Jag har blivit kär i en tjej som går i samma klass som jag.
hon är ganska tystlåten precis som jag, kanske eftersom hon också har blivit mobbad i skolan tidigare.

det känns som att vi ofta får ögonkontakt vid speciella tillfällen och jag tror att hon blir attraherad av mig också, det känns verkligen som om det finns kemisk bindnig mellan oss.
åtminstone tror jag det (men jag har ju AS så jag kan ju inte vara säker ).

Eftersom jag är väldigt blyg så har jag svårt att ta initiativet och börja konversera med henne och jag vet inte ens om jag vågar hålla en konversation med henne, eftersom miljön som jag befinner mig i just nu känns för mig väldigt ondskefullt och slitsamt och hon är den enda som jag egentligen bryr mig om i denna miljö.

Grejen är den har jag insett, att jag har "litenmanskomplex" (jag har alltid varit minst i klassen samt kännt mig utstött/mobbad och isolerad/utfryst från "de andra"), givetvist beror säker mycket av denna precis på faktumet att jag har AS.

I och med min litenmanskomplex så har jag börjat få svårare att flörta med tjejer samt ens få någon slags relation förövrigt med de.

Stället som jag träffar tjejen på har börjat kännas obehaglig då det är väldigt mansdominerat och jag känner mig hotad av de andra killarna (jag tror mycket av faktumet att jag känner mig "hotad" är pågrund av min tidigare bakgrund och minnen från gymnasiet, men faktumet kvarstår jag kommer väldigt dåligt överens just i denna "grupp" samt det har börjat uppstå en klyfta mellan mig och "de").

Som det ser ut nu så slutar jag gå till detta ställe där hon finns, för även om jag tyckte att hon och jag hade väldigt mycket gemensamt så känns det som att jag får offra det för att rehabilitera mig själv då det känns som att det inte finns något att hämta ändå i denna miljö.

jag vet inte varför jag skrev allt det här men det är väl åtminståne bra att prata ut, kanske finns det någon som kan ge mig något tips ändå...

Du gillar inte det stället? Föreslå henne att ni ska gå nån annanstans!

VIPS första steget taget!

Känner verkligen igen mig i den här situationen, men tyvärr har jag inga förslag på vad du ska göra. En sådär 20 år senare skulle jag nog ha klarat ut det hela, men då var det omöjligt.

Det är väl det som är grejen.. "Välkommen till Planet Asperger Noll Koll".

Men man lär sig.

ok, som sagt jag har knappt ens pratat med henne så mycket, och vet inte ens om hon har en pojkvän, men antar att hon inte har det för annars skulle väl inte "signalerna" finnas. Det är ju väldigt enkelt att bara ignorera.

för även om såren svider i några veckor så kommer de att läka, och just dessa sår kommer förhoppningsvis inte att ta så lång tid att läka.

för nu handlar det inte om samhället som våldtar mig, utan snarare om kärlek/sensualitet/sex (verkar vara sex för hennes del)

en till sak: Jag har ändå ganska bra charmig i de rätta förhållandena kan jag vara en charmör, men då och då kommer AS fram och hur ska mina medmänniskor reagera då, kommer då att lämna mig eller fortsätta bry sig om mig....

barasmärtaverkligt skrev:för även om såren svider i några veckor så kommer de att läka, och just dessa sår kommer förhoppningsvis inte att ta så lång tid att läka.

Och så nästa sår och nästa och nästa och nästa och näst....................

Passa på att bryta den där trenden nu med en gång. För din egen skull. Du skrev i en annan tråd om hur ofta du gråter över din tillvaro, men en dag så kommer du inte att kunna gråta längre.

Bjud med henne till ett fik på en kopp kaffe för att fly stimmet på skolan. Vem vet efter det kanske du tappar allt intresse för henne. Eller inte.
Vem vet efter det kanske hon blir störtförälskad i dig. Eller inte.

Men en sak är säker en förändring blir det.

får tacka för råden, det är somsagt flera faktorer som spelar in blandannat skulle ju hon påminna mig om den negativa miljön och göra mig "total förlamad"

jag blir ganska autistisk vid obehagliga situationer och tjejer finns det ju gott om, jag måste bara hitta något bra mötessida på nätet, känns klart mer bekvämt börja en kommunikation den vägen.