Exakt samma sak hände mig! Men nu har jag en underbar familj med man och son. Man kan hitta rätt till slut.

treeman skrev:Håller också på att föröka börja umgås mer med folk nu.

Jag misstänker att du skrev fel med mening!

outzaidur skrev:

treeman skrev:Håller också på att föröka börja umgås mer med folk nu.

Jag misstänker att du skrev fel med mening!

"Försöka". Pinsamt fel... men det är sån jag... jävligt pinsam...
ehe

outzaidur skrev:

treeman skrev:Håller också på att föröka börja umgås mer med folk nu.

Jag misstänker att du skrev fel med mening!

Nej beter mig inte som en social idiot ibland folk. Så NEJ skrev inte fel med flit. Skulle känts jävligt opassande.

Kan skoja till det som in i *** för att låta rolig men jag har rätt hög social moral annars.


Jag kan vara en riktigt rolig/underhållande jävel ibland om jag kommer igång. Men då är det ofta barnförbjuden humor och det är bara humor inte som jag ÄR i verkligheten.

Aspergare och bokstavstolkning...

Men du gjorde ju ett försök och försökte att bryta den sociala isoleringen, det är ett jättebra första steg. Killen du träffade är idioten, inte du.
Dessutom så verkar du ju ha lärt dig något på detta missöde, så du kommer inte att göra samma misstag igen.

Håller med de flesta övriga i tråden, inklusive dem som känner igen sig. (Reservation för några långa inlägg jag inte har orkat plöja.) Skitsvårt i stunden, men sådant som händer en aspergare. Våra lärpengar. Och jag kan spä på ragnevi med att idiot är bland det sista jag skulle kalla dig.

treeman skrev:

Xzirie skrev:Det är jävligt jobbigt att lita på folk och sen känna sig lurad, men jag tror det är jobbigare att gå omkring och vara misstänksam hela tiden.

Jag var naiv, godtrogen tills för 15 år sedan. Sen fick jag som specialintresse att kunna bedömma andra människor. Tröttnade på att "tro" människor/personligheter var "fina".

Psykylogi, beteendevetenskap och annat blev mitt intresse.

Nu kan jag rätt snabbt bedömma ungefär hur en annan människa/personlighet är. Vad som döljer sig under fasaden/masken de visar mig. Tyvärr så ser jag mest sånt jag önskar jag slapp se någonsin. Så lätt man bli rätt ensam nu...

Önskar jag kunde återgå till att vara naiv och tro att "personligheterna" jag träffar är "fina", eller åtminstone har mest "fint" i sig. Själarna dessa personligheter är sammankopplade med är fina såklart.

Men sen är det ju så också att man påverkar dom man träffar genom hur man själv är. Men det är bara i liten grad.

Håller också på att föröka börja umgås mer med folk nu.

Jag har ett antal "varningssignaler" som jag letar efter i folk. Ser jag det så drar jag direkt. Eller försöker "komma undan" utan att såra den andra om det går och jag står ut med det. Då glider jag "bort" sakta och försvinner...

Sjukt att man kan känna igen sig så mycket. Känns som du beskrev mig själv rakt av.

stekplatta skrev:

treeman skrev:

Xzirie skrev:Det är jävligt jobbigt att lita på folk och sen känna sig lurad, men jag tror det är jobbigare att gå omkring och vara misstänksam hela tiden.

Jag var naiv, godtrogen tills för 15 år sedan. Sen fick jag som specialintresse att kunna bedömma andra människor. Tröttnade på att "tro" människor/personligheter var "fina".

Psykylogi, beteendevetenskap och annat blev mitt intresse.

Nu kan jag rätt snabbt bedömma ungefär hur en annan människa/personlighet är. Vad som döljer sig under fasaden/masken de visar mig. Tyvärr så ser jag mest sånt jag önskar jag slapp se någonsin. Så lätt man bli rätt ensam nu...

Önskar jag kunde återgå till att vara naiv och tro att "peronligheterna" jag träffar är "fina", eller åtminstone har mest "fint" i sig. Själarna dessa personligheter är sammankopplade med är fina såklart.

Men sen är det ju så också att man påverkar dom man träffar genom hur man själv är. Men det är bara i liten grad.

Håller också på att föröka börja umgås mer med folk nu.

Jag har ett antal "varningssignaler" som jag letar efter i folk. Ser jag det så drar jag direkt. Eller försöker "komma undan" utan att såra den andra om det går och jag står ut med det. Då glider jag "bort" sakta och försvinner...

Sjukt att man kan känna igen sig så mycket. Känns som du beskrev mig själv rakt av.

Kompiskram! Du kanske har Asperger?

lasseivägen skrev:Själv borde jag insett redan för 34 år sedan att jag träffat på en lömsk person.
Tog 28 år för mig att ta steget ut och skilja mig, vi blir lätt offer för den sortens personer.

Är inte det lite för svartvitt? Det är ju trots allt nästan 30 år av ditt liv.

Bjäbbmonstret skrev:

lasseivägen skrev:Själv borde jag insett redan för 34 år sedan att jag träffat på en lömsk person.
Tog 28 år för mig att ta steget ut och skilja mig, vi blir lätt offer för den sortens personer.

Är inte det lite för svartvitt? Det är ju trots allt nästan 30 år av ditt liv.

nja, liknande historia för mig. tog mig 27 år att inse hur mycket energi som min morsa konstant sög ur mig. hur mycket morsan höll mig tillbaka och gjorde mig både psykiskt och fysiskt sjuk.

man vaggas lätt in i en tornado av känslor och det kan bli väldigt förvirrande. i flera år, ibland decennier. det är viktigt att ibland kunna ta steget och bedöma saker svart på vitt. och efter 30 år HAR man rätten att göra det beslutet. det är bara då man kan se att det inte finns någon annan utväg än att helt lämna och säga upp kontakten. jag är helt för att ge människor andra chanser and efter mer än 2 decennier är chanserna slut liksom

Jag kom bara att tänka på Eva Braun; en snäll och naiv person som bara kunde goda sidor hos Adolf (Hitler). När han väl hade henne i sitt garn så hade hon inga större möjligheter att kunna lämna honom, inte utan att riskera livet i alla fall.

Eller ta det par som var inneboende hos en äldre man på landet. På slutet hjälpte maken (som faktiskt älskade henne) den äldre mannen att mörda henne...

Eller kvinnan som hölls inlåst i 10 år mot sin vilja.

Jag vill med det säga att man KAN verkligen hamna ur askan i elden med fel person. Man är aldrig så ensam som man är med riktigt "fel" person.

Jag har också egen erfarenhet med en s.k. kompips under ungdomsåren, som hela tiden lurade in mig i nya dumheter. Och jag var ibland för snäll/kluven för att avstyra vissa händelser. Inget som ovan dock .

Känner att jag borde uppdatera tråden eftersom så många svarade (och ännu svarar). Det visade sig att min första instinkt var fullständigt korrekt, personen jag nämnde är faktiskt helt underbar. Men jag har svårt för hans språkbruk i många fall och misstolkar lätt det han säger efter vad jag skulle mena om jag sa det han säger. Det finns även saker i hans sätt att se på världen och människor som jag har väldigt svårt för, men den goda människa han är i sitt liv uppväger detta med rejäl marginal. Jag ser det ändå som en nyttig läxa på flera plan, bland annat följande:


- mina instinkter har inte svikit mig

- mina fördomar om språk och hur uttryck är indikativa för personlighet riskerar att fälla krokben för mig och beröva mig värdefulla människor

- det finns en poäng att umgås med människor som tänker annorlunda, även om deras åsikter är upprörande. Antingen får man en chans att omvärdera sina egna reaktioner eller en chans att slipa sina argument. Helt klart är i alla fall att ingenting blir bättre av att undvika mentalt motstånd.

-alla fungerar inte som jag (duh! ) Min inre buddha petade mig i magen och påpekade att det kanske är förmätet att tro att mitt sätt att hantera livet och världen nödvändigtvis är bättre än någon annans.

-Åsikter kan lätt tolkas som personlighet, men är egentligen bara slutsumman av ens erfarenheter och slutledningar. Människor är mer komplexa än sina uttalanden.

- Jag är för fäst vid mina egna tankesystem. Ju mer självklart något tycks, ju mer borde jag ifrågasätta det.


Summa summarum satte den här vänskapen igång en hel del tillväxtprocesser i mig och jag tror inte det är färdigt än. Ibland är det bra att ruskas om lite och inte vara för bekväm i sina egna åsikter om hur andra människor bör vara och uttrycka sig.

Sedan så försvinner han ändå en dag och då förkastar du det mesta av de mer förstående och öppna "lärdomarna"

DIProgan skrev:Sedan så försvinner han ändå en dag och då förkastar du det mesta av de mer förstående och öppna "lärdomarna"

Hehe, ja risken finns ju alltid. Men det går nästan ännu bättre att lära sig av relationer som misslyckas. Min policy är att ge misstag mening genom att inte ångra mig men aldrig upprepa dem.

Jag tror inte gott om folk, jag vet sedan jag var liten att man sannerligen inte kan lita på alla. Det hindrar inte att jag kan ha svårt att tilllämpa detta när jag träffar på någon som verkar hur trevlig som helst.

Men jag tror också på "if it talks like a duck ...". Alltså, det verkar som den här "underbara" personen har en en cynisk och föraktfull syn på sina medmänniskor. Och hur underbar han än är mot dig, så är denna syn integrerad med hans rätta jag. Han kan göra undantag för dig och behandla dig väl om han verkligen gillar dig. Tills han hittar något bättre.

Lurar du inte dig själv om du förklarar det hela med "opolerat språkbruk" och din egen bristande tolerans? Varför skulle någon ha en bättre människosyn än sitt språkbruk, är det inte snarare tvärtom?

Jag hoppas iaf för din skull att det är är som du tror.

Jag kan tänka mig att det är det. Klokheten i Frukttårtans båda inlägg tål att grunnas på av oss alla. (Såg dem först nu.) Det utesluter inte att DIProgan och Alien också har alltför rätt på många sätt i många fall, men även i de fallen har man nytta av Frukttårtans förhållningssätt.

Bjäbbmonstret skrev:

lasseivägen skrev:Själv borde jag insett redan för 34 år sedan att jag träffat på en lömsk person.
Tog 28 år för mig att ta steget ut och skilja mig, vi blir lätt offer för den sortens personer.

Är inte det lite för svartvitt? Det är ju trots allt nästan 30 år av ditt liv.

Långt hopp tilbaka men kanske ändå relevant.
Sedan barnomen känner jag mig ofta skyldig har dåligt sammvete och ser mig som skyldig till all olycka.
Troligen en rest av min mors sätt att behandla mig, hon var suverän på att ge mig dåligt samvete.
Fd hustrun var expert på at ge mig dåligt samvete. Egentligen borde jag inte ha gift mig med henne, eftersom jag hade misstankar om hennes oärlighet. Hon lyckades dock altid ge m otroligt dåligt samvete, tills jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. En bra läkare som fick mig att tänka i nya banor, är henne evigt tacksam.

Jag tror att många AS personer är ganska lättmanipulerade.

Oj, verkar bara vara jag som blev förvirrad av första inlägget? Lite såg det ut som om han sårade dig allvarligt efter att du hade litat på honom, typ lånat ut pengar eller något. Men sen verkar det bara vara att han har fel personlighet eller värderingar, sådana som inte passa dig, och att det skulle göra honom till en ofin och ond människa, och att det var det som hade sårat dig, att du hade letts till att ha förtroende för en "ond" människa?

Så länge man inte låter sig utnyttjas kan det väl inte skada att ha vänner som inte delar ens värderingar alltid? Det är ju jättetråkigt om man alltid är överens om allt.

Men, eftersom de flesta verkar hålla med dig om att man inte ska umgås med folk som inte delar ens värderingar och om att det finns människor som inte är "fina" nog, så kanske jag har missat vad ni pratar om?

Jag förstår att man inte litar på personer som inte förtjänar det, man lånar inte pengar till en spelberoende och man gifter sig inte med en person som misshandlar sin hustru, och en person som inte går att prata med slutar man umgås med. Men det verkar som ni pratar om något utöver sådant?

Jnx: läs mitt uppdateringsinlägg ovan. Efter lite självrannsakan ändrades mitt perspektiv.

Angelic Fruitcake skrev:Jnx: läs mitt uppdateringsinlägg ovan. Efter lite självrannsakan ändrades mitt perspektiv.

Jo, det var ju bra, men frågan kvarstår ju ändå över hur det kom sig att andra instämde med ditt första inlägg, bara någon enstaka påpekade att du kanske överreagerade.

Bara förvånad över den dömande inställningen som verkar råda.

Rent allmänt till Jnx' fråga, och om jag lyckas få fram något:

Värderingar går ju olika djupt och speglar eller beror på olika underliggande saker hos en människa, och hur förstående man än är inför att det finns orsaker och så vidare (eller vilka de kan vara med) så kan det ändå påverka hur nära sig och i vilket slags relation man vill ha den människan.

Hur litet det än kan finnas någon (tillgänglig) överordnad instans som vet så kan man inte heller relativisera rubbet och blunda för att det verkar finnas olika grader av även sådant som kärleksförmåga, moral, rätts- eller jämlikhetskänsla, benägenhet för fördomar, förenklingar eller rigida mentala strukturer kontra öppenhet och nyfikenhet, eller just - benägenhet att döma gentemot att försöka förstå. För att nu ta ett axplock av sådant som är viktigt för min del. Och även om man får se upp, kanske mer än man klarar, med risken att man missuppfattar främmande art eller uttryckssätt som otrevlig grad.

Det behöver inte nödvändigtvis ha ett dugg med någon dömande inställning att göra (även om det förstås kan ha det) utan kan också (till exempel) ha med vad man överhuvudtaget tål att göra. Och det finns säkert de av oss som är överkänsliga här precis som i annat men fortfarande är mentalt sett helt öppna och ödmjuka inför någon vars värderingar (eller annat) de är överkänsliga för.

För det första är det lätt att få fel intryck av en människa de första gångerna man träffar denne.

För det andra lär man aldrig riktigt känna någon förutom sig själv (och ibland inte ens det).

Man måste helt enkelt lita på den fakta man har och försöka förhindra framtida katastrofer. Står man ut i förhållandet och mår relativt bra så ska man anses vara lycklig med tanke på den långa listan på saker som kan gå hemskt fel.

Å andra sidan är förhållanden inte så svåra om man håller det på ett visst avstånd...

Rätt är fel och fel är rätt. Så, bra förklarat va?

Jag tycker på något sätt att även den utveckling som kommer av motstånd är positiv. Jag har nog varit ganska fördömande gentemot människor. Aldrig pga etnicitet, kultur, religion eller sexualitet, men jag har nog alltid delat in människor i kategorier baserat på deras åsikter och använt det som något slags rättesnöre. Nåväl, visst behöver man riktlinjer, men att någon är ignorant eller selektivt omedlidsam eller helt enkelt inte drar samma slutsatser i en given fråga är nog ett ganska godtyckligt rättesnöre.

Men det är svårt. Jag har intellektuella varningsflaggor som fladdrar i vinden rätt ofta. Eftersom jag inte har superbra kontakt med min intuition är det svårt att lita på den. Min intuition skickar inga varningar alls i den här situationen, om ni förstår vad jag menar.

Hursomhelst tror jag inte man utvecklas om man inte upplever internt motstånd. Mental styrketräning kräver motstånd och styrka precis som fysisk styrketräning. Därmed inte sagt att jag försöker tvinga mig själv att adoptera någon annans åsikter, bara att det kräver extra mycket av mig när jag måste försöka sätta mig in i någon annans sätt att resonera och fungera. Troligtvis är det väl svårare pga min AS. Något som dokumenterades väl under min utredning var att jag som barn (och nu?) alltid hade en stark känsla för vad som var rätt och fel, och även en rigid hållning i många fall.

Jag är glad att jag åtminstone får lite stöd i mitt val att välkomna in i mitt liv en person som uttrycker radikalt annorlunda ställningstaganden. Men det har iofs visat sig att uttrycken är mer radikalt annorlunda än själva ställningstagandena.