Kan det handla om AS ifall man har problem med humöret? Tex blir deppig i kortare perioder, ångest, irriterad, tröttnar på jobb, aktiviteter osv som man tidigare gillade när man mådde bättre. Eller har det med något helt annat att göra?

Jag tycker att det låter som ren depression, som jag visserligen tror att det är lättare att hamna i för att man har AS.

Ja, du har nog rätt. Jag har ibland problem med att förstå när jag är deprimerad, även om det är helt uppenbart.

lallic skrev:Kan det handla om AS ifall man har problem med humöret? Tex blir deppig i kortare perioder, ångest, irriterad, tröttnar på jobb, aktiviteter osv som man tidigare gillade när man mådde bättre. Eller har det med något helt annat att göra?

Handlar nog mest om att vara människa...

lallic skrev:Ja, du har nog rätt. Jag har ibland problem med att förstå när jag är deprimerad, även om det är helt uppenbart.

Själv begrep jag inte att jag var deprimerad i flera år innan jag träffade min livskamrat...

lallic skrev:Kan det handla om AS ifall man har problem med humöret? Tex blir deppig i kortare perioder, ångest, irriterad, tröttnar på jobb, aktiviteter osv som man tidigare gillade när man mådde bättre. Eller har det med något helt annat att göra?

Jag känner igen mig. Men så är jag också diagnostiserad med dystymi.

Fast jag har svårt att bli nöjd. Jag måste inte ha det bästa, men jag vill vara med och ta del av konsumtionssamhällets utbud. Jag skulle vilja ha normal standard som många andra. Dvs en hyfsad bil, en välfylld garderob, pengar till charterresa en gång om året, möjlighet att ta lån till tex lägenhet, möjlighet att göra om hemma och dekorera som jag önskar, råd till platt tv och laptop eventuellt också en spelkonsol.

Men i verkligheten är jag fattig och lever spartanskt och vantrivs.
Nu har jag blivit arg och ond. Jag vill också ha en bättre levnadsstandard och funderar på att verkligen ta för mig. Annars kommer jag dö så här. Jag blir antisocial och funderar på att råna en affär eller dylikt. Det känns som att leva i en glasbubbla, allt finns där och folk har det, men jag är inte med

lallic:: Min åsikt om Fattigdom är att den är att likna vid ett Sjukdomstillstånd. Jag ser ingenting charmigt med det faktiskt. Fattigdom är långsamt nedbrytande, nervpåfrestande, tråkigt, arbetssamt, monotont och djävligt på alla sätt!

Fattigdom är ett riktigt bra skäl att bli deprimerad!

Visst vet jag vad buddistmunkarna lär: "Om du äger fler än 7 ting så äger de dig." Men de brukar inte bo ensamma i ett cementblock i Tensta eller Gårdsten. De lever tillsammans i kloster i ett medmänskligt, varmt land och mediterar tillsammans.

Att leva i det UTANFÖRSKAP som skapats av dem som myntat begreppet är att ständigt få påminnelser om att jag man inte "finns med på kartan", inte är normal, inte är som man ska va. "Lyxfällan" finns som TV-program men inte "Fattigdomsfällan". När kommer det programmet?

Fortsätt att vara arg och kämpa på mot etablisemanget! Men spräng ingen bank, snälla Du! <a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000203D9.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Debbido

Jag tyckte om ditt svar.

lallic skrev:Debbido

Jag tyckte om ditt svar.

Tack! Jo, det var meningen att få skratta lite åt eländet.

Vi aspergare kan ju lätt bli överstimulerade beträffande en mängd stimuli runt om oss. Vi klarar ofta inte stress. Om vi stressas på något sätt kan vi gå i baklås eller hamna i depression. Dålig ekonomi är en av flera stressorer.

När jag fick ett arv på 200 000 kände jag mig oerhört lättad ett tag!



Jag stack iväg utomlands direkt! Det var så lätt att leva. Man bara klickade på datorn och Vips så var en flygplansbiljett bokad. Orkade man inte gå: Taxi! Jag var så lycklig att jag blev attraktiv för män! Och så hade jag plötsligt en skotte som INTE var snål utan bjöd mig på restaurang varenda dag, och Pub. Dyra smycken. Ett liv i sus och dus - why not?



Tja, och sen så tog pengarna slut ...

Ja, det tråkiga är att allt tar slut. Livet också
Mitt humör skiftar ganska mycket, så jag börjar undra om jag har bipolär eller borderline istället. Då skiftar ju värderingar och humör, samt att man kan vara ganska karismatisk.

Jag vill också leva lyx. Åtminstone en gång innan det är för sent. Jag sökte på alla möjliga människor jag träffat i livet på gravar.se och det gav verkligen en tankeställare. Det är ju där vi hamnar till slut, och då är allt för sent

Debbido skrev:Fattigdom är långsamt nedbrytande, nervpåfrestande, tråkigt, arbetssamt, monotont och djävligt på alla sätt!

Det är dyrt att vara fattig...

...speciellt om man har hamnat i en skuldbörda, det gör att nästan allting blir dyrare än det hade varit om man haft ekonomi att betala direkt. När man hamnat hos inkasso/kronofogden blir allt mycket dyrare och det är näst intill omöjligt att bli fri!