Min syster har en 3-årig flicka som är otroligt blyg och tillbakadragen med folk. Min syster och hennes man är NT båda två.

När dottern lämnas på dagis så gråter hon ofta. Hon vägrar att leka med de andra barnen. Vill bara leka själv. Hon leker däremot med sin 2 år yngre syster hemma.

Om nån vuxen tilltalar henne som hon inte känner "väldigt bra" så ser hon livrädd ut. Hon säger inget tillbaka.

Hon gråter också ofta och är förtvivlad.

Hon leker visst med en kusin som är 1 år mindre, men då agerar hon som hans mamma och tillrättavisar honom vad han ska göra och inte göra. Vad som är rätt och vad som är fel.

Den enda i min släkt med AS diagnos är jag. Men generna finns ju i släkten då.

Kan man göra en NPF undersökning på ett 3-årigt barn?

Om barnet får diagnos vad finns det för insatser då? Psykolog vid så tidig ålder?

i så unga ålder är det oftas svårt med diagnosenar ..... ofta vill dom inte ställa sonna diagnoser så tidig om det inte är 100 % säkert ..... vi har det problem med våran son som är 6 ..... det bästa är att prata med bvc och titta om man kan göra en utredningen ..... men vara berätt att man inte får en diagnos än och måste göra det om senare .... kram

Ja, man kan göre en undersökning på ett barn i den åldern. Men man får vara beredd på att tecknen kan vara diffusa o svårtydda eftersom det är mycket i utvecklingen som inte löper på ett banaskal s a s utan mycket kan hända de närmaste åren.

BVC kan ingenting i allmänhet utan prova bup i ert område. Verkar de avvisande så ge inte upp, det finns alltid nån kunnig man kan vända sig till i synnerhet om man har råd att betala privat.
Vad det än handlar om så behöver ju flickan stöd för sin rädsla o få hjälp att kalra av kontakter med jämnåriga. Det får man jobba speciellt med, man kan inte bara rusa åstad o sätta henne i de sociala sammanhang man tycker hon ska lära sig. Det behövs därför kompetent stöd som inte bagatelliserar utan kan göra specifika åtgärder som hjälper henne. Och föräldrarna!

Bor de nära Farsta så har de ett specialteam för små barn under 6 år. Läkaren i det teamet har också privat mottagn. Det finns dessutom fler bra läkare i Sthlm. Varning dock för Aftonstjärnan! Och för Globen m fl. Kungsholmen är bra.

För någon dag sedan så läste jag det här:

http://www.handikappupplysningen.se/gn/ ... ga_tecken/

Kanske är till någon hjälp Man kan, men det verkar svårt och finns lite forskning på yngre barn.

Här kommer lite om hur det var när jag var liten:

När jag var liten så lekte jag mycket för mig själv, den enda jag lekte (förutom några få undantag som handlar om några ytterst få gånger) med var min 4 år yngre granne som jag kunde "styra" över.

Lekte mycket "Lejonkungen" när jag var liten (mellan 7-11 år). Jag var jämt Simba och min granne fick vara Nala. Jag bestämde alltid vad som skulle hända i leken, och exakta repliker min granne skulle ha. Annars blev leken inte bra och om hon försökte göra något eget så sa jag åt henne att det var fel. Det var lätt att styra över en som var 4 år yngre än mig och som såg upp till mig.

Jag lekte aldrig de där vanliga lekarna "mamma pappa barn". Jag tyckte absolut inte om sådana lekar.

Har ett minne från när jag var 6 år, när alla satt och målade en bild på en brandman som sprutade vatten ur en slang. Någon målade vattnet grönt och jag utbrast genast "Vatten är inte grönt! Du kan inte måla det grönt". Men då kom en fröken och sa "Man kan måla det som man vill ". Jag höll sen tyst, men tyckte det var idiotiskt. Jag fortsatte att måla min bild i "rätt färger".

Min storasyster, 19 år äldre än mig. Råkade komma över min lejonkungen målarbok en gång och målade väldigt fint på en bild, men hon målade Simba brun med gula tår! Ja ni kan ju gissa reaktionen.

En annan sak som jag var noga med att mina färgpennor skulle ligga i exakt i den ordning som de kom när de var nya. Och jag skällde alltid ut kompisar som la tillbaka pennorna i fel ordning.

Jag satt även inne och spelade mycket Sega Mega Drive, från 4 års ålder-12 års ålder kunde jag sitta och varva Sonic the Hedgehog, och sedan de efterkommande 3 spelen, om och om igen och jag kunde alla hemliga ställen osv.

Jag var en rättstaverska, blev ofta arg när någon stava fel och kunde inte alls förstå hur någon kunde stava fel på enkla ord, och använda "en och ett" fel.

Jag var också rädd för en del vuxna, speciellt min morbror och en lärare i skolan.

Och till sist, matkräsen så in i norden, åt typ bara snabbmakaroner från 2-6 års ålder (som dessutom skulle ätas på ett speciellt sätt) och sen gick utvecklingen extremt sakta framåt. Gillade inte att blanda olika saker tillsammans. Hade länge också en "bara gula godisar" Sak för mig.

Hoppas något hjälper till vad ni kan kanske "titta efter" eller så har jag bara råkat pladdra på om något nonsens

Intressant läsning. Ska tänka över det. Tack alla!

Jag skulle säga att hon bör skynda på. Åtminstone i Stockholm prioriteras autismutredningar på barn under fyra, därefter kan det ta mycket längre tid att få komma dit. Skillnaden är ett halvår från remiss till diagnos mot ett till två år. Diagnosen ställs ofta vid tre-fyra års ålder. Min son hade precis fyllt fyra och stämde bra in på hur du beskrev flickan. Med hjälp av hans diagnos har han haft extra stöd på dagis, vilket både gjort honom lugn och trygg och hjälpt honom förstå hur han ska göra för att kunna leka med andra. Dessutom har jag vårdbidrag för att kompensera för att han är såpass krävande att heltidsjobb varit ett väldigt dåligt alternativ. Har man diagnos kan man dessutom få diverse hjälpmedel utskrivna, t ex bildstödsprogram, bolltäcke, etc.

Förutom utredningen påverkas även behandlingen av att man kommer i tid. Autismcentrum Stockholm ger bara IBT till barn som inte fyllt fyra, eftersom de vill köra två år innan skolstart. Banyan (privat center, men knutet till landstinget) kan ge IBT även för barn som är fyra, men inte fem.

Håller med Fruitcake!

Tack Fruitcake.

Ska prata med min syrra om det. Hennes man vill visst inte göra någonting och säger allt ordnar sig.

Men jag ska pusha på dom då. Flickan behöver verkligen hjälp med att vistas på dagis och så. Hon plågas ju supermycket verkar det som. Ska inte behöva vara så.

Känns inte bra att veta vilket helvete hon har just nu.

Det låter som jag var när jag var tre år. Hade jag fått diagnos då hade det säkert blivit ren autism. Sen har jag ju fått bättre social förmåga med åren och därför fått AS när jag väl diagnosticerats vid ca 30 års ålder. Och själv tycker jag nästan att jag är NT.

Det jag vill säga är alltså följande:

Ja, flickan verkar definitivt vara på spektret! Men samtidigt kan det finnas en risk i att få diagnos vid så ung ålder. Eftersom jag fick utvecklas i min egen takt utan specialåtgärder och insatser så lyckades jag utveckla mig från närmast ren autism till nästan NT.

Man kan hjälpa ett barn med autismsvårigheter utan att nödvändigtvis sätta diagnos på det i förtid.

Heliora:

Tack!

Lite mer förvirrad nu då men. Alltså "hon" pratar normalt och började prata tidigare än normalt vad jag vet. Allt är komplicerat visst.

Jag har på många sätt motsatt erfarenhet mot Heliora. En tidig diagnos hade nog kunnat rädda mig till något som hade kunnat likna ett liv och kanske till och med viss verksamhet, förutsatt någorlunda kompetent och respektfull behandling efter diagnosen.

Så ja, det är komplicerat.

Nu fanns ingetdera på den tiden, och både kompetens och respekt i behandlingen brister än idag såpass ofta att vårdnadshavaren/-na måste hålla sig påläst(-a) och kampberedd(a) själva vad jag har förstått inte minst av att läsa här - men om den förutsättningen uppfylls så ska man alltså inte ta lätt på vad ungen kan gå miste om heller.

Zombie:

Tack du me!

Nu är man smått yr i bollen. Komplicerat allt. Fast det går att få ordning på det.

Tack ALLA för tipsen!

treeman skrev:Min syster har en 3-årig flicka som är otroligt blyg och tillbakadragen med folk. Min syster och hennes man är NT båda två.

När dottern lämnas på dagis så gråter hon ofta. Hon vägrar att leka med de andra barnen. Vill bara leka själv. Hon leker däremot med sin 2 år yngre syster hemma.

Om nån vuxen tilltalar henne som hon inte känner "väldigt bra" så ser hon livrädd ut. Hon säger inget tillbaka.

Hon gråter också ofta och är förtvivlad.

Hon leker visst med en kusin som är 1 år mindre, men då agerar hon som hans mamma och tillrättavisar honom vad han ska göra och inte göra. Vad som är rätt och vad som är fel.

Den enda i min släkt med AS diagnos är jag. Men generna finns ju i släkten då.

Kan man göra en NPF undersökning på ett 3-årigt barn?

Om barnet får diagnos vad finns det för insatser då? Psykolog vid så tidig ålder?

Påminner faktiskt en hel del om hur min äldsta dotter var i den åldern. Vi kontaktade BUP efter samråd med BVC, men de ville inte gå vidare med något efter att ha träffat oss och henne ett par gånger utan istället avvakta och se hur saker utvecklar sig. Vi har inte haft kontakt med dem sedan dess, fick även ett lite svalt bemötande...

Nu är hon sex år och betydligt mer social och stresstålig, men vill gärna veta vad som ska hända i förväg. Vi bytte förskola då vi inte tyckte att personalen på den förra mötte oss och henne på ett tillfredsställande sätt. På den nya förskolan fanns framför allt EN i personalen som såg henne samt mötte och bekräftade henne varje morgon. Det skapade en trygghetskänsla hos både oss och henne vid morgonlämningarna. Lugn och ro, ofta försökte vi komma vid en tid på morgonen då det var lite färre barn så de hade mera tid att möta henne.

En annan sak var att de lät henne vara om hon visade att hon ville vara ifred, sitta och rita eller nåt. Några i personalen fattade tyvärr aldrig utan försökte ibland "tvinga" henne in i olika situationer som hon vägrade vara med på. Tack och lov så fanns oftast hennes favoritfröken i närheten och hon kunde vara med henne och de barn hon var med för tillfället istället.

Nu fungerade det ju inte alltid, vissa dagar var det ju vikarier och annat, mera stökigt i hallen när vi kom på morgonen och då blev det ju betydligt jobbigare för henne.

Det viktigaste är nog att försöka få personalen på dagiset att förstå hur barnet fungerar, och respektera henne. Låter självklart men fungerar tyvärr inte alltid. Förhoppningsvis är hon på en förskola där det inte är så hög omsättning på personalen så det går att skapa en bättre kontakt och få förståelse.

Har för övrigt ingen egen diagnos (än) men klara drag liksom andra i släkten.

Enligt inläggen ni gett så borde nog nåt göras. Jag får ta tag i det, brukar vara jag i släkten som får tummen ur röven lättast, när väl nåt svårt problem dyker upp.

Jag ska träffa "3-åringen" på tisdag och onsdag nästa vecka och hennes familj. Ska prata med henne så mycket det går. Blir väl några meningar i alla fall. Vi har inte setts på länge. Bor långt ifrån varandra tyvärr.

Zombie skrev:Jag har på många sätt motsatt erfarenhet mot Heliora. En tidig diagnos hade nog kunnat rädda mig till något som hade kunnat likna ett liv och kanske till och med viss verksamhet, förutsatt någorlunda kompetent och respektfull behandling efter diagnosen.

Du vet väl inget om mina erfarenheter, Zombie?
Du hade nog säkerligen kunnat bli "räddad" till en daglig verksamhet, men den möjligheten finns nog fortfarande.

Jag tror att om jag hade fått diagnos i väldigt tidig ålder så hade jag nog blivit så omhuldad och skyddad att jag i vuxen ålder skulle vara betydligt osjälvständigare än jag är idag. Jag tror inte jag hade läst så mycket på universitetet och knappast läst utomlands heller - jag hade säkerligen blivit avrådd från allt sånt pga mina svårigheter. Jag gissar att samma sak hade skett med dig.

Visst är det bekvämt att bli omhuldad och få mycket stöd och hjälp, men utvecklas man av det? Många av de som fått diagnos i väldigt unga år har i sitt vuxenliv inte utvecklats mer än att de bor på gruppbostad, har daglig verksamhet och god man som tar hand om ekonomin.

Jag önskar att jag hade fått diagnos som liten bara för att få bekräftat att jag inte var en oduglig avskyvärd människa eftersom jag inte fick vänner som andra. Om någon hade förklarat att det berodde på att jag har problem med att tolka sociala koder och signaler (och kanske t o m hjälpt mig med detta) hade jag sluppit år av tvivel och självförakt.