(ångest - ignorera detta meddelande som om det ej funnits)

sirap skrev:(ångest - ignorera detta meddelande som om det ej funnits)

Svettas lite nu.

Brukar ignorera för mycket.

texten blir bara längre o längre o längre men men de e väl vanligt....

Jag har precis fått reda att jag har asperger men har endast berättat för mina närmaste vänner. Jag skulle nog aldrig komma på tanken att berätta det för någon annan än just dom och speciellt inte någon jag precis börjat dejta...

Pemer skrev:Det var en huvudvärk länge och väl hur jag ville göra med det. Man hade aldrig någon riktig känsla för om det var mest rätt att berätta eller inte. Det blev enklare sedan jag valde stor öppenhet, och oftast berättar det närmast omedelbart. Det må stöta bort många, men då får väl sådana personer lära sig av mer toleranta människor vartefter...

+1

Det har inte hjälpt mig i någon situation alls att säga att jag har AS!

Däremot får jag aldrig mer träffa mina brorsöner sedan jag sagt: "Eftersom jag har AS så ...."

AS har, verkar det, fått allt värre klang i öronen på folk. Vi är potentiella mördare, freaks, sjuka galningar som inte har den egenskap som är viktigare än någon annan: SOCIAL KOMPETENS!

Sedan 21-åringen sköt ned sin familj, sedan jag blev sågad av mina syskon för min öppenhet så är mitt råd: Var väldigt försiktig med vem du säger det till! Utgå ifrån att den du talar med har mängder med fördomar och väldigt lite faktakunskaper.

Jag har haft Aspergers syndrom med inslag av DAMP sedan jag var fem eller sex år (det var i alla fall vid den tiden jag började märka av att jag var "annorlunda"; men inte så att jag jämförde mig med andra barn, det "fanns bara där" ändå) så jag har lärt mig leva med och hantera min autism *stolt som en tupp för det*.

När jag hamnar i "sociala" situationer där jag vet att jag kommer att ha umgänge med andra under längre tid, som när jag jobbar med bygge i kyrkan, eller i mitt ideella medlemskap i en organisation, så berättar jag om mitt sätt att fungera, vad det beror på att jag "gör så eller så", avdramatiserat, för att det inte ska bli några missförstånd. Och alla jag berättat för har visat både förståelse och respekt. Några har till och med berättat att de känner någon med samma "problematik".

Det finns säkert lägen där det är okey att berätta om sina handikapp om man klarar av att göra det på ett trevligt, socialt sätt!

Ja. Jag ser till att inte framställa det som någon sorts "handikapp" utan som "mitt sätt att vara". Sedan finns det ju säkert alltid någon som får för sig att autism/Aspergers syndrom är en "sjukdom" som de inte vet hur de ska bemöta effekten av och så. För att inte tala om när de "hör fel" och tror att AS betyder Aschbergers syndrom, Aspegrens syndrom, Aspbergers syndrom och liknande ...

geocache skrev:Ja. Jag ser till att inte framställa det som någon sorts "handikapp" utan som "mitt sätt att vara". Sedan finns det ju säkert alltid någon som får för sig att autism/Aspergers syndrom är en "sjukdom" som de inte vet hur de ska bemöta effekten av och så. För att inte tala om när de "hör fel" och tror att AS betyder Aschbergers syndrom, Aspegrens syndrom, Aspbergers syndrom och liknande ...

Jaha! Jag har väl inte tagit upp det hela förrän jag anat en situation där jag vet att jag möjligstvis skulle kunna göra bort mig och då bett om hjälp med hänvisning till AS. Fördelarna har de ofta redan märkt.

Jag ser på mig själv som handikappad pga mina fysiska sjukdomar så då blir det lätt så att jag använder ordet handikapp. Men, som vi vet kan många aspergare som hamnat rätt i livet och inte är så särskilt fysiskt sjuka göra väldigt mycket nytta i samhället.

Den arbetare som är skicklig i sitt arbete accepteras för sin skicklighets skull, med eller utan diagnos.

Hej Debbido!

Jag funderar ibland på om någon vill anställa mig... ryggskott vid tre tillfällen, utsliten rörelseapparat, ytterst svårt att må psykiskt bra i sociala miljöer med fler än två personer i samma lokal som jag på samma gång (om jag inte känner de andra jag är med väl, som de jag jobbar ihop med som byggnadssnickare i församlingen)... fysiskt är jag helt återställd sedan flera år, men psyket är "märkt" för all framtid...


Detta var väldigt klokt formulerat av dig tycker jag! Jag sparar det gärna i min citatsamling, om det går bra?:

Den arbetare som är skicklig i sitt arbete accepteras för sin skicklighets skull, med eller utan diagnos.

Gör det inte!!

Folk kommer behandla dig som ett barn!

Sen blir du ett barn! För dom pratar över huvudet på dig!! Du blir typ... 8 i skallen!!

DOOOOON'T!!!

Jesus christ.

Jag berättar glatt för alla som är intresserade. Det är inte precis som att jag kan smyga med det ens om jag skulle vilja.
Hittills har ingen reagerat negativt. Alla som har pratat med mig i mer än två minuter fattar ändå att jag är lite udda.
Min kära expojkvän undrade tillochmed om jag verkligen *bara* har asperger, han trodde jag skulle ha betydligt allvarligare störningar...

Mina föräldrar berättar om min diagnos för i princip alla. De berättar för alla mina lärare, sina arbetskompisar, besökare och människor de nyss har träffat. Om jag själv fick bestämma, skulle ingen förutom mina lärare få veta det. Man blir ju äckligt särbehandlad.

Det är precis därför som jag hållit diagnosen hemlig för min familj. Morsan har tidigare bevisat att hon inte respekterar när man säger åt henne att inte sprida saker vidare, jag behöver inte överbevisas om att hon är opålitlig igen.

Jag berättar för alla som undrar vilken skola ja ska gå på. Alla i min släkt på min mammas sida vet nog det men tror inte dom på pappas sida vet (de flesta bor ca 20 mil från mig).
Så alltså vet rätt många att jag har de

Withdrawn skrev:Mina föräldrar berättar om min diagnos för i princip alla. De berättar för alla mina lärare, sina arbetskompisar, besökare och människor de nyss har träffat. Om jag själv fick bestämma, skulle ingen förutom mina lärare få veta det. Man blir ju äckligt särbehandlad.

Väldigt respektlöst av dina föräldrar.


Har du sagt till dem hur du känner och vad det får för konsekvenser för dig ?

Jag är övertygad om att jag har AS men jag har inte berättat detta för någon av mina vänner, kompisar eller familjemedlemmar.

Med mamma och pappa har jag inte alls den kontakten att vi pratar om djupare saker. Mamma vill inte höra talas om problem, hon vill bara låtsas att allt är bra. Det är extremt svårt att prata om känslor och känsliga ämnen med mamma.

Jag har flera syskon varav {namn} bor i samma stad som jag. Varje gång jag berättat något privat för {namn} så har det lett till besvikelse. Hon verkar inte kunna hantera att man anförtror sig åt henne och har svårt att hålla det för sig själv.

Bland de övriga syskonen finns det en jag pratar med ganska ofta (via msn) och jag skulle kunna tänka mig att öppna mig för henne.

Många av de kompisar jag har här i stan är relativt ytliga. Jag har lite svårt att släppa någon nära, därför drar jag till mig många ytliga vänner. Frågan är om det är någon vits att berätta för dessa NT-vänner som eventuellt inte kommer att förstå ändå?

Sedan har jag en vän som bor på en annan ort som jag kan berätta allt möjligt för och hon blir aldrig chockad över något. Känner mig 100% trygg att berätta detta för henne. Har dock inte berättat det ännu.

I det stora hela så känner jag att jag bara kan berätta det för personer där ingen risk finns att det läcker ut till mina föräldrar eller {namn}.

Finns det någon anledning alls att berätta för någon att jag "misstänker att jag har AS" eller ska jag vänta till jag börjar utredning/har diagnos?

Vad har ni för synpunkter angående att berätta eller låta bli att berätta?

Anledningen till att jag tvekar att berätta är att jag tror att folk ska börja se mig på ett annat sätt. Kanske att dom ska "hitta" mina brister som dom inte sett innan osv.

Dom enda som vet detta just nu är
*en tjej jag skrivit med via nätet (och ska träffa IRL imorgon btw)
*en psykoterapeut som jag känner privat som påpekade att jag är lite autistisk.
*folk på detta forum.

Ett återkommande ämne, några trådar här:
http://www.aspergerforum.se/metatrad-hi ... 13281.html

(Finns sådana metatrådar klistrade i flera avdelningar.)

att berätta för berättandets skull är inget jag tror på, att berätta för att det finns saker man vill diskutera om det är en annan sak. och om man väljer att berätta av den senare anledningen och dessutom väljer vem man berättar det för baserat på hur den kommer reagera och hur det främjar diskussionen så tror jag man väljer rätt individer

Har du berättat för dina föräldrar nu då?

Fenren skrev:att berätta för berättandets skull är inget jag tror på, att berätta för att det finns saker man vill diskutera om det är en annan sak. och om man väljer att berätta av den senare anledningen och dessutom väljer vem man berättar det för baserat på hur den kommer reagera och hur det främjar diskussionen så tror jag man väljer rätt individer

Bra sagt.

Jag hade inte berättat förrän efter utredningen... om jag nu inte verkligen ville berätta
för att få nån slags givande respons, från nån viss person.

Svår fråga, beror nog på vilka situationer som avses, vill man bli tagen på allvar så kanske det är lättare att ta upp det på symptomnivå, styrkor och svagheter etc.

Jag menar att många s.k. NT's har lättare att se sånt som dem själva kan känna igen, utan att för den delen uppfylla några kriterier av funktionshinder.

Nördighet med dator'n var ett bra exempel från nå'n på forumet, interagerande och ToM tillhör kanske inte det som är lättast att tala om.

Sen är det ju olika kvaliteter på vänskap bekanta och vänner, en del kan man både ha och mista, andra får behandlas varsammare.

För egen del aldrig upplevt respons, när jag talat om mina egna tankar, om mitt inre liv,
och det har nog inte enbart berott på mig själv, det behövs ju två för en tango.

Men som jag förstår är det viktigt med utveckling i vänskap och relationer och det är en risk
att lära känna varandra men också en chans, riktiga vänner bangar inte för några diagnoser.

Mvh segdeg

roto skrev:Har du berättat för dina föräldrar nu då?

Nej, och jag tror inte att jag kommer att göra det.