https://www.vf.se/2010/07/31/autistisk- ... gsflyttas/
http://www.vf.se/nyheter/torsby/autisti ... e-lampligt
http://www.vf.se/nyheter/torsby/%E2%80% ... d%E2%80%9D

Föpr äkligt stackars barn, någon som vet något om specialskolan i linköping om det är ett acceptabelt ställe eller ej

Tydligen finns ingen skola som klarar av honom i Torsby:

I domen framgår att omsorgsnämnden anser att skolan har uttömt sina möjligheter att tillgodose pojkens särskilda behov. Och att det enda alternativet som finns i nuläget är att flytta pojken till en specialskola i Linköping. Omsorgsnämnden anser också att mamman som är ensamstående inte har ett tillräckligt stort socialt nätverk för att möta pojkens behov fullt ut.

– Det är här hans trygghet finns. Han har hela sin familj här – jag, mina föräldrar och mina syskon, säger mamman.

Att hon inte vill flytta anger de också som ett skäl till omhändertagandet. Hon tycker att inte att det är rätt att rycka upp hennes son utan att andra alternativ undersökts. Själv skulle hon dessutom tvingas säga upp sig från sitt jobb och bli arbetslös, stå utan bostad och förlora sitt sociala nätverk. Som det ser ut nu kommer mamman att få träffa sin son varannan helg.

http://www.vf.se/nyheter/torsby/autistisk-elvaaring-tvangsflyttas

Mamman har överklagat förvaltningsrättens beslut.

Jag vet att mitt barn inte skulle velat flytta ifrån sina föräldrar när hon var 11 år. För en autist måste det vara ännu värre.

Skolan i Linköping kan iofs vara bra, men själva avskiljandet från mamman och övriga släktingar kan vara traumatiskt för 11-åringen.

Jag liksom vill hitta något uppenbart fel i varje sådant här alexanderhugg, särskilt när de utförs av myndigheter. Just det här hugget ser ganska välmotiverat ut men en rejäl fråga att ställa, kan jag komma på åt den här mamman och hennes son:

Hur fantastiskt är det sociala nätverk som mydigheterna tänker flytta pojken till, jämfört med det nätverk man hugger loss honom ifrån?

Här uttalar sig ordföranden för AAF generellt med anledning av fallet:

Förra hösten uppmärksammades fall där socialtjänsten på olika håll i landet angett beteende och symptom som ingår i diagnosen för autism och Aspergers syndrom som skäl för att omhänderta barn. De stödde sig på paragraf 3 i LVU, Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

– I vissa fall förväxlas beteenden och uttryck som finns hos barnen till följd av de här funktionsnedsättningarna som omsorgsbrist hos föräldrarna, säger Eva Nordin-Olson.

Orsaken är att kunskapen om autism och Aspergers syndrom ofta är dålig hos personal anställda på myndigheter. Därför har Autism- och Aspergerförbundet efterfrågat att Socialstyrelsen ska ta fram nya allmänna råd om de här funktionsnedsättningarna. Socialstyrelsen har påbörjat arbetet, men än är det inte klart.

– Det finns en generell kunskapsbrist, säger hon.

Även hos skolans personal saknas ofta tillräckliga kunskaper.

http://www.vf.se/nyheter/torsby/%E2%80%9Djag-ar-inte-forvanad%E2%80%9D

Nu har jag lyssnat på Kalibers reportage:

Efter bytet av klass och lärare, hösten 2009, fick Elias svårt att koncentrera sig. Och vid det laget hade också hans raststöd dragits in av skolan. Att reagera starkt på förändring är vanligt för ett barn med autism. Elias hamnade nu i konflikter framför allt på rasterna. Han blev slagen av andra barn. Och ibland själv aggressiv och våldsam mot både elever och lärare.

Även hemma märkte mamma Stina att Elias mådde sämre. Han blev ibland aggressiv också mot sin mamma. Hösten 2009 ringde hon till Socialtjänsten i Torsby och bad om hjälp.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=4233520

Stina arbetade själv inom socialtjänsten och hon litade förstås på sina kollegor. Men de litade tydligen inte på henne. Varför fick inte Elias tillbaka sin stödperson i skolan? Stina får avlastning genom att Elias får en kontaktfamilj. Men problemen i skolan kvarstår. Omsorgsnämnden beslutar att Elias måste flytta.

Stina får besöka skolan i Linköping. Men hon tycker inte alls att den verkar bra. Skolan vänder sig i första hand till barn med psykosociala problem, och inte autistiska barn som Elias, och så måste Stina skaffa ett nytt jobb i Linköping.

Eftersom Stina är tveksam till att flytta till Linköping ansöker omsorgsnämnden om tvångsvård.

Domaren i förvaltningsrätten litar helt på tjänstemännen i Torsby och gör ingen egen utredning trots att förvaltningsrätten har utredningsplikt.

Den så kallade specialskolan som var enda räddningen för Elias är alltså inte någon specialskola. Det är inte ens en autism-skola – där personalen är specialister på Elias funktionshinder.

Stina överklagar till Kammarrätten. Tjänstemännen påstår att Elias trivs i familjehemmet, men ingen tycks ha frågat vad Elias själv tycker. Han som har svårt med förändringar. Kammarrätten fastslår att Elias ska stanna kvar i familjehemmet. Det tycks inte varit så bra ändå, snart flyttas han till ett nytt familjehem.

På Facebook skriver Elias:

lider varje dag i Linköping mår dåligt också. Vill komma hem nu!!!!!!!! Vad ska jag göra =(((((((

Alien skrev:Nu har jag lyssnat på Kalibers reportage:

Jag lyssnade på det idag och slogs av hur extremt dålig rättsäkerhet barn under 15 år har (vilket jag iofs redan visste), de har nämligen ingen som helst rätt att yttra sig i rätten, möjligen närvara om de är tillräckligt mogna.

Socialtjänsten utser biträdet som ska prata med barnet innan rättegången men har ingen som helst skyldighet att ta det minsta hänsyn till vad barnen säger.

Det som är extra skrämmande i det här fallet är att det verkar som om mamman inte fått något biträde utsett (åtminstone framgick inte det i programmet), föräldrar har dock en viss möjlighet att styra över vem som ska vara biträde och kan neka att acceptera det ombud som socialtjänsten utsett, men det gäller att veta sina rättigheter och det är något som socialtjänsten definitivt inte är villig att informera om, snarare tvärtom, de försöker bluffa och lura föräldrar på alla (o)möjliga sätt, ett extremt vidrigt beteende.

Dessutom har som sagt kommunen definitivt inte gett det stöd till familjen som de är skyldiga till, de har brutit mot ett antal lagar och straffat familjen för att de sökt hjälp (vilket även det är ett klassiskt beteende av socialtjänster).

Tyvärr är det här fallet inte unikt (förutom möjligen placeringen av barnet så långt bort) utan ett vanligt exempel på hur socialtjänster misshandlar svaga familjer med LVU i ryggen (trots att LVU inte är tänkt att användas på det sättet).

Jag mår illa...

Alien skrev:Domaren i förvaltningsrätten litar helt på tjänstemännen i Torsby och gör ingen egen utredning trots att förvaltningsrätten har utredningsplikt.

Instämmer med Miche och lägge till ovanstående som ett typiskt utslag av svensk förvaltningstradition, som säkert kommer att vara sig likt om tusen år såvida människan finns kvar då: den naiva kollegiala tilliten. Ingen ond avsikt alls, bara en självklar frånvaro av lojalitet med allmänheten och en formlös undflyende aningslöshet som är totalt omöjlig att komma någon vart med.

Zombie skrev:

Alien skrev:Domaren i förvaltningsrätten litar helt på tjänstemännen i Torsby och gör ingen egen utredning trots att förvaltningsrätten har utredningsplikt.

...
Ingen ond avsikt alls ...

Men i mitt huvud exemplifierande den värsta av all yttersta ondska.

Utan tvivel är man inte riktigt klok.

Så jag kommer fram till att ingen är riktigt god när jag tillägger att utan tvivel är man, definitionsmässigt och ända in i roten, ond. Om det alls finns någon mening med begreppet. Inte så att man rår för om man saknar tvivel, tvärtom finns det inget man kan vara mindre skyldig till. Men ond är man ändå. Och i behov av en ny barndom egentligen, förslagsvis inom något slags fängelses trygga murar. Jag menar allvar, även om jag givetvis inte tror att den lösningen är klok att ägna någon tanke åt.