Jag behöver svar! + blivit feldiagnostiserad?
31 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Jag behöver svar! + blivit feldiagnostiserad?
Jag behöver hjälp, det är så att för två-tre år sen fick jag asperger diagnos. Jag mådde så himla dåligt då så jag kommer inte ihåg hur jag reagerade, och har faktiskt aldrig brytt mig om den men nu i sommras har jag börjat tänka på den här diagnosen.
Jag har sökt på internet och känner igen mig i nästan ingenting. Och det gör mig förvirrad, så jag rotade genom mina föräldras saker och hittade min pärm som handlar om diagnosen. I diagnosen stog det inte så mycket egentligen. Men efter det stog det att jag var störd och under det stog det asperger. Jag började gråta och kunde inte sluta gråta på hela dagen.
Jag går i en liten skola och när jag började där fattade jag inte att de flesta hade stora problem. När jag gick i en "normal" skola så gick jag runt och kramade alla och skrattade och var med mina kompisar på fritiden, men nu i den lilla skolan så vågar ingen kramas och man får inte alls prata eller skratta och ingen vill vara med mig på fritiden.
Jag trivs inte där! Jag känner att jag är "vanlig" om man gämför med de andra. Jag är redo att börja i en stor skola igen, fast jag går i nian så mina föräldrar vill inte att jag ska byta. Och det har gjort mig jätte deprimerad.
Jag har ingen ork för att gå i den lilla skolan i ett år till, det här kommer är för jobbigt.
Och med diagnosen också; är det säkert att jag har den? Såhär "funkar" jag:
-jag har empati (väldigt mycket)
-jag är väldigt social
-jag skrattar mycket och gillar uppmärksamhet
-jag har bra självförtroende
-jag har aldrig haft svårt att få vänner eller behålla dom
-jag har inget speciellt intresse och har aldrig haft
-jag bryr mig inte om jag är i en stor folkmassa tex. en konsert
-jag kan oroa mig för saker som jag senare förstår att det var inget att vara orolig för
-när jag var liten ville jag inte ha jeans(egentligen har jag alltid använt det) men i trean började jag tycka det var skönt och nu är det ett av mina favorit plagg
-jag klär mig som vilken tonåring som helst
-jag var rädd för vatten när jag var liten, nu också, om man åker båt. Men jag hatade att duscha när jag var liten men det vände ganska snabbt och nu älskar jag att få duscha
-jag kunde inte prata så bra när jag var liten och det var bara min syster som förstog mig men det släppte efter några månader
-jag var hjulbent också men hade väldigt bra balans nu är det hjulbenta borta, balansen är väl precis som någon annas
-läste förut att de som har asperger är väldigt klumpiga, jag är inte det, jag står inte i konstiga ställningar och springer normalt. fast mina fötter går lite inått, men har det med asperger att göra?
-i fyran så hade vi dagar då vi fick välja vilken lektion vi ville ha med alla i skolan. Jag fick ett ämne som ingen annan fick i min klass och jag var så ensam då så jag ville inte gå den dagen till skolan. Då gick vi till BUP och då kom de fram att jag var känslomässig som en fyraåring... det fick jag reda på igår. Jag tycker det inte stämmer, vem fan vill gå med mobbarna i femman och sexan? Alla var väl rädda för dom
-när jag gick i sexan så hade jag så mycket med allt och alla hackade på mig och tillslut blev jag så deprimerad och trött att jag låg hemma och grät i ett halv år, jag förlorade mycket vänner men har några vänner nu, men jag har inte svårt att hålla kvar dom
Min mamma säger för att jag har så mild aspgerger tycker jag att det är svårare att ta in eftersom jag alltid varit "som alla andra". Och nu plötsligt är jag annorlunda. Det gör så jag får en klump i magen. Jag vill veta att jag kommer få en man och barn när jag bli stor. Veta att jag kommer kunna resa själv och med kompisar. Jag vill inte bo hemma när jag är 40. Att följa mina drömmar utan att tveka. Men nu är jag så osäker på det här. Kommer jag kunna göra allt jag vill?
Jag vill inget hellre än att bli av med min diagnos. Jag känner inte mig som mig längre. Och alla säger att man är inte sin diagnos men diagnosen säger ju vad man är?
Är det sant att man kan bli av med den? För jag vill, jag vill, JAG VILL!! Jag orkar inte leva såhär längre, this is killing me! Har jag asperger? HJÄLP MIG! Jag är olycklig!!
Moderator: rättat stavfel i rubriken
Jag har sökt på internet och känner igen mig i nästan ingenting. Och det gör mig förvirrad, så jag rotade genom mina föräldras saker och hittade min pärm som handlar om diagnosen. I diagnosen stog det inte så mycket egentligen. Men efter det stog det att jag var störd och under det stog det asperger. Jag började gråta och kunde inte sluta gråta på hela dagen.
Jag går i en liten skola och när jag började där fattade jag inte att de flesta hade stora problem. När jag gick i en "normal" skola så gick jag runt och kramade alla och skrattade och var med mina kompisar på fritiden, men nu i den lilla skolan så vågar ingen kramas och man får inte alls prata eller skratta och ingen vill vara med mig på fritiden.
Jag trivs inte där! Jag känner att jag är "vanlig" om man gämför med de andra. Jag är redo att börja i en stor skola igen, fast jag går i nian så mina föräldrar vill inte att jag ska byta. Och det har gjort mig jätte deprimerad.
Jag har ingen ork för att gå i den lilla skolan i ett år till, det här kommer är för jobbigt.
Och med diagnosen också; är det säkert att jag har den? Såhär "funkar" jag:
-jag har empati (väldigt mycket)
-jag är väldigt social
-jag skrattar mycket och gillar uppmärksamhet
-jag har bra självförtroende
-jag har aldrig haft svårt att få vänner eller behålla dom
-jag har inget speciellt intresse och har aldrig haft
-jag bryr mig inte om jag är i en stor folkmassa tex. en konsert
-jag kan oroa mig för saker som jag senare förstår att det var inget att vara orolig för
-när jag var liten ville jag inte ha jeans(egentligen har jag alltid använt det) men i trean började jag tycka det var skönt och nu är det ett av mina favorit plagg
-jag klär mig som vilken tonåring som helst
-jag var rädd för vatten när jag var liten, nu också, om man åker båt. Men jag hatade att duscha när jag var liten men det vände ganska snabbt och nu älskar jag att få duscha
-jag kunde inte prata så bra när jag var liten och det var bara min syster som förstog mig men det släppte efter några månader
-jag var hjulbent också men hade väldigt bra balans nu är det hjulbenta borta, balansen är väl precis som någon annas
-läste förut att de som har asperger är väldigt klumpiga, jag är inte det, jag står inte i konstiga ställningar och springer normalt. fast mina fötter går lite inått, men har det med asperger att göra?
-i fyran så hade vi dagar då vi fick välja vilken lektion vi ville ha med alla i skolan. Jag fick ett ämne som ingen annan fick i min klass och jag var så ensam då så jag ville inte gå den dagen till skolan. Då gick vi till BUP och då kom de fram att jag var känslomässig som en fyraåring... det fick jag reda på igår. Jag tycker det inte stämmer, vem fan vill gå med mobbarna i femman och sexan? Alla var väl rädda för dom
-när jag gick i sexan så hade jag så mycket med allt och alla hackade på mig och tillslut blev jag så deprimerad och trött att jag låg hemma och grät i ett halv år, jag förlorade mycket vänner men har några vänner nu, men jag har inte svårt att hålla kvar dom
Min mamma säger för att jag har så mild aspgerger tycker jag att det är svårare att ta in eftersom jag alltid varit "som alla andra". Och nu plötsligt är jag annorlunda. Det gör så jag får en klump i magen. Jag vill veta att jag kommer få en man och barn när jag bli stor. Veta att jag kommer kunna resa själv och med kompisar. Jag vill inte bo hemma när jag är 40. Att följa mina drömmar utan att tveka. Men nu är jag så osäker på det här. Kommer jag kunna göra allt jag vill?
Jag vill inget hellre än att bli av med min diagnos. Jag känner inte mig som mig längre. Och alla säger att man är inte sin diagnos men diagnosen säger ju vad man är?
Är det sant att man kan bli av med den? För jag vill, jag vill, JAG VILL!! Jag orkar inte leva såhär längre, this is killing me! Har jag asperger? HJÄLP MIG! Jag är olycklig!!
Moderator: rättat stavfel i rubriken
Du har knappast asperger. Diagnosen säger inget om vem man är utan kan ses som en klassificering av vissa typer av beteende. Människor med asperger skiljer sig från varann minst lika mycket som människor utan. Jag tror man kan få sin diagnos omprövad. Följande är kriterierna för asperger. Om det inte stämmer på dig ska du ta upp det med dina föräldrar.
Vad är autism/aspergers syndrom
Moderator: Förkortat för lång länk
Vad är autism/aspergers syndrom
Moderator: Förkortat för lång länk
Krake skrev:Du har knappast asperger. Diagnosen säger inget om vem man är utan kan ses som en klassificering av vissa typer av beteende. Människor med asperger skiljer sig från varann minst lika mycket som människor utan. Jag tror man kan få sin diagnos omprövad. Följande är kriterierna för asperger. Om det inte stämmer på dig ska du ta upp det med dina föräldrar.
Vad är autism/aspergers syndrom
Tack så mycket!
Hej och välkommen laladada.
Observera att ingen här kan avgöra om du har asperger eller inte. Det enda man kan ge är sin personliga uppfattning utifrån det lilla du beskriver om dig själv. Jag tycker inte det låter som om du har typisk AS-problematik, men det är fortfarande bara en lös åsikt från någon som aldrig träffat dig.
Att bli tagen till BUP för att man vägrar gå till skolan en dag när man har mycket goda skäl låter väldigt extremt. Vaddå 'känslomässig'? Det är väl jättenaturligt att ha känslor både som barn och vuxen?
Låter som typiskt stress-symtom. Många barn blir närmast ihjälstressade nuförtiden av alla krav. Att man blir deprimerad då är helt normalt. Det är ett systemfel, inte fel på den som drabbas.
Oavsett om du har AS eller inte så kan du få man och barn, det hänger liksom inte på diagnosen utan på om du träffar någon du vill ha barn med och känner att du skulle vilja och orka. Många här har barn och familj trots diagnos.
Om du har kunnat resa eller göra kul saker med kompisar tidigare så finns det ingen anledning att tro att du inte skulle kunna göra det i fortsättningen. Det som hindrar en del av oss är ofta problem med ork, sensorisk överkänslighet, planering, igångsättning, social fobi, ångest mm. Om du inte har några sådana problem så är det väl bara att göra det du har lust med.
Om du vill flytta hemifrån så bara gör du det, när du tycker det känns dags. Av oss som har diagnosen så är det nog relativt få som inte klarar att bo själv (en del med stöd, andra klarar sig utmärkt på egen hand).
Och dina drömmar bör du inte heller ge upp, oavsett om diagnosen stämmer eller ej. Kör på och prova dig fram så kommer du själv upptäcka var gränsen för din förmåga går.
Sen tycker jag du bör ta ett snack med din morsa och varna för inlärd hjälplöshet och självuppfyllande profetior. Det man behöver är någon som tror på en och stöttar en, inte en handbroms som hindrar en från att ens försöka. Om jag hade fått min diagnos i tonåren så hade jag kanske inte vågat vare sig flytta hemifrån vid 18, börjat jobba, ha relationer eller göra hälften av allt jag trots allt åstadkommit i mitt liv.
Observera att ingen här kan avgöra om du har asperger eller inte. Det enda man kan ge är sin personliga uppfattning utifrån det lilla du beskriver om dig själv. Jag tycker inte det låter som om du har typisk AS-problematik, men det är fortfarande bara en lös åsikt från någon som aldrig träffat dig.
laladada skrev:-i fyran så hade vi dagar då vi fick välja vilken lektion vi ville ha med alla i skolan. Jag fick ett ämne som ingen annan fick i min klass och jag var så ensam då så jag ville inte gå den dagen till skolan. Då gick vi till BUP och då kom de fram att jag var känslomässig som en fyraåring... det fick jag reda på igår. Jag tycker det inte stämmer, vem fan vill gå med mobbarna i femman och sexan? Alla var väl rädda för dom
Att bli tagen till BUP för att man vägrar gå till skolan en dag när man har mycket goda skäl låter väldigt extremt. Vaddå 'känslomässig'? Det är väl jättenaturligt att ha känslor både som barn och vuxen?
laladada skrev:-när jag gick i sexan så hade jag så mycket med allt och alla hackade på mig och tillslut blev jag så deprimerad och trött att jag låg hemma och grät i ett halv år, jag förlorade mycket vänner men har några vänner nu, men jag har inte svårt att hålla kvar dom
Låter som typiskt stress-symtom. Många barn blir närmast ihjälstressade nuförtiden av alla krav. Att man blir deprimerad då är helt normalt. Det är ett systemfel, inte fel på den som drabbas.
laladada skrev:Jag vill veta att jag kommer få en man och barn när jag bli stor. Veta att jag kommer kunna resa själv och med kompisar. Jag vill inte bo hemma när jag är 40. Att följa mina drömmar utan att tveka. Men nu är jag så osäker på det här. Kommer jag kunna göra allt jag vill?
Oavsett om du har AS eller inte så kan du få man och barn, det hänger liksom inte på diagnosen utan på om du träffar någon du vill ha barn med och känner att du skulle vilja och orka. Många här har barn och familj trots diagnos.
Om du har kunnat resa eller göra kul saker med kompisar tidigare så finns det ingen anledning att tro att du inte skulle kunna göra det i fortsättningen. Det som hindrar en del av oss är ofta problem med ork, sensorisk överkänslighet, planering, igångsättning, social fobi, ångest mm. Om du inte har några sådana problem så är det väl bara att göra det du har lust med.
Om du vill flytta hemifrån så bara gör du det, när du tycker det känns dags. Av oss som har diagnosen så är det nog relativt få som inte klarar att bo själv (en del med stöd, andra klarar sig utmärkt på egen hand).
Och dina drömmar bör du inte heller ge upp, oavsett om diagnosen stämmer eller ej. Kör på och prova dig fram så kommer du själv upptäcka var gränsen för din förmåga går.
Sen tycker jag du bör ta ett snack med din morsa och varna för inlärd hjälplöshet och självuppfyllande profetior. Det man behöver är någon som tror på en och stöttar en, inte en handbroms som hindrar en från att ens försöka. Om jag hade fått min diagnos i tonåren så hade jag kanske inte vågat vare sig flytta hemifrån vid 18, börjat jobba, ha relationer eller göra hälften av allt jag trots allt åstadkommit i mitt liv.
Senast redigerad av Inger 2010-08-18 17:28:21, redigerad totalt 3 gånger.
Re: Jag behöver svar! + blivit feldiagnostiserad?
laladada skrev:Jag behöver hjälp, det är så att för två-tre år sen fick jag asperger diagnos. Jag mådde så himla dåligt då så jag kommer inte ihåg hur jag reagerade, och har faktiskt aldrig brytt mig om den men nu i sommras har jag börjat tänka på den här diagnosen.
Min mamma säger för att jag har så mild aspgerger tycker jag att det är svårare att ta in eftersom jag alltid varit "som alla andra". Och nu plötsligt är jag annorlunda. Det gör så jag får en klump i magen. Jag vill veta att jag kommer få en man och barn när jag bli stor. Veta att jag kommer kunna resa själv och med kompisar. Jag vill inte bo hemma när jag är 40. Att följa mina drömmar utan att tveka. Men nu är jag så osäker på det här. Kommer jag kunna göra allt jag vill?
Jag vill inget hellre än att bli av med min diagnos. Jag känner inte mig som mig längre. Och alla säger att man är inte sin diagnos men diagnosen säger ju vad man är?
Är det sant att man kan bli av med den? För jag vill, jag vill, JAG VILL!! Jag orkar inte leva såhär längre, this is killing me! Har jag asperger? HJÄLP MIG! Jag är olycklig!!
Det är möjligt att du är feldiagnostiserad. Men man behöver faktiskt inte bo hemma hos föräldrarna när man är 40 år, sakna jobb, partner och barn etc, bara för att man har AS. Det verkar som du läst för fördomsfulla beskrivningar av aspergare el bara om de "värsta fallen". Du kan visst följa dina drömmar utan att känna din AS som en evig black om foten. Det som hindrar en är hur ens ev aspighet yttrar sig (med el utan diagnos), inte diagnosen i sig.
Jag rekommenderar dig att läsa dessa två trådar:
- http://www.aspergerforum.se/vanliga-fragor-introduktion-till-asperger-t8504.html
- http://www.aspergerforum.se/tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-t7384.html
Ditt andra problem är att du inte trivs i din skola och med de kamrater du har där. Ur mitt vuxenperspektiv så verkar det bäst att du går kvar sista året, men sedan går i ett vanligt gymnasium. Men känner dig dig så olycklig, så kan det vara bäst att byta skola, fast du bara har ett år kvar. Har du förklarat för din mamma hur olycklig du känner dig?
Om du byter skola och upptäcker att du inte har några problem, varken med kamrater el undervisning, då är det dags för en ny utredning för att kolla om du är feldiagnostiserad.
Senast redigerad av Alien 2010-08-19 0:58:22, redigerad totalt 1 gång.
Jag kan tipsa om vad en del av oss gör.
1. Sjuksyster
2. Konstruktör (jag)
3. Kemiingenjör
4. Civilingenjör
Och en hel drös programmerare.
Vi har en forumist som är skrivit ett operativsystem som används varje gång du handlar med kort i affären.
Någon skrev att dennes syster sagt "Vet du, ju mer jag läser om Asperger så tror jag mer o mer att om människan någonsin koloniserar Mars så är det aspergare som gör det."
1. Sjuksyster
2. Konstruktör (jag)
3. Kemiingenjör
4. Civilingenjör
Och en hel drös programmerare.
Vi har en forumist som är skrivit ett operativsystem som används varje gång du handlar med kort i affären.
Någon skrev att dennes syster sagt "Vet du, ju mer jag läser om Asperger så tror jag mer o mer att om människan någonsin koloniserar Mars så är det aspergare som gör det."
Inger skrev:Hej och välkommen laladada.
Observera att ingen här kan avgöra om du har asperger eller inte. Det enda man kan ge är sin personliga uppfattning utifrån det lilla du beskriver om dig själv. Jag tycker inte det låter som om du har typisk AS-problematik, men det är fortfarande bara en lös åsikt från någon som aldrig träffat dig.laladada skrev:-i fyran så hade vi dagar då vi fick välja vilken lektion vi ville ha med alla i skolan. Jag fick ett ämne som ingen annan fick i min klass och jag var så ensam då så jag ville inte gå den dagen till skolan. Då gick vi till BUP och då kom de fram att jag var känslomässig som en fyraåring... det fick jag reda på igår. Jag tycker det inte stämmer, vem fan vill gå med mobbarna i femman och sexan? Alla var väl rädda för dom
Att bli tagen till BUP för att man vägrar gå till skolan en dag när man har mycket goda skäl låter väldigt extremt. Vaddå 'känslomässig'? Det är väl jättenaturligt att ha känslor både som barn och vuxen?laladada skrev:-när jag gick i sexan så hade jag så mycket med allt och alla hackade på mig och tillslut blev jag så deprimerad och trött att jag låg hemma och grät i ett halv år, jag förlorade mycket vänner men har några vänner nu, men jag har inte svårt att hålla kvar dom
Låter som typiskt stress-symtom. Många barn blir närmast ihjälstressade nuförtiden av alla krav. Att man blir deprimerad då är helt normalt. Det är ett systemfel, inte fel på den som drabbas.laladada skrev:Jag vill veta att jag kommer få en man och barn när jag bli stor. Veta att jag kommer kunna resa själv och med kompisar. Jag vill inte bo hemma när jag är 40. Att följa mina drömmar utan att tveka. Men nu är jag så osäker på det här. Kommer jag kunna göra allt jag vill?
Oavsett om du har AS eller inte så kan du få man och barn, det hänger liksom inte på diagnosen utan på om du träffar någon du vill ha barn med och känner att du skulle vilja och orka. Många här har barn och familj trots diagnos.
Om du har kunnat resa eller göra kul saker med kompisar tidigare så finns det ingen anledning att tro att du inte skulle kunna göra det i fortsättningen. Det som hindrar en del av oss är ofta problem med ork, sensorisk överkänslighet, planering, igångsättning, social fobi, ångest mm. Om du inte har några sådana problem så är det väl bara att göra det du har lust med.
Om du vill flytta hemifrån så bara gör du det, när du tycker det känns dags. Av oss som har diagnosen så är det nog relativt få som inte klarar att bo själv (en del med stöd, andra klarar sig utmärkt på egen hand).
Och dina drömmar bör du inte heller ge upp, oavsett om diagnosen stämmer eller ej. Kör på och prova dig fram så kommer du själv upptäcka var gränsen för din förmåga går.
Sen tycker jag du bör ta ett snack med din morsa och varna för inlärd hjälplöshet och självuppfyllande profetior. Det man behöver är någon som tror på en och stöttar en, inte en handbroms som hindrar en från att ens försöka. Om jag hade fått min diagnos i tonåren så hade jag kanske inte vågat vare sig flytta hemifrån vid 18, börjat jobba, ha relationer eller göra hälften av allt jag trots allt åstadkommit i mitt liv.
1.Alltså... jag håller med dig med den känslomässiga grejen. Liksom, det är väl helt naturligt att man är rädd för mobbare i skolan? Jag har aldrig blivit det men man vill ju inte gå i samma klass som dom..
2.Jag har rest och så på egen hand med mina kompisar. Jag har inte velat kommit hem efter det.
3.Min pappa säger att jag är i den "jobbigaste tiden just nu i livet" och det blir ännu jobbigare med diagnosen. I tonåren vill man ju vara som alla andra..
4.Om BUP har gjort fel diagnos på mig, då blir jag riktigt arg och ledsen. Då har jag mått dåligt hela sommaren och gråtit mig till sömns varje kväll för ingenting. Det är riktigt jävla dåligt då.
Har de gjort en riktig utredning på dig eller fick du diagnosen efter bara några samtal?
Jag är ingen expert på sånt här men jag tror man har rätt att få en "second opinion" från annat utredningsteam om man misstänker att man fått fel diagnos. Andra här vet säkert mer om vart man vänder sig.
Om de gjort fel så är har du visserligen mått dåligt i onödan, men ju snabbare du får det hela korrigerat, desto fortare kan du återgå till ditt normala liv och få upprättelse gentemot dina föräldrar (som säkert menar väl och vill ditt bästa men som verkar övertolka minsta lilla grej).
Jag är ingen expert på sånt här men jag tror man har rätt att få en "second opinion" från annat utredningsteam om man misstänker att man fått fel diagnos. Andra här vet säkert mer om vart man vänder sig.
Om de gjort fel så är har du visserligen mått dåligt i onödan, men ju snabbare du får det hela korrigerat, desto fortare kan du återgå till ditt normala liv och få upprättelse gentemot dina föräldrar (som säkert menar väl och vill ditt bästa men som verkar övertolka minsta lilla grej).
Re: Jag behöver svar! + blivit feldiagnostiserad?
Alien skrev:laladada skrev:Jag behöver hjälp, det är så att för två-tre år sen fick jag asperger diagnos. Jag mådde så himla dåligt då så jag kommer inte ihåg hur jag reagerade, och har faktiskt aldrig brytt mig om den men nu i sommras har jag börjat tänka på den här diagnosen.
Min mamma säger för att jag har så mild aspgerger tycker jag att det är svårare att ta in eftersom jag alltid varit "som alla andra". Och nu plötsligt är jag annorlunda. Det gör så jag får en klump i magen. Jag vill veta att jag kommer få en man och barn när jag bli stor. Veta att jag kommer kunna resa själv och med kompisar. Jag vill inte bo hemma när jag är 40. Att följa mina drömmar utan att tveka. Men nu är jag så osäker på det här. Kommer jag kunna göra allt jag vill?
Jag vill inget hellre än att bli av med min diagnos. Jag känner inte mig som mig längre. Och alla säger att man är inte sin diagnos men diagnosen säger ju vad man är?
Är det sant att man kan bli av med den? För jag vill, jag vill, JAG VILL!! Jag orkar inte leva såhär längre, this is killing me! Har jag asperger? HJÄLP MIG! Jag är olycklig!!
Det är möjligt att du är feldiagnostiserad. Men man behöver faktiskt inte bo hemma hos föräldrarna när man är 40 år, sakna jobb, partner och barn etc, bara för att man har AS. Det verkar som du läst för fördomsfulla beskrivningar av aspergare el bara om de "värsta fallen". Du kan visst följa dina drömmar utan att känna din AS som en evig black om foten. Det som hindrar en är hur ens ev aspighet yttrar sig (med el utan diagnos), inte diagnosen i sig.
Jag rekommenderar dig att läsa dessa två trådar:
- http://www.aspergerforum.se/vanliga-fragor-introduktion-till-asperger-t8504.html
- http://www.aspergerforum.se/tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-t7384.html
Ditt andra problem är att du inte trivs i din skola och med de kamrater du har där. Ur mitt vuxenperspektiv så verkar det bäst att du går kvar sista året, men sedan går i ett vanligt gymnasium. Men känner dig dig så olycklig, så kan det vara bäst att byta skola, fast du bara har ett år kvar. Har du förklarat för din mamma hur olycklig du känner dig?
Om du byter skola och upptäcker att du inte har några problem, varken med kamrater el undervisning, då är det dags för en ny utredning för att kolla om du är feldiagnostiserad.
Min mamma, min pappa och jag har pratade om det här igår. Att det är bäst att gå ut nian i den skolan jag går i. Men jag har fakitiskt ingen lust. Jag tror fakitskt min mamma och pappa ser hur olycklig jag är eftersom jag gråter floder varje dag.
Jag har inte haft några problem att gå i en stor skola förut med kompisar eller lektionerna. Jag saknar det väldigt mycket. Men jag skulle vilja ha lite mer stöd från mina föräldrar eftersom om jag är hemma en dag från skolan för jag känner mig ledsen och tycker livet suger så bryr de sig. Jag säger att jag vill byta skola och de säger att vi fixar det om du går till skolan igen. Men sen när jag går till skolan nästa dag har de glömt bort allt och pratar inte med mig om det igen fast jag frågar, frågar och frågar om jag kan få göra det.
Jag behöver någon som säger att jag klarar allt när jag känner mig ledsen. Någon som tror på mig hela tiden och någon som kan pusha mig. Mina föräldrar är världsbäst men nu när allt känns så svårt så är de ända de gör att bli sura för jag inte går till skolan.
Igår pratade jag länge med min pappa om skolan. Han förstår vad jag tycker och tänker och det känns skönt att prata med honom. Men det som är jobbigast är att jag skäms för den jag är, därför pratar jag mycket med mamma istället för pappa. Fast jag försöker prata med pappa lika mycket som med mamma eftersom hon kan få mycket att oroa sig för och måste berätta allt för pappa som jag sagt. Men som jag sa... det är svårt när jag skäms för den jag är.
nano skrev:Jag kan tipsa om vad en del av oss gör.
1. Sjuksyster
2. Konstruktör (jag)
3. Kemiingenjör
4. Civilingenjör
Och en hel drös programmerare.
Vi har en forumist som är skrivit ett operativsystem som används varje gång du handlar med kort i affären.
Någon skrev att dennes syster sagt "Vet du, ju mer jag läser om Asperger så tror jag mer o mer att om människan någonsin koloniserar Mars så är det aspergare som gör det."
Åh.. det låter faktiskt inte något som jag vill göra..jag skulle vilja jobba med musik...
Det skulle inte förvåna mig om det var människor med asperger som gjorde det. Jag är inte jätte smart men de som är smartare än mig.. go for it
Ingen fara, jag tog exempel ur min egen värld, jag har mest med tekniker att göra.
Det jag ville visa på att man inte per automatik blir boendes hemma hos mamma o pappa när man är 40 bara för att man är aspergare.
Och aspergare eller icke, man blir intresserad av det man blir intresserad av, även icke aspergare tror jag har intressen de gillar mer än annat.
Den utredning du gjorde, hur lång var den, jag gör utredning nu och den har tagit många veckor.
Det är många halvdagar, blodprov, besök hos psykiater kvar, tester, anhörigintervjuver.
Fast någon anhörigintervju vill jag inte göra.
Det jag ville visa på att man inte per automatik blir boendes hemma hos mamma o pappa när man är 40 bara för att man är aspergare.
Och aspergare eller icke, man blir intresserad av det man blir intresserad av, även icke aspergare tror jag har intressen de gillar mer än annat.
Den utredning du gjorde, hur lång var den, jag gör utredning nu och den har tagit många veckor.
Det är många halvdagar, blodprov, besök hos psykiater kvar, tester, anhörigintervjuver.
Fast någon anhörigintervju vill jag inte göra.
Har läst dina "kriterier" om dig själv... Ser inget som skulle vara särskilt aspigt. Däremot är det svårt att säga eftersom jag aldrig träffat dig. Vissa med AS är ju haj på att skriva på forum och låta hur normala som helst, men helt värdelösa IRL.
Mår du så dåligt tycker jag du ska ringa BUP eller något, berätta som det är att du faktiskt tvekar som fan över din diagnos och be om att ställa dig i kö för en ny utredning. Jag tror det bara kan göra dig gott!
Och det här med skolan, jag själv tycker det är fel att skicka as/adhd/whatever barn till en liten skola med endast funktionshindrade. Man utvecklas inte socialt och blir bara ännu mera retarded... Tycker dock du kan gå kvar ett år till så du får bra betyg och söka till ett normalt gymnasium senare. Hoppas det löser sig för dig! Håller tummarna att det går bra =)
Mår du så dåligt tycker jag du ska ringa BUP eller något, berätta som det är att du faktiskt tvekar som fan över din diagnos och be om att ställa dig i kö för en ny utredning. Jag tror det bara kan göra dig gott!
Och det här med skolan, jag själv tycker det är fel att skicka as/adhd/whatever barn till en liten skola med endast funktionshindrade. Man utvecklas inte socialt och blir bara ännu mera retarded... Tycker dock du kan gå kvar ett år till så du får bra betyg och söka till ett normalt gymnasium senare. Hoppas det löser sig för dig! Håller tummarna att det går bra =)
- KandiShaker
- Inlägg: 87
- Anslöt: 2010-06-15
Om det är frågan om en sk särskola så kommer man tydligen inte att kunna studera längre än till gymnasiet i alla fall om man kommer från särskolan.
Bättre då med riktig skola.
Å andra sidan har jag mest egenstudier utan betyg och företagskurser, det fungerar utmärkt det med eftersom jag kan visa vad jag kan med arbetsprover men ingen brukar vilja se dem men några ggr har jag fått visa.
Bättre då med riktig skola.
Å andra sidan har jag mest egenstudier utan betyg och företagskurser, det fungerar utmärkt det med eftersom jag kan visa vad jag kan med arbetsprover men ingen brukar vilja se dem men några ggr har jag fått visa.
KandiShaker skrev:Och det här med skolan, jag själv tycker det är fel att skicka as/adhd/whatever barn till en liten skola med endast funktionshindrade. Man utvecklas inte socialt och blir bara ännu mera retarded...
Det är inte min uppfattning och inte heller en massa proffs' uppfattning. Tvärtom är det lättare att utveckla förmågor i en omgivning som är mer anpassad till en och där man t ex inte blir mobbad för att man avviker. Hellre mupp bland muppar alltså.
Min yngsta går i en AS-skola och stortrivs. När hon gick i vanlig klass/skola hatade hon det. Och det är en väldigt vanlig åsikt bland de föräldrar jag talat med, och deras barn.
Sen förstår jag att det finns de som går i dålig AS-skola eller i en verksamhet där man buntar ihop folk bara utifrån att de är udda eller har problem och det är så klart inte bra.
Det enda jag ville säga med mitt inlägg är att det kan vara hur bra som helst med särskild klass eller ännu hellre skola och att man inte alls behöver bli mer retarded som du säger. Såväl min tös som många av hennes kompisar är allt annat än retarderade, även om de är väldigt aspiga, på olika sätt.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
nano skrev:Den utredning du gjorde, hur lång var den, jag gör utredning nu och den har tagit många veckor.
Det är många halvdagar, blodprov, besök hos psykiater kvar, tester, anhörigintervjuver.
Fast någon anhörigintervju vill jag inte göra.
Vet inte.. jag mådde så dåligt när jag gjorde den så kommer inte ihåg. Men tog inga blodprov iallafall.
KandiShaker skrev:Har läst dina "kriterier" om dig själv... Ser inget som skulle vara särskilt aspigt. Däremot är det svårt att säga eftersom jag aldrig träffat dig. Vissa med AS är ju haj på att skriva på forum och låta hur normala som helst, men helt värdelösa IRL.
Mår du så dåligt tycker jag du ska ringa BUP eller något, berätta som det är att du faktiskt tvekar som fan över din diagnos och be om att ställa dig i kö för en ny utredning. Jag tror det bara kan göra dig gott!
Och det här med skolan, jag själv tycker det är fel att skicka as/adhd/whatever barn till en liten skola med endast funktionshindrade. Man utvecklas inte socialt och blir bara ännu mera retarded... Tycker dock du kan gå kvar ett år till så du får bra betyg och söka till ett normalt gymnasium senare. Hoppas det löser sig för dig! Håller tummarna att det går bra =)
Alltså om du skulle träffa mig så skulle du nog inte tro att jag hade Asperger...faktiskt. Och jag orkar inte ljuga heller på forum, jag vill ju ha hjälp med det här så det är bättre att vara ärlig!;)
Ja jag ska gå kvar men jag är inte som dom där. Det är mest jag som verkar "kunna" prata och ja.. vara social och vara "normal".
Jag känner mig ännu mer ledsen om jag går till BUP igen. Usch vilka dåliga minnen jag har därifrån..
alfapetsmamma skrev:KandiShaker skrev:Och det här med skolan, jag själv tycker det är fel att skicka as/adhd/whatever barn till en liten skola med endast funktionshindrade. Man utvecklas inte socialt och blir bara ännu mera retarded...
Det är inte min uppfattning och inte heller en massa proffs' uppfattning. Tvärtom är det lättare att utveckla förmågor i en omgivning som är mer anpassad till en och där man t ex inte blir mobbad för att man avviker. Hellre mupp bland muppar alltså.
Min yngsta går i en AS-skola och stortrivs. När hon gick i vanlig klass/skola hatade hon det. Och det är en väldigt vanlig åsikt bland de föräldrar jag talat med, och deras barn.
Sen förstår jag att det finns de som går i dålig AS-skola eller i en verksamhet där man buntar ihop folk bara utifrån att de är udda eller har problem och det är så klart inte bra.
Det enda jag ville säga med mitt inlägg är att det kan vara hur bra som helst med särskild klass eller ännu hellre skola och att man inte alls behöver bli mer retarded som du säger. Såväl min tös som många av hennes kompisar är allt annat än retarderade, även om de är väldigt aspiga, på olika sätt.
Men gosh, jag älskade min förra klass! Det var en normal klass och jag trivdes där! Nu trivs jag inte alls i min klass... de säger ju ingenting. Bläh på livet just nu.. och iallafall när man inte får byta skola:/
Misstolka inte nu, jag försöker inte fiska fram vem du är eller söka kontakt på något sätt. Du har inte vart på BUP i Karlstad? Tycker själv att det har vart så uselt där och tänkte att det kanske är just BUP i Karlstad som är kasst eller är det något annat ställe du går på?
MvH
MvH
- RandomGuy911
- Inlägg: 45
- Anslöt: 2009-12-18
RandomGuy911 skrev:Misstolka inte nu, jag försöker inte fiska fram vem du är eller söka kontakt på något sätt. Du har inte vart på BUP i Karlstad? Tycker själv att det har vart så uselt där och tänkte att det kanske är just BUP i Karlstad som är kasst eller är det något annat ställe du går på?
MvH
Nej inte i karlstad. Det BUP jag gick på har aldrig hjälpt mig. Bara gjort så jag mår sämre..
Återgå till Övriga Aspergerfrågor