tahlia skrev:

Saga skrev:Uppmuntra och stöta på är inte att tvinga. Många med asperger mår bra av och behöver (eller är rent av helt beroende av) gränser och struktur, däribland jag.

Tänkte hålla mig borta, men jag måste flika in något här.
"Uppmuntra och stöta på" är inte att tvinga, nej. Men för många barn känns det som att bli tvingad. Om du uppmuntrar och stöter på ett barn som t.ex bär på viss osäkerhet, så kommer det här barnet att känna sig tvungen och tjatad på, och ger upp för att få slut på eländet.

Just det!

Jag är precis så, och det har min mamma aldrig behagat lära sig. Det får hon lida för än idag.

tahlia skrev:

Saga skrev:Uppmuntra och stöta på är inte att tvinga. Många med asperger mår bra av och behöver (eller är rent av helt beroende av) gränser och struktur, däribland jag.

Tänkte hålla mig borta, men jag måste flika in något här.
"Uppmuntra och stöta på" är inte att tvinga, nej. Men för många barn känns det som att bli tvingad. Om du uppmuntrar och stöter på ett barn som t.ex bär på viss osäkerhet, så kommer det här barnet att känna sig tvungen och tjatad på, och ger upp för att få slut på eländet.

Här gäller det att ha insikt i hur det aktuella barnet uppfattar saker. För faktum är att föräldrar många gånger talar ett helt annat språk än sina barn och det som en vuxen uppfattar som uppmuntran kan ett barn uppfatta som "ett jävla tjat". Blanda sedan in diverse diagnoser och du har - totalt kaos.

Gränser är en sak. Struktur... Jag skulle inte säga "många med asperger" jag skulle säga "vissa med asperger" för jag är tveksam till om det faktiskt är en majoritet som mår bra av att ha saker inrutade. Vidare är det farligt med majoriteter eftersom det ofta resulterar i att folk utgår ifrån att samtliga fungerar på samma sätt.
Själv slår jag bakut om någon försöker ruta in något i mitt liv. Min dotter är precis likadan. Om vi däremot själva får planera och lägga upp, ja då funkar det.

Jag erkänner att jag, till en början, föll för det där. Ivrigt uppmuntrad av min diagnoslösa mamma (som f.ö också hela tiden tjatar om att "hon måste ju komma ut och träffa folk" och "det är farligt för henne att sitta så mycket vid datorn" ), och valde att strukturera dotterns vardag. Var dag blev en enda lång kamp och diskussion, som resulterade i totalt bakut och tvärnit.

När jag började fundera över mig själv så insåg jag att hon inte alls behöver ha ett behov av struktur, varvid hon själv fick lägga upp saker och ting. På så vis har vi var dag vissa saker som ska göras. NÄR de ska göras spelar ingen roll, bara det är gjort innan kvällen. Funkar mycket bättre.
Sedan går vissa saker bort vissa dagar, helt enkelt för att hon mår mycket sämre den dagen.

(Medveten att du bara citerade en del av mitt inlägg men känner att jag måste svara utifrån frågan i sin helhet, innebär också en del upprepningar.)

När jag skrev mitt inlägg gjorde jag det av två skäl.

Det första var att jag kände igen mig själv i beskrivningen av sonen. Jag gav i princip de råd jag själv behöver/behövt. Jag har också förstått utifrån andras beskrivningar (utanför forumet) att det verkar vanligt med stort behov av gränser och struktur vid asperger. Exakt hur många det gäller för kan jag naturligtvis inte svara på och det är egentligen mindre relevant eftersom det är individer det handlar om.

Det andra skälet att jag svarade var att jag förstått att många här på forumet har liknande tankar som du i denna fråga. Jag tog för givet att mamman skulle få en hel del svar i den stilen och därför tyckte jag att det kunde vara nyttigt med en motpol till dessa svar.

(Måste inflika att jag är skittrött när jag skriver detta svar men jag hoppas att jag både förstår och lyckas göra mig någorlunda förstådd ändå..)

Grattis till att ha hittat metoder som funkar för din familj. Tycker det låter som sunda val och jag är inte så säker på att våra åsikter i denna fråga skiljer sig så mkt som det kan verka. Jag tror också att du kan ha lagt in andra (och betydligt större) innebörder än vad jag avsåg när jag skrev "behov av gränser o struktur".

De råd jag gav i detta fall grundade sig också väldigt mkt (mestadels faktiskt) på att det rörde sig om en förändring i beteendemönster, sonen verkade av någon anledning må och fungera sämre.

Kanske är de råd jag föreslog helt rätt för denna familj. Eller så är de helt fel. (Eller en blandning...) Det har jag ingen möjlighet att veta utifrån att läsa en så kort beskrivning på internet. Oavsett skadar det inte att få höra olika synvinklar i en fråga. Förhoppningsvis kan det bidra till att lättare kunna avgöra vilket förhållningssätt som bäst lämpar sig för individen/familjen i fråga.

I första stycket i ditt inlägg kan jag dock inte hålla med dig. Du skriver (om jag inte missuppfattat dig) hur ett barn kommer att uppleva och bete sig i en viss situation. Det är naturligtvis inte alls säkert att det blir på det sättet. Här (som i all barnuppfostran) gäller det ju precis som du också säger självklart att föräldrarna kan känna in barnet o dess behov så att det inte slutar på ett så olyckligt vis.

Min yngsta son är 13 år. Spelar datorspel, kollar Youtube på DIY-projekt (dockor, filminspelningar), ser på TV. Jag försöker få med honom på att handla, jogga. På sommaren brukar vi spela badminton. Ibland tar vi oss till en simhall (ca 2ggr per år).

Ett par gånger har han haft en kompis hemma, tyvärr ofta lite stökigare barn. Han är själv ganska lugn och snäll men kan "speedas" av andra till dumheter.

Mycket bråk med sin äldre bror som har massor av kompisar, och är mycket ute sedan 14 års ålder. 13 -åringen blir ibland mobbad pga kompisbristen. Nästa höst börjar han en ny skola med AS -inrikting som verkar bra, håller tummarna för att hans fritid ska bli bättre då.

När jag var runt 9 spelade jag spel, var inne på Community sajter och sådant. Sen minns jag inte mer.