Jag. Föreslog det själv till läkaren och begärde en utredning. Vid den tidpunkten hade jag misstänkt det i flera år men inte gjort något.

Jag har alltid känt mig annorlunda och "inte som alla andra". Men efter 15-20 års sökande efter svar så kunde jag ändå inte förstå vad det var som var annorlunda med mig eller om det ens hade ett namn, trots intensiv läsning och forskning. Ingenting av alla de diagnoser jag läste om stämde helt på mig, tyckte jag.

Efter 3:e utmattningsdepressionen sökte jag mig till den öppenpsykiatriska mottagningen och där träffade jag en psykiater som misstänkte att jag hade AS.

Den som visste först var den utredande psykologen.

Ingen i min familj tyckte det var något som var annorlunda med mig. Men å andra sidan satt jag mest tyst och gjorde aldrig något väsen av mig så varför rota i något som kan förstöra lugnet?

Hej!

En kurator på Habiltieringen nämde för mig att jag kunde ha AS och jag läste in mig på ämnet. Kanske 3 månader senare började psykologen på Habiliteringen att göra utredningen.

De första som fick veta om min AS-diagnos är faktiskt mina föräldrar och min man. Mina föräldrar fick gå på diverse möten med Habiliteringen, se en film om AS o.s.v. och de gillade inte detta alls. Nu har de smält och accepterat det för länge sen. Det är ju drygt tio år sen jag fick diagnosen.

Hälsningar

Lilla Gumman