Slog mig just nu först (Fick diagnos förra veckan ju) att jag kommer vara så här hela livet. Känns dock skönt hittat denna sida då ja tycker att ni verkar normala Alltså menar inget ILLA! Menar bara att det känns som jag iaf hittat hem i hur jag fungerar.
Har inte specielt "synliga" problem.. MKT handlar om att kunna göra saker spontant (mår inte alls bra om nåt händer som ja inte e förberedd på)
Mkt handlar alltså om hur jag mår inombords och är MÄSTARE på att dölja det..
INGEN tror jag har nåt fel.. Du är ju så glad.. Tro de ja när ja är överlycklig om ja fått på mig kläder och på barnen så ja bara kommer ut i vädret..

Någon fler som älskar att bara sätta sig utomhus på hösten (eller när som) när det blååååser o man hör träden... Tycker de dämpar mitt stresshumör sååå enormt.. Vantrivs därför bo i detta hua Lägenhet...... Sitter ja där ensam och inte är rökare så ser ju folk man e trög haha
Kläder är ett gissel
Ser ja inte kläderna så glömmer ja att ja äger dem :///

Äh tappat tråden..gör de jämt....

Kram alla goa.. eller nää skulle inte tro de. ja ooooooogillar om nån petar på mig hehe.
Konstigt..
Hur fick ja så många pojkvänner och nu en stadigvarande sen 7år och 2 underbara barn..... ???????????

Jag är nog lite smart me o komma på lösningar på typ "problem" ser saker jättelätt hur man ska göra nåt lättast... hehe

Jag var så lättad efter diagnosen, att jag inte bara inbillat mig alltihop. Men sen slog det mig också att det innebär att även om jag lär mig kompensera är jag faktiskt en kokosboll och har alltid varit och kommer nog alltid vara.

Angelic Fruitcake skrev:Men sen slog det mig också att det innebär att även om jag lär mig kompensera är jag faktiskt en kokosboll och har alltid varit och kommer nog alltid vara.

Kokoboll? Jag har utpräglad AS (och ADHD, en pågående utmattningsdepression och en utläkt borderline) och är definitivt inte en kokoboll

Tro på dig själv, och snälla, sätt inte likhetstecken mellan "diagnos" och "ursäkt"

/Pem

Skruttibangbang skrev:Slog mig just nu först (Fick diagnos förra veckan ju) att jag kommer vara så här hela livet.

Japp, kommer att vara så här hela livet. Är det inte underbart?

Ok, ok. Så det är svårt att hantera livet i NT-världen, och eftersom de flesta lever i den så är det, och kommer att fortsätta vara, svårare för oss att hantera en massa situationer som av "vanliga människor" upplevs som lika naturliga som att andas. MEN!

Det är ditt eget val hur du väljer att se det. Det är så himla lätt att se stormmolnen, men faktiskt inte heller så svårt att se silverkanterna på dem, om man aktivt väljer att försöka göra det. Exempel:

Så du har AS. Häftigt.

Du kan bli expert på vad som än intresserar dig.
Du kan lära dig att tolka djurs signaler (det är skitlätt, mycket enklare än att förstå människors kroppspråk) om nu något djurslag skulle tillhöra dina intressen.
Du kan alltid välja att göra det logiskt korrekta valet i karriären/för familjen/vadf-nsomhelst för du KAN, vilket de flesta människor inte kan, koppla bort den känslomässiga aspekten.
(varsågod och fyll på med ytterligare punkter för dig själv när du klurar på det och kommer på dem )

En sak jag har med mig och tar fram som en liten snuttefilt när allt känns svårt är något min syster sa till mig efter att jag blivit diagnosticerad och hon pluggat upp sig på vad det betydde:

"Vet du vad? Ju mer jag lär mig om AS, dessdå mer säker blir jag på att den dag människan koloniserar Mars, då är det AS-are som gör det"

Rätt, har hon =)

Pemma skrev:Det är ditt eget val hur du väljer att se det. Det är så himla lätt att se stormmolnen, men faktiskt inte heller så svårt att se silverkanterna på dem, om man aktivt väljer att försöka göra det.

Wow. Så bra skrivet.

Jag försöker aktivt att göra det men ofta är det lättare sagt än gjort.
Men man får fortsätta kämpa helt enkelt.

Jag fick min diagnos för sju år sedan och att påstå att jag är samma person då som jag är nu vore ju helt galet. Det är ju inte på något sätt så att du inte genomgår någon personlig utveckling bara för att du har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Apropå ditt problem med att folk tycker du är konstig om du sitter ensam.

1. Bry dig inte så mycket om vad okända tycker. Dels så spelar det ju ingen roll om någon random kille i kvarteret tror du är värsta psykotjejen, hans problem. Dels är det oftast så att folk lägger märke till en mycket mindre än man tror, vi är av naturen lite egocentriska, så vi tror att folk ser mer än de gör.

2. Enkel lösning, använd en prop av något slag. Du kan låtsas läsa en bok, prata i mobilen, eller lyssna på musik. Whatever, ingen vet ju om du faktiskt gör det på riktigt. Om folk bara gårförbi snabbt kan du ju tom låtsas att du är precis på väg att börja röka.

Tycker verkligen inte du ska avstå från att lyssna på träden bara för att någon skulle se snett på dig för det.

I övrigt är det bra att komma ihåg att även om diagnosen troligen inte ändras så går det ofta att förbättra saker, du har ju familj och barn så där har du ju det på det torra. Om det är annat du har svårt för behöver inte diagnosen betyda att du inte kan bli bättre, och du har rätt till hjälp och stöd. Det är ju bra.

Kra... oj, vänliga hälsningar menar jag!

Jag brukar vara ute med sonen på gården men pratar inte med någon, förutom en annan mamma jag satt med där en gång. Men jag ställde bara frågor och besvarade frågor så det var inget samtal.

Jag fick diagnos i januari, har fortfarande inte vant mig. Jag har tagit emot stöd. Har nu Synq via soc. och kontaktperson är på gång.

Jag tycker diagnosen förklarar varför jag jämt känt mig som någon från yttre rymden! Jag var jämt mobbad och utstött, även i vuxenlivet, misshandlades i ett förhållande.

Men nu har jag man och barn, så jag trodde jag var normal, tills diagnosen upplyste mig om att allt hemskt som hänt har en förklaring och att jag inte kan hantera sonens trots har också en förklaring. Försöker bara smälta att jag är annorlunda för alltid.

Pemma:

det skulle inte falla mig in att använda min diagnos som ursäkt. Den förklarar och förutsäger hur saker är, men jag har alltid ansvar för mitt eget liv och beteende. Jag kanske har snävare ramar att röra mig inom pga AS, men jag kan fortfarande förändras till det bättre och har inget intresse av att stagnera i någon slags offermentalitet. Min sorgeprocess klarade jag egentligen av långt innan diagnosen, runt femton års ålder, när jag insåg att hur hårt jag än ansträngde mig skulle jag aldrig passa in. Det gjorde ont och jag var ledsen och tyckte livet var orättvist och tyckte både synd om mig själv och föraktade mig själv för min självömkan och brist på social kompetens. Men det är länge sen nu.

Jag är den jag är. Mina brister faller i ett mönster som kan diagnosticeras, men mina styrkor kan ta mig långt ändå.

Däremot står jag fast vid lättnaden att få en yttre bekräftelse på att jag inte inbillat mig mitt helvete; att det inte var lättja, svag karaktär eller en avskyvärd personlighet som var orsaken till min ensamhet och utanförskap.

Lördagsgodis idag då.. eller nån öl

Jag känner igen mig mycket i det du säger, att du är duktig på att dölja det, att andra inte märker det.. För mig handlar det också mycket om hur det känns inombords. Men det här med att dölja det, mest omedvetet, har ställt till med problem för mig. Det är nämnligen så att det tog väldigt lång tid för min terapeut på bup, eller överhuvudtaget någon på bup eller annars att jag har sociala svårigheter. Just nu finns det misstankar om att jag har drag av AS, men ska ta och utreda det.. Personligen skulle jag nog bli lättad om jag fick en diagnos, eller bara bekräftat att jag har drag av AS. Har nämnligen mått dåligt i snart 4 år och inte vetat varför. Skulle nog vara skönt att faktsikt veta vad som ställer till det för mig, och kanske blir det lättare att hitta "min flock" som min terapeut uttrycker det..

TYckte det lät nice...
)