människan är ett flockdjur, de som faller utanför flockens oskrivna lagar gör hela sammanhållningen instabil, och flocken gör sitt bästa för att stöta ut detta element. enkelt, men ack så grymt.

bittervittran skrev:människan är ett flockdjur, de som faller utanför flockens oskrivna lagar gör hela sammanhållningen instabil, och flocken gör sitt bästa för att stöta ut detta element. enkelt, men ack så grymt.

Ja.
I olika situationer med sina egna vitt skilda komplicerande faktorer.

Men tänk om evolutionen ville ta språnget vidare därifrån nån gång från att stå vid klyftans rand och bara låta en del av oss titta och längta efter det bättre därbortom, som den gör nu.

Liksom i en del andra avseenden som har att göra med föreställningsförmåga och generaliserad moral kontra det snäva djurperspektiv som fortfarande är vårt huvudsakliga.

kakmonstret skrev:Det sägs att mobbaren själv blir utsatt för trakasserier av en närstående eller annan som mobbaren inte har en chans att ge igen mot. Kanske en förälder eller en annan vuxen. Men ilskan måste få utlopp någonstans och då tas den ut på ett offer som mobbaren har övertag mot.

Jag tror inte alla mobbare är asociala ynkliga kräk eller att det är fel på dem eller att de är störda på något sätt. De utmålas ofta som sådana. Det finns nog gott om mobbare eller i allafall medmobbare eller passiva mobbare som kommer från trygga stabila förhållanden och som själva är normala, ja vanliga människor.

Barn kan vara otroligt elaka och selektiva och gruppbildande. Där finns en hierarki som kan vara kompromisslös. Men det finns också godhet och solidaritet. Bland mobbarna finns givetvis störda individer som det kommer gå utför i livet för men de är ingen majoritet.

Vuxna har ett ansvar för att lära barnen bättre och hindra dem från ett negativt beteende gentemot andra. Visas det inga åtgärder och de vuxna tittar bort så får det tråkiga konsekvenser. Men är det barnens fel? Jag tycker det är väldigt illa av lärare t.ex. att visa ett sådant undflyende beteende, när de ska vara förebilder.

Bra sagt!

kakmonstret skrev:Vuxna har ett ansvar för att lära barnen bättre och hindra dem från ett negativt beteende gentemot andra. Visas det inga åtgärder och de vuxna tittar bort så får det tråkiga konsekvenser. Men är det barnens fel?

Det är inte barnens fel att vuxna inte bryr sig, men det är delvis barnens fel när de mobbar. De kanske inte förstår differentialekvationer men de förstår att de inflikar smärta när offret springer därifrån gråtandes. Mobbare väljer ofta att göra och säga exakt de saker som de tror sårar mest (t ex mobba någon för dennes övervikt om det är ett känsligt område), och de gör det i regel när inte vuxna ser på. De vet både att de orsakar smärta och att de gör fel.

En del mobbare skryter om hur mycket de skadar och sårar sina offer (en mobbare i skolan där jag gick skröt om hur de hade drivit en person till självmord), och det är uppenbart att de får en slags njutning av sina handlingar.

Då undrar man ju om de hade aspergers då..?

Det är sorgligt att det ska vara så svårt att få bukt med mobbning och se skolors oförmåga (och även arbtesplatser när det gäller vuxenmobbning) när det gäller att hantera detta otyg.

Stärk föräldraansvaret, mobbarnas föräldrar måste ges större ansvar för sina barn när de inte kan uppföra sig.
Återinför betyget ordning och uppförande i skolan och ge skolorna möjligheter att reglera mobbare.
Man kanske skulle ta och återinföra gamla tiders uppfostringsanstalter dit de störda mobbare som trots upprepande tillsägelser ändå fortsätter att mobba kan förflyttas.
Föräldrarna har ju uppenbarligen misslyckats med att uppfostra sina telningar om de ständigt mobbar och kränker andra barn.

Fokusera först och främst vad som är bäst för de mobbade barnen inte vad som är bäst för mobbarna.

Skollagen ska ändras så 2011 så rektorernas beslut ska inte längre vara slutgiltigt som nu, utan skall kunna överklagas.
Frågan är om situationen ioch med detta blir bättre i skolorna?

Jag uppfattade mycket av mobbing problematiken i skolan var pga av den gruppsammansättning som rådde. När de flesta av problemungarna var borta (i min klass på låg mellanstadiet var det kanske hälften) så blev gruppen lugn.
Samma gällde om man hamnade i mindre grupper med mobbarna så anpassade de sig till gruppen (väldigt förvirrande).
Klasser som har problem skulle nog må bra av att splittras sönder som första åtgärd. Behövs inte flytt bort från skolan av någon. Bara man bryter flocken.

Att köra sk. hårdare tag med barn och ungdomar är ett fruktlöst försök att stävja mobbning tror jag och skulle kanske resultera i än grymmare beteende barnen emellan. Att straffa eller skrämma barn och unga till lydnad är en metod som är passé tycker jag. Jag har läst en del om mobbning och en metod som kan ses som framgångsrik i dagsläget är att splittra mobbargänget och prata med dem individuellt. Det brukar ofta finnas en stark ledare och det är den man ska fokusera mest på. Det handlar om att inge förtroende hos denne och uppmuntra de positiva sidor och egenskaper som finns i stället för att fokusera på att fördöma de negativa.

Får man med sig ledaren i ett förtroendefullt samarbete så är det tydligen ganska lätt att få med sig de övriga. Det som sker under mobbning är att man gör den utsatte till ett offer eller objekt i stället för en mänsklig individ. Det blir lättare att mobba någon på det sättet. Så där är något som ligger till uppgift för den vuxne, att få plågoandarna att inse att det är en individ som de plågar. Försöka vädja till deras samvete för ofta finns ett sådant.

Ok, då passar jag in här också..har också varit mobbad sen dagis(lekis) och utfryst, hemska minnen..tur att man blivit äldre nu.

Du får vara med här
Välkommen hit
Hoppas man får se dig på träffar också

kakmonstret skrev:Att köra sk. hårdare tag med barn och ungdomar är ett fruktlöst försök att stävja mobbning tror jag och skulle kanske resultera i än grymmare beteende barnen emellan. Att straffa eller skrämma barn och unga till lydnad är en metod som är passé tycker jag. Jag har läst en del om mobbning och en metod som kan ses som framgångsrik i dagsläget är att splittra mobbargänget och prata med dem individuellt. Det brukar ofta finnas en stark ledare och det är den man ska fokusera mest på. Det handlar om att inge förtroende hos denne och uppmuntra de positiva sidor och egenskaper som finns i stället för att fokusera på att fördöma de negativa.

Får man med sig ledaren i ett förtroendefullt samarbete så är det tydligen ganska lätt att få med sig de övriga. Det som sker under mobbning är att man gör den utsatte till ett offer eller objekt i stället för en mänsklig individ. Det blir lättare att mobba någon på det sättet. Så där är något som ligger till uppgift för den vuxne, att få plågoandarna att inse att det är en individ som de plågar. Försöka vädja till deras samvete för ofta finns ett sådant.

Det där har man ju försökt med i olika varianter med inte så värst lyckade resultat, det handlar inte om "hårdare tag" utan om att på ett effektivt sätt få slut på mobbningen.
Det gör man enklast genom att helt enkelt slänga ut mobbarna och sätta dom i specialskolor.
Såg ett intressant program för nåt år sedan om en flock med babianer som styrdes av en grupp dominanta aggressiva alfaindivider som regerande och körde med gruppens svagare medlemmar, sen dog alla dessa alfababianer efter att ha ätit giftig mat ur en sopcontainer (De skulle ju självklart äta först innan de andra på nåder skulle få något av det som var kvar)
Efter detta skedde en enorm förändring i denna flock när de aggressiva dominanta ledarna försvunnit, det blev mycket lugnare och mer harmoniskt.
Alla bråk och slagsmål upphörde och flockens medlemmar blev mycket mer jämlika och uppträdde mer respektfullt mot varandra.

Det är nog ganska lika i den mänskliga världen, om skolorna aktivt skulle avskilja de mest dominerande och aggressiva eleverna i klasserna så kan även de andra mindre tongivande eleverna få ta mer plats och det skulle bli en mycket lugnare och mer harmonisk atmotsfär.

Att hamna långt eller längst ner i en herarki, är oerhört stressframkallande och kan ge men för livet i form av dåligt självförtroende, depressioner, svårigheter i samröret med andra människor både när det gäller vänner och att skaffa sig en partner.

Risken skulle väl rimligen vara att med helt bruten kontakt och satta på särskilda ställen så blir det istället en grupp som blir stark och saknar välvilja till omgivnigen, tänker mig att man kanske skapar något värre som sedan kommer ut.

Eller tänker jag tokigt nu?

nano skrev:Risken skulle väl rimligen vara att med helt bruten kontakt och satta på särskilda ställen så blir det istället en grupp som blir stark och saknar välvilja till omgivnigen, tänker mig att man kanske skapar något värre som sedan kommer ut.

Eller tänker jag tokigt nu?

Varför det? tas de om hand av specialutbildad personal och sätts i små grupper så kan det tvärtom bli något väldigt positivt av det hela.
Man sätter stenhårda gränser för dessa elever samtidigt som man kanaliserar deras energi på någonting vettigt.
En av orsakerna att de har kunnat bete sig som de gjort är just bristen på gränssättning, ingen sätter stopp.
Det blir istället en "pavlovsk" konsekvens av det hela, för mobbarna lär sig att uppträder de tillräckligt aggressivt så backar omgivningen.
Har för mig att det finns eller fanns en sådan skola i Stockholm och det var mycket lyckat.

Ok, är det så så var mina ideer felaktiga
Tackar för info

Själv är jag över 20 och jag kan baserat på egna erfarenheter säga att det tyvärr alltid kommer förekomma personer som på grund av okunskap eller låg självkänsla beter sig på ett nedrigt sätt. Jag har själv samma problem, jag är dock över tjugo och läser på universitetsnivå. Efter att jag gått ut med mitt funktionshinder så har folk börjat att driva med mig på olika sätt.

Tyvärr bör jag kanske tillägga att det är sällan som jag märker när någon hälsar på mig vilket skulle kunna tolkas som högfärdhet. Vilket skulle kunna bidra till att folk beter sig så som de gör emot mig. Jag är säker inte ensam om detta vilket ju även du bevisat. Undrar om det skulle kunna finnas någon som kan tänkas ha en lösning på detta problem?

Det började med mina första sociala kontakter i sandlådan. Jag var en fredlig liten typ som gillade att bygga saker, konstruera, tillverka små samhällen etc. Andra lekar som typ kasta sand, mula varandra i gegga och så där var svåra för mig att hänga på. Försökte mest hålla mig undan från andra barn och skapa en egen värld.

På den vägen är det och det var nog det bästa som kunde hända eftersom det (på många kringelkrokar och efter många trista lågavlönade jobb) så småningom ledde fram till akademiska studier inom det kreativa området.
Någon gång under denna studietid var det klassresa utomlands och vi samlades en liten grupp på någons hotellrum för att ta ett glas vin och smälta dagens intryck. Gruppen bestod av ca 10 pers. i en blanding av tjejer och killar alla runt 25 ca. Ämnet kom in på barndom och uppväxt och plötsligt stod det klart att alla som befann sig i rummet hade någon erfarenhet av mobbing under uppväxtiden. Det blev en jävligt stark känsla i rummet efter den insikten.

Nu tycker jag verkligen att jag har haft tur för det är helt klart mer accepterat att ha en lite unik personlighet i den kreativa sektorn. I mitt jobb kommer jag dock ofta ut i andra sammanhang och erfarenheten från att ha varit mobbad gör att jag är ganska bra på att genast identifiera grupper där det finns mobbingrisk. det har hänt att jag har haft förmånen att få ställa upp på något sätt för andra som varit utsatta. Det man hör om nu när det gäller mobbing på skolor, låg, mellan och högstadie är fruktansvärt. Bra att samhället börjat få upp ögonen med skadeståndskrav för dem som mobbar, skolan som inte ingriper etc. Får dock ångest av att tänka på mörkertalet. Alla dem som lider i tysthet, kanske inte klarar sig utan djupa psykiska sår, kanske inte orkar leva...
En tanke...finns det personer med AS som själva mobbat? Det måste det ju göra, om inte annat för att inte själva bli utsatta, men det är en annan tråd.

KrigarSjäl skrev:Schimpanserna lever i grupper om 4 till 40 djur.
Gruppens sammansättning skiftar ideligen, vilket beror på att djuren vandrar mellan grupper inom ett visst område. Inom varje grupp finns en viss rangordning, beroende på kön, fysisk styrka, ålder och personlighet. Högst i rang står en vuxen hane. I övrigt är inte rangordningen speciellt strikt, men man kan notera att en brunstig hona stiger i rang. Samma sak när honan blir mor.

Personligen tycker jag att man ska ge fan i att tränga ihop barn i stora ap-grupper. Annars slutar aldrig mobbningen.

Internetgrundskola, ja tack.

Klar skrev:Personligen tycker jag att man ska ge fan i att tränga ihop barn i stora ap-grupper. Annars slutar aldrig mobbningen.

Vuxennärvaro är väldigt viktig i barngrupper, men man kan aldrig ha vuxennärvaro i för stora grupper. Vi har haft tur med barnens skolor där grupperna har varit ganska små, men ändå i barnens förra låg/mellanstadieskola förekom det mobbing som de vuxna inte såg.

I nya skolan där grupperna är lite större, men där lärarna är mer engagerade har mina barn ännu inte upptäckt någon mobbing som inte skolan arbetat med att få bort, så det hänger väldigt mycket även på hur skolan fungerar.

Klar skrev:Internetgrundskola, ja tack.

Jag tror att Internet är ett bra komplement till grundskolan (kanske t.o.m. nödvändigt för att komma tillrätta med bristen på personal), men jag tror inte att speciellt många barn kan hantera att gå hela grundskolan på en nätskola.

Hat, avsky, förakt är milda uttryck för vad jag känner för mobbare och för de som passivt ser på. Själv har jag haft tur och aldrig behövt utstå det lidande som ni som fallit offer för detta vedervärdiga beteende har. Jag blöder inombords med er, samtidigt som jag känner en enorm respekt för den styrka ni någonstans ändå måste besitta. Jag skulle inte palla det...

Sedan kan jag också bli så trött på att så många anser att osäkerhet och låg självkänsla oftast är orsak till varför människor mobbar andra. Det resonemanget håller inte för mig... eller så har jag missat något. Som jag ser det så måste även faktorer som intelligensnivå och egoism spela en stor roll. Jag tex, har extremt låg självkänsla, men jag har aldrig haft något behov av att trycka ner eller snacka skit om någon annan pga det. Vissa som inte är så klipska kanske har ett behov av att göra det för att skapa sig en falsk illusion om sin egen överlägsenhet, utan att inse att det endast är en illusion och att den är falsk. Skulle jag ändå utsätta någon annan för mobbing, så skulle det ju snarare bidra till att jag skulle känna mig ännu mer rutten och värdelös som människa, vilket i sin tur skulle sänka min självkänsla ännu mer.

Men nu har jag ju i och för sig utgått från mig själv och hur jag fungerar, och jag har ju AS ... och ett kriterie för den diagnosen är väl bristande förmåga att kunna känna empati, och när det handlar om att känna empati för mobbare och vad som orsakar deras beteende så stämmer det verkligen.

Owl skrev:Hat, avsky, förakt är milda uttryck för vad jag känner för mobbare och för de som passivt ser på. Själv har jag haft tur och aldrig behövt utstå det lidande som ni som fallit offer för detta vedervärdiga beteende har. Jag blöder inombords med er, samtidigt som jag känner en enorm respekt för den styrka ni någonstans ändå måste besitta. Jag skulle inte palla det...

Sedan kan jag också bli så trött på att så många anser att osäkerhet och låg självkänsla oftast är orsak till varför människor mobbar andra. Det resonemanget håller inte för mig... eller så har jag missat något. Som jag ser det så måste även faktorer som intelligensnivå och egoism spela en stor roll. Jag tex, har extremt låg självkänsla, men jag har aldrig haft något behov av att trycka ner eller snacka skit om någon annan pga det. Vissa som inte är så klipska kanske har ett behov av att göra det för att skapa sig en falsk illusion om sin egen överlägsenhet, utan att inse att det endast är en illusion och att den är falsk. Skulle jag ändå utsätta någon annan för mobbing, så skulle det ju snarare bidra till att jag skulle känna mig ännu mer rutten och värdelös som människa, vilket i sin tur skulle sänka min självkänsla ännu mer.

Men nu har jag ju i och för sig utgått från mig själv och hur jag fungerar, och jag har ju AS ... och ett kriterie för den diagnosen är väl bristande förmåga att kunna känna empati, och när det handlar om att känna empati för mobbare och vad som orsakar deras beteende så stämmer det verkligen.

+1 helt och fullt (förutom att jag då blivit mobbad).