För mig som är ny i gemet så finns det många funderingar och jag känner mig lätt villrådig. Det kanske låter skumt men jag längtar verkligen tills jag fått en diagnos. I över ett år har jag gått och väntat på att min utredning ska starta och det kan göra en väldigt stressad. Man vill ju veta var problemet sitter och kanske laga det som är trasigt Nu tror jag iof att jag är ofixbar och det finns inte bara lösa skruvar, utan det har nog lossnat en del bitar oxå

Men lite nervös är man ju oxå. Vad får man göra på en sån här utredning, är det svårt, gör det ont?

I slutänden är jag nöjd om dom packat ihop alla mina problem till ett, eller iaf två st. Idag är problemen så många säger läkaren (som är student). Han har gett låtsasdiagnoser allt från ADD, AS, Högfungerande autism, Bipolär, SF, ÅS, Psykotiska inslag och det jag lagt till själv, Telefonfobi (det jobbigaste enligt mig). Är jag lite udda om jag springer omkring med ett sånt här bagage

Kan ju tillägga att psykiatrin är mitt andra hem numer. Tantorna i receptionen bara ler och nickar när jag kommer.

Här är du inte udda, här är du mainstream!

Jag håller på med utredning just nu, är också totalt besatt av den.... inte tänkt på annat det halvår jag fått vänta. Jag har gjort första utredningsdagen av tre (två timmar vardera) och sen i slutet ska det vara en sammanfattning, fyra gånger totalt altså. Ett möte i veckan: allting blir färdigt på en månad, men det kan nog variera mycket mellan olika personer, jag är hos en privat neuropsykolog.

Hittills har jag tyckt att det e skitkul, jag älskar såntdär pyssel, tester och så. Generellt har jag för min del fått oerhört mycket bättre eller mycket sämre resultat än snittet på testerna (än så länge iaf). Jag går inte in på hur testerna går till; de bör göras spontant för att du ska få "rätt" resultat.

Tydligen har jag noll närminne, grymt svårt för flexibilitet, att anpassa mig till nya situatoner och hitta nya lösningar på dem situationerna, koncentration på sånt som inte intresserar mig, jag har en "långsam processor", är impulsiv, gör först tänker sen dessutom är jag tydligen väldigt högerhänt tydligen .... mycket kul man lär sig om sig själv, ingenting alls att vara rädd för, hon psykologen jag träffade är skittrevlig, inte "tantig" alls

Det känns annorlunda, att kanske lösningen på mitt livs pussel nu är inom räckhåll...

Det låter ju kanon, Tibbs!

Hoppas det blir lika bra för Vimsan också!

MsTibbs skrev:...jag är hos en privat neuropsykolog.

Hur bar du dig åt för att få komma dit?
Hur betalas din utredning?

Jag är lite nyfiken eftersom jag ju numera bor i GBG igen och enl. uppgift utreder inte västragötalandsregionen personer över 30...

MsTibbs skrev:Det känns annorlunda, att kanske lösningen på mitt livs pussel nu är inom räckhåll...

Grattis! Jag börjar tro att det skulle vara nyttigt att bli utredd, samtidigt är det skrämmande...

Vimsan. Jag vet att det är stressigt att vänta på en utredning. Jag fick vänta i 3 ½ år. Men nu är jag snart färdig med min utredning.

Jag har ett råd att ge. Läs om de diagnoser man tror att du har. Det finns många böcker på biblan och några som man kan köpa själv. Det hjälper att reda ut för en själv vilka problem man har. Det gör också att man kan bättre förklara för andra hur det är.

Jag tyckte det var svårt att beskriva mina problem. Men jag skrev av större delen av en bok och gav kommentarer på det.

Om det gör ont?
Det beror på vad man blivit utsatt för genom åren. Det gör alltid ont för ett sår att läka.

Jag blir glad över att få min diagnos i alla fall. Så att jag kan jobba med att skaffa mig ett job som jag passar till.

nallen skrev:

MsTibbs skrev:...jag är hos en privat neuropsykolog.

Hur bar du dig åt för att få komma dit?
Hur betalas din utredning?

Jag är lite nyfiken eftersom jag ju numera bor i GBG igen och enl. uppgift utreder inte västragötalandsregionen personer över 30...

Vet inte hur reglerna är, jag är 23 år. Fråga någon privat, eller sök utanför länet, kanske? Jag själv bar mig inte åt alls, faktiskt tvärtom. Jag blev arbetslös efter misslyckade universitetsstudier (av sociala skäl mest), hamnade på soc och arbetsförmedligen; vilka tyckte jag "verkade deprimerad" och skickade mig en tid till en arbetspsykolog (utan att fråga mig först...).

Efter 1,5-2 timmars prat sa hon att jag verkade ha Asperger och ADHD och att hon ville att jag skulle utredas för det, vilket jag hittade på massa argument emot inför vårt andra möte (jag har även ignorerat tidigare psykoterapeut som rekommenderat mig att söka utredning)... tja... de fortsatte tjata (och hota med indragna pengar mm) och skrev upp mig på en lista till NPF-utredning (kommunen hade tydligen eget avtal med den här psykologen för att slippa köerna i vanliga vården).

Antingen är det soc eller arbetsförmedlingen som betalar utredningen. Syftet är väl att jag ska få nått jobb, det önskar jag också. Efter att jag LÄST PÅ vad både Asperger och ADHD verkligen är så har jag blivit positivt inställd till utredningen; tydligen är "kriminell" inte ett diagnoskriterie för att kunna ha ADHD exempelvis, hehe...

nallen skrev:

MsTibbs skrev:Det känns annorlunda, att kanske lösningen på mitt livs pussel nu är inom räckhåll...

Grattis! Jag börjar tro att det skulle vara nyttigt att bli utredd, samtidigt är det skrämmande...

Jag tycker med det är läskigt, men kul! Och som sagt; det är skönt om mitt eviga planlösa snurrande i psykiatrin ska ta slut nu, så jag kan bygga utifrån det jag vet att jag behöver! Lycka till!

Hej!
Jag fick ett glatt lycka till efter att ha fått min diagnos och det lever jag på ännu. LYCKA TILL till ingen nytta alls.
Mvh Milve

Ja, jag har också svårt att se diagnosen som vettig. De ser en stor poäng med att ge mig ritalina. Snurrandet är värre än nånsinn och jag "ber" inte om hjälp utan utreds mest hit och dit för saker som var i förrgår.

vimsan skrev:För mig som är ny i gemet så finns det många funderingar och jag känner mig lätt villrådig. Det kanske låter skumt men jag längtar verkligen tills jag fått en diagnos. I över ett år har jag gått och väntat på att min utredning ska starta och det kan göra en väldigt stressad. Man vill ju veta var problemet sitter och kanske laga det som är trasigt Nu tror jag iof att jag är ofixbar och det finns inte bara lösa skruvar, utan det har nog lossnat en del bitar oxå

Men lite nervös är man ju oxå. Vad får man göra på en sån här utredning, är det svårt, gör det ont

I slutänden är jag nöjd om dom packat ihop alla mina problem till ett, eller iaf två st. Idag är problemen så många säger läkaren (som är student). Han har gett låtsasdiagnoser allt från ADD, AS, Högfungerande autism, Bipolär, SF, ÅS, Psykotiska inslag och det jag lagt till själv, Telefonfobi (det jobbigaste enligt mig). Är jag lite udda om jag springer omkring med ett sånt här bagage

Kan ju tillägga att psykiatrin är mitt andra hem numer. Tantorna i receptionen bara ler och nickar när jag kommer.

Om du väntat ett helt år på utredning tror jag det blir skönt när det äntligen blir av.

För mig var det min arbetsgivare som skickade mig till utredning och de hade väl nåt avtal så det gick snabbt. Pratade med en trevlig psykolog och gjorde några tester. Sen skrev hon ett utlåtande på två sidor. En psykiater gav mig diagnosen AS senare, grundat på detta utlåtande.

Mycket var svårt i provet men en del var lätt. Det som gjorde ont var snarare arbetsgivarens reaktion. I stället för ett arbete mer anpassat till mitt funktionshinder förvägrades jag både arbete och arbetsträning hos dem.

Utlåtandet visade bl a att jag var långsam och hade svårt att hoppa från det ena till det andra.

Jag har nu väntat i fem år, sedan de skickade iväg min remis. Jag väntar på att de skall ringa från utredningen. Det är jättenervöst. Jag vet inte vad mer som skall hända.
De har skrivit till mig och sagt att jag inte behöver skriva mer. Så jag väntar....... ......... ........... ........ ........

nallen skrev:
Jag är lite nyfiken eftersom jag ju numera bor i GBG igen och enl. uppgift utreder inte västragötalandsregionen personer över 30...

Jag är utredd för 1½ år sedan, bor i Västra Götaland och var då 43 år. Efter flera års köande i onödan till Borås blev jag tipsad om Falköping, som bara hade en dryg månads kötid. Något att prova? Åka en bit några enstaka gånger är inte hela världen - tycker jag.

Titti skrev:

nallen skrev:
Jag är lite nyfiken eftersom jag ju numera bor i GBG igen och enl. uppgift utreder inte västragötalandsregionen personer över 30...

Jag är utredd för 1½ år sedan, bor i Västra Götaland och var då 43 år. Efter flera års köande i onödan till Borås blev jag tipsad om Falköping, som bara hade en dryg månads kötid. Något att prova? Åka en bit några enstaka gånger är inte hela världen - tycker jag.

Nej, verkligen inte... hur bar du dig åt då? Remiss från psykiatrisk öppenvård i hemlänet? eller kontaktade du XXX i Falköping direkt?

Jag hade först en remiss från min distriktsläkare till Borås. Sen bad jag honom remittera mig till Falköping istället. Svårare var det inte.

Har man en remiss, till vad det vara månde, och väntetiden är mer än 3 månader så har man rätt komma till annan vårdgivare och t.o.m. annat landsting, om det går fortare. Så har jag förstått vårdgarantin i alla fall. Fast det måste ju då finnas någonstans där köerna är kortare.

Hej!

I dag fick jag veta varför jag inte fick någon hjälp eller stöd efter att jag fått min diagnos. Det var bara betalt för att göra en diagnos och inget mer. Tack så mycket! Jag har varit ett pucko som gick på det. Nu hoppar jag av helt och hållet. Om jag inte får arbetet jag sökt så ber jag läkaren kryssa i arbetsoförmögen och sätter min på ett café och läser en god bok. Så kan alla "NT" idioter arbeta ihjäl sig. Jag bryr mig inte länger.

Det går bra att äta gröt fyra dagar i veckan och kanske slå på stort och köpa ett paket fiskpinnar till helgen. Vad ni än gör så ta reda på vad som kommer att hända efter ni har fått er diagnos innan ni gör er diagnos!
Hälsar en som är trött!

Kvasir skrev:Har man en remiss, till vad det vara månde, och väntetiden är mer än 3 månader så har man rätt komma till annan vårdgivare och t.o.m. annat landsting, om det går fortare. Så har jag förstått vårdgarantin i alla fall. Fast det måste ju då finnas någonstans där köerna är kortare.

Dessvärre gäller inte vårdgarantin utredningar och undersökningar har jag fått veta. Den gälller vård och behandling. Inte klokt...

Titti skrev:
Dessvärre gäller inte vårdgarantin utredningar och undersökningar har jag fått veta. Den gälller vård och behandling. Inte klokt...

Visst gäller den utredningar. Det har jag fått både muntligt och skriftligt på. Det gällde visserligen utredning på audiologen, men det är knappast någon skillnad.

Tillägg:
Jag rotade lite på nätet. Flera landsting säger faktiskt att vårdgarantin inte gäller utredningar. Samtidigt hittade jag ett dokument, oklart från vilket landsting, som sammanfattade en utredning och som konstaterade att man i fallet neuropsykiatriska utredningar hos barn och vuxna inte klarade av 90-dagarsgränsen. Gissningsvis skiljer det alltså mellan landsting hur de tolkar vårdgarantin.

Något som också spelar roll är nog om utredningen är intern remiss inom en klinik eller inte. Min neuropskiatriska utredning nämdes det inget om vårdgaranti för, men det var ju intern remiss inom kliniken.

Det var inte det besked jag fick av den sk vårdslussen på regionen. Men det kanske kan tolkas/tillämpas olika? Läge för någon att ta reda på vad som EGENTLIGEN gäller?

Vad står det i det skriftliga beskedet? Eller gäller det kanske inte psykiatrin generellt? Eller utredningar inom psykiatrin?

Titti, du hann posta medan jag skrev ett tillägg. Jag borde nog ha skrivit ett nytt inlägg istället.

Det skriftliga jag syftade på var att när jag remitterades till audiologen för utredning så sade dels den remitterande läkaren att vårdgarantins 90 dagar gäller, när jag antydde att det väl som vanligt skulle dröja evigheter, och dels fick jag ett brev från audiologen om att det kunde ta mer än 90 dagar och att jag skulle höra av mig om jag föredrog att de försökte ge mig en tid snabbare någon annan stans. Detta gällde en utredning ang. min ljudkänslighet och inte någon som helst behandling.

milve skrev:Hej!

I dag fick jag veta varför jag inte fick någon hjälp eller stöd efter att jag fått min diagnos. Det var bara betalt för att göra en diagnos och inget mer. Tack så mycket! Jag har varit ett pucko som gick på det. Nu hoppar jag av helt och hållet. Om jag inte får arbetet jag sökt så ber jag läkaren kryssa i arbetsoförmögen och sätter min på ett café och läser en god bok. Så kan alla "NT" idioter arbeta ihjäl sig. Jag bryr mig inte länger.

Det går bra att äta gröt fyra dagar i veckan och kanske slå på stort och köpa ett paket fiskpinnar till helgen. Vad ni än gör så ta reda på vad som kommer att hända efter ni har fått er diagnos innan ni gör er diagnos!
Hälsa en som är trött!

Men om du vill ha jobb får du antingen vända dig till arbetsförmedlingen och fråga efter en handläggare med ansvar för funktionshindrade. Eller vända dig till en LSS-handläggare inom kommunen för daglig verksamhet.

Du kan också skriva in dig i vuxenhabiliteringen. Där kan du få en kurator som kan berätta för dig vilken hjälp du kan få. Det finns också olika kurser/studiecirklar där man kan få träffa andra med samma funktionshinder och dela erfarenheter. Finns andra kurser också, fast de är oftast inte något som jag tycker passar mig.

Jag fick förtidspension efter min diagnos, men inte förrän jag genomgått arbetsprövning. Jag trodde ju att jag nu skulle få ett arbete anpassat efter mina förutsättningar. Men sedan min arbetsgivare (där jag jobbat i över 20 år) blankt vägrat att ge mig arbete el ens arbetsträning så gick luften ur mig.

Tidigare hitta jag en sida från Stockholms läns landsting som sade att utredningar inte ingår i vårdgarantin, men nu hittade jag en sida som säger att de har utvidgat vårdgarantin att omfatta bl.a. neuropsykiatriska utredningar, och de hävdar sig vara först med detta:
http://www.vardguiden.se/Article.asp?Articleid=7097

Enligt denna sida från SR låter det som om neuropsykiatrisk undersökning alltid omfattas, men de kanske syftar på något speciellt landsting fast det inte framgår av texten:
http://www.sr.se/cgi-bin/orebro/nyheter/artikel.asp?artikel=878478


Det verkar i vart fall som det kan finnas skäl att rota i vilka regler som faktiskt gäller just nu i aktuellt landsting för dem av er som väntar på utredning.

Titti skrev:Jag hade först en remiss från min distriktsläkare till Borås. Sen bad jag honom remittera mig till Falköping istället. Svårare var det inte.

DET låter ju riktigt lovande! Jag kan inte påstå att jag har så värst stor lust att hålla på och harva med öppenvården, men tjata mig till en remiss borde jag ju kunna gå i land med.
Då gäller det bara att fundera ut om det är värt besväret eller inte.