Jag har gått på utredning för AS, bla, eftersom jag har vissa problem åt det hållet och eftersom min tioåriga dotter fått diagnoserna hfa samt ADHD.

Jaha där satt jag mitt emot psykologen och väntade på domen. Jag har alltid sett mig som relativt dum och långsam, obenägen att få fram ord och komma på smarta saker att säga (tex på jobbet, det blir bara svart i huvudet).
Psykologen ritade upp ett sånt där diagram (som ser ut som en kulle) och visade att i mitten var "medel" (det var inte det ordet hon använde), på ena sida de lägsta 2 procenten och på andra sidan de översta 2 procenten.

Jag var ju övertygad om att jag skulle hamna åt det lägre hållet. Då sa psykologen att hon tyckte att det var väldigt anmärkningsvärt att jag tyckte att jag var så dum, när min kognitiva förmåga ligger bland de övre 2 procenten. Faktiskt, sa hon, så ligger den där ute på yttersta spetsen. Öööh?? Tänkte jag, jag blev helt paff, fattade ingenting. Och, sa psykologen, när jag uppfattar mig själv som lågpresterande så ligger jag på medelmänniskans nivå...

Mitt språk, däremot, sa psykologen, hamnade lite lägre, mycket pga av att jag ofta inte kom på vad jag skulle säga eller när jag skulle beskriva två abstrakta saker, tex monarki och diktatur (det blev svart i huvudet, som vanligt, när jag skulle förklara innebörden).

I alla fall, psykologen sa att ingenting i utredningen pekade på att jag har AS, däremot är det mycket möjligt att jag har en personlighet som går åt AS-hållet (det håller jag absolut med om...).

Mitt otroligt dåliga självförtroende och självbild sa psykologen KUNDE ha att göra med min uppväxt och min mamma, som alltid styrt mig och bestämt vad jag ska tycka och tänka. Hon var väldigt auktoritär under min uppväxt, sa jag något som inte passade eller som i hennes ögon var "fel", så fick jag en arg blick eller ett nyp i benet eller sidan. Och i hennes ögon hade jag alltid fel och hon alltid rätt. Jag kommer ihåg att jag ofta gick på nålar där hemma för hon kunde ju bli arg på mig för något...

Men hur i hela friden kan man gå runt och tro att man är DUM i huvudet när man egentligen är väldigt intelligent???

Välkommen till den insikten. Resultatet för min del var så gott som samma, men jag har andra färdigheter och svagheter. Jag var också övertygad om att mitt resultat skulle vara så dåligt att det inte rymdes på skalan. Istället var jag svag medelnivå (se helheter) till över stark medelnivå (arbetsminnet).

Nu känner jag dig inte tillräckligt bra för att kunna säga något om AS eller inte (du kom till forumet medan jag var inaktiverad).

Jag kan inte låta bli att påpeka det, men vi verkar ha olika uppfattningar om det abstrakta ordet abstrakt. Kanske är jag som missuppfattat det, men min definition som jag fått tänka ut själv är att det är något som saknar en klar definition (därför kallar jag abstrakt för abstrakt).

Monarki och diktatur är däremot definierade styrelsesätt för länder, och därför håller jag inte med om att just de orden skulle vara abstrakta. Men jag förstår vad du menar, jag tyckte också att det var svårt när man skulle förklara ord.

Dessutom förstod jag inte uppgiften först. Jag trodde att jag skulle säga vad orden betyder för mig, när psykologen ville att jag skulle låta som en ordbok. Visst kan jag ordboksdefinitionen, men pga erfarenheter har några ord fått en annan betydelse för mig än den som står i ordboken.

Mina fingrar slant lite där, håller med om att orden "abstrakt" inte riktigt hör ihop med monarki och diktatur.

Anna med fyra skrev:Men hur i hela friden kan man gå runt och tro att man är DUM i huvudet när man egentligen är väldigt intelligent???

Jag vet exakt vad du menar. Jag trodde samma sak om mig själv, och även jag hamnade bland de översta två. Vad gäller arbetsminne hamnade jag på medel, och min psykolog sade att det antagligen var det som gjorde att jag trodde att jag var dum - eftersom allt annat låg så oerhört mycket högre än normalt.

Visst är det underbart att få komma till den insikten? Jag har aldrig fattat hur det gick ihop att jag ena stunden kunde tro att jag var helt efterbliven, och i nästa stund bli prillig för att andra fattar så dåligt när jag kan lösa ungefär vad som helst och lära mig komplicerade saker ... men nu vet jag.

Grattis till det!

Tack så mycket, då är det bara mitt självförtroende och självbild jag måste jobba med...så jag kan utnyttja min förmåga ordentligt. På jobbet har jag alltid suttit och tänkt att mina kollegor är där för att de är så kompetenta, själv är jag bara där för att de inte kunde hitta någon annan när de anställde...
När man tänker så kan man inte åstadkomma mycket i hjärnan så nu är jag tvungen att skärpa mig

Anna med fyra skrev:.....
Jag var ju övertygad om att jag skulle hamna åt det lägre hållet. Då sa psykologen att hon tyckte att det var väldigt anmärkningsvärt att jag tyckte att jag var så dum, när min kognitiva förmåga ligger bland de övre 2 procenten. Faktiskt, sa hon, så ligger den där ute på yttersta spetsen. Öööh?? Tänkte jag, jag blev helt paff, fattade ingenting. Och, sa psykologen, när jag uppfattar mig själv som lågpresterande så ligger jag på medelmänniskans nivå...
.....
Men hur i hela friden kan man gå runt och tro att man är DUM i huvudet när man egentligen är väldigt intelligent???

Se http://en.wikipedia.org/wiki/Illusory_superiority#Intelligence

Bl a står följande:

"This describes the tendency of people with a below average intelligence quotient (IQ) to overestimate their intelligence, and of people with an above average IQ to underestimate their intelligence".

Man kan också tänka på de personer som är tvärsäkra, men "inte vet vad de inte vet"... Medans de som kan väldigt mycket om detaljer ofta blir mer och mer osäkra.

Lavender_Blue skrev:

Anna med fyra skrev:Men hur i hela friden kan man gå runt och tro att man är DUM i huvudet när man egentligen är väldigt intelligent???

Visst är det underbart att få komma till den insikten? Jag har aldrig fattat hur det gick ihop att jag ena stunden kunde tro att jag var helt efterbliven, och i nästa stund bli prillig för att andra fattar så dåligt när jag kan lösa ungefär vad som helst och lära mig komplicerade saker ... men nu vet jag.

Igenkänning.

Tyckte redan i tonåren att det var så orättvist att vara dum/trög/förståndshandikappad och samtidigt ändå så pass intelligent att man själv märkte av det.
Det kändes så bittert...hade hellre velat vara helkorkad och glad än halvkorkad och skamsen.

Men nu, efter utredningen, fick just den biten sin förklaring - ojämn begåvningsprofil, vissa funktionsnedsättningar och ett kryddmått egenheter.

LILITH_ skrev:Det kändes så bittert...hade hellre velat vara helkorkad och glad

Jäpp, saliga äro de korkade, ty de hålla sig flytande. Så sant som det är sagt. Men jag är är ändå hellre smartdum på mitt eget bokstaviga sätt, särskit nu när jag vet mer om varför jag är sån.

Vad konstigt det låter: "ingenting i utredningen pekade på att jag har AS, däremot är det mycket möjligt att jag har en personlighet som går åt AS-hållet"

lallic skrev:Vad konstigt det låter: "ingenting i utredningen pekade på att jag har AS, däremot är det mycket möjligt att jag har en personlighet som går åt AS-hållet"

Håller med.

Det jag menade var att psykologen sa att det inte gick att sätta någon diagnos på mig men att det är möjligt att jag har vissa personlighetsdrag som går åt åt AS hållet. Lät det bättre?

Så du fick ingen annan diagnos heller utan gick därifrån helt diagnosfri?

Annars brukar dom snickra ihop något. Depression, personlighetsstörning, PTSD, bipolär sjukdom osv.

Så här tror jag (ej riktad mot TS eller någon annan specifikt, bara en tanke jag måste formulera för att förstå den själv ):
De flesta (alla?) har drag av autism i sin personlighet men när dessa drag sammanstrålar på ett visst sätt och framträder tillräckligt starkt så kan man diagnostisera dem.
När de inte sammanstrålar och ger funktionshinder och avvikelser i den utsträckningen som tillskrivs genom diagnoskriterierna så har man, enligt dessa manualer, inte AS.
Fast att man har drag som sammanstrålar på ett annat sätt än de tillskrivna och som är starka i de positiva aspekterna istället för i de negativa så kan man, enligt "expertfolket" inte kalla det för AS.
Detta pga att det inte ger "tillräckliga" funktionshinder men en neuropsykiatrisk avvikelse har man likafullt (anser jag).
Därav det absurda i att påstå att AS enbart är ett knippe funktionshinder. Det är fortfarande mycket mer än så.

Eller?

"Så du fick ingen annan diagnos heller utan gick därifrån helt diagnosfri?"

Nä, ingenting. Stress, dåligt självförtroende/självkänsla, vilket jag ev kommer erbjudas hjälp med.
Och jag känner att jag nöjer mig med det, jag vet vilka mina svårigheter är och nu vet jag ju också att jag inte är någon dumbom. Så redan nu känner jag att jag vuxit några meter, faktiskt.

LILITH_

De flesta har väl inte autism i sin personlighet?
Jag tror att det är de som har autism i sin personlighet som kan få AS (eller atypisk autism osv)

Jag säger inte att du har fel, detta är också bara en tanke som jag har.


Anna med fyra

Ok, jag hade aldrig klarat ett sådant besked och jag tycker att det är starkt av dig att du kan ta det utan att vara besviken. Själv hade jag ältat och ältat och retat mig på att jag inte fått någon "riktig" diagnos. Fast jag vet att dom flesta inte tänker som jag.

lallic skrev:Själv hade jag ältat och ältat och retat mig på att jag inte fått någon "riktig" diagnos.

Är det verkligen så kul att ha en diagnos? Jag förstår mig inte riktigt på detta tankesätt. Själv hade jag tyckt att det varit skönt om utredningen kommit fram till att jag inte hade något AS.

Så jag gratulerar Anna med fyra till att slippa undan diagnos och få vara normal!

Man blir ju inte "normal" och frisk bara för att man inte har en diagnos. Mår man dåligt vill man veta varför.

Inte heller blir man mer "onormal" för att man får en diagnos, man får bara en förklaring och ett papper på vad man redan har.

Har just fått färdig min utredning. Skall på återkoppling i September och det känns nervöst. Möjligt är att jag får ADD men det var tveksamt med AS - även om vissa saker kan tyda på det.

För min del skulle jag bli glad för en diagnos - som förklarar varför jag är som jag är men å andra sidan vore det skönt att inte ha någon diagnos. För svårigheterna är jobbiga att leva med, speciellt om man inte vet vad det handlar om Knepigt!

Nej nej. Framförallt är det jobbigaste faktiskt människorna runtom en - som inte kan förstå ens känslor eller tankar. Och ibland beteende. Jag känner mig så som att jag måste anpassa mig efter andra för att inte bli utanför.

Mjo, men du får ju också en tillhörighet av diagnosen. Bildligt sett en present i en annars ökenartad och meningslös tillvaro. Något du kan tänka på som höjer aptiten att leva varje gång du annars är osäker eller känner dig utanför och förtvivlad. Så känns det.

Jo, jag måste hålla med lallic. Hade jag inte fått diagnos hade jag nog känt mig hopplös. Speciellt som utredningen drog upp en massa minnen och rev i gamla sår. Hade kännts tungt att lämnas utan en ordentlig förklaring.

Heliora skrev:Så jag gratulerar Anna med fyra till att slippa undan diagnos och få vara normal!

Man är ju inte mer normal för att man inte får diagnos, om det är så att man är sjuk/funktionshindrad/skadad på ett sätt som diagnosställaren missat av nån anledning.

lallic skrev:Så du fick ingen annan diagnos heller utan gick därifrån helt diagnosfri?

Annars brukar dom snickra ihop något. Depression, personlighetsstörning, PTSD, bipolär sjukdom osv.

Snickra ihop låter lite som att de gör nåt för att de måste få ihop nåt, om än inte en bokstavsdiagnos. Du kanske inte menade det så...

Som jag tror så får man antingen rätt diagnos/diagnoser, eller fel, dvs för lite, för mycket, fel. Men får man diagnosen depression och social fobi istället för AS t ex, så kan det ju stämma, likväl som det kan vara åt helsike fel.

Med detta vill jag säga att jag innerligt hoppas att vårdfolk inte kokar ihop en helt random diagnos bara för att kunna skriva in streck i statistiken.

Samt att jag hoppas de flesta får någon liten hjälp och åtminstone en diagnos rätt så de kommer framåt, även om de sen ofta måste jobba och lobba vidare för att få ALLT rätt (som jag, vars PTSD missades av alla, t ex).

Anna med fyra skrev:Det jag menade var att psykologen sa att det inte gick att sätta någon diagnos på mig men att det är möjligt att jag har vissa personlighetsdrag som går åt åt AS hållet. Lät det bättre?

Mmmm.. Räckte det inte för PDD-NOS heller alltså? Frågan är då, ÄR det så, att dina problem är av annan art, eller är det den som satt diagnosen som inte är kunnig nog? Det är inte min sak att besvara, så här utifrån. Är du nöjd nu så är det väl bra. Och skulle du känna längre fram att du inte är det så går det ju att be om en second opinion.

En AS-diagnos kän ju kännas nedstämmande, "det går alltså inte att bota". Men också som en lättnad "det går inte att bota, det är alltså inte mitt fel och jag behöver inte stånga huvudet blodigt i mina försöka att bli som alla andra".