Min 10 åriga son har börjat slå sig själv i ansiktet. Det gör han när han får en tillsägelse eller misslyckas med nåt. Han har väldigt höga krav på sig själv o dålig självbild.
Nån som har erfarenhet?? Hur tacklar ni det??
Vi vet inte riktigt hur vi ska göra.....

Varför får han en tillsägelse? Mmisslyckas med vad?

Fråga varför han slår sig på ansiktet, och hur ni kan lösa det? Varför frågar du oss? En 10 åring borde kunna tala om varför.

Du som förälder borde veta att det är enda sättet, dvs om han inte är helt låst i sin bubbla.

opteron skrev:Varför får han en tillsägelse? Mmisslyckas med vad?

Fråga varför han slår sig på ansiktet, och hur ni kan lösa det? Varför frågar du oss? En 10 åring borde kunna tala om varför.

Du som förälder borde veta att det är enda sättet, dvs om han inte är helt låst i sin bubbla.

Du borde kanske försöka vara lite mindre otrevlig.

opteron skrev:Varför får han en tillsägelse? Mmisslyckas med vad?

Fråga varför han slår sig på ansiktet, och hur ni kan lösa det? Varför frågar du oss? En 10 åring borde kunna tala om varför.

Du som förälder borde veta att det är enda sättet, dvs om han inte är helt låst i sin bubbla.

En autistisk 10-åring kan inte förklara varför han slår sig själv för det vet han inte själv. Jag föreslår att du antingen börjar läsa på samt tänka efter först och prata sedan eller helt sonika håller truten.

Kati

Hur pass stor/stark är han? Det som tycks hjälpa bäst (har själv en dotter som uppvisade samma beteende en period som yngre) är att helt sonika vira armarna om barnet och hålla dem tätt och på så vis hindra att de slår sig själva. Det brukar ha en lugnande inverkan och utbrottet klingar av snabbare.

Sedan får ni helt enkelt prova er fram till vad som fungerar mest effektivt på just ert barn. Förstår att det känns frustrerande och uppgivet när man inte riktigt vet hur man ska göra - men tro på dig själv och din instinkt och prova dig fram.

Han är liten o nätt för sin ålder. Ja vi får prova oss fram, ska testa o hålla honom.

Nej, det går inte att fråga honom, det går inte heller att förklara att man inte slår sig själv. Men det vet ju vi som vet nåt om barn m autism......

Nu pratar jag för mig själv: Det är väl den lösning som fungerar bäst för vad vi känner i den situationen?

Min hjärna funkar så här: Oj, nu kommer en situation som ger upphov till något jag inte gillar. Vad fan ska jag göra? Ändra fokus från de obehagliga känslorna med till exempel våld, självdestruktivitet, kemikalier, sex eller försöka få bort det jobbiga? Ofta utan en tanke på konsekvenserna.

Eller ett mer drastiskt och konkret exempel: Jag blir arg på någon för den ger upphov till en känsla i mig som jag inte kan bearbeta eller hantera på ett vettigt sätt. Jag vill då antingen 1). Slå ihjäl människan 2). Gå på till exempel Systembolaget för att få bort det obehagliga 3). Ta bort mig själv.

Alltså, jag funkar så. Tog kanske 20 år att komma på, det är först då jag har kunnat göra något åt det.

Kanske inte var något vettigt svar, för jag är lite trött. Lycka till i alla fall.

Hej Kati

När det gälelr problembeteenden så är grunden att först försökaq utforska situationen kring barnet o se vad som kan tänkas skapa den stress som leder till beteendet.
Sen får man arbeta för att göra det bästa för att minska stressistuationer som kan framkalla beteendet.
Kan du ta hjälp av folk som kan sånt här?
Och se om du kan få nga tips i en bok om detta skriven av Bo Hejlskov.
Han föreläser också landet runt om detta. Är du med i autismförbundet så brukar det vara billigare för medl.

Vi har ju gått på Bup Signal i Stockholm pga sonens tvång o andra beteendesvårigheter. Ska dit på ett sk avslut i början på sept. Får höra om de kan ge oss tips, om detta fortfarande pågår då.
Jag är mycket tacksam för "tips" o berätteser om egna erfarenheter.

Undrar om Bup signal kan så mkt om problembeteende vid autism, det är ju inte deras område.
Ni har väl kontakt med landstingets autismcentra?
Ta en titt på www.autismcenter.se om du kan hitta nåt där o så skaffa Bo Hejlskovs bok, den ska vara jättebra!
O så måste du fundera på vad det kan vara som är så stressande för honom att han har börjat med detta.

Han hde svåra tvång förra sommarlovet..... Ledigheten stressade honom tror vi. Kanske är det samma orsak nu.......??? Tvånget förra året minskade markant när skolan började.

Kolla bara så det inte är en uträknad strategi från ungen sida.

Jag har varit med om en 8-åring som gjorde liknande när han inte fick som han ville. I det fallet handlade om en medveten taktik från ungens sida, då han visste att hans morsa då gav efter.
Han gjorde även andra saker när han inte fick som han ville, och hans morsa jamsade med varenda gång. Ungen kom undan ansvar varenda gång, då morsan behandlade honom som ett mycket mindre barn. Och hon hittade alltid på ursäkter från ungens tillvaro/förflutna som sakerna skulle bero på.

När jag kom in i bilden, så såg jag detta ganska så direkt, och till slut så tröttnade jag och testade att hålla tillbaka mamman och syna ungens bluffar. Resultatet blev att ungen slutade med beteendet, för att det ändå inte hjälpte att få det han ville. Och sen fick han också börja sona för sina illdåd, och inte komma undan genom att spela på sympati-fiolen, då försvann även många andra av ungens felbeteenden.

Nu säger jag inte att det är så i detta fall, men åldern stämde ändå rätt bra. Så kolla bara så att du inte hamnat i en liknande situation, och låter ungen styra dig med detta beteende. För barn i den åldern kan vara mycket beräknande, och som förälder kan det vara svårt att upptäcka/tro på sånt själv om sina egna barn, när problemet växer fram successivt.

Ta inte detta på fel sätt, utan mer som ett tips så du utesluter denna möjligheten.
Oavsett vad som orsakat detta hos ditt barn, så hoppas jag det löser sig för er båda.

Danne!

Tack för "rådet". Nej, jag tar det inte på fel sätt, förstår precis vad du menar. Tänkte faktiskt från första stund när det började, att detta får inte bli nåt han kan "utnyttja".....
Vi tycker inte att han IDAG gör det. Han har väldigt dålig självbild o gör det oftast för att på nåt sätt "straffa sig själv", om han t.ex gör sig illa, glömmer nåt han blivit ombedd att göra, misslyckas när han ex spelar Wii. Fasar lite inför skolstarten, han har höga krav på sig själv o blir vansinnig när han ex svarar fel eller inte "kan" på en gång....

Altus skrev:Du borde kanske försöka vara lite mindre otrevlig.

Du borde kanske se min poäng.

tahlia skrev:En autistisk 10-åring kan inte förklara varför han slår sig själv för det vet han inte själv. Jag föreslår att du antingen börjar läsa på samt tänka efter först och prata sedan eller helt sonika håller truten.

Snacka om att vara för självupptagen med dina diagnoser.

Nu är inte tahlia aktiv här längre, och jag tyckte också ditt svar kunde varit trevligare, både mot Kati och tahlia.

Om man har ett barn som inte kan förklara ett beteende man är orolig över så tycker jag det är en utmärkt idé att fråga andra inom samma diagnosspektrum som kanske haft samma problem själv och kan förklara varför, eller barn med liknande beteende och kan tipsa om hur man hanterar det.

Jag tror inte det behöver vara mer komplicerat än det som Kati själv skriver: att han har väldigt höga krav på sig själv och blir frustrerad när han inte kan allt perfekt. Att ta ut det på sig själv snarare än på andra är inte ovanligt inom autismspektrum. Ev känns det bättre då.

Jag vet inte om det skulle hjälpa att säga till på ett annat sätt, försöka förklara att man inte måste vara perfekt för att vara ok, eller om det helt enkelt är ett beteende han behöver ha just nu. Så länge han inte skadar sig själv allvarligt ser jag det inte som något jättestort problem.

Tack Inger!!!
Vi jobbar mycket med hans självkänsla o i skrivande stund har beteendet faktiskt "lindrats". Han slår inte lika ofta just nu.

Kul att höra. Hoppas det fortsätter så.

Rekommenderar dig att läsa Hejlskovs bok Problemskapande beteende (längre titel men jag har den inte i huvudet just nu) och andra böcker som rör autismpedagogik.

Det finns alltid en anledning till vad det nu är för beteende ett barn eller en vuxen har, men det behöver inte vara samma för att det ser lika ut eller för att man har samma diagnos.

Så man får detektiva för att komma underfund med vad det var som blev fel just där just då och så försöka göra om tillvaron så de där stressorerna (ljud, ljus, doft, stress, krav, vad det nu är) minskar och så hitta rätt metod att avleda eller leda in på nåt mer konstruktivt eller mindre farligt.

Lycka till!

Inger skrev:Nu är inte tahlia aktiv här längre, och jag tyckte också ditt svar kunde varit trevligare, både mot Kati och tahlia.

Jag visste inte att barnet hade autism, trodde det var NT först. Därför är jag förvånad att jag fick så dryga svar.

Kati skrev:Min 10 åriga son har börjat slå sig själv i ansiktet. Det gör han när han får en tillsägelse eller misslyckas med nåt. Han har väldigt höga krav på sig själv o dålig självbild.

Till att börja med en disclaimer - jag har inga barn själv.

MEN, jag har AS, och jag har varit barn - så det är utifrån det jag svarar nu, hoppas det är ok

Till att börja med - vet du vad ett "melt down" är? Om du gör det, hoppa över nästa paragraf.

Ett meltdown uppstår hos en autistisk person (barn eller vuxen, men vanligare hos barn) när det inre trycket/smärtan blir så högt att man inte längre förmår fungera. Ett typiskt meltdown innebär att alla "inre dörrar" sluts och du går helt in i dig själv. Samtidigt försöker du lätta på trycket genom fysiskt utagerande. Du kan skrika, sitta på golvet och hålla om dig själv medan du vaggar fram och tillbaka, slå hårt, hårt, HÅRT på en dörr/vägg/golv, etc. etc. Varje person har egna uttryck i ett meltdown - det som fungerar för DIG för att släppa på trycket (tänk; ångvisslan på en ångbåt).

När trycket blir RIKTIGT högt, och smärtan fullständigt outhärdlig, då har det för mig bara funnits en enda "ångvissla", och det är att orsaka mig själv smärta - smärtan MÅSTE dessutom komma ifrån ansiktet/huvudet eftersom jag (liksom kanske din son?) inte identifierar mig med min kropp alls lika mycket som jag identifierar mig med min hjärna. Jag har örfilat mig själv i ansiktet, slagit huvudet mot en dörr, och i extrema fall till och med dunkat pannan mot marmorgolvet.

Jo, jag vet att det låter sjukt. och det är det. Med åldern har jag lärt mig att hitta andra vägar, och du kan (om detta är skälet) hjälpa din son att hitta andra "ångvisslor" också.

Om din son slår sig själv i ansiktet av det HÄR skälet, så kanske det kan hjälpa dig att relatera till något du troligen själv varit med om. Om du t.ex. råkar dra foten i något hårt (typ stukar tån mot ett stolsben).. det gör ju otroligt ont, eller hur? Ett helt "normalt" beteende då är att bita sig i läppen eller tummen. Det du gör är att du skapar "hanterbar" smärta någon annan stans som drar ditt sinne bort från den för ögonblicket ohanterliga smärtan i tån.

Jag säger inte att detta är orsaken till varför din son slår sig i ansiktet i pressade situationer, men det KAN vara det. Det kan vara så att han avleder den inre smärtan som han inte förstår och inte kan sätta orsak på till ett smärtobjekt som han vet precis vart det kommer ifrån, för att på så sätt återfå kontrollen.

Jag hoppas detta hjälpte.
Kram,
/Pem

Kati skrev:Min 10 åriga son har börjat slå sig själv i ansiktet. Det gör han när han får en tillsägelse eller misslyckas med nåt. Han har väldigt höga krav på sig själv o dålig självbild.
Nån som har erfarenhet?? Hur tacklar ni det??
Vi vet inte riktigt hur vi ska göra.....

Känner igen min son som 6-7åring, idag 11år. Dålig självkänsla, var rädd att göra fel inför gruppen i skolan. Det handlade bara om att inför gruppen redovisa vad man gjort under helgen och det räckte med att han "råkade" säga fel för att han skulle slå sig själv i huvudet. Han hatade att vara i centrum och ha allas blickar på sig och förstod inte att hans sätt att hantera sitt problem hade motsatt effekt. Naturligtvis hade han genast 10 ögonpar som stirrade på honom sen.

Vi hade stadig kontakt med läraren som kontaktade oss genast om något sådan hänt men tyvärr så fungerade det inte att tala honom till rätta. Vårt "vapen" var att om det överhuvudtaget hände igen, skulle han bli utan julklappar och födelsedagspresenter inom närmsta framtid. Vi var stenhårda! Han visste att läraren hade koll och full rapporteringsplikt till oss och det funkade!! Det hände inte igen!
De måste lära sig att det är mänskligt att göra fel och att lära sig lyssna på andra och upptäcka andras fel o brister istället för att sitta o jaga upp sig..snart är det min tur att berätta...snart är det min tur.

Det är tufft att rätta till en självkänsla som kommit på "sned" hur mycket man än talar om för dem att de duger, att de är duktiga och vackra. I vårt fall fick vi "tassa på tå" och inte överdriva..för det märke sonen på en gång. Man får passa på i RÄTT ögonblick och vara fullständigt ärlig. Det ska komma från hjärtat..annars genomskådas man lätt. Föräldrar känner sina barn bäst..tror man. Egentligen så är det barnen som känner oss föräldrar utan o innan.
Lycka till!