earlydayminer skrev:Den dagen jag uttrycker något liknande om min älskling är dagen jag slår mig själv så hårt i ansiktet att skallbenet spräcks.

Igen?

Har haft 4 seriösa förhållanden. Mitt sista som var det mest seriösa jag haft gick väl sådär.

Han var väldigt kontrollerande, påverkade mitt sätt att tänka negativt och gjorde att jag blev anti allt... Haha...
Dock tycker jag själv att jag är en fin flickvän! Jag ställer upp på allt och klagar inte

KandiShaker skrev:Dock tycker jag själv att jag är en fin flickvän! Jag ställer upp på allt och klagar inte

Det tycker jag låter jobbigt för dig. Skulle iallafall vara jobbigt för mig som pojkvän. Jag kan inte känna mig trygg med någon som "ställer upp". (Inget raggförsök, bara ett konstaterande; och tror inte jag är ensam kille om det.) Men en kontrollerande skitstövel kanske bara kan känna sig trygg då?

Jag är gift med en man som med största sannolikhet har AS och jag kan många gånger uppleva det som SKITJOBBIGT att vi båda har AS. Det är framförallt vårt behov av att vara ensamma och avskilda från alla intryck som är det största problemet.

Båda två har svårt att klara av barnen om vi inte får avlastning. Båda två har svårt då vi inte har tid att få pyssla med våra intressen. Båda två har en stress- och ångestproblematik, båda två är extremt rutinbundna och båda två arbetar och är dödströtta då vi kommer hem.

Det är ofta jag som får ta hand om barnen och allt som rör barnen, eftersom jag inte pallar med att göra något halvdant och får skuldkänslor av att jag inte ger barnen uppmärksamhet. Det här leder ju såklart till att jag mår mycket sämre eftersom jag aldrig får någon egen tid för mig själv, min ensamhet, min vila eller mina intressen. Min man sätter sig framför datorn direkt efter middagen och sen sitter han där fram till 23, för han får inte skuldkänslor på samma sätt som jag får, eller rättare sagt han kan skjuta bort skuldkänslorna ur sin skalle och bara fokusera på det han vill göra just nu - spela dataspel t.ex.


DET är ett stort problem som jag "pratat" med honom om många gånger. Men det blir ju aldrig någon förändring, för några dagar senare är vi inne i samma gamla spår igen - eftersom vi båda två är så infernaliskt rutinbundna.

Men som sagt, vi är VÄLDIGT lika och det kan ibland vara en STOR nackdel eftersom vi vill "springa och gömma oss för samma saker" så att säga. Det hade ju varit lättare om vi hade några saker som den ena tyckte bättre om än den andre så att vi kunde komplettera varandra. Det blir liksom lite jobbigt då båda två är totalt asociala och springer och gömmer sig så fort någon ringer på dörren, och ens barn får gå och öppna för eventuella gäster.

MEN, samtidigt så är det en fördel att vara lika eftersom vi förstår varandra så otroligt bra. Vi behöver bara dra en djup suck så förstår den andre vad som behövs göras. Vi behöver inte säga något för vi förstår hur den andre känner det.

Ja, jag vet... Motsägelsefullt som vanligt.

Zombie skrev:

KandiShaker skrev:Dock tycker jag själv att jag är en fin flickvän! Jag ställer upp på allt och klagar inte

Det tycker jag låter jobbigt för dig. Skulle iallafall vara jobbigt för mig som pojkvän. Jag kan inte känna mig trygg med någon som "ställer upp". (Inget raggförsök, bara ett konstaterande; och tror inte jag är ensam kille om det.) Men en kontrollerande skitstövel kanske bara kan känna sig trygg då?

Absolut. Man vänjer sig ju efter ett tag... I början är svartsjuka alltid charmigt, men sen kommer man till den nivån där det blir vardag. Att få ångest i magen för ens killkompisar ringer blir inte konstigt efter ett tag.

Som tur var lämnade jag honom och började sakta men säkert pussla ihop alla trasiga pusselbitar som var över. Att vara en fin flickvän som ställer upp och aldrig klagar var ett skämt Ett sexskämt! Hahaha.

Micke_B skrev:men avr mer nyfiken på nån som är eller vart ihop med nån med diagnos kunnat utala sig o m för och nackdelar med det

Jag t ex. (Det är därför jag kan rekommendera att prova det.) Finns flera här på forumet som är eller har varit ihop.

Exempel på fördelar:

- Att man ev har lite bättre förståelse för varandras sensoriska överkänsligheter, nojor, tvång, hyperaktivitet eller brist på ork.

- Att man inte måste prata hela tiden.

- Att ingen tar illa upp om mycket tid spenderas vid datorn, ifall båda har samma intresse.

- Att man ev kan utöva vissa intressen ihop och andra var för sig.

- Att man slipper se romantiska komedier.

Exempel på nackdelar:

- Om båda är passiva och har ont om ork så kanske det inte blir så många knop gjorda. Om båda är hyperaktiva så blir det kanske lite väl kaotiskt. Om den ena är hyper och den andra hypo så kan den lugnare bli stressad och den aktiva uttråkad (har varit ihop med en ADHD:are också).

- Om båda är pedanter men på olika sätt så kan det bli vissa tvister om hur man ska göra saker. Likaså om den ena är pedant och den andre uttalad slarver. Om båda är slarvrar blir det mindre konflikter men väldigt stökigt...

"Klockren" analys, Inger!

Inger skrev:
Exempel på fördelar:

- Att man ev har lite bättre förståelse för varandras sensoriska överkänsligheter, nojor, tvång, hyperaktivitet eller brist på ork.

- Att man inte måste prata hela tiden.

- Att ingen tar illa upp om mycket tid spenderas vid datorn, ifall båda har samma intresse.

- Att man ev kan utöva vissa intressen ihop och andra var för sig.

- Att man slipper se romantiska komedier.

Låter som att det är en AS-människa som har fattats mig då.

Skaffar man inga barn heller så borde det ju vara näst intill perfekt.

Ytterligare en fördel kanske; någon som förstår varför man inte är så klängig. (Jag ignorerar nackdelarna just nu )

Listar fördelar eftersom jag känner mig optimistisk, men de går förstås bara att generalisera till människor med liknande AS-personligheter (som han och mig dvs):

- tar konflikter omedelbart och med total ärlighet
- går båda upp i varv och slipper irritera oss på att den andra är för långsam och "ineffektiv"
- pratar om saker som i NT-förhållanden ligger väldigt långt in i tiden redan första veckan (barn, äktenskap, framtiden, värderingar, människosyn, moral)
- klarar av hög intensitet tidigt i förhållandet och slipper dalta med halvmesyrer, allt eller inget, total hängivenhet eller inte alls
- kan säga åt varandra att sluta prata för mycket eller att inte vara en mupp(!) utan att den andra tar illa upp
- vi är konstiga tillsammans (både lika och olika) och ingen behöver känna sig som en utomjording

kan inte gör annat än att nicka och hålla med Inger, Banzai och Angelic. Det är väldigt ofta som AS-kille att man går fram för snabbt och börjat prata och beter sig som om man har varit tillsammans i åratal. Samt att man drar sig tillbaka framför dator (spenderar en natt vi den) eller övrigt och det skulle aldrig accepteras av en NT-tjej.

En rolig grej: Satt på bussen hem kl 01:30 från Starcraft II releasen. Ett NT-par som hade köat tillsammans i typ 6 timmar sitter och pratar:

Killen - "Å jag är så glad, har väntat så länge på det här!"
Tjejen - "Du ska väl inte spela när vi kommer hem va?"
Killen - "Men en match mot datorn får jag väl?"

haha

Tulltan skrev:Jag har ett nytt förhållande och känner att jag inte blir riktigt förstådd och lyssnad på med att jag har vissa saker jag inte kan göra så ofta som en utan AS.Tex blir jag lätt trött i både kropp och hjärna av för mycket aktiviteter,speciellt om de är oplanerade..... Ibland förstår han ibland inte.....hur löser ni detta i era förhållanden?Eller är det bättre att inte ha någon som "stör rutinerna"?

Jag fick mig AS-diagnos förra våren, och utöver det har jag återkommande (eller aldrig övergående?) deprissioner, och svår ångestproblematik med självskadebeteende.

Jag och min sambo (NT-kille) har nu varit tillsammans i 9 år, och det blir väldigt mycket missförstånd mellan oss som följs av stora konflikter och bråk. Jag försöker att ge honom så mycket fakta och information som möjligt för att han förhoppningsvis ska förstå. Han får följa med på läkarbesöken, där han direkt kan ställa frågor till min läkare, och det brukar hjälpa... åtminstone ett tag. Men det verkar ändå vara svårt för honom att förstå och kunna hantera de situationer som uppstår som vi båda vet kan vara ångestframkallande för mig. Jag har gång på gång förklarat för honom att han i dessa situationer måste backa undan, och bara låta mig vara ifred - och inte börja ifrågasätta mig och pressa mig ännu mer, vilket han oftast gör. Och det nästan resulterar nästan alltid i att jag får ett vansinnesutbrott och blir så jävla förbannad, stor-tokig och super-ledsen på samma gång! Och då backar han tillbaka... en aning, inte helt. För han vill ju att vi ska diskutera igenom situationen och komma fram till en lösning av något slag. Och då måste jag ännu en gång förklara för honom hur jag fungerar och kan reagera i sådana och i liknande situationer... Och det börjar bli ganska tröttsamt att alltid vara den som måste ta mig samman och vara den "förnuftiga pedagogen" , när jag egentligen är så förbannad på honom och ångestfylld av situationen som från början startade allt. Speciellt när det verkar som att han aldrig lär sig...

Så tyvärr Tulltan, så har jag inget bra tips på hur man ska få det att fungera, men det kan föhoppningsvis hjälpa att känna att du inte är ensam.

att få han till och läsa är nästan omöjligt,det tar sådan energi av mig detta!

Samma för mig... min sambo gör inte heller det fastän jag bett honom så många gånger. Men vid ett tillfälle gjorde han faktiskt det, och det var efter ett major bråk, då jag drog till en kompis i Åre en vecka. Jag tror att han blev lite ängslig, och kände på sig att jag var på gränsen att bryta upp. Men efter det så har det aldrig hänt igen.

Jag gör ofta bort mig, när jag har en ny tjej på gång. En gång, första gången hon skulle sova hos mig, så klädde hon av sig o frågade:
-Vad ska vi göra nu?
-Ja, ja ska ta en cigg o sen lägga mig. Svarade jag...

Sen la jag mig i en annan säng...

Jag får ångest och känner mig låst och pressad när jag är i ett förhållande. Får svårt för att vara som vanligt och blir nästintill suicidal.

Charley? skrev:Jag får ångest och känner mig låst och pressad när jag är i ett förhållande. Får svårt för att vara som vanligt och blir nästintill suicidal.

Jag känner likadant förutom suicidal. Jag vill bara bort hela tiden. Vara ifred. Allt prat från den andra kväver mig. Ju mer hon pratar desto mer vill jag bort. För övrigt har jag mycket svårt att lyssna på prat förutom instruktioner vad jag ska göra. En massa tyckande om ditt och datt gör mig matt. Rimmade faktiskt.

Jo. Jag lackar rätt snabbt. Dessutom börjar jag ganska snabbt störa mig på småsaker och bli irriterad över diverse åsikter, vilket leder till att jag till slut konstaterar att personen är en obehaglig idiot.

maxholm skrev:Jag vill bara bort hela tiden. Vara ifred. Allt prat från den andra kväver mig. Ju mer hon pratar desto mer vill jag bort. För övrigt har jag mycket svårt att lyssna på prat förutom instruktioner vad jag ska göra. En massa tyckande om ditt och datt gör mig matt. Rimmade faktiskt.

Det där tror jag gäller i NT-par också. Stereotypen av hur män och kvinnor fungerar tillsammans i förhållanden tycker jag ofta stämmer någorlunda överens med verkligheten. Tjejer som pratar på om i princip ingenting och vill att man ska lyssna, som vill att man ska förstå deras känslor och vara intresserad av vad dom har att säga. Medan killar mer filtrerar ut pratet, tänker på andra grejer och har en autopilot som svarar ja, nej, mmmm, intressant..., tror du att det är så?, njae jag vet inte, jo det förstås...mmmm.

Att se min morsa och hennes snubbe är som att se en sitcom, jag har sett honom meditera vid köksbordet, läsa tidningar inne på muggen en halvtimme för att det inte går att läsa en tidning när ens tjej är i närheten, sett hur han packar 2 par kallingar, en t-shirt och en tandborste när dom ska resa någonstans medan morsan har en resväska stor som en likkista, som han givetvis får köra runt för att den är för tung för henne .

Och jag tycker det fungerar ungefär likadant i mitt förhållande, där båda är svårt aspergersjuka. Det blir inte lika mycket av en karikatyr av hur killar och tjejer funkar tillsammans men det är tillräckligt likt för att jag ska känna igen mig. Det jag tycker NT-killar verkar bättre på är att filtrera bort sån där uppmärksamhetskrävande tjej-energi. NT-tjejer är bättre än AS-tjejer på att vara jobbiga .

Konflikter mellan killar och tjejer brukar ofta gå ut på att killen vill bli lämnad ifred och att tjejen kräver total underkastelse och att man som kille lyder. Det brukar kallas att man ska förstå varandra, men det betyder verkligen helt olika saker för killar och tjejer. En kille som vill bli förstådd menar att tjejen ska förstå att hon ska låta honom vara ifred ett tag. En tjej som vill bli förstådd menar verkligen förstå. Förstå som i att känna och tycka exakt likadant och lika starkt, eller att man ska lyda. Jag tror att en stor skillnad mellan NT-tjejer och AS-tjejer i det här läget är att NT-tjejer inte riktigt förstår varför dom fungerar som dom gör medan AS-tjejer är mer utstuderat manipulativa och att det oftare handlar om rent praktiska grejer än relationsdravel.

Tulltan skrev:Jag har ett nytt förhållande och känner att jag inte blir riktigt förstådd och lyssnad på med att jag har vissa saker jag inte kan göra så ofta som en utan AS.Tex blir jag lätt trött i både kropp och hjärna av för mycket aktiviteter,speciellt om de är oplanerade..... Ibland förstår han ibland inte.....hur löser ni detta i era förhållanden?Eller är det bättre att inte ha någon som "stör rutinerna"?

Oj. Jag har ett liknande problem. Vi har varit tillsammans i 1 år. Jag har verkligen uppskattat vårt i stort sett schemalagda umgänge. Jag jobbar dag, han jobbar natt, så vi träffas bara på helger. Nu har han börjat efterlysa spontanitet. Om vi har bestämt att äta och spela lite tv-spel på fredagen så kan han plötsligt tycka att vi ska gå på fest istället. Om vi har planerat att gå på fest kan han istället föreslå bio. Han vill helt enkelt byta aktivitet i allra sista minuten, vilket inte ger mig tid att "ställa om". När jag försöker förklara hur jobbigt det är så fastnar jag lätt i att försöka förstå varför han behöver denna spontanitet. Jag har väldigt, väldigt svårt att ställa krav, så jag säger att jag uppskattar planering, han säger att han inte gör det, och inget blir bättre. Allt leder bara till att när han föreslår en oplanerad aktivitet så stannar jag hemma och känner mig missförstådd.

Snus skrev:

Tulltan skrev:Jag har ett nytt förhållande och känner att jag inte blir riktigt förstådd och lyssnad på med att jag har vissa saker jag inte kan göra så ofta som en utan AS.Tex blir jag lätt trött i både kropp och hjärna av för mycket aktiviteter,speciellt om de är oplanerade..... Ibland förstår han ibland inte.....hur löser ni detta i era förhållanden?Eller är det bättre att inte ha någon som "stör rutinerna"?

Oj. Jag har ett liknande problem. Vi har varit tillsammans i 1 år. Jag har verkligen uppskattat vårt i stort sett schemalagda umgänge. Jag jobbar dag, han jobbar natt, så vi träffas bara på helger. Nu har han börjat efterlysa spontanitet. Om vi har bestämt att äta och spela lite tv-spel på fredagen så kan han plötsligt tycka att vi ska gå på fest istället. Om vi har planerat att gå på fest kan han istället föreslå bio. Han vill helt enkelt byta aktivitet i allra sista minuten, vilket inte ger mig tid att "ställa om". När jag försöker förklara hur jobbigt det är så fastnar jag lätt i att försöka förstå varför han behöver denna spontanitet. Jag har väldigt, väldigt svårt att ställa krav, så jag säger att jag uppskattar planering, han säger att han inte gör det, och inget blir bättre. Allt leder bara till att när han föreslår en oplanerad aktivitet så stannar jag hemma och känner mig missförstådd.

Jag har lärt mina närmaste att FRÅGA istället.
Av nån anledning fungerar det, trots att jag vet att det är tänkt att lura min hjärna.
Om man frågar: "Kan vi inte gå på bio istället?" blir det dels mitt beslut och dels får jag tid på mig att koppla om. Ofta blir det ett resonemang, t.ex. om vi har pengar, vad vi kanske vill se, som ger mig ännu mer omkoppling från den förra aktiviteten.
Det funkar varje gång faktiskt, de får som de vill.

AAA skrev:Ja, det är bra early, du är en fin kille

AAA skrev:Det menar jag ärligt, tycker du har schyssta värderingar och är säkert alldeles förträfflig i en kärleksrelation. Jag är skitjobbig, men blir omtyckt av en del ändå.

Trevligt att bli omtyckt, i alla fall! Vi, båda, kan luta oss tillbaka och njuta av det faktum att livet inte är en tävling i att vara finast. Tror det gäller oss båda. Men tack för dina fina ord, det var snällt skrivet.

Lakrits skrev:

earlydayminer skrev:Den dagen jag uttrycker något liknande om min älskling är dagen jag slår mig själv så hårt i ansiktet att skallbenet spräcks.

Igen?

Kokar över då, vet du. Som ett ägg.

Jag hade två längre förhållanden när jag var yngre med det tog slut när jag var 21. Sen fick jag en depression och sedan fick jag vid 25 års ålder ett förhållande som mer var grundat på försörjningskapacitet än de tidigare. Det förhållandet resulterade i två barn och varade i 6 år. Sedan har jag haft ett särbo förhållande med en med autistiska drag i 3 år och sedan 2006 lever jag utan något förhållande och trivs med det.

Flia skrev:

Snus skrev:

Tulltan skrev:Jag har ett nytt förhållande och känner att jag inte blir riktigt förstådd och lyssnad på med att jag har vissa saker jag inte kan göra så ofta som en utan AS.Tex blir jag lätt trött i både kropp och hjärna av för mycket aktiviteter,speciellt om de är oplanerade..... Ibland förstår han ibland inte.....hur löser ni detta i era förhållanden?Eller är det bättre att inte ha någon som "stör rutinerna"?

Oj. Jag har ett liknande problem. Vi har varit tillsammans i 1 år. Jag har verkligen uppskattat vårt i stort sett schemalagda umgänge. Jag jobbar dag, han jobbar natt, så vi träffas bara på helger. Nu har han börjat efterlysa spontanitet. Om vi har bestämt att äta och spela lite tv-spel på fredagen så kan han plötsligt tycka att vi ska gå på fest istället. Om vi har planerat att gå på fest kan han istället föreslå bio. Han vill helt enkelt byta aktivitet i allra sista minuten, vilket inte ger mig tid att "ställa om". När jag försöker förklara hur jobbigt det är så fastnar jag lätt i att försöka förstå varför han behöver denna spontanitet. Jag har väldigt, väldigt svårt att ställa krav, så jag säger att jag uppskattar planering, han säger att han inte gör det, och inget blir bättre. Allt leder bara till att när han föreslår en oplanerad aktivitet så stannar jag hemma och känner mig missförstådd.

Jag har lärt mina närmaste att FRÅGA istället.
Av nån anledning fungerar det, trots att jag vet att det är tänkt att lura min hjärna.
Om man frågar: "Kan vi inte gå på bio istället?" blir det dels mitt beslut och dels får jag tid på mig att koppla om. Ofta blir det ett resonemang, t.ex. om vi har pengar, vad vi kanske vill se, som ger mig ännu mer omkoppling från den förra aktiviteten.
Det funkar varje gång faktiskt, de får som de vill.

Jag ska prova att be honom att fråga. Problemet är att jag förbereder mig i hela veckor när något är planerat. Om jag tror att jag ska på fest så har jag redan bestämt vilken klänning jag ska ha, hur jag ska ha håret, vad jag ska ha med till värden/värdinnan osv. Att ha krängt på sig en fin kalasklänning och donat och sen få reda på att han tycker att man ska gå på bio betyder att jag måste tänka ut en bio-outfit, tänka ut om/vart man ska ta vägen efter bion (för att ta ett glas vin eller nått att äta kanske), och så blir jag stressad av att det är jag som måste (om det är en fest) ringa och berätta att vi inte kommer. Jag tror inte att jag skulle hinna ställa om även om han frågade, men det är absolut värt ett försök

Moderator: Rättat till citeringen. Obs! Inaktivera inte BBCode, det är då citeringen blir fel.

@Snus.

Jag anmälde ditt inlägg för att moderatorerna ska fixa till citaten i din post.

Inger skrev:- Att man ev har lite bättre förståelse för varandras sensoriska överkänsligheter, nojor, tvång, hyperaktivitet eller brist på ork.

Yes stor fördel.

Inger skrev:- Att man inte måste prata hela tiden.

Har jag inte märkt någon skillnad på.

Inger skrev:- Att man slipper se romantiska komedier.

Jag gillar romantiska komedier ^^

Min mer generella upplevelse av min relation med en aspergare är att massa saker i form av känslomässig eller annan förståelse plötsligt bara tycks fungera och inte vara en ojämn historia som förr.