Sotnosen77 skrev:...vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Om jag inte ger sambon "sitt" så tror jag han kommer tröttna på detta förhållande. Det är redan ansträngt som det är. Han tycker det är väldigt jobbigt att jag är så tystlåten och aldrig säger vad jag tycker och så.

Det kan jag förstå. Men han är som sagt förhoppningsvis redo att kämpa också, för att behålla allt han har av dig. Inte deltid för dig, kanske, men vore jag duskulle jag ta upp tanken att sambon övergår till hälften jobb, hälften plugg. För att få mer tid hemma, alltså. Men förhoppningsvis räcker de möjligheterna som A just skrev om.

Det kan påpekas att det ju finns också en inofficiell version av "hälften jobb, hälften plugg", nämligen den versionen att man skolkar deltid och/eller skiter i hemarbetet och går till jobbet istället. Då bommar man förstås tentorna och förlorar studielånet till den kommande terminen. Sen gör man resttentor kommande termin och får igen studielånet, ifall man fyller i lämplig studietakt i blanketterna.

Jag är glad jag har det där bakom mig men jag saknar verkligen ett förhållande. Lycka till!!!

du ska inte vara orolig för att han tröttnar på dig om du inte umgås på samma sätt som ni gör nu. Jag förstår att tryggheten i rutinerna är jobbig att rucka på ibland.
Det viktigaste är att ni talar ut om det innan så att sambon inte tror att du avfärdar honom och så att du inte behöver fundera över någon "skuld".

Sotnosen77 skrev:Om jag inte ger sambon "sitt" så tror jag han kommer tröttna på detta förhållande. Det är redan ansträngt som det är. Han tycker det är väldigt jobbigt att jag är så tystlåten och aldrig säger vad jag tycker och så. Jag försöker "jobba" på det, men det går långsamt.
---
Jag och min sambo har diskuterat detta många gånger men kommer aldrig någon vart.

Jag tycker att ni ska gå i familjerådgivning. Det är precis sånt här de är till för! Ni har fortfarande en vilja att hålla ihop, men behöver nån som kan se de lösningar ni inte själva ser. Jag är helt säker på att det finns förändringar som ni kan göra, så att ni både vinner tid och kommer närmare varandra.

Sotnosen77 skrev:Oj, tack för alla goda råd och tips. Vilka bra inlägg ni skriver. Jag har tänkt på att det inte kan vara bra för kroppen att må så här. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Om jag inte ger sambon "sitt" så tror jag han kommer tröttna på detta förhållande. Det är redan ansträngt som det är. Han tycker det är väldigt jobbigt att jag är så tystlåten och aldrig säger vad jag tycker och så. Jag försöker "jobba" på det, men det går långsamt. Jag vill inte förlora jobbet heller. Jag trivs där och måste ju få pengar också. Deltid vet jag inte om jag skulle kunna få. Men då kanske vi inte klarar oss på den lönen jag får då. Mycket att tänka på är det. Min dotter måste jag ta hand om och hon kommer alltid i första hand. Men iof så måste jag må bra för att kunna ta hand om henne på ett bra sätt. Detta är som ni märker mycket komplicerat. Jag och min sambo har diskuterat detta många gånger men kommer aldrig någon vart.

Det är alltså så att du i stort sett försörjer tre personer och ändå är den som ska ta hand om hemmet också. Det är helt enkelt inte rätt.

Du ska inte behöva oroa dig för att förlora honom om du inte är tillräckligt social ovanpå allt annat, han borde oroa sig för att förlora dig, om han inte ger dig mer space och hjälper till mer. Risken är annars att du blir helt utbränd så du varken orkar jobba, umgås eller göra något hemma.

Du måste helt enkelt klargöra detta för honom och omförhandla förutsättningarna för förhållandet innan du blir helt utbränd.

Sotnosen77 skrev:Jag har gjort en neuropsykologisk utredning och fick resultatet "problematik inom autismspektrumet" men uppfyller inte kriterierna för någon speciell diagnos. Så jag kan inte få boendestöd.

Hmm...jag har inte heller någon fullständig diagnos utan bara "klart autistiska drag", men jag har erbjudits boendestöd i den utsträckning jag själv bedömer att jag behöver, och jag kommer att börja utnyttja det så fort jag flyttar till egen lägenhet. Mitt förslag är att du kollar upp en gång till om du verkligen inte kan få boendestöd. Lycka till!

Defekt Mupp skrev:Det finns mediciner som hjälper mot den trötthet som ofta förekommer vid asperger. Tyvärr får jag inte tala om för dig vad de heter och var du köper dem eftersom det är att uppmana till brott enligt moderator - även om de är lagliga att köpa och inneha i landet i fråga liksom i Sverige - fast här kan du inte få dem utan recept och en del inte alls eftersom de inte lagerförs på apoteket.

Du får göra samma resa som jag gjorde, om du spenderar lite tid på att läsa på om vad asperger är, hur saker fungerar i huvudet på dig och experimenterar lite så kommer du efter några år att ha kommit fram till något som funkar.

Det där är skitsnack. Självklart får du berätta medicinnamn alternativt de verksamma substanserna i dessa medicinerna utan att moderator reagerar, så länge du inte gör reklam för något specifikt inköpsställe eller inköpsmetod. Att uttrycka sig som du faktiskt gör är i stället att förolämpa människor som inte lyckats lösa sina problem på decennier genom att antyda att de skulle löst dem om de bara letat bättre.

dumle skrev:mina kunskaper är något begränsande avseende temperatur avikelser.
Och jag försöker ochså hålla mig till trådens styrande avsikt.
Det jag vet om stress-utmattningsdepression är bl.a. följande
Överkänslighet till ljud läggs till skadorna på hippocampus, om man tvingar sig själv genom vilja att särskilja olika ljud
och nyanser.

Störningar eller skador i systemen, eller i förbindelse mellan systemen i amygdala, hippocampus
eller andra delar i reptilhjärnan, kan ledan tilll psykiska och känslomässiga störningar och dissfunktionella
beteenden genom att vi i högre medvetna delar av hjärnan inte kan tolka eller förstå våra egna reaktioner.

Med stor sannolikhet kan det vid extrem och framför allt kronisk stress uppstå en obalans som påverkar
både den snabba reptilhjärnereaktionen och den något långsammare medvetna, viljemässiga styrda reaktionen.
( dendritiska skador) utskott från cellen.

Jag håller på att läsa om spinalvätskans effekt som terapeutisk metod - En botande metod av olika hälsotillstånd, depression osv...
Metoden är kontroversiell. Jag ber att få återkomma om detta faktum.
Med andra ord, när jag är mer säker på min sak och delge korrekta utlåtande från min sida om spinalvätskan betydelse.

Detta inlägg skrevs för några år sedan, vet ni mer om det här idag?

Intressant tråd.

Angående endokrin utredning och kortisol och övervikt och depression så ska du inte lita på vad vetenskapen och de där läkarna säger eftersom jag har löst problemet. Det är nämligen så att kortisol är en stressreaktion i sig. Dvs om du har mycket kortisol i kroppen så är det för att du har negativ stress i ditt liv. Du måste kanske ändra din livstil eller hela ditt liv radikalt eller det kan vara något annat. Att du är på ett AS forum skulle kunna indikera att du har AS problematik. I så fall kanske du ska se till så att du lever ett liv där du inte upplever negativ stress. Kortisol är som sagt en stress reaktion. Kroppen producerar adrenalin och sedan kortisol vid stress. Kortisol är inte bra. Det är en reaktion på långvarig stress. Adrenalin är kroppens signal att nu ska du vara på vakt. Men när det övergår i kortisol då har kroppen ja eller personen utsatts för långvarig adrenalin, dvs långvarig fara. En reaktion på långvarig fara. Själv så fick jag psykisk insufficience till slut med ångest och depression, självmordstankar och hemsk neurleptika som förstörde mina tänder. Man måste ta vara på sig egen hälsa och ta ansvar för sitt eget liv. Att man behöver stressa för att man ska få pengar eller för att barnen ska må bra är inte ett fullgott skäl för när det gått så långt att man har kortisol så är det en varningssignal på att man måste ändra på saker och ting, på värderingar, på prioriteringar i livet etc.

lästips:

Utmattningssyndrom - Stressrelaterad psykisk ohälsa
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/10723/2003-123-18_200312319.pdf

PTSD och ADHD bakom många fall av utmattningssyndrom
[url]http://www.värkstaden.se/PDF_filer/burnout.pdf[/url]

Debbido skrev:

Karenina skrev:Visst är det så, Tingeling! Jag kan inte ens brygga kaffe utan att koncentrera mig till 100% på det jag gör. Ingenting går automatiskt. En gång hällde jag rulltobak i kaffefiltret istället för kaffe, därför att jag försökte att prata med mina kaffegäster samtidigt.

HA HA HA

Jag kan se det framför mig...och jag känner igen det!

En dag hittade min son min pyjamas i frysen. Mamma?????sa han. Har DU lagt en pyjamas i FRYSEN? "Jovisst", ja jag, glatt. "Det har runnit stearin på den så jag tänkte frysa det, så det blir stelt, så det går att bryta bort, kanske..."

"SUCK! "från sonen. Han trodde att jag VERKLIGEN hade passerat gränsen till landet galenskap, med god marginal.

MEN - det hade jag INTE!

Haha... fast det har jag.
Jag hittar kaffet i kylskået, O'boy i frysen, sonens kissiga blöja har legat i korgen under vagnen i 2 veckor sedan sist vi var på badstranden. Jag har hittat gamla räkningar inlagda i en bok jag läste för 3 månader sedan osv...
Jag har förstört mat flera gånger för att jag har gjort någonting samtidigt och inte kunnat koncentrera mig på enbart matlagningen.

Det läskigaste av allt är att jag glömmer om jag har tagit mitt insulin eller ej om det är för mycket på gång runt mig. Och det kan vara potentiellt livsfarligt om jag får i mig fyra doser istället för de två jag ska ha.

Nåja, jag lever ju hittills i varje fall så jag får väl hoppas att det går bra i fortsättningen också.

Truly skrev:Jag hittar kaffet i kylskået, O'boy i frysen, sonens kissiga blöja har legat i korgen under vagnen i 2 veckor sedan sist vi var på badstranden. Jag har hittat gamla räkningar inlagda i en bok jag läste för 3 månader sedan osv...
Jag har förstört mat flera gånger för att jag har gjort någonting samtidigt och inte kunnat koncentrera mig på enbart matlagningen.

Det läskigaste av allt är att jag glömmer om jag har tagit mitt insulin eller ej om det är för mycket på gång runt mig. Och det kan vara potentiellt livsfarligt om jag får i mig fyra doser istället för de två jag ska ha.

Nåja, jag lever ju hittills i varje fall så jag får väl hoppas att det går bra i fortsättningen också.

Ja, jag hoppas att det går bra! Du borde nog ha alarm på för varje dos? Det är ju så viktigt det där med insulin. Om jag tar två Enbrel-sprutor för tätt inpå så överlever jag.

Är det utmattningssymptom du har, brist på simultankapacitet eller biverkningar från andidepressiv medicin?

Ursäkta, men kan inte låta bli, en gång till: I JUST LOVE IT!!!




Jag har haft det en gång i tiden, men nu är den borta, min simultankapacitet. Kan bara göra EN sak i taget.

Debbido skrev:

Truly skrev:Jag hittar kaffet i kylskået, O'boy i frysen, sonens kissiga blöja har legat i korgen under vagnen i 2 veckor sedan sist vi var på badstranden. Jag har hittat gamla räkningar inlagda i en bok jag läste för 3 månader sedan osv...
Jag har förstört mat flera gånger för att jag har gjort någonting samtidigt och inte kunnat koncentrera mig på enbart matlagningen.

Det läskigaste av allt är att jag glömmer om jag har tagit mitt insulin eller ej om det är för mycket på gång runt mig. Och det kan vara potentiellt livsfarligt om jag får i mig fyra doser istället för de två jag ska ha.

Nåja, jag lever ju hittills i varje fall så jag får väl hoppas att det går bra i fortsättningen också.

Ja, jag hoppas att det går bra! Du borde nog ha alarm på för varje dos? Det är ju så viktigt det där med insulin. Om jag tar två Enbrel-sprutor för tätt inpå så överlever jag.

Är det utmattningssymptom du har, brist på simultankapacitet eller biverkningar från andidepressiv medicin?

Ursäkta, men kan inte låta bli, en gång till: I JUST LOVE IT!!!




Jag har haft det en gång i tiden, men nu är den borta, min simultankapacitet. Kan bara göra EN sak i taget.

Det finns tyvärr inga alarm på insulinpennorna(sprutorna). Det finns det däremot på pumparna och vissa blodsockermätare, men inte insulinpennorna.


Haha... Jaa, känner mig som herr Anka jag med. Jag försöker fixa fler saker samtidigt men det går inget vidare.

Vad det beror på, ingen aning?
Jag är inte utbränd (utmattningssymtom) tror jag och antideppen (SSRI) har snarare gjort mig lugnare och något bättre på att fixa fler saker samtidigt (men inte tillräckligt bra).
I papprena står det att jag har svårigheter med exekutiva funktioner. Så det kanske är det?

Splendid isolation! (ungefär "Underbara ensamhet")
Det finns ju inget bättre! Har läst alla sköna inlägg på detta tema och det värmer gott att tänka på alla oss som drar ner rullgardinen mot omvärlden och tar hand om oss. Hjärtat gråter med er som inte har möjlighet av olika anledingar att göra detta.
För mig är det livsavgörande.
Efter för mycket socialstress och utåtriktad verksamhet börjar hjärnan och hela jag att knaka i fogarna, overklighetskänslorna kommer och jag vet att jag snabbt måste till en hamn där inga andra fartyg lagt till.

Jag accepterar detta och tror faktiskt att det egentligen är ganska friskt; hur mycket acction hade människorna i tidernas begynnelse egentligen?
OK, det fanns lägen när det var dags att jaga till middagsmålet, hitta en trevlig hane/hona eller delta i stammens party - men för det mesta satt folk sannolikt under en gran, gnagde på ett ben och väntade på att det skulle sluta regna.
Detta med att hålla på och fnatta runt hela tiden och ha olika aktiviteter för sig är enligt min mening mest ett resultat av att den vinstdrivande ekonomin, produktionsindustrin, underhållsindustrin osv. skall gå runt. Det är trist att männinskor med AS skall behöva känna sig kufiska och hålla sig gömda för något som till stor del är ett naturligt behov som väldigt många utan diagnos med stor sannolikhet skulle må väl av att tillgodose!
Pyssla om er!
Ta hand om er!
Det inre livet är viktigare än det yttre!
Det är inne i människan som personen finns!

Jag säger till livskamraten: "Nu har jag egentid. Jag säger till när jag är kontaktbar igen". Oftast går jag och lägger mig för att hjärnan ska få chans att hämta krafter igen. Då behöver den inte lägga den lilla ork den har på att hålla kroppen i balans.

På något märkligt vis känner jag mig tvungen att vagga från sida till sida efter social interaktion. Det är det enda som får mig att slappna av. Jag ogillar att göra det bland folk, så jag hittar en lugn plats där jag får vara ensam. Att sitta och titta på fina engelska ord och vagga samtidigt är det jag gör för att återhämta mig.

geocache skrev:"Nu har jag egentid. Jag säger till när jag är kontaktbar igen".

Bra grej.

geocache skrev:Jag säger till livskamraten: "Nu har jag egentid. Jag säger till när jag är kontaktbar igen". Oftast går jag och lägger mig för att hjärnan ska få chans att hämta krafter igen. Då behöver den inte lägga den lilla ork den har på att hålla kroppen i balans.

Du har det bra som har en livskamrat som är väl insatt i problematiken...

skymmning skrev:Splendid isolation! (ungefär "Underbara ensamhet")
Det finns ju inget bättre! Har läst alla sköna inlägg på detta tema och det värmer gott att tänka på alla oss som drar ner rullgardinen mot omvärlden och tar hand om oss. Hjärtat gråter med er som inte har möjlighet av olika anledingar att göra detta.
För mig är det livsavgörande.
Efter för mycket socialstress och utåtriktad verksamhet börjar hjärnan och hela jag att knaka i fogarna, overklighetskänslorna kommer och jag vet att jag snabbt måste till en hamn där inga andra fartyg lagt till.

Jag accepterar detta och tror faktiskt att det egentligen är ganska friskt; hur mycket acction hade människorna i tidernas begynnelse egentligen?
OK, det fanns lägen när det var dags att jaga till middagsmålet, hitta en trevlig hane/hona eller delta i stammens party - men för det mesta satt folk sannolikt under en gran, gnagde på ett ben och väntade på att det skulle sluta regna.
Detta med att hålla på och fnatta runt hela tiden och ha olika aktiviteter för sig är enligt min mening mest ett resultat av att den vinstdrivande ekonomin, produktionsindustrin, underhållsindustrin osv. skall gå runt. Det är trist att männinskor med AS skall behöva känna sig kufiska och hålla sig gömda för något som till stor del är ett naturligt behov som väldigt många utan diagnos med stor sannolikhet skulle må väl av att tillgodose!
Pyssla om er!
Ta hand om er!
Det inre livet är viktigare än det yttre!
Det är inne i människan som personen finns!

Vilket fint inlägg!

Withdrawn skrev:På något märkligt vis känner jag mig tvungen att vagga från sida till sida efter social interaktion. Det är det enda som får mig att slappna av. Jag ogillar att göra det bland folk, så jag hittar en lugn plats där jag får vara ensam. Att sitta och titta på fina engelska ord och vagga samtidigt är det jag gör för att återhämta mig.

Låter trevligt tycker jag.

Jag använder mig av samma metoder som den som skiver överst i tråden. Dvs jag blir också trött av umgänge med NT personer. Jag sover ofta av mig för att hantera det. Jag använder också hörlurar och lyssnar då på samma låt om och om igen med automatisk repeatfunktion. Ibland somnar jag. Men sova är det absolut bästa. Blir framför allt på fredagen och lördagen som jag hämtar igen mig men även på eftermiddagar och ibland somnar jag kl 17 och vaknar igen kl 21.

Jag använder också en annan metod för att hantera NT personer och det baserar sig på min personlighet. Jag uttrycker mig bättre skriftligen och mitt arbetsminne är sådant att saker och ting måste absorberas ibland över ett flertal dagar. Jag skriver ner och skickar email etc med mina ärliga upplevelser om dem, dvs ger ärlig feedback, det kan vara svidande kritik ibland, men jag är hellre ärlig mot folk än asocial.

same here, isolering är det som gäller oftast. Sova KAN funka men inte alltid. Hur lång tid beror på hur mycket jag utmattat mig. Allt från några timmar till ett par veckor om det riktigt krisar. Inte så praktiskt men man lär sig att anpassa sig. Värre är det för omgivningen som oftast inte har förståelse.

Min kombo/sambo brukar ibland tröst mig att det är ok att jag tar mig min isolering fastän jag märker det tar längre tid för han finns i närheten, jag kan bli lite stressad över att "jag tar för lång tid på mig" eller nåt.
Det är sånt som kanske kommer med tiden.
Men än så länge funkar det. Just nu är jag i en sån period. Sover dagarna ända och är helt matt.
Han brukar bli glad när jag vaknar utvilad.

Speciellt med tanke på att efter en tids isolering brukar jag bli aningen mer produktiv

Savanten Svante skrev:

geocache skrev:"Nu har jag egentid. Jag säger till när jag är kontaktbar igen".

Bra grej.

Tack tack Svante! Jag har hittat på den alldeles själv .

Miche skrev:Du har det bra som har en livskamrat som är väl insatt i problematiken...

Hej Miche!

Ja... det är "en nåd att stilla bedja om", som det står i "en tjock gammal bok"...

Jag har också en livskamrat som förstår. Han låter mig vila, men ibland är jag så uppe i varv (ADHD?) så det är svårt att vila.