Tänkte starta en egen tråd av detta citat jag hittade i Sååå jävla mesig-tråden:

Truly skrev:Central koherens är en viss kognitiv stil, ett sätt att bearbeta information. De flesta utgår från helheten och sammanhanget medan personer med AS brukar föredra att utgå från detaljer och så småningom bygga upp en bild av vad det handlar om, vilket kan bli väldigt omständligt och tidskrävande
(* angående det jag skrev om att jag måste intellektuellt samla på mig en massa olika faktorer och analysera dem för att hitta den rätta vägen i det stora sammanhanget).

Är det verkligen så att de flesta utgår från helheten? Jag har fått uppfattningen att det är tvärtom, fast det kanske specifikt gäller inlärningsstil i skolan och inte verkligheten som helhet?

I skolan lär man ju oftast ut från delen till helheten (s k induktiv metod), likaså när man forskar. Detta har aldrig passat mig, då jag behöver helheten först (deduktiv metod) för att ha någonstans att sortera in delarna, annars flaxar de bara omkring som fåglar i huvudet, som inte har någonstans att landa.

Jag har aldrig funderat över om detta extremt starka behov av deduktiv presentation skulle kunna vara kopplat till bristande central koherens hos mig, har haft svårt att ens greppa själva begreppet och är fortfarande inte säker på att jag uppfattat det rätt. Men jag har hela mitt liv haft en otrevlig känsla av bristande överblick, samtidigt som jag verkar ha extra stort behov av just överblick för att kunna orientera mig i ett ämne, på en ort eller i livet i stort.

Som t ex när jag åkte mycket tunnelbana i Stockholm som tonåring. Man bara dök upp på olika platser men jag hade ingen känsla för hur de hängde ihop ovan jord. Inte förrän jag fick körkort blev det uppenbart för mig, och sedan jag fick överblick har jag stenkoll på hur man kör i stan.

Och inte förrän jag fick den där länken till skeptikerns uppslagsverk som nisse postade så fick jag överblick över alla sätt man kan bli lurad på i alternativsvängen. Sådan information skulle jag behövt om allting, tidigt. Fast helst då från ännu mer neutral källa som inte slänger ut babyn med badvattnet bara för att vara skeptisk mot allt per default.

Jag är dessutom utpräglat visuell (vilket bl a Linda Silverman anser hör ihop med behovet av att lära sig från helheten till delarna). Tyvärr var det inte förrän jag i 20-årsåldern började intressera mig för konst-, arkitektur och stilhistoria och fick en konstuppslagsbok av mamma med ett tidsaxel-diagram, som jag fick något visuellt att hänga upp annan historia på så att alla historiesnuttar från skolan fick någonstans att bo i huvudet.

Men är detta brist på central koherens eller något helt annat? Jag märker att jag ofta fattar vissa saker långsammare än andra, som att jag lätt får tunnelseende socialt och inte uppfattar hela situationen förrän långt efteråt.

Och hela mitt liv har varit som en räcka löst ihopfogade delar som inte riktigt passar ihop. Allting har varit lite ad hoc där jag liksom slumpmässigt bara hamnat än här än där, utan något egentligt mål eller plan. För att inte tala om ekonomin (nej, den ska vi inte tala om).

Om jag hade haft överblick från början så hade jag kunnat planera saker så mycket bättre och kanske åstadkommit något istället för att mer eller mindre låta slumpen (eller känslor, omständigheter, andra, eller plötsliga infall) styra. Visserligen har jag haft stor tur och klarat mig över förväntan bra ändå för någon som bara surfat med, men det känns frustrerande att fortfarande inte ha överblick och kunna förutse annat än årstiderna.

Edit: Även på nätet har jag en känsla av att inte ha överblick trots att allting finns ett inom klickhåll. Som att jag nördar in och får tunnelseende även där, och missar allt annat.

Jag lär mig i allmänhet detaljer först och sen helheten. När det gäller teoretiska ämnen kan jag ofta se helheten och sedan infoga detaljerna, men i livet är det tvärtom. Jag städar de minsta bitarna först om jag inte tvingar mig själv att börja med dammsugningen, när något ska planeras börjar jag med detaljerna, typ: vi ska renovera. hm, undrar vilket mönster jag ska ha på gardinerna?

Det förklarar också väl mitt dåliga ansiktsminne. Jag minns bara detaljer; folks näsa, hur de går, vilken färg deras tröja har. Måste träffa dem ett tiotal gånger för att med säkerhet känna igen dem. Men det tar år innan jag kan frammana en bild av dem i huvudet, förutom just detaljerna i deras utseende. Jag minns detaljerna, men det tar lång tid innan jag kan sammanfoga dem. Det händer ofta att jag känner igen enstaka detaljer i någons utseende utan att kunna koppla vare sig sammanhang eller identitet på personen. Namn? Inte en chans.

Av samma anledning har jag uruselt lokalsinne. Jag kan enbart förlita mig på vägmärken, som att svänga vid en viss skylt. Ofta när jag ser kartor blir jag förvånad över var saker ligger och hur de hänger ihop. Trots att jag gått till Täby centrum så gott som dagligen i sju år skulle det vara svårt för mig att sammanfoga de olika delarna till en hel bild, däremot hittar jag där som i min egen bakficka.

Mycket intressant!

Körkortet har aldrig hjälpt mig i Södertälje. Hur många gånger jag än åkte där så lyckades jag ofelbart köra vilse varenda gång. Tills jag fick se en karta, då började det klarna. Tyvärr hjälper det mig inte att kolla på kartan först eftersom jag inte kan omvandla abstrakt karta till bilder av riktiga platser, jag måste först varit där och sett hur det ser ut, sen placera in dessa bilder på kartan.

Dessutom har jag problem med väderstreck. Kartan måste vara vänd åt samma håll som jag för jag kan inte 'vända den i huvudet' så att säga. Och så länge jag är på samma väg har jag ingen känsla för att den svänger utan betraktar den som 'rakt fram' tills jag tar in på en ny.

En GPS skulle göra mig galen, jag måste ha helhetsbilden först när jag kör. På hitta.se måste jag alltid zooma ut för att få överblick, sen kan jag zooma in och kolla på småvägarna. Och då återstår ändå det där problemet med att kartan inte ser ut som i verkligheten, och att jag inte har samma överblick medan jag kör.

Jag fungerar som Angelic Fruitcake i de flesta kognitiva situationer, där jag behöver tänka och speciellt tänka här och nu.

Då det gäller skolan och i undervisningssammanhang, har vi gått från den behavioristiska teorin (syntetisk metod) där alla barn gör samma sak, samma bokstav, man utgår från en enskild bokstav och går mot helheten - att ljuda ihop delarna till ord. Man mäter hur många fel barnen läser. Fokusen ligger alltså på delarna.

Idag har vi mer en analytiskt metod av undervisning. Man utgår från en hel text som sedan analyseras i mindre bitar. Fokusen ligger på läsförståelse och känsla, inte på lästeknik, enskilda bokstäver eller antal fel.

Det här vet jag att jag har svårt med, kanske inte i de lägre åldrarna. Men ju större ett ämne blir desto svårare har jag för att undervisas eller att undervisa på det här sättet (från helhet till delar).

Jag måste avbryta nu, men jag återkommer för jag undrar också en massa mer om just allt detta.

(Gubben ska kidnappa datorn ett tag)

Angelic Fruitcake skrev:Det förklarar också väl mitt dåliga ansiktsminne. Jag minns bara detaljer; folks näsa, hur de går, vilken färg deras tröja har. Måste träffa dem ett tiotal gånger för att med säkerhet känna igen dem. Men det tar år innan jag kan frammana en bild av dem i huvudet, förutom just detaljerna i deras utseende. Jag minns detaljerna, men det tar lång tid innan jag kan sammanfoga dem. Det händer ofta att jag känner igen enstaka detaljer i någons utseende utan att kunna koppla vare sig sammanhang eller identitet på personen. Namn? Inte en chans.

Jag har också lite problem med ansikten om de inte ser väldigt speciella ut. Nu dök det precis upp en gammal tråd om det ur arkivet: http://www.aspergerforum.se/ansiktsblindhet-t585.html

Jag kan inte se skogen förrän jag sett alla träd.

Truly skrev:Central koherens är en viss kognitiv stil, ett sätt att bearbeta information. De flesta utgår från helheten och sammanhanget medan personer med AS brukar föredra att utgå från detaljer och så småningom bygga upp en bild av vad det handlar om, vilket kan bli väldigt omständligt och tidskrävande
(* angående det jag skrev om att jag måste intellektuellt samla på mig en massa olika faktorer och analysera dem för att hitta den rätta vägen i det stora sammanhanget).

Inger skrev:Är det verkligen så att de flesta utgår från helheten? Jag har fått uppfattningen att det är tvärtom, fast det kanske specifikt gäller inlärningsstil i skolan och inte verkligheten som helhet?

I skolan lär man ju oftast ut från delen till helheten (s k induktiv metod), likaså när man forskar. Detta har aldrig passat mig, då jag behöver helheten först (deduktiv metod) för att ha någonstans att sortera in delarna, annars flaxar de bara omkring som fåglar i huvudet, som inte har någonstans att landa.

Fast i skolan (i varje fall grundskolan) har man gått ifrån detta undervisningssätt. Numera går man från helhet till delar, tillbaka till helheten igen. I stort i varje fall, fast det förekommer ju andra undervisningsmetoder också.
Om det är så i stort vet inte jag, men enligt psykologer och forkare så är det ju så de flesta människor fungerar kognitivt. Generellt alltså.

Inger skrev:Jag har aldrig funderat över om detta extremt starka behov av deduktiv presentation skulle kunna vara kopplat till bristande central koherens hos mig, har haft svårt att ens greppa själva begreppet och är fortfarande inte säker på att jag uppfattat det rätt. Men jag har hela mitt liv haft en otrevlig känsla av bristande överblick, samtidigt som jag verkar ha extra stort behov av just överblick för att kunna orientera mig i ett ämne, på en ort eller i livet i stort.

Jag tycker alla dessa termer är svåra att greppa (Theory of mind, Central koherens och Exekutiva funktioner). Jag skulle vilja ha fler exempel på hur de kan uttrycka sig, men tyvärr tar ju ofta all litteratur upp exakt samma exempel. Det var faktiskt mitt utredningsteam som gav mig en kopierad textlunta då jag fick diagnosen. Vi pratade lite om termerna och jag ville ha fler svar, fler exempel. Då kopierade psykologen deras "vårdguide" där termerna står uppspaltade. Det är därifrån jag tagit texten. Och jag blev något klokare efter att ha läst detta, men jag har fortfarande många frågor (vilket säkert "experterna" har också).

Inger skrev:[size=11]Som t ex när jag åkte mycket tunnelbana i Stockholm som tonåring. Man bara dök upp på olika platser men jag hade ingen känsla för hur de hängde ihop ovan jord. Inte förrän jag fick körkort blev det uppenbart för mig, och sedan jag fick överblick har jag stenkoll på hur man kör i stan.

Oj, jag har ingen koll på t-banan trots att jag bott i Stockholm stora delar av mitt liv och trots att jag befunnit mig både ovanför och under jord. Jag är verkligen vilse i pannkakan då det gäller vägar, områden och kartor. Uruselt lokalsinne.

Inger skrev:Och inte förrän jag fick den där länken till skeptikerns uppslagsverk som nisse postade så fick jag överblick över alla sätt man kan bli lurad på i alternativsvängen. Sådan information skulle jag behövt om allting, tidigt. Fast helst då från ännu mer neutral källa som inte slänger ut babyn med badvattnet bara för att vara skeptisk mot allt per default.

Oj, nu har jag missat något. Det här känner jag inte igen alls.

Inger skrev:Jag är dessutom utpräglat visuell (vilket bl a Linda Silverman anser hör ihop med behovet av att lära sig från helheten till delarna). Tyvärr var det inte förrän jag i 20-årsåldern började intressera mig för konst-, arkitektur och stilhistoria och fick en konstuppslagsbok av mamma med ett tidsaxel-diagram, som jag fick något visuellt att hänga upp annan historia på så att alla historiesnuttar från skolan fick någonstans att bo i huvudet. Men är detta brist på central koherens eller något helt annat? Jag märker att jag ofta fattar vissa saker långsammare än andra, som att jag lätt får tunnelseende socialt och inte uppfattar hela situationen förrän långt efteråt.

Jag är också mycket visuell. Men jag tror inte det har med central koherens att göra. Mitt visuella har dels med att jag vill kunna uttrycka mina känslor, men även för att kunna minnas. Jag minns mycket bättre då jag har bilder att sätta fast kunskapen på (som t.ex. ditt tidsaxeldiagram). Men jag använder INTE det visuella för att bearbeta eller analysera information.

Inger skrev:Och hela mitt liv har varit som en räcka löst ihopfogade delar som inte riktigt passar ihop. Allting har varit lite ad hoc där jag liksom slumpmässigt bara hamnat än här än där, utan något egentligt mål eller plan. För att inte tala om ekonomin (nej, den ska vi inte tala om).

Om jag hade haft överblick från början så hade jag kunnat planera saker så mycket bättre och kanske åstadkommit något istället för att mer eller mindre låta slumpen (eller känslor, omständigheter, andra, eller plötsliga infall) styra. Visserligen har jag haft stor tur och klarat mig över förväntan bra ändå för någon som bara surfat med, men det känns frustrerande att fortfarande inte ha överblick och kunna förutse annat än årstiderna.

Mmm, det här känner jag igen! Jag har, precis som du, hamnat lite här och där av rent slumpmässiga orsaker. Inga driekta medvetna val, planer eller mål. Men vad det beror på vet jag inte men jag misstänker att det är de exekutiva funktionerna som strular. På pappret jag fick stod det om vilka saker som kan vara försämrade om de exekutiva funktionerna är störda - viljemässig förmåga, initiativförmåga, handlingsförmåga, uppmärksamhet, förmåga att hålla tråden, förmåga att planera, förmåga att ha överblick, problemlösning, koncentration osv…

Inger skrev:Edit: Även på nätet har jag en känsla av att inte ha överblick trots att allting finns ett inom klickhåll. Som att jag nördar in och får tunnelseende även där, och missar allt annat.

Mmm, jag känner igen det där också. Men kan det inte vara så att det är en mängd olika faktorer som spelar in, där CK, EF och ToM kan vara delar?

Dels tycks det mig som om vissa aspisar helst börjar med detaljer och andra helst med helheter, och dels finns det kanske minst två definitioner av "helheten".

Med "helheten" kan man förstås mena "de få grejer som enlig mig och min skola bäst beskriver allt (vi kan se)". Men man kan förstås också mena "all data som enligt nåt objektivt mått har särskilt mycket med det vi studerar att göra". Folk som kör med den andra definitionen, vilket jag gör, kan ju lätt missförstås av folk som kör den första.

Folk som kör den första kan ju exempelvis tro att folk som jag inriktar sig på detaljer. Folk som kör den första definitionen ser ju nämligen inte de eventuella objektiva helheter som min "detaljerade" data beskriver. Än värre förstås när folk som jag envist samlar detaljdata men länge misslyckas med att hitta någon helhet.

Skolundervisning är enligt min erfarenhet litet sisådär där det kommer till objektivitet. En hel del detaljdata har jag hittat där men inte några riktigt övertygande helheter.

Inger skrev:Som t ex när jag åkte mycket tunnelbana i Stockholm som tonåring. Man bara dök upp på olika platser men jag hade ingen känsla för hur de hängde ihop ovan jord.

Jag känner igen det där! När jag flyttade till Stockholm tog det mig ett år innan jag fick en känsla för hur stadsdelarna hängde ihop. Detta tack vare att jag medvetet gick in för att åka buss istället för tunnelbana.

Jag behöver två olika kartor samtidigt, en översiktskarta och en detaljkarta. Jag kan bli otålig över detaljredogörelser varpå jag måste avbryta och fråga vad det hela handlar om.

Ja, huga för muntliga anvisningar i flera steg! Då måste man dels komma ihåg alla stegen, sedan kunna omvandla orden till igenkännbara landmärken. När deras inre bilder inte blir till likadana bilder i huvudet på mig så är det som att vara blind. Är man två så kan man hjälpas åt, är man själv så är det rena turen om man hittar efter beskrivningen.

Under utredningen fick jag reda på att jag gick från detaljer till helheter utifrån ett test där man skulle rita en figur som man fick se. Psykologen sa att jag då började med de stora delarna och byggde upp figuren. Exempelvis en rektangel som ingick i figuren ritade jag upp och lade till smådelarna sen. Då hade jag lärt mig "helheten" och kunde rita den på ett effektivt sätt.

Kan man verkligen dra så stora växlar på ett sådant test? Kan det inte vara olika beroende på hur man bearbetar bilder resp text, och på om man lär in eller presenterar för andra?

Jag både lär mig och presenterar saker från helheten till delarna, men när jag ritar en människa t ex så börjar jag med ögonen. Om jag ritar en hund så börjar jag med öronen. Ditt sätt tror jag är det 'riktiga' sättet som teckningsproffsen använder.

Jag fick också rita den där figuren. Jag började med en detalj på ena sidan, sköt iväg till en detalj på andra sidan och tog det sedan bit för bit. Men dessutom var jag tydligen absurt noggrann, det tog mig 40 minuter att göra klart den för jag försökte få alla vinklar och proportioner exakt rätt.

Jag funderar på en sak och det är att jag har väldigt svårt att läsa kokböcker och instruktionsböcker i hundträning. Jag får liksom inga bilder i huvudet och jag fattar inte hur jag ska göra.

Däremot kan jag obehindrat läsa texter som är uppbyggda kring en historia dvs skönlitteratur eller böcker i humanistiska ämnen.

Samma här. Skrivna instruktioner är bara marginellt mer användbara än verbala. Jag kan glo och glo på texten utan att fatta vad det är jag ska göra. Ikeas bildmonteringsanvisningar brukar gå betydligt bättre (och knappt behövas eftersom det mesta ger sig själv).

Men detta beror nog mer på min visuo-spatiella läggning än på svårigheter att se helheten. Jag tror jag ser helheten bra om den bara befinner sig inom mitt blickfält. Det är saker jag inte kan se som ställer till det. Oskrivna regler, outtalade förväntningar, elektronik där man inte ser vad de olika delarna gör, beskrivningar som inte ger mig några bilder i huvudet, ointuitiva knappar som måste tryckas på en viss ordning som inte går att lista ut själv, nätaktiviteter som försiggår 'någon annanstans' än på den sida jag just har uppe etc.

Inger skrev:Kan man verkligen dra så stora växlar på ett sådant test? Kan det inte vara olika beroende på hur man bearbetar bilder resp text, och på om man lär in eller presenterar för andra?

Jag både lär mig och presenterar saker från helheten till delarna, men när jag ritar en människa t ex så börjar jag med ögonen. Om jag ritar en hund så börjar jag med öronen. Ditt sätt tror jag är det 'riktiga' sättet som teckningsproffsen använder.

Jag tror att han såg det utifrån de flesta testerna (jag gjorde väl en tolv stycken kanske), men konfirmerade den slutsatsen utifrån det testet. Jag var också väldigt snabb och hade ritat den helt rätt - det var det testet jag gjorde bäst ifrån mig. Jag är väldigt visuell.

Jag presenterar saker med helheterna först, tror jag, och har fått höra många gånger att jag är väldigt bra på att förklara saker för andra (om personer inte förstår drar jag ofta liknelser som folk verkar gilla och är "korrekta"). Däremot är jag inte alls lika bra på att ta in helheter där jag inte kan någonting. Det är som ett svart täcke för resten av delarna - jag behöver de för att orientera mig i helheten.

Inger skrev:Samma här. Skrivna instruktioner är bara marginellt mer användbara än verbala. Jag kan glo och glo på texten utan att fatta vad det är jag ska göra. Ikeas bildmonteringsanvisningar brukar gå betydligt bättre (och knappt behövas eftersom det mesta ger sig själv).

Men detta beror nog mer på min visuo-spatiella läggning än på svårigheter att se helheten. Jag tror jag ser helheten bra om den bara befinner sig inom mitt blickfält. Det är saker jag inte kan se som ställer till det. Oskrivna regler, outtalade förväntningar, elektronik där man inte ser vad de olika delarna gör, beskrivningar som inte ger mig några bilder i huvudet, ointuitiva knappar som måste tryckas på en viss ordning som inte går att lista ut själv, nätaktiviteter som försiggår 'någon annanstans' än på den sida jag just har uppe etc.

+1 (starkt plus!)

Jag känner igen mig helt och hållet i vad du skriver.

Det var intressant att veta att det inte bara jag som har svårt för förstå typ instruktions- och kokböcker. Jag har frågat ett antal läkare om detta men inte fått något vettigt svar.

Av min familj har jag fått höra att detta bara är något jag har hittat som ursäkt för att jag inte orkar anstränga mig.

*morrar åt nisses familj*

Inger skrev:*morrar åt nisses familj*

Tack, jag ska hälsa dem detta!

Inger skrev:Samma här. Skrivna instruktioner är bara marginellt mer användbara än verbala. Jag kan glo och glo på texten utan att fatta vad det är jag ska göra.

Igenkänning kring somligt, men inte kring annat. Dvs, t ex en manual om hur man programmerar en bluray-spelare är totalt obegriplig och jag kunde lika gärna ha den upp och ner när jag läser den. Ett recept som inte är superkonstigt skrivet är nåt helt annat, för där finns ju nåt att ta på och göra nåt med liksom, plus att jag oftast vet hur slutresultatet ska vara.

Äh, jag kan inte förklara hur jag menar nu, är stressad av att jag ska ner i tvättstugan. Kan bara säga att instruktioner ofta varit ett litet helsike. Särskilt om de är i många led där jag glömt det första när man kommer till det tredje.

Jo, recept är ofta lite enklare än att följa än bruksanvisningar för div sofistikerade apparater. Om man inte hatar att laga mat och blir skitstressad om rätten innehåller fler än tre ingredienser.

Elektriska prylar är ofta mycket roligare, synd bara när de gör så avskräckande anvisningar. Ofta flera böcker på massa olika språk, med pytteliten text, varav bara en liten del av texten är relevant för att få igång apparaten, och det sällan är kristallklart vilken del i ordfloden som är viktig och vilken som bara står där för att den måste finnas med. Och när man väl identifierat själva instruktionerna så måste man fatta vad de betyder och hur man ska göra, steg för steg. Usch och blä!

Inger skrev:
Elektriska prylar är ofta mycket roligare, synd bara när de gör så avskräckande anvisningar. Ofta flera böcker på massa olika språk, med pytteliten text, varav bara en liten del av texten är relevant för att få igång apparaten, och det sällan är kristallklart vilken del i ordfloden som är viktig och vilken som bara står där för att den måste finnas med. Och när man väl identifierat själva instruktionerna så måste man fatta vad de betyder och hur man ska göra, steg för steg. Usch och blä!

Dessutom är de ofta uselt översatta vilket gör att åtminstone totalfastnar på det...