Att bli fegare med åldern
29 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Att bli fegare med åldern
Appropå en psykolog på "ring så spelar vi". Han påstod att det var "åldersadekvat" att tänka mer på konsekvenser och att få mindre kickar av farliga saker. Det skulle förklara varför programledaren hade svårt att hoppa ifrån 10m som han vågat förut.
Jag tror iaf inte att detta gäller för mig. Jag har alltid varit en försiktig person, men jag känner att jag nu som äldre har lättare att våga göra saker som ger kickar. Det är t.ex. först nu när jag blivit över 40 som jag vågar mig på att hoppa ifrån hopptorn, åka läskiga karuseller och sånt.
Jag tror iaf inte att detta gäller för mig. Jag har alltid varit en försiktig person, men jag känner att jag nu som äldre har lättare att våga göra saker som ger kickar. Det är t.ex. först nu när jag blivit över 40 som jag vågar mig på att hoppa ifrån hopptorn, åka läskiga karuseller och sånt.
Kan inte svara, svårt ge ett generellt svar, det beror på området.
Tre exempel. När det gäller loopar, berg o dalbanor och sånt har jag blivit fegare (kan numera inte ens gunga barngunga utan att må illa). När det gäller att vara under vattenytan när jag simmar, vilket jag inte kunde som liten, har jag blivit mycket modigare (men undviker fortfarande trampoliner). När det gäller ex att interagera socialt har jag blivit något - observera något - modigare (men men - fortfarande way to go där.)
Tre exempel. När det gäller loopar, berg o dalbanor och sånt har jag blivit fegare (kan numera inte ens gunga barngunga utan att må illa). När det gäller att vara under vattenytan när jag simmar, vilket jag inte kunde som liten, har jag blivit mycket modigare (men undviker fortfarande trampoliner). När det gäller ex att interagera socialt har jag blivit något - observera något - modigare (men men - fortfarande way to go där.)
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Jag älskar att få adrenalin-kickar, och jag tycker att jag har blivit mindre försiktig med åren (fyller 33 snart). Vet inte om det kanske kan ha att göra med att jag är mindre rädd för att dö, eller att önskan att få dö är starkare... Nej, förresten! Det kan ju inte ha med det att göra, för då skulle jag ju inte ha känt mig skräckslagen och fått sådana kickar de gånger jag tex hoppat bungy jump.
Micke_B skrev:jag var betydligt modigare som ung eller modigare och modigare men jag brydde mig inte om konsekvenserna på samma sätt som idag....
Då är du tvärtom hur jag är. Jag har aldrig haft någon "stollig tonårsfas" då jag tvunget skulle prova på alla farliga saker som andra tvunget skulle göra. Då var jag ungefär lika försiktig som en typisk pensionär. Det har dock ändrats efter att jag blivit 40. Nu vill jag gärna testa allt möjligt som jag inte vågade testa då. Dock tror jag inte att jag gör farliga saker, utan snarare mer saker som ger kickar utan att vara farliga.
Lite kompletterande "rants".
När vi för ett antal år sedan hade med oss en ADHD-tjej i yngre tonåren som dottern kände så var det vi två som triggade varandra till att göra mera "farliga" saker vid hopptornet. Först var det hon som hoppade ifrån trampolinen, sedan gjorde jag det för att inte vara sämre. Sedan vågade ingen av oss på tornet som väl är en 5m högt eller nåt sånt. Men om hon vågat hoppa därifrån hade jag nog gjort detsamma.
När vi var på umgänge på Leos lekland i Kalmar sist så var det en hel del yngre föräldrar som följde med sina småbarn i klätterställningarna. Jag fick dock bortrövade sonens förtroende genom att göra precis allt som han gjorde, och trigga honom att prova på olika saker som han egentligen inte vågade göra. Familjehemsmamman, som väl är i min ålder och NT, satt bara sidan om och läste en bok. Hennes idé om att aktivera sonen var att ta med andra barn, men det funkar knappast eftersom han har noll intresse för andra barn.
Samma sak när vi varit på Ölands djurpark och åkt karuseller. Sonen vågar bara sig på olika saker om jag hänger med honom och triggar honom att prova nya saker. Första gången vi var där för några år sedan verkade han ö.h.t. aldrig åkt karuseller. Ska bli kul att se vad han vågar sig på om två veckor då vi ska dit igen.
Det finns en intressant tendens att någon av oss föräldrar måste gå före och visa att saker inte är farliga, och det verkar inte som jämnåriga duger som exempel.
När vi för ett antal år sedan hade med oss en ADHD-tjej i yngre tonåren som dottern kände så var det vi två som triggade varandra till att göra mera "farliga" saker vid hopptornet. Först var det hon som hoppade ifrån trampolinen, sedan gjorde jag det för att inte vara sämre. Sedan vågade ingen av oss på tornet som väl är en 5m högt eller nåt sånt. Men om hon vågat hoppa därifrån hade jag nog gjort detsamma.
När vi var på umgänge på Leos lekland i Kalmar sist så var det en hel del yngre föräldrar som följde med sina småbarn i klätterställningarna. Jag fick dock bortrövade sonens förtroende genom att göra precis allt som han gjorde, och trigga honom att prova på olika saker som han egentligen inte vågade göra. Familjehemsmamman, som väl är i min ålder och NT, satt bara sidan om och läste en bok. Hennes idé om att aktivera sonen var att ta med andra barn, men det funkar knappast eftersom han har noll intresse för andra barn.
Samma sak när vi varit på Ölands djurpark och åkt karuseller. Sonen vågar bara sig på olika saker om jag hänger med honom och triggar honom att prova nya saker. Första gången vi var där för några år sedan verkade han ö.h.t. aldrig åkt karuseller. Ska bli kul att se vad han vågar sig på om två veckor då vi ska dit igen.
Det finns en intressant tendens att någon av oss föräldrar måste gå före och visa att saker inte är farliga, och det verkar inte som jämnåriga duger som exempel.
Gäller inte mig.
När jag var liten så var jag nästan rädd för allt nytt - iaf alla nya sociala situationer. Och jag var rädd för att sticka ut så jag försökte hela tiden att smälta in bra (vilket jag slutade med sen vid 12års ålder ungefär).
Och när jag tittar tillbaka så ser jag att idag - 25 år är jag - så är jag mycket modigare än jag varit tidigare. Jag får fortfarande ångest över nya sociala situationer och situationer jag inte vet hur jag ska bete mig inom, men allting är bättre på den fronten.
När jag var liten så var jag nästan rädd för allt nytt - iaf alla nya sociala situationer. Och jag var rädd för att sticka ut så jag försökte hela tiden att smälta in bra (vilket jag slutade med sen vid 12års ålder ungefär).
Och när jag tittar tillbaka så ser jag att idag - 25 år är jag - så är jag mycket modigare än jag varit tidigare. Jag får fortfarande ångest över nya sociala situationer och situationer jag inte vet hur jag ska bete mig inom, men allting är bättre på den fronten.
- Deadly_Nightshade
- Inlägg: 881
- Anslöt: 2009-07-03
- Ort: Stockholm
Fysiskt: alltid försiktig, dvs "feg", och har blivit ännu fegare/försiktigare med åren. Men dels tror jag inte llängre som en tonåring att jag är odödlig (olyckor händer bara andra), dels har kroppen (kanske också psyket) blivit skörare. Märkte det först när jag skulle åka skidor. Åker bara längdskidor, men blev livrädd för att åka nerför en backe, som slutade i ett träd (man skulle svänga dessförinnan). Jag litade helt enkelt inte på mig själv längre (hade ju åkt förut utan denna skräck).
Psykiskt: något mindre feg (el bryr mig helt enkelt mindre)
Psykiskt: något mindre feg (el bryr mig helt enkelt mindre)
Jag klickade för "Modigare".
Jag var ganska feg när det gällde vissa saker vi skulle göra i gymnastiken på mellanstadiumet. Hoppa över "tvärställda" plintar med en fot på varje sida om plinten vågade jag aldrig, så jag hoppade alltid med fötterna intill varandra. Jag hade då inte tillräcklig kontroll över kroppen, tyckte jag. Andra redskap i gymnastiken som bommar och "lianer" var jag inte rädd för att prova.
Men när jag var femton, sexton år lärde jag mig åka slalom. Genom det började jag våga mer "farliga" saker. Och tiotalet år senare vågade jag för första gången hoppa från hopptornet i en badsjö i staden jag växte upp i. Först var det ganska otäckt, men efter några hopp så känndes det inte farligt längre. Men jag blev fort "avtrubbad", tyckte sedan att det inte gav något, så då slutade jag.
För några år sedan åkte jag pariserhjul för första gången, och strax innan jag närmade mig toppen på varvet och sedan närmade mig "klockan 1" eller "klockan 2" fick jag den där hisnande kännslan i magen. Några gånger har jag tänkt att testa att åka berg- och dalbana, men det blev aldrig av. Av den enkla anledningen att jag inte tyckte det var värt pengarna att åka till Gröna Lund eller till Liseberg enbart för att prova berg- och dalbana eller andra "häftiga" åkattraktioner.
För kanske 8 år sedan gjorde jag ett tandemhopp med fallskärm, då jag var hopkopplad med en utbildad och erfaren hoppinstruktör/tandempilot, och några år efteråt fick jag en flygning med brorsan i födelsedagspresent. Jag fick testa på looping och roll. Inför fallskärmshoppet tänkte jag att "det här klarar väl jag av utan problem!". Men väl i planet, när vi närmade oss uthoppshöjden 3100 meter, ser man på filmen som en kille som filmade mig och "min" tandempilot spelade in, hur jag blir blekare och blekare i ansiktet.
Men jag tog mod(!) till mig, tänkte att jag kan och måste ju lita till tandempiloten, och på den som packat fallskärmen (hon var själv med i planet, och jag var säker på att hon inte hade velat sitta med i planet om det fanns minsta risk för att fallskärmen och reservskärmen inte skulle fungera).
Passet med avancerad flygning klarade jag också. Jag behövde inte ens använda spypåsen jag fått med mig. Det "värsta" jag råkade ut för var att det slog lock för öronen i den där loopingmanövern.
Med all respekt för simhoppare, "berg- och dalbanefantaster" och människor som sysslar med liknande upplever jag det som att sådant inte ger mig den där "kicken" efter fallskärmshoppet och passet med avancerad flygning... nästa "ribba jag vill komma över" är att börja dyka, att lära mig segelflyga, att börja med "utförsåkning" på cykel. Men det kostar massor av pengar.
Bergsklättring, däremot, lockar mig inte alls. Det är en alldeles för "långsam" sport för mig.
Jag var ganska feg när det gällde vissa saker vi skulle göra i gymnastiken på mellanstadiumet. Hoppa över "tvärställda" plintar med en fot på varje sida om plinten vågade jag aldrig, så jag hoppade alltid med fötterna intill varandra. Jag hade då inte tillräcklig kontroll över kroppen, tyckte jag. Andra redskap i gymnastiken som bommar och "lianer" var jag inte rädd för att prova.
Men när jag var femton, sexton år lärde jag mig åka slalom. Genom det började jag våga mer "farliga" saker. Och tiotalet år senare vågade jag för första gången hoppa från hopptornet i en badsjö i staden jag växte upp i. Först var det ganska otäckt, men efter några hopp så känndes det inte farligt längre. Men jag blev fort "avtrubbad", tyckte sedan att det inte gav något, så då slutade jag.
För några år sedan åkte jag pariserhjul för första gången, och strax innan jag närmade mig toppen på varvet och sedan närmade mig "klockan 1" eller "klockan 2" fick jag den där hisnande kännslan i magen. Några gånger har jag tänkt att testa att åka berg- och dalbana, men det blev aldrig av. Av den enkla anledningen att jag inte tyckte det var värt pengarna att åka till Gröna Lund eller till Liseberg enbart för att prova berg- och dalbana eller andra "häftiga" åkattraktioner.
För kanske 8 år sedan gjorde jag ett tandemhopp med fallskärm, då jag var hopkopplad med en utbildad och erfaren hoppinstruktör/tandempilot, och några år efteråt fick jag en flygning med brorsan i födelsedagspresent. Jag fick testa på looping och roll. Inför fallskärmshoppet tänkte jag att "det här klarar väl jag av utan problem!". Men väl i planet, när vi närmade oss uthoppshöjden 3100 meter, ser man på filmen som en kille som filmade mig och "min" tandempilot spelade in, hur jag blir blekare och blekare i ansiktet.
Men jag tog mod(!) till mig, tänkte att jag kan och måste ju lita till tandempiloten, och på den som packat fallskärmen (hon var själv med i planet, och jag var säker på att hon inte hade velat sitta med i planet om det fanns minsta risk för att fallskärmen och reservskärmen inte skulle fungera).
Passet med avancerad flygning klarade jag också. Jag behövde inte ens använda spypåsen jag fått med mig. Det "värsta" jag råkade ut för var att det slog lock för öronen i den där loopingmanövern.
Med all respekt för simhoppare, "berg- och dalbanefantaster" och människor som sysslar med liknande upplever jag det som att sådant inte ger mig den där "kicken" efter fallskärmshoppet och passet med avancerad flygning... nästa "ribba jag vill komma över" är att börja dyka, att lära mig segelflyga, att börja med "utförsåkning" på cykel. Men det kostar massor av pengar.
Bergsklättring, däremot, lockar mig inte alls. Det är en alldeles för "långsam" sport för mig.
Modigare med sådant som geocache beskriver, fegare med sådant där man först efter viss erfarenhet och ålder inser dolda faror.
Detta kan göra att man blir både fegare och modigare t.o.m. inom samma sak.
Sådana här saker är inte svartvita.
Detta kan göra att man blir både fegare och modigare t.o.m. inom samma sak.
Sådana här saker är inte svartvita.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Det borde finnas ett till röstningsalternativ:
Både modigare och fegare (förklaring i tråden)
"Ingen skillnad" passar inte, eftersom det betyder att man inte förändrats alls.
Och huruvida jag sammanlagt blivit modigare el fegare klarar jag inte att räkna ut. Så jag kan inte rösta.
Alternativt att omröstningsrubriken lyder:
Har du blivit fysiskt modigare eller fegare med åldern?
Då skulle jag rösta på fegare (även om jag i så fall tycker att "försiktigare" är ett bättre ord).
Hursomhelst bör väl mitt själva ifrågasättande av hela frågeställningen bevisa min aspighet.
Både modigare och fegare (förklaring i tråden)
"Ingen skillnad" passar inte, eftersom det betyder att man inte förändrats alls.
Och huruvida jag sammanlagt blivit modigare el fegare klarar jag inte att räkna ut. Så jag kan inte rösta.
Alternativt att omröstningsrubriken lyder:
Har du blivit fysiskt modigare eller fegare med åldern?
Då skulle jag rösta på fegare (även om jag i så fall tycker att "försiktigare" är ett bättre ord).
Hursomhelst bör väl mitt själva ifrågasättande av hela frågeställningen bevisa min aspighet.
* Jag har blivit mindre hämmad, blyg och förvirrad än när jag var barn och är inte längre rädd för saker som tidigare skrämde mig.
* Jag är inte lika dumdristig och impulsiv som i tonåren, och har inget behov av 'häftiga' upplevelser.
* Jag har blivit fysiskt känsligare och mer stresskänslig med åren och mer benägen att vara rädd om mig och inte plåga mig i onödan. Kan inte längre tvinga mig att göra saker jag tycker är det jobbiga utan att betala ett alldeles för högt pris.
Hur röstar man då?
* Jag är inte lika dumdristig och impulsiv som i tonåren, och har inget behov av 'häftiga' upplevelser.
* Jag har blivit fysiskt känsligare och mer stresskänslig med åren och mer benägen att vara rädd om mig och inte plåga mig i onödan. Kan inte längre tvinga mig att göra saker jag tycker är det jobbiga utan att betala ett alldeles för högt pris.
Hur röstar man då?
Inger skrev:* Jag har blivit mindre hämmad, blyg och förvirrad än när jag var barn och är inte längre rädd för saker som tidigare skrämde mig.
* Jag är inte lika dumdristig och impulsiv som i tonåren, och har inget behov av 'häftiga' upplevelser.
* Jag har blivit fysiskt känsligare och mer stresskänslig med åren och mer benägen att vara rädd om mig och inte plåga mig i onödan. Kan inte längre tvinga mig att göra saker jag tycker är det jobbiga utan att betala ett alldeles för högt pris.
Hur röstar man då?
Vanligtvis på Socialdemokraterna eller Folkpartiet.
Har nog gått upp och ner som barn feg, som tonåring upp till 30 mindre feg. Mellan 30- 60 feg. Numera är jag nog varken eller, skiter mer i saker och ting och vad som händer mig.
- lasseivägen
- Inlägg: 4798
- Anslöt: 2009-07-20
- Ort: På havet kaparkapten inte Rövare
Återgå till Att leva som Aspergare