Jag har gjort mycket research om Aspergers nu och har kommit fram till att en skrämmande stor del har passat både mig, mina två äldre bröder, min far och min farfar.

Jag besitter de flesta AS-drag. Förutom det att förstå sarkasm/ironi, jag tolkar inte saker bokstavligt eller svarar på retoriska frågor, jag förstår vad människor menar med subtila signaler och kan för det mesta läsa av deras känslor. Jag vet vilka sociala, outtalade regler det finns på högstadium (bara det att jag inte är intresserad av att följa dem.)

Jag kan prata med människor och säga de vanliga artighetsfraserna. Jag har liksom...lärt mig hur man gör sådant, men blir det mer personligt blir det obekvämt.

Det som passar mig;

* Har problem med sociala interaktioner och att prata med jämnåriga (jag är femton), jag vet inte vad jag ska säga och brukar alltid säga något konstigt som tystar hela samtalet.
* Jag undviker alltid stora folkmassor, jag avskyr stökiga miljöer och står inte ut på min skola.
* Jag har en ojämn begåvningsprofil. Jag är tydligen språkligt begåvad och okej i de flesta ämnena, men dålig på idrott och slöjd. Samt matematik (har pseudo-dyskalkyli).
* Begränsade och starka intressen. Det jag just nu har är personlighetsstörningar.
* Jag sitter alltid vid datorn och tycker inte om att gå utanför huset. Blir väldigt irriterad om någon försöker att avbryta det jag håller på med.
* Perceptionssvårigheter och är känslig för intryck. Hör alltid ljud som ingen annan verkar höra och avskyr vissa sorts kläder för att de är obekväma/sticks/sitter för tajt.
* Samlar lätt på mig fakta som de flesta skulle anse onödig. Jag älskar kunskap och ses väldigt ofta som lillgammal.
* Har problem med auktoriteter och när de försöker att över bestämma mig. Gäller även mina föräldrar.
* Det jag säger och gör missuppfattas ofta och många ser mig som otrevlig (inklusive min egen mamma).
* Kan lätt koncentrera mig på en sak och går inte därifrån ens för att äta (plöjde av 25 avsnitt av en tv-serie på en dag en gång, utan att lämna rummet.)
* Måste ha kontroll och avskyr grupparbeten över allt annat. Görs det inte på mitt sätt fungerar det inte, haha.
* Har problem med verbala instruktioner. Speciellt många samtidigt.
* Jag tänker oftast i bilder.
* Jag är väldigt lättirriterad och envis.
* Finner det lättare att prata över internet än i verkliga livet för att jag kan fundera över vad som är okej att säga längre tid då.
* Jag är ensam i skolan och förstår att jag inte passar in med andra i min ålder.

+ Plus en mängd andra symptom som ni förmodligen inte orkar läsa om.
Men min fråga är alltså; kan jag ha Aspergers utan att ha några större problem med empatin, att förstå hur andra människor tänker, deras subtila signaler osv? För det mesta andra passar in på mig och jag har stora problem med att kommunicera med jämnåriga. Dessutom har jag det i generna ;p

Vad tror ni? Jag funderar nämligen att gå på en undersökning.

Cich skrev:Men min fråga är alltså; kan jag ha Aspergers utan att ha några större problem med empatin, att förstå hur andra människor tänker, deras subtila signaler osv?

Om dig vågar jag inget säga (mer än att du känns bra vuxen för att bara vara femton) - förutom att det är vanskligt över nätet och att samma symptom kan ha flera orsaker så är jag också för trött för att ta in hela inlägget - men i allmänhet: Ja, det kan man ha. Man måste inte uppfylla alla kriterier eller vedertagna kännetecken; handböckerna är inte alltid aktuella, gamla schabloner har en tendens att fortplantas i facklitteratur, facklitteraturen i det här ämnet är i regel också skriven av folk utan inifrånkunskap; det man har medfödda problem med kan man i många fall öva upp, mycket kan bero på vad miljön man lever i hjälper en med eller tvingar en till.

Tony Attwood (http://www.tonyattwood.com.au/) säger att många kvinnor med AS kan "spela NT" utan att själva vara medvetna om att de spelar.
Vi (säger jag, eftersom jag också kan det sociala spelet) har lärt oss hur det fungerar så bra att vi inte behöver anstränga oss.

Däremot kanske vi väljer att avstå ibland för att vi inte tycker att det är intressant att spela med. Vi kan också bli väldigt trötta efter att ha deltagit i det.

Tack för svaren

Jo, jag brukar få höra att jag är ganska vuxen för en femtonåring. Eller så är det kanske bara mitt språk, vad vet jag. Tycker om att skriva i alla fall. Men tack tack.

Den teorin om att vi kan spela NT är sannerligen väldigt intressant. Jag skall kolla upp mer om Tony Attwood i alla fall. Det är som du säger rätt så ointressant att spela med i det sociala spelet och jag pratar bara med okända människor om jag absolut måste. Ingenting jag gör frivilligt direkt.

I övrigt då, tycker ni att det är en bra idé att försöka få en utredning? Min mamma säger att jag "är för social för att ha Aspergers" (vi har pratat om min bror), men det är nog bara ett uttalande utifrån okunnighet och stereotyper från hennes sida...jag funderar lite på vad jag kan få ut av att ha en diagnos. -springer och fördjupar sig i området-

Be din mamma läsa på om kvinnor och AS.
Vi kan vara både sociala och visa känslor.

Visst ska du försöka få en utredning tycker jag.

Med all respekt, män med AS kan också vara sociala och visa känslor. Hur sedan respektive normalfördelning än ser ut.

************

Annars är det komplicerat det där med utredning. Först och främst tycker jag det är du som ska bestämma över det, för det är ditt liv och framtid. Sedan är det frågan hur stor brådska det är - till exempel nu, eller vänta tills du är arton och helt enkelt kan bestämma saken själv?

Men så det kanske mest komplicerade: att överväga för- och nackdelar.

Behöver man, eller kan man (och i förlängningen kanske ens omgivning och samhället) ha nytta av hjälp som man knappast kan få utan diagnos?

Behöver ens omgivning att man har diagnos för att respektera en bättre (för att de är sådana, eller för att man själv framstår såpass kufisk; och i vilket fall, finns det i så fall andra lösningar på det?), eller är det snarare så att de inte alls skulle fixa det?

Behöver man den hjälp till självförståelse som en diagnos kan ge, eller räcker det med att vara påläst (som du håller på att göra dig), känna sig själv och ha stöd av likasinnade?

För allt det här måste vägas mot de risker för social stigmatisering och diskriminering i utbildning och yrkesliv det kan medföra att ha en AS-diagnos, om man inte håller den hemlig. Det är ett rätt vanligt ämne här på forumet att folk behöver fråga eller skriva av sig om - tyvärr vet jag inte om det finns något enkelt sätt att hitta trådar om det, men du kan ju prova med sökfunktionen.

Trött, som sagt, så lita inte på att jag har fått med allt.

Cich skrev:Men min fråga är alltså; kan jag ha Aspergers utan att ha några större problem med empatin, att förstå hur andra människor tänker, deras subtila signaler osv? För det mesta andra passar in på mig och jag har stora problem med att kommunicera med jämnåriga.

Ja. Jag tycker du verkar klart aspig utifrån den beskrivning du ger. Det finns inget som säger att aspergare måste vara empatilösa eller att de måste förstå allting bokstavligt. Och utifrån mina egna erfarenheter är jag skeptisk till påståendet att aspergare skulle ha mindre empati än andra.

Naturligtvis kan människor med AS vara sociala och visa känslor, oavsett deras kön. Jag har aldrig trott något annat. Anledningen till att jag tog upp det var att jag var osäker på om jag skulle få hennes stöd i det här när hon uppenbarligen absolut verkar se mig som NT.

Och ja, jag funderade lite med det där om utredningen. Om det står i mina papper att jag har AS i framtiden lär det inte direkt locka oinsatta arbetsgivare att anställa mig...

Hjälpen som finns att få...jag vet inte riktigt. Det jag skulle vilja få är att byta till en mindre skola som inte är lika stökig som min, men jag bor i en liten ort med två-tre högstadieskolor och jag kan nog inte direkt pendla till annan ort varje morgon.
Och jag skulle verkligen inte vilja att någon såg ner på mig på grund av min diagnos, vilket förmodligen är rätt så oundvikligt...så ja, det är knepigt, samtidigt som det på något sätt skulle vara skönt att få bekräftelse.

Självförståelse som diagnosen kan ge...jag vet inte riktigt vilken förståelse det skulle kunna ge mig. Jag känner mig själv ganska så väl och det räcker som Zombie säger kanske med att vara påläst och umgås med likasinnade. Rätt så svårt...ska läsa vad de andra forummedlemmarna har upplevt.

Tack för svaret också, Forummedlem. =)

Ja, bekräftelse är väl det jag menade med "självförståelse" för en som redan förstår så mycket som du verkar göra. Bekräftelse kan vara så läkande vilsam, och vila behöver man i någonting - men just därför kan behovet också dra iväg med en om man inte ser upp...

Annars har jag läst hela startinlägget nu, och jag måste instämma med Forummedlem.

Jag håller med Forummedlem och Zombie att du tycks ha AS av din beskrivning att döma. Håller även med om att det kan vara bra att lugna sig med en eventuell utredning tills du känner att du verkligen har behov av det.

Av vad jag har läst av andra forummedlemmars skolupplevelser (de med en tidig diagnos) så verkar en del upplevt/uppleva sig idiotförklarade. Detta stämmer även på min bror. Han har haft lärare som behandlat honom och hans klasskamrater som intellektuellt efterblivna vilket gör mig förbannad. Tyvärr kan man i regel inte som elev välja vilken lärare man får, utan man får den som har kompetensen som krävs (på papper iaf)...

Har inte nog med hjärna för att läsa allt just nu, men utifrån det jag läste så tycker jag nog du låter hyfsat aspig.

Och så ville jag säga att man bara vet vad man själv vet och man kan tycka eller tro att man klarar eller är bra på saker men inse senare att man ändå inte klarar vad andra klarar (förstå saker av sig själv och utan att låta frågeställningen passera intellektetet t ex) eller klarar dem på ett annat sätt än det gängse.

Flickor och kvinnor med AS är ofta intresserade av människan som begrepp, psykologi osv och blir ofta bättre än NT på vissa aspekter av människokännedom. Och så har vi aspies ofta en hög bullshit-radar som ger utslag när folk spelar teater. Det kan ju också verka som en social kompetens att känna när andra ljuger osv. Men det är ändå inte NT-ighet. Vet inte om jag gör mig förstådd riktigt här...

Vidare är aspisar sinsemellan mer olika än NT, så man kan passera som NT utan att vara det alls (och kanske superaspig på insidan) likväl som man kan vara aspig på ett sånt sätt att det syns, på t ex gångstil, undflyende blick, klädsel eller nåt annat (fast kanske inte fullt så udda inuti) och alla varianter däremellan.

Jag är väldigt pro-utredning och diagnos så jag kanske inte ska yttra mig här. Vill dock säga att det viktigaste inte är att få papper på nåt utan att du trivs med tillvaron så bra det går och utredning och diagnos skulle kanske kunna leda till att du fick gå i en skola som var bättre för dig?

Det är t ex enorm skillnad för t ex min tolvåring nu när hon går i en skola där man tar hänsyn till hur hon är istället för att försöka banka ner henne i en mall hon aldrig nånsin kommer att kunna passa i.

Måste man verkligen tala om för omgivningen att man har diagnos. Vad är det som säger att skolan måste få veta det?