Jag är så extremt mesig! Jag har jättesvårt att säga "nej", sätta gränser för mig själv och att ta plats, av rädsla att andra ska bli ledsna, känna sig korkade, bli arga eller besvikna. Det senaste och färskaste exemplet på detta är följande:

Min närmaste vän ringer och berättar att hon och hennes man har 4 st biljetter till en Europe-kosert som hålls här i Övik på lördagkväll, och säger att de vill bjuda med oss på den och jättegärna vill att vi följer med.
"Ja, men gud va`roligt att ni frågar! Det är klart att vi gör!" hör jag mig själv säga samtidigt som jag tänker "Vad fan är det jag säger?" Först och främst gillar jag absolut inte deras musik, så själva musikupplevelsen drar verkligen inte. Sedan kommer det att vara as-mycket folk där som man känner till och som kommer att heja på en och då förväntas det ju att man stannar och snackar med dem - vilket jag vet att jag också kommer att kräva av mig själv, hur jag än mår. Och med tanke på att denna vår och sommar hittills har varit den tuffaste och jävligaste i mitt liv, så är det ett stort varningstecken för att stora sociala tillställningar lätt kan trigga igång panikattacker.
Jag vet av erfarenhet att jag kommer att fixa det. Jag gör som jag brukar göra; "stänger av" känslorna under kvällen och intar den glada-käcka-partyvarianten av mig själv, och ingen kommer att märka ett skit av hur dåligt jag egentligen mår. Inte ens min sambo, fastän jag berättar för honom hur jag brukar fungera. Å varje gång blir han så himla förvånad när jag efteråt berättat hur fruktansvärt jobbigt det har varit, för han tänker alltid att "Men hon ser ju verkligen ut att trivas och agerar som att hon gör det..."
Jag vet som sagt att jag kommer att fixa det under kvällen. Men... Jag vet också att det brukar komma en "efter-reaktion" som är desto jävligare med en fruktansvärd ångest som följs av mina tvång -och självskadebeteende.

Så varför gör jag då det? Jo för att jag inte vill göra någon besviken eller förstöra deras entusiasm, eftersom jag vet att alla parter utom jag vill gå. Sedan kan det ju finnas en risk att de kan komma att känna sig dumma/töntiga över att de vill gå på en Europe-konsert om jag berättar att jag inte alls gillar deras musik. Till sist gör också det faktum att min och min sambos ofta förekommande bråk handlar om att han anser att min funktionsstörning hindrar honom från att göra saker som han vill att vi ska göra tillsammans. (Han vill nämligen att vi gör allt tillsammans) Och säger jag då nej så kommer jag få så dåligt samvete över att jag inte ställer upp för min vän och hennes man och min sambo. Detta skulle då att resultera i en massa ångest... bara för att jag är så jävla mesig!

Det känns inte som att mina svårigheter angående detta är särskilt "aspiga", eller är de det? Tvärtom, tycker jag att de bara verkar vara en "mesighet" som står som en motsats till de kriterier över hur personer med AS vanligtvis fungerar. Och när jag läser det många av er har skrivit här på forumet så tycker jag mig kunna se och tyda det som att de flesta av er har för mig en avundsvärd förmåga att stå upp för sig själv, att säga nej och sätta gränser, utan att känna dåligt samvete. Rätta mig om jag uppfattat saken fel. Men jag önskar att jag också kunde vara så...

Ifall du syftar på mina inlägg kan jag säga att du uppfattat mig helt fel. Det kunde ha varit jag som skrev det där.

Jag står envist upp för andra, men kan inte försvara mig själv. I ett öppet forum tänker jag inte gå in på mera detaljer.

Din sambo tycker jag däremot att inte riktigt verkar ha greppat vad AS är. Har han kanske någon annan han kan göra saker med som du inte vill och/eller orkar.

Det där är ingen enkel sits, då din sambos önskemål är så tydliga, alltså vad som är viktigt för honom. Förstår att du vill tillmötesgå honom och inte stänga av allt, som du helst vill. Jag skulle göra som så att jag skulle sätta på mig hörselskydd/hörselproppar och kanske keps för att minimera intrycken, sen skulle jag prata så mkt eller så lite som jag för stunden vill. Oavsett andra. Så en slags kompromiss, du går men ser till att det blir så bra som möjligt för dig. Alternativt om förväntan på obehaget blir så stort att det överskuggar det positiva, stanna hemma och förklara för de andra hur det ligger till. Du vill men det tar för mkt av din energi.

Det behöver inte vara allt eller inget, utan allt efter förmåga finns oxå. Att du ska vara en glad partypingla är bara ngnting som du själv sätter på dig.

Owl, du är absolut inte ensam om att ha svårt att säga nej!

Jag var extremt mesig och timid som yngre. Har tagit mig flera decennier att börja våga säga ifrån när det är något jag inte vill. Har blivit bättre och bättre på det men ibland trillar jag ändå dit och ställer upp på mer än jag orkar för att jag inte vill göra någon besviken. Ibland blir det roligare än jag hade förväntat mig, ibland så olidligt eller överansträngande att jag blir sjuk efteråt.

Lyckligtvis har jag inte längre så många i min närhet som kräver/önskar saker jag tycker är überjobbiga. I o m diagnosen och den ökade självkännedom den inneburit, är det också lättare att förklara varför man inte vill eller orkar sånt som andra tycker är jättekul. När jag var yngre hade kunde jag inte förklara, då blev jag bara betraktad som tråkig, konstig eller självisk när jag hellre ville vara hemma.

Tycker din partner låter orimligt krävande. Bara för att han vill göra "allt" tillsammans så betyder det inte att du är tvungen att ställa upp på det, särskilt inte till ett så högt pris för dig själv. Man kan vilja allt möjligt, men det är inte alls självklart att man alltid får som man vill för det.

Om det för dig inte bara är en fråga om att vilja utan att du mår direkt dåligt av att han och dina vänner får som de vill, så tycker jag det är mer rimligt att de tar hänsyn till dig än att du anpassar dig till dem.

Men man kan säga nej på ett diplomatiskt sätt. Du behöver varken följa med eller dissa deras musiksmak, du kan säga att det "hade varit trevligt" men att du inte orkar helt enkelt. Att du förhastade dig när du lovade följa med och att du nu känner att det kommer bli för mycket. Låt killen följa med dom om han vill, han överlever säkert utan dig några timmar.

Här har du en till som är en riktigt stor "mes" när det kommer till att stå upp för sig själv, Owl.
Jag skriver som Meppe att jag står envist upp för andra, men kan inte försvara mig själv, eller har iaf rackarn´s så svårt för det.

Det där ordet på tre boktäver, som stavas nej, har jag nog kämpat med att försöka använda "för eget syfte" hela livet, men jag ligger i ständig träning och börjar iaf göra små framsteg.

När/om man kommit så långt är det "bara" att kämpa vidare med steg två; att ta reda på vad man själv vill, önskar, behöver etc. och det är ju en riktig baggis det!?

Owl, du är alltså inte ensam om att alltid försöka vara andra till lags och inte vilja såra någon annan, om det kan vara ett litet stöd!?

/Bali

Inger har redan sagt vad jag skulle ha sagt om att säga nej, så jag zoomar in på några detaljer istället:

Owl skrev:Min närmaste vän ringer och berättar att hon och hennes man har 4 st biljetter till en Europe-kosert som hålls här i Övik på lördagkväll, och säger att de vill bjuda med oss på den och jättegärna vill att vi följer med.

Jag hoppas de inte skaffade två extra biljetter bara för att bjuda med er. (Man frågar först.)

"Ja, men gud va`roligt att ni frågar! Det är klart att vi gör!" hör jag mig själv säga samtidigt som jag tänker "Vad fan är det jag säger?" Först och främst gillar jag absolut inte deras musik, så själva musikupplevelsen drar verkligen inte.

Att folk fejkar entusiasm på det sättet tycker jag är lite läskigt. Oärlighet är ett otyg i sociala relationer, det gör att man aldrig riktigt kan veta vad som är sant eller inte.

Ifall du syftar på mina inlägg kan jag säga att du uppfattat mig helt fel. Det kunde ha varit jag som skrev det där.

Meppe: Jag syftade inte på någon enskild, och därmed inte heller dig. Däremot känner jag mycket väl igen mig i detta som du skrev:

Jag står envist upp för andra, men kan inte försvara mig själv.

...exakt så är det för mig också!

Owl, du är absolut inte ensam om att ha svårt att säga nej!

Inger: Så skönt att höra att man inte är ensam... Vet inte vad jag skulle ha gjort utan detta forum.

Tycker din partner låter orimligt krävande. Bara för att han vill göra "allt" tillsammans så betyder det inte att du är tvungen att ställa upp på det, särskilt inte till ett så högt pris för dig själv.

Ja, jag har börjat inse det nu Men jag känner mig hela tiden i "underläge" i vårt förhållande, och att jag på nåt sätt måste kompensera upp för det jag "förstör", och ställa upp på saker jag inte vill... Det är så komplicerat och jobbigt, fastän jag förstår att det inte borde behöva vara det.

Om det för dig inte bara är en fråga om att vilja utan att du mår direkt dåligt av att han och dina vänner får som de vill, så tycker jag det är mer rimligt att de tar hänsyn till dig än att du anpassar dig till dem.

Det är sant. Jag hade ju i alla fall tänkt så om det vore tvärtom.

Att du förhastade dig när du lovade följa med och att du nu känner att det kommer bli för mycket.

Jag har gjort det så många gånger, så om jag gör det igen så är jag rädd att de kommer att sluta höra av sig.

Låt killen följa med dom om han vill, han överlever säkert utan dig några timmar.

Ja, man kan ju tycka det... men det verkar inte så. Vet inte hur jag ska få honom att börja göra saker utan att jag ska behöva vara med.

Owl, du är alltså inte ensam om att alltid försöka vara andra till lags och inte vilja såra någon annan, om det kan vara ett litet stöd!?

Bali: Det är ett STORT stöd...

Att folk fejkar entusiasm på det sättet tycker jag är lite läskigt. Oärlighet är ett otyg i sociala relationer, det gör att man aldrig riktigt kan veta vad som är sant eller inte.

Jag vet och jag håller med dig. Och däri ligger en stor del av min enorma sjölvförakt.

Ugglan,

Angående att han ska göra saker utan dig (och även tvärtom): i alla förhållanden är det viktigt med egen tid. Ännu viktigare blir det när det finns barn. NPF-drag gör oftast att man har ännu mer behov av egen tid.

Sedan behöver du träffa din vän på tu man hand ibland. Den relationen är eran egen. Det är inte samma sak som när ni träffas parvis dvs alla fyra. Ofta har man behov av båda sakerna under olika tidpunkter.

barracuber skrev:Ugglan,

Angående att han ska göra saker utan dig (och även tvärtom): i alla förhållanden är det viktigt med egen tid. Ännu viktigare blir det när det finns barn. NPF-drag gör oftast att man har ännu mer behov av egen tid.

Sedan behöver du träffa din vän på tu man hand ibland. Den relationen är eran egen. Det är inte samma sak som när ni träffas parvis dvs alla fyra. Ofta har man behov av båda sakerna under olika tidpunkter.

Jag håller fullständigt med. Men min sambo har inget behov av egen tid, och kan därför inte förstå att jag behöver det (vilket jag gör - i massor!). Det som har räddat mig hittills är att jag är sjukskriven och är ensam hela dagarna, så där har jag min egen tid. Annars hade det nog aldrig funkat. Det är mycket påtagligt nu när han har semester... I think I`m going mad!

Owl:

Jag känner också igen mig i ditt inlägg.
Jag är dålig på att säga nej och att sätta gränser. Inte för att jag är mesig för jag kan ryta till, jag gör det i stor mån då andra blir illa behandlade.

I mitt fall är det svårt att sätta gränser pga. att jag är osäker på hur jag ska förhålla mig till saker och ting. Jag går sällan på "känsla" utan försöker hitta en intellektuell förklaring till hur jag ska bete mig. Men det blir extremt svårt att veta rent intellektuellt om något är "rätt" eller "fel" då det ofta är många olika faktorer och parametrar (och olika människor med olika viljor) inblandade. Jag orkar inte hålla reda på alla dessa faktorer och dessutom försöka hitta den bästa vägen utifrån det massiva "pusslet".

Sen har jag ju lärt mig att man ska sätta på sig den där glada, jävla masken när man träffar andra, och när masken kommer på då stänger jag liksom av mig själv. Då flyter alla trevliga kommentarer bara på i ett evigt flöde. Sen efteråt undrar jag vad sjutton det var jag egentligen sa? Jag gillar ju inte alls att åka ut med båt (eller liknande)...

Så JA, jag är också skitdålig på att säga nej och sätta gränser då det gäller mig själv.

Owl: Jag känner igen mig i allt du skrev.

Förut alltså.....
Innan jag förstog och lärde mig acceptera att jag har ett funktionshinder.

Jag hoppas alla förstår att det här inte är någon "pekpinne", utan nån slags desperat försök att få andra att förstå att det faktiskt går att minska ångesten, depressionen och självskadandet genom att lära sig undvika det som leder fram till dem.

Och din man: Ser han verkligen inte DIG innanför masken? Ser han inte hur sjuk du blir efteråt?

Vi offrar oss för att vi anser att vi förstör för andra.
Är det inte lika mycket de som förstör för oss?

Jag har levt så också, flera gånger.
Nu har jag lärt mig att det inte fungerar i längden. Inte om man vill bli fri från ångesten.

Truly skrev:Owl:

Jag känner också igen mig i ditt inlägg.
Jag är dålig på att säga nej och att sätta gränser. Inte för att jag är mesig för jag kan ryta till, jag gör det i stor mån då andra blir illa behandlade.

I mitt fall är det svårt att sätta gränser pga. att jag är osäker på hur jag ska förhålla mig till saker och ting. Jag går sällan på "känsla" utan försöker hitta en intellektuell förklaring till hur jag ska bete mig. Men det blir extremt svårt att veta rent intellektuellt om något är "rätt" eller "fel" då det ofta är många olika faktorer och parametrar (och olika människor med olika viljor) inblandade. Jag orkar inte hålla reda på alla dessa faktorer och dessutom försöka hitta den bästa vägen utifrån det massiva "pusslet".

Sen har jag ju lärt mig att man ska sätta på sig den där glada, jävla masken när man träffar andra, och när masken kommer på då stänger jag liksom av mig själv. Då flyter alla trevliga kommentarer bara på i ett evigt flöde. Sen efteråt undrar jag vad sjutton det var jag egentligen sa? Jag gillar ju inte alls att åka ut med båt (eller liknande)...

Så JA, jag är också skitdålig på att säga nej och sätta gränser då det gäller mig själv.

Åååh, vad skönt att läsa det du skrivit! Det är precis så det är för mig.
Jag kanske inte behöver betvivla min AS-diagnos trots allt, eftersom det är så många här som har svårigheter med just detta.

Igenkänning på mesigheten, iaf i somligt (i annat har jag tvingats bli en terrier som hugger och aldrig släpper). Tror mycket av mesigheten kommer ifrån att ständigt (eller iaf ofta) få sina värderingar, referenser, tankar, känslor, upplevelser osv ifrågasatta av andra, och särskilt om det hänt mycket när man var liten.

Man - eller jag- har så ofta fått höra Nej, så är det inte, du inbillar dig osv när jag sa att nåt var jobbigt eller att jag inte orkade eller tyckte det var roligt att jag fick helt skevade skalor. Tror på goda grunder att det är extra vanligt bland oss.

Så känn dig i gott sällskap och lycka till med att försöka göra nåt åt det och stå upp för dig själv!

Vill lägga till att lika lite som du skulle ha rätt att förvänta dig att sambon alltid vill detsamma som du eller rättar sig efter dina önskemål, lika lite har han rätt till det. Han lever med dig och har valt dig av de skäl han gjort och i det ingår att du behöver mycket egentid.

Om han vill att du vara lycklig eller må bra iaf så unnar han dig det. Det handlar ju inte om att slippa honom utan få vara själv och kunna tänka sina egna tankar ostört och utan att behöva småprata, fixa kaffe, kommentera det som är på teve osv. Kan jag tänka mig. Eller, så är det för mig iaf.

Så om du kan få fram - på ett snyggt sätt- att lika mycket som han önskar sig/behöver ständigt sällskap och ständigt hålligång, lika mycket behöver du motsatsen, och att ni måste jämka, om det ska funka. Är det bara på hans villkor så har han snart en sambo-trasa.

Och hur ska du kunna bli frisk (vet inte vad du är för nåt slags sjuk) om du kör slut på dig på såna evenemang? Själv tar det mig tre dagar att komma tillbaks från sånt...

Owl skrev:

Truly skrev:Owl:

Jag känner också igen mig i ditt inlägg.
Jag är dålig på att säga nej och att sätta gränser. Inte för att jag är mesig för jag kan ryta till, jag gör det i stor mån då andra blir illa behandlade.

I mitt fall är det svårt att sätta gränser pga. att jag är osäker på hur jag ska förhålla mig till saker och ting. Jag går sällan på "känsla" utan försöker hitta en intellektuell förklaring till hur jag ska bete mig. Men det blir extremt svårt att veta rent intellektuellt om något är "rätt" eller "fel" då det ofta är många olika faktorer och parametrar (och olika människor med olika viljor) inblandade. Jag orkar inte hålla reda på alla dessa faktorer och dessutom försöka hitta den bästa vägen utifrån det massiva "pusslet".

Sen har jag ju lärt mig att man ska sätta på sig den där glada, jävla masken när man träffar andra, och när masken kommer på då stänger jag liksom av mig själv. Då flyter alla trevliga kommentarer bara på i ett evigt flöde. Sen efteråt undrar jag vad sjutton det var jag egentligen sa? Jag gillar ju inte alls att åka ut med båt (eller liknande)...

Så JA, jag är också skitdålig på att säga nej och sätta gränser då det gäller mig själv.

Åååh, vad skönt att läsa det du skrivit! Det är precis så det är för mig.
Jag kanske inte behöver betvivla min AS-diagnos trots allt, eftersom det är så många här som har svårigheter med just detta.

Nej, har du fått AS-diagnos så tycker jag inte att du ska betvivla den. Utredningen är ju ganska omfattande.

Det jag skriver om och det som jag har störst problem med är de exekutiva funktionerna och Central koherens.

Central koherens är en viss kognitiv stil, ett sätt att bearbeta information. De flesta utgår från helheten och sammanhanget medan personer med AS brukar utgå från detaljer och så småningom bygga upp en bild av vad det handlar om, vilket kan bli väldigt omständligt och tidskrävande
(* angående det jag skrev om att jag måste intellektuellt samla på mig en massa olika faktorer och analysera dem för att hitta den rätta vägen i det stora sammanhanget).

Exekutiva funktioner är en så kallad paraplyterm för alla de delfunktioner som behövs för att vi ska kunna styra vårt beteende på ett ändamålsenligt sätt. Att kunna välja en strategi och sedan tillämpa den så den leder till det tänkta målet, samtidigt som man är beredd att vara flexibel och kunna ändra strategin då förutsättningarna ändras. Man behöver kunna undertrycka impulser/beteenden som inte är i linje med strategin, man behöver vara uthållig och man behöver kunna bedöma sin egen prestation
(* angående att det är lättare att sätta på sig den "glada masken" som är en slags strategi för att klara av vardagen, men att inte kunna sluta med denna strategi då den inte är ändamålsenlig).

Truly skrev:Central koherens är en viss kognitiv stil, ett sätt att bearbeta information. De flesta utgår från helheten och sammanhanget medan personer med AS brukar föredra att utgå från detaljer och så småningom bygga upp en bild av vad det handlar om, vilket kan bli väldigt omständligt och tidskrävande.

Tycker det är superroligt att nån är road av samma saker som jag, nämligen AS-fakta och gillar att dela med sig av dem också, men föredra i meningen ovan tycker jag är vilseledande. Föredra ser jag som nåt man hellre gör än nåt annan, fast man har valet.

Om man har såna problem med central koherens, kausalitet eller allmänt saker som styrs av frontalloben (som t ex exekutiva funktioner) så har man näppeligen något VAL där. Man är illa tvungen att se saker som man gör och funka som man gör.

Att det kan ha poänger att vara kablad på det viset, och att jag själv är glad över t ex mitt detaljseende och en massa andra npf-drag, det är en annan femma.

(Personligen har jag mest bekymmer med perceptionsskillnader, jämfört med "normalbefolkningen". Lider oändligt mycket mer av min ljudkänslighet än av t ex den sociala dyslexi jag antagligen har.)

alfapetsmamma skrev:

Truly skrev:Central koherens är en viss kognitiv stil, ett sätt att bearbeta information. De flesta utgår från helheten och sammanhanget medan personer med AS brukar föredra att utgå från detaljer och så småningom bygga upp en bild av vad det handlar om, vilket kan bli väldigt omständligt och tidskrävande.

Tycker det är superroligt att nån är road av samma saker som jag, nämligen AS-fakta och gillar att dela med sig av dem också, men föredra i meningen ovan tycker jag är vilseledande. Föredra ser jag som nåt man hellre gör än nåt annan, fast man har valet.

Om man har såna problem med central koherens, kausalitet eller allmänt saker som styrs av frontalloben (som t ex exekutiva funktioner) så har man näppeligen något VAL där. Man är illa tvungen att se saker som man gör och funka som man gör.

Att det kan ha poänger att vara kablad på det viset, och att jag själv är glad över t ex mitt detaljseende och en massa andra npf-drag, det är en annan femma.

(Personligen har jag mest bekymmer med perceptionsskillnader, jämfört med "normalbefolkningen". Lider oändligt mycket mer av min ljudkänslighet än av t ex den sociala dyslexi jag antagligen har.)

Ändrat!
Håller med, det lät inte korrekt med "föredra". Tog bort det helt.

Ja, jag älskar ju fakta om Aspergers. Jag tror det beror mest på att jag vill veta och vill lära mig mer om mig själv.

Jag lider också av ljudkänsligheten. Vet dock inte riktigt vad som är värst. Det beror nog på miljö, personer som är närvarande, tidpunkt och mitt eget mående mm.

Truly skrev:Jag lider också av ljudkänsligheten. Vet dock inte riktigt vad som är värst. Det beror nog på miljö, personer som är närvarande, tidpunkt och mitt eget mående mm.

Samma här. Det har blivit mycket värre på äldre dagar också, så jag antar det har koppling till utbrändhet och PTSD också (som jag också har).

Igenkänning på mesigheten, iaf i somligt (i annat har jag tvingats bli en terrier som hugger och aldrig släpper). Tror mycket av mesigheten kommer ifrån att ständigt (eller iaf ofta) få sina värderingar, referenser, tankar, känslor, upplevelser osv ifrågasatta av andra, och särskilt om det hänt mycket när man var liten.

Man - eller jag- har så ofta fått höra Nej, så är det inte, du inbillar dig osv när jag sa att nåt var jobbigt eller att jag inte orkade eller tyckte det var roligt att jag fick helt skevade skalor. Tror på goda grunder att det är extra vanligt bland oss.

Oh ja! Så har det varit i hela mitt liv, plus att detta ifrågasättande följts av kommentarer liknande: "Skärp dig! Bit ihop! Man måste faktiskt göra saker här i livet som alltid inte är så roliga, tex kliva upp på morgonen, gå till skolan, gå på jobbet osv. Tror du att någon av oss tycker att det är så himla roligt alla gånger?" Att de sedan inte kan skilja på att tycka att en sak "inte är rolig" eller så jävla hemsk att man hellre vill ta livet av sig, förstod ju aldrig jag... Trodde bara att det var jag som var svag, hade dålig självdiciplin eller bara var lat.

Om han vill att du vara lycklig eller må bra iaf så unnar han dig det. Det handlar ju inte om att slippa honom utan få vara själv och kunna tänka sina egna tankar ostört och utan att behöva småprata, fixa kaffe, kommentera det som är på teve osv. Kan jag tänka mig. Eller, så är det för mig iaf.

För mig med...


Truly: Det du skrev om central koherens och exekutiva funktioner var mycket intressant. Måste fördjupa mig mer i det, för när man har pratat om att en aspergare har nedsatt central koherens har jag alltid fått förklaringen att man inte skulle förstå vad som förväntas av en om någon säger "Kan du öppna fönstret?" dvs att man tolkar allt bokstavligt. Eller att man har svårigheter med att tolka människors intentioner & önskningar genom att tyda olika signaler och sedan sätta ihop dem för att komma till en slutsats om vad de egentligen menar. Och det senaste har jag pga min uppväxt tvingats till att bli expert på (vilket jag ofta också får höra från omgivningen). Så därför har jag inte alls kännt mig träffad. Men din förklaring av båda dessa funktioner var ju en klockren träff! Och det känns faktiskt skönt...

Tack, alla ni kloka människor!

Truly skrev:Owl:

Jag känner också igen mig i ditt inlägg.
Jag är dålig på att säga nej och att sätta gränser. Inte för att jag är mesig för jag kan ryta till, jag gör det i stor mån då andra blir illa behandlade.

I mitt fall är det svårt att sätta gränser pga. att jag är osäker på hur jag ska förhålla mig till saker och ting. Jag går sällan på "känsla" utan försöker hitta en intellektuell förklaring till hur jag ska bete mig. Men det blir extremt svårt att veta rent intellektuellt om något är "rätt" eller "fel" då det ofta är många olika faktorer och parametrar (och olika människor med olika viljor) inblandade. Jag orkar inte hålla reda på alla dessa faktorer och dessutom försöka hitta den bästa vägen utifrån det massiva "pusslet".

När jag reagerat spontant efter egen känsla, instinkt el omdöme, så har det ofta blivit fel, och jag har blivit hånad, kritiserad el utskälld. Alltså vågar jag inte lita på att jag "har rätt" att kräva något. Vad är s a s normalt och rimligt att begära (att andra ska stå ut med)? När folk blir arga el besvikna på mig så kan jag visserligen tänka att det beror på deras NT-förväntiningar, som jag inte är skyldig att ställa upp på. Men samtidigt så känner jag mig skyldig.

Jag har inte blivit hånad och så men jag känner igen mig ändå. Jag tror alltid att jag själv har större skyldigheter än andra av någon märklig anledning, och känner mig också skyldig även om jag numera mentalt vet att jag rent objektivt inte har något ansvar för andra vuxna människor. Så när någon utsätter mig för emotionell utpressning behöver jag ändå stöd från andra för att inte falla för det.

När jag reagerat spontant efter egen känsla, instinkt el omdöme, så har det ofta blivit fel, och jag har blivit hånad, kritiserad el utskälld. Alltså vågar jag inte lita på att jag "har rätt" att kräva något. Vad är s a s normalt och rimligt att begära (att andra ska stå ut med)? När folk blir arga el besvikna på mig så kan jag visserligen tänka att det beror på deras NT-förväntiningar, som jag inte är skyldig att ställa upp på. Men samtidigt så känner jag mig skyldig.

Nej, jag litar inte heller på mitt omdöme när det gäller vad jag har rätt att begära av folk, men det gäller även när det handlar om i vilka situationer jag har rätt att säga ifrån och bli arg (för min egen skull). Däremot har jag inga som helst problem med att gå emellan och säga ifrån när det handlar om att någon annan blir illa bemött eller orättvist behandlad.
Och det där med att tanken kan vara väldigt klarsynt och förnuftig samtidigt som känslan säger en helt annan sak blir jag tokig på. Jag önskar liksom att de skulle kunna vara lite mer "synkade", så att alla beslut jag tar inte ska behöva föregås av en lång inre kamp som bara skapar en massa frustration.

Ja, det är ju lustigt det där att så fort man inte själv är inblandad så ser man betydligt klarare vad som är rimligt och och orimligt.

Owl skrev:Och det där med att tanken kan vara väldigt klarsynt och förnuftig samtidigt som känslan säger en helt annan sak blir jag tokig på. Jag önskar liksom att de skulle kunna vara lite mer "synkade", så att alla beslut jag tar inte ska behöva föregås av en lång inre kamp som bara skapar en massa frustration.

Ja du... Hur många skriver INTE under på det där, här inne? Tror det är många många som känner igen sig. I alla fall gör jag det.

alfapetsmamma skrev:

Owl skrev:Och det där med att tanken kan vara väldigt klarsynt och förnuftig samtidigt som känslan säger en helt annan sak blir jag tokig på. Jag önskar liksom att de skulle kunna vara lite mer "synkade", så att alla beslut jag tar inte ska behöva föregås av en lång inre kamp som bara skapar en massa frustration.

Ja du... Hur många skriver INTE under på det där, här inne? Tror det är många många som känner igen sig. I alla fall gör jag det.

Jaa, jag känner också igen mig. Att ta ett beslut är fruktansvärt frustrerande. Det är alltid en evig kamp.