om man nu inte råkar vara rätt "normalkompatibel" ändå och om man har turer att bo på en ort där det finns bra alternativ för aspergare och ha föräldrar som är beredda att kämpa en hel del om så behövs; men när man sedan själv ska ta ansvar för högre utbildning och jobb kan man utsättas för desto mera diskriminering på grund av både allmän okunnighet och rädsla och de även för normala människor allt mer upptrissade kraven på folk.

Men att sedan sia om åt vilket håll olika delar i den kompotten kan ha gått när de väl blir aktuella för en sjuåring...

Jag har själv slagits för att få utredning och diagnos av mina barn, så jag kan bara se fördelar med att veta och därigenom kunna få kunskap, verktyg, stöd och hjälp i skolan och senare.

Försäkringar är inte ett så kul område, men det känns långt ifrån som ett skäl att låta bli, fördelarna är så mycket viktigare (som skolanpassningar t ex, det är ju nåt han ska leva med VARJE DAG).

Körkort är inget problem, om han nu inte har bekymmer som gör att han inte ska köra, den dag det blir aktuellt.

Lycka till!

Det var en fråga vi frågade oss när skolpsykologen föreslog utredning, hon ansåg att vår grabb så nio år, låg inom autismspektrat. Det blev utredning och AS-diagnos.

Mitt främsta argument för diagnos skulle vara att pojken skulle få mer hjälp. Så mycket mer hjälp i skolan har det inte blivit. Han fick lite stödtimmar redan innan diagnosen och de blev inte fler med diagnos. Argumentet från lärare till det är att det finns de i klassen som inte ens klarar målen, vilket sonen gör, och de är de som måste få hjälp. Det är sorgeligt att det måste bli katastrof först innan hjälpen sätts in.

Det possitiva är att jag fått utbildning, givande och intressant. Jag förstår sonens (och lite mitt eget) sätt att tänka, styrkor och problem mycket bättre. Jag har fått vårdnadsbidrag eller vad det nu heter på en 1/4 basbelopp, jag och pappan har 10 dagar om året med sjukersättning för att vara med barnet i skolan.

Lycka till

ekhammar skrev:Han har dock problem med den sociala biten, inga riktiga kompisar, vredesutbrott där han kastar och har sönder saker, svårt med ändrade planer etc.

Här är det viktigt att ta reda på varför han reagerar som han gör.
Aspergare mår i regel bra av ordning och reda, något sånär tydliga rutiner och vi mår dåligt när saker sker hullerombuller och hipp som happ.
Kan förklara det närmare, men nu ska jag med tåget om 5 minuter.

Min son var 7,5 år när han fick sin diagnos o vi tvekade aldrig. Han fick även själv veta det strax efter. Vi har inte en sekund ångrat vårat beslut. Funderar inte på det alls, det är ju som det är.

På ett sätt har du redan insätt att din son och familjen behöver hjälp och att något inte ser ut som hos hans jämnåriga kompisar, eftersom du låtit din son genomgå en utredning.

Du har genom denna fått ett svar på att han iaf befinner sig inom autimsspektrum. Även om han skulle få diagnosen Autistiskt syndrom som är den tyngre av dem, som baserar sig på hur de bedömer svårighetsgraden på hans problematik. Beteckningen för "problematiken/svårigheterna" kan ändra sig med åren och senare i livet vid en ny utredning övergå till AS.

Vid Autistiskt syndrom kan det ibland vara lättare att få tillgång till mer personlig hjälp, inte bara resurs förstärkning i klassen i tex skolan.

I princip har du inget val om du ska acceptera eller inte, eftersom jag antar att ditt mål var att få ett svar på varför det ser ut som det gör för din son.

Om du vill hjälpa din son, så ta emot den hjälp som finns att få, men framför allt så kartlägg/lär dig vad som är din sons styrkor och fundera över hur du och andra i hans omgivning kan använda dem för att underlätta/undvika konfliktfyllda situationer.
Fokusera på det som är bra och som fungerar, leta möjlighet, inte felen.

Det allra viktigaste tycker jag är att du ser till att den hjälp din son kan få utgår från hans individ och inte från det diagnosnamn som de har satt på hans svårigheter.

När du söker hjälp/stöd namnge hans diagnos och berätta sedan om hur just din son fungerar och varför du anser att han behöver detta stöd. Att berätta om hans diagnos brukar vara rätt verkningslöst, eftersom schablonbilden av hur man är om han har en diagnos inom AST, fortfarande lever kvar hos många.

Kan du acceptera hans diagnos, så kommer du också öppna upp för frågor från honom. Jag ser det som en självklarhet att han ska få ett namn på varför han tex brister i den sociala biten, får utbrott.

Ju mer vi lär/vet oss om oss själva, Ju större är chansen att vi kan göra ett val hur vi ska hantera olika situationer som vi hamnar i.

Att berätta behöver inte vara en stor grej säg tex: Du vet när du var där och pratade och gjorde en massa tester, nu har dom fått svar på varför du kan bli så arg. Det heter .......har du något som du vill fråga om?
Vänta inte med att berätta för honom, rätt ålder och tillfälle finns inte, utan är nog mer ett försvar ett önsketänkande hos oss föräldrar, när vi inte riktigt vet vad vi ska säga eller vilka frågor vi ska få.