Jag har ett nytt förhållande och känner att jag inte blir riktigt förstådd och lyssnad på med att jag har vissa saker jag inte kan göra så ofta som en utan AS. Tex blir jag lätt trött i både kropp och hjärna av för mycket aktiviteter,speciellt om de är oplanerade... Ibland förstår han ibland inte... hur löser ni detta i era förhållanden? Eller är det bättre att inte ha någon som "stör rutinerna"?

Aspergern försvinner inte bara för man får ett förhållande. Du får hitta på saker som gör att du fungerar, tex att lägga in tid att vila efter en fest, om det gör dig slut. Jag fungerade bra i ett förhållande 2,5år långt, så visst kan man fungera! Diskutera med din partner för och nackdelar, lösningar, kanske en lagar mat och en annan diskar (gäller alla förhållanden) så att ni båda får fritid ibland med gott samvete.

Ibland "förstår" han, ibland inte...... Eller så vill han inte.......Jag blir inte klok på honom.Jag har pratat,förklarat,tjatat men ibland blir han så enkelriktad på sitt . Hur länge skall man behöva repetera för honom? Ibland undrar jag om han inte lider av ngt själva...Hmmm.Min habilitering har ännu inte börjat,att få han till och läsa är nästan omöjligt,det tar sådan energi av mig detta!

Man behöver inte förstå varandra. Man behöver bara stå ut med varandra . Det där med att kräva 100% förståelse är en typisk borderlinekvinnogrej, den får du lägga av med. Män pallar inte med sådant.

Tulltan skrev:Tex blir jag lätt trött i både kropp och hjärna av för mycket aktiviteter,speciellt om de är oplanerade..... Ibland förstår han ibland inte.....hur löser ni detta i era förhållanden?

Väljer en med AS som funkar ungefär likadant.

sugrövmanövern skrev:Man behöver inte förstå varandra. Man behöver bara stå ut med varandra . Det där med att kräva 100% förståelse är en typisk borderlinekvinnogrej, den får du lägga av med. Män pallar inte med sådant.

WORD

män vill ha sex inte kännslor haha *IRONI*

kom precis att tänka på en intressant grej , ni som har diagnos är ni tillsammans med andra med diagnos och hur funkar det ...

jag är en person som trivs bäst i förhållande och min psykolog har föreslagit att jag ska gå på aspie träffar och likande och kanske försöka hitta en kvinna /tjej som oxå har diagnos

men nu kommer mina funderingar

jag har mina rutniner och mitt sätt att leva och är ganska bunden vid det

säg då att jag träffar en kvinna som har det på samma sätt , hur kommer det att funka

jag vill sova kl 10 för det ingår i mina runtiner hon vill vara vaken se på tv vid 10 vilket stör mig

jag vill äta pannakaka och ärtsoppa på torsdagar hon vill ha pizza osv

jag är social hon är osocial

ja asså våra rutiner kommer ju krocka och det kommer ju bli konflikter hela tiden

för att ett sånt förhålladne ska funka så gäller det ju att nån ger sig och kan vara den undergivna men om ingen vill vara det då

kan verkligen 2 egoister funka ihop

Hej Micke!

En möjlighet är ju att vara särbo, träffas enbart när ni känner att ni vill.

Som jag har på min e-postsignatur:

Försök inte förstå mig, älska mig bara.

Micke_B skrev:jag har mina rutniner och mitt sätt att leva och är ganska bunden vid det

säg då att jag träffar en kvinna som har det på samma sätt , hur kommer det att funka

jag vill sova kl 10 för det ingår i mina runtiner hon vill vara vaken se på tv vid 10 vilket stör mig

Hon kan använda hörlurar till TVn och försöka vara så tyst som möjligt. Alt välj en tjej med samma dygnsrytm som du själv.

jag vill äta pannakaka och ärtsoppa på torsdagar hon vill ha pizza osv

Detta är ännu enklare att lösa: du äter pannkaka och hon äter pizza. Man måste inte äta samma sak bara för att man är ihop.

jag är social hon är osocial

Om du skulle träffa en aspie-tjej så torde även detta vara ett icke-problem.

ja asså våra rutiner kommer ju krocka och det kommer ju bli konflikter hela tiden

Inte nödvändigtvis. Det är inte bara aspergare som har vanor och rutiner. Miljarder människor klarar trots det att leva ihop och få vardagen att fungera.

för att ett sånt förhålladne ska funka så gäller det ju att nån ger sig och kan vara den undergivna men om ingen vill vara det då

Nej, man ser till att skapa rutiner som funkar för båda.

kan verkligen 2 egoister funka ihop

Det är inte egoistiskt att ha rutiner, behov och extra svårt att anpassa sig efter andra, det är något man inte kan rå för. (Däremot kan det säkert uppfattas som egoistiskt om man vill tolka saker på värsta tänkbara sätt och utgår från att aspergaren är envis på pin kiv.)

Inger skrev:

Micke_B skrev:...

[en hel del till varandra, se inlägget ovan]
...

nej det har du rätt i ingen kan rå för att den är som den är däremot är det egoristisk att inte kunna anpassa sig efter andra utan tro att alla ska anpassa sig efter en



Admin

Kortade in det mycket långa citatet

Ja, om man kräver det. Man kan också nöja sig med att förklara hur man funkar och be om hänsyn. Att ha svårare än andra att anpassa sig verkar ingå i diagnosen. Vet man om det så kan man förklara detta redan från början för att undvika strul.

Och hittar man någon som antingen är tillräckligt lik en själv eller mer flexibel än man själv så kan det gå att få det att funka. Du bör i alla fall inte utgå från motsatsen utan att ha provat först.

Inger skrev:Ja, om man kräver det. Man kan också nöja sig med att förklara hur man funkar och be om hänsyn. Att ha svårare än andra att anpassa sig verkar ingå i diagnosen. Vet man om det så kan man förklara detta redan från början för att undvika strul.

Och hittar man någon som antingen är tillräckligt lik en själv eller mer flexibel än man själv så kan det gå att få det att funka. Du bör i alla fall inte utgå från motsatsen utan att ha provat först.

helt rätt iofs man kan inte vinna om man inte chansar

men avr mer nyfiken på nån som är eller vart ihop med nån med diagnos kunnat utala sig o m för och nackdelar med det

Har man otur så kan det krocka ordentligt med en partner som har liknande funktionshinder eller egenheter som en själv.
Har båda svårt med energin men den ena större krav på att få saker och ting gjorda ändå, kan det bli riktigt jobbigt.
Det är ganska vanligt att köra över sin egen förmåga och energinivåer i ett förhållande, att ta på sig för mycket innan man fattar att det inte funkar i längden. Det går inte att vara en dragåsna om man egentligen behöver en dragåsna själv.

Det bästa är kanske att ha funktionshinder/nedsättningar och styrkor som går omlott så man klarar av att kompensera för den andres brister...

Önsketänkande kanske för hur stor är sannolikheten att man hittar en sådan partner?

Allt handlar ju om kommunikation eller på bristen av den. Kan tänka mig att många par med AS snubblar ner i en kommunikationsmissgrop till och från.
Att vara lättkränkt och fixerad vid sina rutiner och ha perceptionsstörningar som krockar med partnerns kan också försvåra det hela.
--------------------
Och allt det som Inger skrev! Läste det ordentligt först nu och såg att hon sammanfattat det hela väldigt elegant.
Men skickar väl denna smörja ändå.

Jag fungerar jättebra i förhållanden. Så länge det inte ingår någon annan person än mig själv, vill säga. Då brukar det skita sig.

LILITH_ skrev:Har man otur så kan det krocka ordentligt med en partner som har liknande funktionshinder eller egenheter som en själv.
Har båda svårt med energin men den ena större krav på att få saker och ting gjorda ändå, kan det bli riktigt jobbigt.
Det är ganska vanligt att köra över sin egen förmåga och energinivåer i ett förhållande, att ta på sig för mycket innan man fattar att det inte funkar i längden. Det går inte att vara en dragåsna om man egentligen behöver en dragåsna själv.

Det bästa är kanske att ha funktionshinder/nedsättningar och styrkor som går omlott så man klarar av att kompensera för den andres brister...

Önsketänkande kanske för hur stor är sannolikheten att man hittar en sådan partner?

Allt handlar ju om kommunikation eller på bristen av den. Kan tänka mig att många par med AS snubblar ner i en kommunikationsmissgrop till och från.
Att vara lättkränkt och fixerad vid sina rutiner och ha perceptionsstörningar som krockar med partnerns kan också försvåra det hela.
--------------------
Och allt det som Inger skrev! Läste det ordentligt först nu och såg att hon sammanfattat det hela väldigt elegant.
Men skickar väl denna smörja ändå.

tycker du säger det ganska bra mycket av det du säger har snurrat som tankar i mitt huvud

jag ahr bara vart ihop med NT tjejer och det har varit svårt nog för mig att anpassa mig til latt leva i deras såkallade NORMALA värld och det har många gånger varit svårt för dom att leva efter mina rutiner

Nt personer har ju en förmåga att anpassa sig till situationen och böja sig i vinden som många as-folk inte har

därför ja ge lite rädd att om man är i ett förhålladne med en annan person som ahr diagnos komemr det bli en rejäll frontalkrock

Det är kaos i de flesta förhållanden, med eller utan AS. Ibland på insidan och ibland på utsidan. Vad är prognosen för att två som blir ihop nu ska va ihop om tio år?

Inger skrev:

Tulltan skrev:Tex blir jag lätt trött i både kropp och hjärna av för mycket aktiviteter,speciellt om de är oplanerade..... Ibland förstår han ibland inte.....hur löser ni detta i era förhållanden?

Väljer en med AS som funkar ungefär likadant.

Det är en bra idé, men det blir stelt när båda två är lika övertygade om att man har rätt. Blir argumentation utan dess like, och jag är säker på att älsklingen nu skulle svara att det är för att jag hänger upp mig och fixerar mig, medan jag skulle säga att hon missförstår.

Vi brukar alltid skratta efteråt, så det är roligt. För vi vet båda om att vi troligtvis missförstår, men vi vägrar sluta argumentera för sakens skull.

Jag hatar min jävla sambo, och älskar henne också, tror jag. Finns ingen jag blir så arg på som henne. Och jag blir arg ofta.

Den dagen jag uttrycker något liknande om min älskling är dagen jag slår mig själv så hårt i ansiktet att skallbenet spräcks.

Ja, det är bra early, du är en fin kille

Det menar jag ärligt, tycker du har schyssta värderingar och är säkert alldeles förträfflig i en kärleksrelation. Jag är skitjobbig, men blir omtyckt av en del ändå.

Väldigt poetisk signatur, btw...

AAA skrev:Jag hatar min jävla sambo, och älskar henne också, tror jag. Finns ingen jag blir så arg på som henne. Och jag blir arg ofta.

Undrar om det är vanligare hos AS-par att ha sådana hat/kärlek-förhållanden?
Eller är det så det ser ut i kärleksrelationer i gemen?

Har ingen aning men är sannerligen en av dem som hatar och älskar väldigt intensivt. Stackars min sambo.