rädd att skada barnen
15 inlägg
• Sida 1 av 1
rädd att skada barnen
hej, jag har tre barn och själv går jag utredning angående as. Troligtvis kommer jag att får Diagnosen. Har ibland Depression om allting blir för mycket med. Jag är sjukpansionär och har ändo svårt att får vardagen att går ihop. Mina barn är min allt. Dom är 9 och tvä ggr 6.
Får oftas ångest att jag inte räkar till som mamma med mina problem och att barnen får non skada av det. Så svårt ibland när det är rus och bus här hemma. Har svårt att konsentrera mig på not om barnar är hemma.
Ibland blir allting för mycket med barnen. Jag står svårt ut med livet här. För mycket intryck.
Hur är det med er? Känner ni också oro omkring barnen pga as?
Får oftas ångest att jag inte räkar till som mamma med mina problem och att barnen får non skada av det. Så svårt ibland när det är rus och bus här hemma. Har svårt att konsentrera mig på not om barnar är hemma.
Ibland blir allting för mycket med barnen. Jag står svårt ut med livet här. För mycket intryck.
Hur är det med er? Känner ni också oro omkring barnen pga as?
Just det ja... på tal om anmälan...
tyskamama, nämn aldrig aldrig någonsin för någon myndighetsperson att du är "rädd att skada barnen" - det kan tolkas fruktansvärt fel!
Du kan säga det till oss, här finns det säkert många som förstår. Men inte till någon annan, då kan du förlora dina barn. Det har hänt andra här. Vill inte skrämma dig, men bättre att du blir lite skärrad nu än att du ångrar dig senare, eller hur?
Däremot kan du ansöka om t ex avlastningsfamilj el dyl sen när ni fått diagnos. Men även där bör man vara försiktig. De som har erfarenhet av detta kan säkert ge dig mer detaljerade råd senare. Gör inget överilat bara utan att fråga om råd först.
********
För övrigt tycker jag det låter som om du tar mer skada än barnen av deras livlighet. (Själv skulle jag bli galen!)
tyskamama, nämn aldrig aldrig någonsin för någon myndighetsperson att du är "rädd att skada barnen" - det kan tolkas fruktansvärt fel!
Du kan säga det till oss, här finns det säkert många som förstår. Men inte till någon annan, då kan du förlora dina barn. Det har hänt andra här. Vill inte skrämma dig, men bättre att du blir lite skärrad nu än att du ångrar dig senare, eller hur?
Däremot kan du ansöka om t ex avlastningsfamilj el dyl sen när ni fått diagnos. Men även där bör man vara försiktig. De som har erfarenhet av detta kan säkert ge dig mer detaljerade råd senare. Gör inget överilat bara utan att fråga om råd först.
********
För övrigt tycker jag det låter som om du tar mer skada än barnen av deras livlighet. (Själv skulle jag bli galen!)
Om jag haft barn hade jag definitivt känt igen mig. Med vetskap om detta är det ett naturligt och enkelt beslut att inte skaffa några barn.
Ansvaret + markservicen skulle nog vara tillräckligt för att jag skulle åka in på hispan.
Ansvaret + markservicen skulle nog vara tillräckligt för att jag skulle åka in på hispan.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
OK, så nu ska jag skriva något klokt... hmm... Nä, det kan jag inte.
Äh va faan. Jag ÄLSKAR mina barn. Jag är inte särskilt kramsjuk av mig. Jag är inte särskilt förtjust i beröring, men då det gäller mina barn så ÄLSKAR jag det. Kan krama och pussa på dem hur mycket som helst. De är en del av mig...typ.
MEN, precis lika mycket som jag älskar dem, så är det just mina barn som ger mig det största bekymmret av alla - det ständiga (o)ljudet av krav, frågor, uppmärksamhetssökande och det eviga ifrågasättandet.
Det börjar redan vid 6 på morgonen:
- Mamma titta tåg... Mamma titta bil... Mamma läsa bok... Mamma, titta flygplan... Mamma titta tåg... Mamma välling... Nej, mamma mjölk... Mamma, bygga tåg... Mamma... Mamma... Mamma... Mamma... Mamma... Mamma...
Och så där fortsätter det fram till 21:00.
GAAAAAAAAHHHHHHHHH!!!!
Det största problemet med detta är inte att de springer runt hemma. Det jobbigaste är, för min del, att det aldrig är tyst. Inte ens i någon minut. Det ska pratas hela tiden. Och det är ju egentligen inte konstigt eftersom det är på det sättet de flesta utvecklas. Men JAG blir skvatt galen av att aldrig få vara ifred och få en lugn stund. Mitt huvud sprängs av alla ljudliga intryck.
Jag kan inte stänga ute några intryck alls. Min man kan däremot hyperfokusera. Sitter han vid datorn så ser han inget och hör inget. Han är totalt fokuserad på datorn och det han gör. Jag kan inte det. Minsta lilla ljud snappar jag upp. Är det flera ljud hemma på samma gång så är det världskrig inne i min skalle, och det är OFTA många ljud här hemma. Och det här gör mig helt utmattad. Tillslut krävs det bara en lite ynklig felsägning så flippar jag ut. Och så blir det ofta när barnen gått och lagt sig. DÅ frammåt 22-tiden kan en liten sak få mig att kasta porslinet i golvet, slå näven rakt in i väggen eller sparka in benet i en dörr.
Så, JA, jag förstår dig tyskamama.
Men, jag kommer ALDRIG att säga något om detta till någon myndighet. Jag har snackat med min psykolog om det, men där får det stanna.
Ja, så är det för mig!
Äh va faan. Jag ÄLSKAR mina barn. Jag är inte särskilt kramsjuk av mig. Jag är inte särskilt förtjust i beröring, men då det gäller mina barn så ÄLSKAR jag det. Kan krama och pussa på dem hur mycket som helst. De är en del av mig...typ.
MEN, precis lika mycket som jag älskar dem, så är det just mina barn som ger mig det största bekymmret av alla - det ständiga (o)ljudet av krav, frågor, uppmärksamhetssökande och det eviga ifrågasättandet.
Det börjar redan vid 6 på morgonen:
- Mamma titta tåg... Mamma titta bil... Mamma läsa bok... Mamma, titta flygplan... Mamma titta tåg... Mamma välling... Nej, mamma mjölk... Mamma, bygga tåg... Mamma... Mamma... Mamma... Mamma... Mamma... Mamma...
Och så där fortsätter det fram till 21:00.
GAAAAAAAAHHHHHHHHH!!!!
Det största problemet med detta är inte att de springer runt hemma. Det jobbigaste är, för min del, att det aldrig är tyst. Inte ens i någon minut. Det ska pratas hela tiden. Och det är ju egentligen inte konstigt eftersom det är på det sättet de flesta utvecklas. Men JAG blir skvatt galen av att aldrig få vara ifred och få en lugn stund. Mitt huvud sprängs av alla ljudliga intryck.
Jag kan inte stänga ute några intryck alls. Min man kan däremot hyperfokusera. Sitter han vid datorn så ser han inget och hör inget. Han är totalt fokuserad på datorn och det han gör. Jag kan inte det. Minsta lilla ljud snappar jag upp. Är det flera ljud hemma på samma gång så är det världskrig inne i min skalle, och det är OFTA många ljud här hemma. Och det här gör mig helt utmattad. Tillslut krävs det bara en lite ynklig felsägning så flippar jag ut. Och så blir det ofta när barnen gått och lagt sig. DÅ frammåt 22-tiden kan en liten sak få mig att kasta porslinet i golvet, slå näven rakt in i väggen eller sparka in benet i en dörr.
Så, JA, jag förstår dig tyskamama.
Men, jag kommer ALDRIG att säga något om detta till någon myndighet. Jag har snackat med min psykolog om det, men där får det stanna.
Ja, så är det för mig!
Re: rädd att skada barnen
tyskamama skrev:hej, jag har tre barn och själv går jag utredning angående as. Troligtvis kommer jag att får Diagnosen. Har ibland Depression om allting blir för mycket med. Jag är sjukpansionär och har ändo svårt att får vardagen att går ihop. Mina barn är min allt. Dom är 9 och tvä ggr 6.
Får oftas ångest att jag inte räkar till som mamma med mina problem och att barnen får non skada av det. Så svårt ibland när det är rus och bus här hemma. Har svårt att konsentrera mig på not om barnar är hemma.
Ibland blir allting för mycket med barnen. Jag står svårt ut med livet här. För mycket intryck.
Hur är det med er? Känner ni också oro omkring barnen pga as?
Hej! Jag har oxå tre barn, känner igen det du skriver. Själv har jag adhd och aspergerger, ett av barnen har adhd, det andra damp och asperger och det tredje autism och en utvecklingsstörning. Ja barn och barn, de är alla vuxna nu, det yngsta är 20 år.
Förstår vad du menar med mycket intryck, och känslan av att inte räcka till, att barnen tar skada osv.
I vår familj har det varit minst sagt livat, ibland har jag varit så trött av alla intryck och olika behov att jag på allvar trott att jag är på väg att självdö. Att jag bara ska segna ner och sluta andas. Har grinat av trötthet och uppgivenhet, och inte sett någon utväg.
Men jag tror att barnen känner att det inte beror på kärleksbrist, och jag kan inte se att de far illa pga mig även om det känns så ibland. Mina barn är trygga, glada och harmoniska, trots allt, och det går bra för dem alla tre. Vi har en underbar relation, även om jag blir galen ibland av att aldrig få vara ifred.
Det är nog bra att vara försiktig med myndigheter, men det är inte nödvändigtvis ett problem. Jag bodde på ett mindre ställe när barnen var små, och där bodde också mina syskon med familjer. Två av mina brorsbarn har asperger/adhd/ocd, och ett annat syskonbarn har adhd. Flera personer i min närmaste släkt har samma problematik, och vi är så att säga "kända" i kommunen och hos myndigheterna. Det har varit en hel del problem med skolor och annat, två av mina barn har fått hemundervisning pga att de inte blev respekterade i skolan utan pressade långt mer än de mådde bra av. Det var en hel del bråk pga skolplikten, men jag stod på mig.
Mina brorsbarn har haft det mer än tufft och det är o har varit mycket turbulent runt dem, men ändå har de fått förståelse från myndigheterna och aldrig blivit hotade att förlora barnen eller så.
Min brorsdotter har bott periodvis hos mig, och gör ibland även som vuxen, och trots min egen problematik har myndigheterna tyckt det varit en bra lösning.
Det beror kanske på vilka individuella personer man stöter på, försiktig är nog bra att vara men inte överdrivet rädd.
En ytterst noggrann struktur, med bildschema och allt, har varit nödvändig här hos oss, det blev lugnare och mindre röj då. Har "schemalagt" barnens dagar, så de alltid vetat vad de ska göra. Roliga aktiviteter förstås, utifrån deras intressen. (Inte så många)
En vän har asperger själv, men friska barn. De har ändå haft en strukturerad vardag utan någon "död tid", barnen vande sig och mådde bättre och var lugnare. Mindre stim och stoj, alla visste vad de skulle göra och mindre tjat blev det.
Förstår att du är trött av rus och bus, men barn klarar mycket och livet är starkt. De kan komma att se det som en tillgång senare i livet, att de har växt upp med en "annorlunda" mamma.
ja e som truly...
nästan exakt me ljud o inte kunna stänga ute.....
2 barn
5 o 10mån..
2 barn
5 o 10mån..
- Skruttibangbang
- Inlägg: 138
- Anslöt: 2010-07-30
- Ort: Stockholm
Det blir kanske bättre när barnen är större. Mina är sju och elva år nu och när de går ut och leker blir huset tyst och lugnt. Underbart! Men regniga dagar, när de är inne hela dagen och har överskottsenergi, då blir jag fortfarande galen.
Jag har sett mammor utan diagnos som tar hand om barnen betydligt sämre än jag gör. Det som oroar mig mest är att jag inte kan ge några bra råd när det blir konflikter med andra barn. Men som väl är har de en pappa också som de kan fråga.
Jag har sett mammor utan diagnos som tar hand om barnen betydligt sämre än jag gör. Det som oroar mig mest är att jag inte kan ge några bra råd när det blir konflikter med andra barn. Men som väl är har de en pappa också som de kan fråga.
- svartamolnet
- Inlägg: 1232
- Anslöt: 2009-09-25
svartamolnet skrev:Det som oroar mig mest är att jag inte kan ge några bra råd när det blir konflikter med andra barn.
Stor igenkänning!
Jag har också svårt för att råda min dotter då hon ryker ihop med sina kompisar. Jag kan ha 5-6 alternativa lösningar till konflikten. MEN jag vet inte vilka råd/lösningar som är bra och vilka som är dåliga.
min starka sida
är just mina barn och regler (om man kan kalla det så)
Är konsekvent så de hjälper. Säger ja en sak så blir det så och de har hjälpt mkt..
Är barnskötare så kanske har de som intresse (?)
INte jobbat me de bara (svårt hålla koll på namn o siffror o känner mig trög då osv osv)
Tappar lätt tråden när ja pratar om nåt som nu.. hehe
Är konsekvent så de hjälper. Säger ja en sak så blir det så och de har hjälpt mkt..
Är barnskötare så kanske har de som intresse (?)
INte jobbat me de bara (svårt hålla koll på namn o siffror o känner mig trög då osv osv)
Tappar lätt tråden när ja pratar om nåt som nu.. hehe
- Skruttibangbang
- Inlägg: 138
- Anslöt: 2010-07-30
- Ort: Stockholm
Återgå till Barn och föräldraskap