Pemer skrev:Och det är klart, jag är ju inte någon riktigt riktig "fin seriös kille", jag har ju Asperger också... så jag ska ju inte förvänta mig att kunna duga i vems ögon som helst...

Men det var ett djävla gnäll

Asperger är ett handikapp och det skyltar man inte med när man raggar.
"Öhh jag e dum i huvudet öhhh asså öhhh vill du öhh får jag chans på dig öhhh?"

Asperger skall inte tryckas upp i ansiktet på folk. Spelreglerna säger att man skall ljuga om alla sina brister som om de inte fanns. Så om du trycker upp det i ansiktet betyder det att du är ett djävla freak som kommer att våldknulla dem i alla tänkbara kroppsöppningar. Men sådan är inte du(tror jag )

Det enda spel du skall spela är rollen som Anders Pemer(Den felfria Pemer) inget annat inte som en Aspergian. Utan som Pemer.

Det hör till och är inget konstigt om de "tänkta" partnerna får kännedom om bristerna dejt nr 5-10 eller nått. MEN ALDRIG I BÖRJAN.

ufo skrev:massor av ord

Hm, lugna ner sig lite bäste ufo. Pemer fattar nog vinken även utan att det ska behöva gå till vulgäriteter.

Vet inte hur jag ska formulera det här, men jag tänker på när jag träffade min sambo...
Det var verkligen ingen vacker saga. Det var inga blommor och choklad, ingen rosaskimrande romantik. Passion, ja, men inte sådan som folk tänker sig i drömmarna, utan mer sådan som passar mina konstiga dagdrömmar.

Jag har friserat sanningen om min sambo väldigt mycket inför vänner och familj, annars hade de blivit mycket oroade. Jag sade att han var lite "deppig".

Han var psykotisk och dyster och hatisk i tankarna. Men väldigt snäll! Och rolig. Jag hade brevväxlat med honom på internet och talat i telefon. Han hade försökt ta livet av sig några gånger under den perioden, men jag tog det med ro och var glad att han överlevde varje gång. Jag sade dock åt honom att jag tyckte det var dumt att göra självmordsförsök, för jag ville inte att han skulle försvinna för alltid. Jag hade luskat fram att han såg bra ut men var överviktig. Han var även blek eftersom han sällan var utomhus. Okej, alla är väl bleka lite till mans tänkte jag, varför nämner han det?

Nåväl, så kommer dagen när vi ska träffas.

Mannen, som jag aldrig sett i vekligheten uppenbarar sig. Han är inte bara blek, han är blåblek! Alltså vitare än Michael Jackson! Han är även vindögd och ser helt psykotisk ut. Ja, han var ju psykotisk men jag visste inte att man såg det på folk. (Han visste inte själv om att han var psykotisk). Och jag ville inte tala om det för honom, för jag var inte säker på min sak. Men det var lite lustigt att han blev av med psykosen när han sedan fick Risperdal, så jag hade rätt.

Men utöver denna ohyggliga blåbleka färg så var han exakt den jag i flera månader brevväxlat med och talat i telefon med dagligen. Den som jag tyckte var väldigt Aspig, verkade tålmodig, cynisk, bitter, otroligt snäll mot alla, inga krav på mig. Och så gillade han djur. Han har ingen AS-diagnos, men han är väldigt lik mig. Något skumt är det.

När man är en Aspergare vet jag inte om man har så stor framgång bland vanligt folk, jag har inte haft det.

Vem skulle stå ut med mig till vardags? Häromdagen skrek jag min sambo rätt i örat, för jag hade en jobbig tvångstanke och det bara kom ett skrik när vi kom ut från affären. Jag hade hållit mig jättelänge för att inte skämma ut oss där inne. Vad gjorde han då? Ställde sig och skrek mig rätt i ansiktet, märk väl att han tog hänsyn till min känsliga hörsel. En annan karl skulle ha blivit skitförbannad och surat. Över att jag skämde ut oss och över att det gjorde ont i hans öra. Han skäms inte, han brukar fisa inne i affärer med flit.

Sagan pågår ännu, mannen har ansiktsfärg, blekheten och vindögdheten berodde på efexor. Ja, det där med ögonen kanske berodde på psykosen...När han slutade med efexor blev han den där snyggingen. Och det bästa av allt, han står ut med mig precis som jag är. Och då kan nämnas att han är den enda personen jag känner som orkar med mig i form av mitt rätta jag på heltid.

Inte ens min egen mor orkar med monologer och gnäll dagarna i ända, än mindre mina kompisar. Han kan liksom zooma bort och låtsas lyssna. Alltså han tappar koncentrationen, gör det inte alltid med flit. Så jag kan rocka loss och behöver inte förställa mig och anstränga mig för att vara någon jag inte är. Jag kan bara vara. Och det kan han med, jag gillar svart humor och smågalna människor med udda åsikter.

Jag vet inte, det går inte att ge andra några bra råd, jag vet bara att vanligt folk inte uppskattar mig, för de vill ha gott uppförande och sådant där och det är jag dålig på i längden.

Men jag var återhållsam med mina psychogrejer det i början av relationen. Eftersom han var psykotisk var han mer känslig, och ju mer normal han blev, desto mer tålde han. Jag skrämde honom rejält första gången jag fick ett raseriutbrott.

Generellt tål inte folk att man avslöjar negativa saker om sig själv. Men för oss var Asperger det första samtalsämnet, för jag frågade honom om han hade diagnos, och berättade glatt om hur störd jag var. Och han gillade det.

ufo skrev:

Pemer skrev:Och det är klart, jag är ju inte någon riktigt riktig "fin seriös kille", jag har ju Asperger också... så jag ska ju inte förvänta mig att kunna duga i vems ögon som helst...

Men det var ett djävla gnäll

Asperger är ett handikapp och det skyltar man inte med när man raggar.
"Öhh jag e dum i huvudet öhhh asså öhhh vill du öhh får jag chans på dig öhhh?"

Asperger skall inte tryckas upp i ansiktet på folk. Spelreglerna säger att man skall ljuga om alla sina brister som om de inte fanns. Så om du trycker upp det i ansiktet betyder det att du är ett djävla freak som kommer att våldknulla dem i alla tänkbara kroppsöppningar. Men sådan är inte du(tror jag )

Det enda spel du skall spela är rollen som Anders Pemer(Den felfria Pemer) inget annat inte som en Aspergian. Utan som Pemer.

Det hör till och är inget konstigt om de "tänkta" partnerna får kännedom om bristerna dejt nr 5-10 eller nått. MEN ALDRIG I BÖRJAN.

Grattis, du hann se och kommentera biten som jag hade självinsikt att radera inom någon minut. Man ska vara säker innan man skickar...

Men det är ju just din inställning "Asperger är ett handikapp" vi för helvete inte ska ha, och som jag går i bräschen för att få bort!!!

Intoleranta och ignoranta puckon där ute har okunniga uppfattningar om vad det är, och det är jag är trött på att drabbas av när man nämner det längre fram - då är det bättre att sovra bort de mest intoleranta på en gång.

Aspergare som är öppna med vår diagnos bidrar till utvecklingen mot att folks okunskap kan förbytas i kunskap. Det är det jag gör. Jag är beredd på motgång, men jag dristade mig att sucka djupt över den motgången. Det tycker jag man bör få göra ändå.

För kännedom, så här är det jag har skrivit på min sida på Vilda Webben:

Har blivit jättetrött på den feghet och intolerans som så ofta visar sitt obehagliga tryne när man väl nämner det längre fram, så nu väljer jag att vara öppen om det på en gång från och med nu, så får fega och okunniga som hellre skippar att ta reda på fakta och väjer för allt som låter lite avvikande och konstigt göra det. Ni som (förhoppningsvis) blir över får gärna fråga allt ni vill, jag vill inte se en massa felaktiga myter där ute längre utan aktivt göra vad jag kan för att ge min grupp upprättelse och bättre förutsättningar här i världen.

Jag är ett av de vuxna bokstavsbarnen, jag har en lite annorlunda begåvningsprofil och har större förmåga än de flesta andra på en del punkter, och lite mindre på andra punkter. Ingenting värre än att jag kan vända det mycket till min fördel och fokusera mest på de bitar som jag är bättre på än de flesta. Jag ligger mycket nära den inte helt obekanta diagnosen Aspergers syndrom, och brukar för enkelhets skull säga att det är just det jag har (annars heter min diagnos atypisk autism).

Märks det på mig? Nej, inte nämnvärt. Man kan lära känna mig och umgås regelbundet med mig och inte märka någonting. Hyfsat pålästa som vet en hel del om vad Asperger är har kunnat lära känna mig, och svarat att "aha, jag har kanske undrat någon gång ibland, men jag var absolut inte säker, och jag ville inte säga något om du inte hade någon sådan diagnos" när jag nämnde det. Men det finns där och är anledningen till att jag står just där jag gör i livet. Och det kan skrämma bort fega krakar fullkomligt bara att höra diagnosnamnet. Det tycker jag är ynkligt, ärligt talat.

Totalt sett tycker man inte att det borde behöva vara funktionshindrande eller handikappande att ha detta och dessutom så lindrigt som just jag har det, men samhället är väldigt hårt uppbyggt kring hur ni andra fungerar, och vi som fungerar bara lite annorlunda ställs därför alldeles oerhört lätt en smula vid sidan av. Faktiskt. Mycket just för att okunskapen är för stor om hur lite som skiljer. Många andra med diagnos vågar ännu inte träda fram just för att det finns så mycket okunskap och fördomar, men själv hör jag till dem som börjat ta det steget. Nu är jag också beredd att göra det t o m här...

Jag knyter mina mest givande kontakter på senare tid på andra håll, bland annat just för att jag har hittat fler och bättre kontaktvägar att möta tjejer i "min egen grupp", och har nerprioriterat Vilda en smula, men jag ska försöka bli bättre på att logga in här regelbundet igen... jag vill nämligen inte dra alla "vanliga" tjejer över en kam och förvägra er allihop chansen att få mig...

Pemer skrev:Men det är ju just din inställning "Asperger är ett handikapp" vi för helvete inte ska ha, och som jag går i bräschen för att få bort!!!

Intoleranta och ignoranta puckon där ute har okunniga uppfattningar om vad det är, och det är jag är trött på att drabbas av när man nämner det längre fram - då är det bättre att sovra bort de mest intoleranta på en gång.

Ur ett "ragga och hitta en partner att leva med" perspektiv så kommer du få leva singel länge med den attityden.

Ur ett "Kämpa för ett mer AS-tolerant samhälle" Så gör du stora uppoffringar för oss med AS.

---

Spelreglerna i "hitta en partner" är skrivna av NT och vi AS är påverkade i viss mån oavsett om vi vill.
Jag uppskattar det du gör för AS-toleransen i samhället.(Säkert flera med mig) Men jag tror du har svårt att hitta en partner på slagfältet.

Du skulle kunna "ragga" utan att dryfta AS.
Och dryfta AS utan att ragga.

Annars tror jag dina chanser är små. (Tyvärr)

Jag har försökt "ragga" utan att nämna AS väldigt länge och blev less på alla dessa som sedan intolerant och patologiskt oempatiskt vänder en ryggen när diagnosen väl nämns (ganska typiskt exempel: när det kom fram att tjejen man skrev med jobbade som mentalskötare och jag nämnde rätt spontant och instinktivt "aha, då vet du säkert vad Asperger är, det har jag..."), att jag tyckte att jag lika gärna kan sålla bort den typens jävla svin direkt nu, och bara se vilka som till äventyrs blir över. Det kan säkert ses som en fas... som säkert inte blir långvarig...

Pja, vore nätdejtandet männens marknad och det var vi som kunde välja och vraka skulle säkert vi ha lika svårt att vara ödmjuka, ha självdistans och se seriöst på det "utbud" vi hade, som kvinnorna där har nu... det är fullt naturliga mänskliga svagheter det handlar om, man får förstå det...

Jag tycker det är schysst som fan att säga rätt ut att "jag kan uppfattas som lite underlig".

Precis som sugrövmanövern så träffade jag min pv via internet, av en ren slump som inte hade något alls med dejtingsidor att göra. Jag hade ingen aning om hur han såg ut första gången jag såg honom, men vi hade pratat innan om alla möjliga konstiga psykiska fenomen både han och jag råkat ut för. Det var just den öppenheten som gjorde att jag efter ett tag fattade vilken guldklimp jag hade.

Så jag kan bara promota öppenhet. Precis som Pemer skriver, tror även jag att det sållar bort ointressanta partypinglor från intressanta samtalspartners. Att lägga upp "jag har AS" är faktiskt också ett sätt att bli ihågkommen på, och ju fler ggr man blir ihågkommen desto troligare att någon tar kontakt.

Pemer skrev:Grattis, du hann se och kommentera biten som jag hade självinsikt att radera inom någon minut. Man ska vara säker innan man skickar...

Men det är ju just din inställning "Asperger är ett handikapp" vi för helvete inte ska ha, och som jag går i bräschen för att få bort!!!

Intoleranta och ignoranta puckon där ute har okunniga uppfattningar om vad det är, och det är jag är trött på att drabbas av när man nämner det längre fram - då är det bättre att sovra bort de mest intoleranta på en gång.

Aspergare som är öppna med vår diagnos bidrar till utvecklingen mot att folks okunskap kan förbytas i kunskap. Det är det jag gör. Jag är beredd på motgång, men jag dristade mig att sucka djupt över den motgången. Det tycker jag man bör få göra ändå.

För kännedom, så här är det jag har skrivit på min sida på Vilda Webben:

Har blivit jättetrött på den feghet och intolerans som så ofta visar sitt obehagliga tryne när man väl nämner det längre fram, så nu väljer jag att vara öppen om det på en gång från och med nu, så får fega och okunniga som hellre skippar att ta reda på fakta och väjer för allt som låter lite avvikande och konstigt göra det. Ni som (förhoppningsvis) blir över får gärna fråga allt ni vill, jag vill inte se en massa felaktiga myter där ute längre utan aktivt göra vad jag kan för att ge min grupp upprättelse och bättre förutsättningar här i världen.

Jag är ett av de vuxna bokstavsbarnen, jag har en lite annorlunda begåvningsprofil och har större förmåga än de flesta andra på en del punkter, och lite mindre på andra punkter. Ingenting värre än att jag kan vända det mycket till min fördel och fokusera mest på de bitar som jag är bättre på än de flesta. Jag ligger mycket nära den inte helt obekanta diagnosen Aspergers syndrom, och brukar för enkelhets skull säga att det är just det jag har (annars heter min diagnos atypisk autism).

Märks det på mig? Nej, inte nämnvärt. Man kan lära känna mig och umgås regelbundet med mig och inte märka någonting. Hyfsat pålästa som vet en hel del om vad Asperger är har kunnat lära känna mig, och svarat att "aha, jag har kanske undrat någon gång ibland, men jag var absolut inte säker, och jag ville inte säga något om du inte hade någon sådan diagnos" när jag nämnde det. Men det finns där och är anledningen till att jag står just där jag gör i livet. Och det kan skrämma bort fega krakar fullkomligt bara att höra diagnosnamnet. Det tycker jag är ynkligt, ärligt talat.

Totalt sett tycker man inte att det borde behöva vara funktionshindrande eller handikappande att ha detta och dessutom så lindrigt som just jag har det, men samhället är väldigt hårt uppbyggt kring hur ni andra fungerar, och vi som fungerar bara lite annorlunda ställs därför alldeles oerhört lätt en smula vid sidan av. Faktiskt. Mycket just för att okunskapen är för stor om hur lite som skiljer. Många andra med diagnos vågar ännu inte träda fram just för att det finns så mycket okunskap och fördomar, men själv hör jag till dem som börjat ta det steget. Nu är jag också beredd att göra det t o m här...

Jag knyter mina mest givande kontakter på senare tid på andra håll, bland annat just för att jag har hittat fler och bättre kontaktvägar att möta tjejer i "min egen grupp", och har nerprioriterat Vilda en smula, men jag ska försöka bli bättre på att logga in här regelbundet igen... jag vill nämligen inte dra alla "vanliga" tjejer över en kam och förvägra er allihop chansen att få mig...

Jag tror också det vore bra om fler vågade berätta att de har AS. Särskilt såna "lyckade" ex som har "riktiga jobb". Men själv känner jag mig inte lyckad och inte har jag något jobb längre.

Men räcker det inte att bara skriva att du har ett NPF och hur det yttrar sig? Accepterar de det, så accepterar de säkert diagnosen sen också.

Känns bara som själva uttrycket "Aspergers syndrom" är så laddat. Tänker t ex på Christopher i "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten". Som förvisso var intelligent men samtidigt livsfarlig (gick med kniv, beredd att sticka den i vemsomhelst som tog tag i honom).

Vad är det, en bok?

Inte bara en bok, utan en FANTASTISK bok! En såndär som jag går å köper i flera ex när jag hittar den billigt för att kunna ge till lämpliga personer!

http://www.bokus.com/b/9789146204695.ht ... rch_result

36 kronor är lagom för en skitbra bok!

Christopher är femton år och autist. Han måste ha ordning och reda, var sak på sin plats. Han kan räkna upp alla länder i världen eller alla primtal till 7057. Logiska resonemang är inget problem för honom. Men han kan omöjligt förstå andra människors känslor.

När Christopher hittar grannfruns hund ihjälslagen, beslutar han sig för att lösa mysteriet med hjälp av Sherlock Holmes detektivmetoder. Sökandet efter gärningsmannen leder honom till oanade platser och personer. För under hunden ligger den mörka hemligheten om hans far och mor begraven. Plötsligt har han inte bara sin egen oförståelse inför en kaotisk omvärld att brottas med utan också omvärldens oförmåga att förstå honom.

Oj, här har jag verkligen missat något. Det ska åtgärdas!!

Tillåmed kapitelindelningen är cool, inga 1 2 3 här inte, dom är numrerade efter primtal!

Appropå "Spelet"; så här kan det gå:

http://asapetersen.blogg.se/1182784962_the_game.html

Vete fan om jag är intresserad av den där boken, av vad som framskymtar här. Det skulle vara bättre att själv skriva en bok och försöka lära människor skippa alla sinnessjuka spel och lära sig kommunicera rakt i stället. Världen skulle bli så mycket enklare, godare och problemfriare om alla kunde lära sig det i stället. Ondskans grogrund är just mumbojumbo, outtalade spel, hyckleri och förställd kommunikation.

appropå ovanstående länk, så måste jag även i all ärlighet ge länken till en replik:

http://asapetersen.blogg.se/1188297083_herre_jesus.html

nåväl. jag har samlat på mig dejtingböcker. har ett halvdussin. inte för att jag dejtar. intresset ligger i att läsa om hur folk tänker sig att folk tänker. jag har dock inte läst något i "Spelet".

Jan Kjellberg "dejting" tror jag minsann att jag rekommenderar. kanske mest för att den sätter fokus på den egna personen. något som verkar så bortglömt i diskussioner om "hur får jag..".

(jag syftar inte på Pemer här eller någon annan heller.)

En gång når Yoko Ono och John Lennon var på amerikansk TV fick John frågan om hur det var att vara gift med/vara ihop med Yoko och svarade:
- Det är häftigt att ha sin bästa vän som älskarinna.

Det jag kommer att tänka på är att det kan vara så olika saker för olika människor:
-bli kär
-bli förälskad
-att älska
-att bli älskad
-ha regelbunden sex med
-bli bekräftad av
-ha ett förhållande med
-den mjuka varma kärleken
-passionen
-etc
-etc.

Om X älskar Y, och Y älskar X är det bra. Men det kanske inte är säkert att de menar samma sak. För Y kanske kärlek är den stora passionen. För X kanske kärlek har mer att göra med lojalitet, kamratskap, "soulmate" istället. Och då kankse man inte riktigt förstår varandra när man pratar om sin kärlek, även om det verkar så!

Pemer skrev:Oj, här har jag verkligen missat något. Det ska åtgärdas!!

Jag har den som PDF om du vill slippa köpa - OBS på engelska!!

Och jag håller med Svante o co - den är jättebra!

Det har skrivits om den tidigare här.

/Barracuber

barracuber skrev:

Pemer skrev:Oj, här har jag verkligen missat något. Det ska åtgärdas!!

Jag har den som PDF om du vill slippa köpa - OBS på engelska!!

Och jag håller med Svante o co - den är jättebra!

Det har skrivits om den tidigare här.

/Barracuber

<a href="http://www.aspergerforum.se/boktips-om-asperger-t133.html?highlight=curious">Här</a>

Sist i den tråden är en länk till talboken!

36 spänn på bokus! Det blir dyrare att skriva ut pdf-en!

Ganesh skrev:En gång når Yoko Ono och John Lennon var på amerikansk TV fick John frågan om hur det var att vara gift med/vara ihop med Yoko och svarade:
- Det är häftigt att ha sin bästa vän som älskarinna.

Det jag kommer att tänka på är att det kan vara så olika saker för olika människor:
-bli kär
-bli förälskad
-att älska
-att bli älskad
-ha regelbunden sex med
-bli bekräftad av
-ha ett förhållande med
-den mjuka varma kärleken
-passionen
-etc
-etc.

Om X älskar Y, och Y älskar X är det bra. Men det kanske inte är säkert att de menar samma sak. För Y kanske kärlek är den stora passionen. För X kanske kärlek har mer att göra med lojalitet, kamratskap, "soulmate" istället. Och då kankse man inte riktigt förstår varandra när man pratar om sin kärlek, även om det verkar så!

Själv märker jag inte minst en enorm skillnad i syn på vänskap contra kärlek mellan mig och de klart flesta i mitt tycke intressanta kvinnor jag mött i mina dagar:

För mig är kärlek något en varm och djup vänskap kan övergå i, och kanske nästan kan närmast förväntas övergå i, om det är en så kärleksfull och romantisk kille som jag som har mött en ungefär lika kärleksfull och romantisk tjej, och vi har blivit vänner först - och båda är singlar som fortfarande ser fram emot kärlek. Och just den utvecklingen har jag också sett i princip alla gånger det verkligen "hettat till" i mitt liv.

Och de flesta empiriska studier visar att kärlek när den är som varmast, tryggast och stabilast är i de relationer där kontrahenterna bl a upplever varandra som sin bäste vän. En fast och varm vänskap i botten är alltså något av ett fundament för fin kärlek, men...

...desto fler i vår tid har inte detta klart för sig, utan tror att kär är något man inte blir i dem man redan känner som vänner, och att det skulle vara jätteviktigt att hålla väldigt nogsamt isär vilka man lär känna som kan funka som vänner, och vilka som "däremot" kan tänkas väcka starkare känslor.

Jag tror inte för en sekund att folk med den synen verkligen inte skulle kunna få varmare känslor för någon de en gång fått vänskapskänslor för, det är bara frågan om att de inte begriper de här sammanhangen och har tänkt fel i sin grundinställning. Men de "vet" ju liksom alldeles för väl att de tycker som de tycker, och varför, och de har bestämt sig för att tycka att de inte vill - och inte tror att de skulle kunna - bli intresserade av "mer" med någon de redan gillar som vän.

Och det här syndromet drabbas man förstås ofta av, när man faktiskt har lätt att acceptera tjejer som vänner, och gillar att ha kvinnliga vänner också, och regelbundet får nya sådana.

I och med min egen realistiska syn på världen ser jag det alltid som fullt möjligt att det kanske faktiskt är just med någon av de vännerna känslorna kan "ta eld" någon gång längre fram, och för mig kan det mycket väl bli att känslorna snart har hamnat på den pirrande tröskeln mellan vänskap och förälskelse, och att precis vilket av tillstånden som helst är lika möjligt, beroende på vad också tjejen i fråga tycker.

Och då är det rätt enerverande att oftast bara bli ratad av det enda helt ovetenskapliga, ologiska nonsensargumentet "äh vadå, du är ju en vän, vi är ju vänner, öh!!!"

John Lennons uttryck "ha sin bästa vän som älskarinna" är en fin beskrivning av min syn på vad kärlek handlar om. Jag utgår ifrån att den jag ska älska som livskamrat kommer att vara min allra bästa vän, och att det är just den vänskapen vi lär identifiera och utveckla först.

Jag har inte gjort den erfarenheten att jag har en utstrålning som får några kvinnor att känna kärlek vid första ögonkastet, och stämmer det tror jag det bara kan bli via en söt vänskap kärleken kan komma in i mitt liv... Men det lär bli svårt när alldeles för många andra inte tror på att upptäcka kärlek för någon man upptäckt vänskap för först...

Pemer skrev:.
Och då är det rätt enerverande att oftast bara bli ratad av det enda helt ovetenskapliga, ologiska nonsensargumentet "äh vadå, du är ju en vän, vi är ju vänner, öh!!!"

Det kanske handlar om att de vill ha kvar dig som vän? Många har svårt att vara vän med någon som de någon gång har gått vidare med och att först ha varit vänner och sedan någon blivit ratad förändrar för alltid balansen i ens vänskap.

Det är därför det är mer riskfritt att involvera sig känslomässigt i någon man inte känner. Man förlorar i varje fall inte någon man redan lärt sig respektera och uppskatta.

Det där med vänskap och kärlek är svårt. Ofta förstörs ett vänskapsförhållande helt om den ena parten blir kär i den andra, och många gånger kanske det också ger sådana spänningar att det inte fungerar att vara vänner längre. Men ibland tar nog den icke-kära parten det säkra före det osäkra och bryter av rädsla för att det ska bli för jobbigt. Kanske den kära parten också ibland.

Jag var en gång kär i en tjej som jag var kompis med, och så småningom tog jag mod till mig att berätta för henne. Hon förklarade då att hon inte kände likadant och av vissa skäl nog inte skulle kunna göra det. Men, sade hon, vi kan väl vara vänner ändå? Jag tyckte det var så underbart att hon inte genast blev rädd och drog sig tillbaka och bröt vänskapen med mig. Vi fortsatte att vara vänner i många år, trots att jag väl gjorde ytterligare något försök eller två att se om hon möjligtvis inte hade ändrat sig.

Bjäbbmonstret skrev:Det kanske handlar om att de vill ha kvar dig som vän? Många har svårt att vara vän med någon som de någon gång har gått vidare med och att först ha varit vänner och sedan någon blivit ratad förändrar för alltid balansen i ens vänskap.

Det är därför det är mer riskfritt att involvera sig känslomässigt i någon man inte känner. Man förlorar i varje fall inte någon man redan lärt sig respektera och uppskatta.

Ja, det är väl troligt. Och det är ett gott betyg åt hur tjejer trivs med mig som vän. Men innebär också just därför att jag snarare förbannar mitt öde att ha den förmågan som vän till tjejer. Det är inget man önskar att vara bra på, när det är till priset att bli sedd och tagen på allvar som något annat än vän heller. Inget man i längden gläds åt...

Så jag känner mer och mer att det bara är beklagansvärt att man råkar vara bra på att hålla sig på en vänskaplig nivå med kvinnor. När det är på detta vis man lönas för det.

Själv skulle jag fan så mycket hellre få vara med lite oftare om att både jag och tjejen i fråga var redo att ta lite chanser här i livet. Hon kan minsann bli kär i någon halvtölp hon aldrig skulle kunna bli "bara" vän med när som helst, och blir vi vänner kommer jag få höra om alla sådana episoder framöver - för mig kommer kanske nästa givande kontakt om tre år.

Go figure, liksom...

Ändå ska man alla sådana gånger respektera en helt ny väns paniska fastklamrande vid "åh, en kille som funkar bra som 'bara' vän... - den chansen vill jag inte missa, även om han har 623 tjejkompisar redan och längtar fan så mycket mer efter kärlek själv... - sådana killar får väl för fan ställa upp lite - måste de också konstra med att vilja uppleva kärlek och kanske bilda familj, va fan...?"

Så jävla ovanliga tror jag faktiskt inte vi som kan vara vän också är!

Bjäbbmonstret skrev:Det kanske handlar om att de vill ha kvar dig som vän? Många har svårt att vara vän med någon som de någon gång har gått vidare med och att först ha varit vänner och sedan någon blivit ratad förändrar för alltid balansen i ens vänskap.

Det är därför det är mer riskfritt att involvera sig känslomässigt i någon man inte känner. Man förlorar i varje fall inte någon man redan lärt sig respektera och uppskatta.

När det alltså liksom alltid handlar om helt nya trevande första steg, och det är tjejerna som bara råkar bestämma direkt att det är som vän de vill ha mig, så blir det än mer cyniskt att hävda något av ovanstående som något argument. Någon vecka tidigare kände de mig inte alls. För mig är hela kontakten och relationen ännu ett oskrivet blad, och det är märkligt att det kan vara så mycket mer skrivet i sten att vi är vänner för livet för dem!?

Men på den kvinnliga sidan råder tydligen någon osäkerhetsmyt om att det skulle vara så otroligt ovanligt med killar som fixar *vänskap enbart* att vi som är för uppenbart kapabla till det sorteras in i ett sådant fack direkt, och inte bemöts med någon respekt för våra minst lika goda förutsättningar som kärleksfull romantisk livskamrat. Det är i praktiken grym cynism, snarare än något annat.

Men det får väl trots allt anses smickrande att så många kan lära sig respektera och uppskatta en som vän så jävla snabbt.