En sådan kvinna, som fortfarande vill ha något barn till, vore säkert drömmen. Jag vill absolut ha egna biologiska barn, men det kan lika absolut räcka med ett, om det redan blir tal om en stor familj ändå med alla hennes bonus-goingar. Om det inte blir en dotter på första försöket, då skulle jag nog hemskt gärna vilja göra åtminstone ett försök till på den gamla drömmen om lille Daniel...

Problemet är att de kvinnor i den sitsen man får kontakt med överlag alltid är absolut klara med barn och inga fler ska ha. Och ge upp drömmen om egna klarar jag inte av. Det skulle inte förvåna mig om det är det jag till sist får lov att göra lika förbannat, men än vill jag det inte.

Det är för övrigt ett ganska fascinerande fenomen i mina kontakter på nätet att det är just kvinnor som passerat det stadiet och är klara med barn plus lite yngre tjejer som man får fin kontakt med och som snart börjar förbereda en för något de känner att de måste tala om innan det blir för sent, och så kommer ett avslöjande att de av något medicinskt skäl inte kan få egna barn...

...det är just de kategorierna som alltid har ett antal hundra procent lättare att se något intressant och attraktivt i mig och ta kontakt från första början, eller svara om det är jag som skriver först.

De som vill börja med barn, eller har några och fortfarande i allra högsta grad kan tänka sig fler med nästa kärlek, de är en helt annan femma. De må gilla mjuka och varma män, men de kan och vill inte se en sådan som intressant som tänkbar partner. Jag har sett fenomenet länge och väl i de där kontakterna...

Alien skrev:Hur kan det vara efterblivet att utgå från att männen ska vara jämställda?

Något blir ju i alla fall ganska konstigt, när det verkar vara mer regel än undantag att man inte ser oss som är jämställda, men prickar in de som inte är det - och bara har utgått från att de också var det.

Det är i varje fall dessa förbannade gamla instinkter som spökar. Och sådant går att lära sig att sätta sig över, och att lära sig exempelvis se människor för de de verkligen är i stället för att gå på konstiga och oftast faktiskt felaktiga magkänslor och gissningar - vilket väldigt uppenbart måste vara vad många gör.

tahlia skrev:När det gäller detta med ovilliga pappor så kan jag säga att när jag och mitt ex skaffade våra två barn, så var vi helt överrens. Hade han sagt att han inte ville ha barn eller hade jag fått en hint om att han skulle sticka, skulle jag inte klarat av en abort ändå. Däremot hade jag inte ställt krav på honom, för då fattades ju beslutet enbart av mig, och inte gemensamt. Det är lite fult att man kan tvinga på en man ett barn, men en kvinna kan välja själv (i alla fall här i sverige).

Om mannen säger ifrån från början så får båda se till att kvinnan inte blir gravid. Blir hon det ändå så beror det ju inte bara på hans slarv utan även på hennes eget slarv (inte vid våldtäkt såklart) och om hon då väljer att behålla barnet, så tycker jag inte hon har rätt att ställa en massa krav på mannen.

Att se till att inte bli gravid är ju egentligen den enklaste saken i världen. Det finns P-piller, stavar, injektioner, spiraler, kondomer. Så egentligen finns det ingen ursäkt (såvida inte våldtäkt har förekommit) om man blir med barn.

Tydligen kan man bli med barn trots att man försökt undvika det. Och det finns ju orsaker till att man inte vill göra abort. Religiösa skäl (vill inte släcka ett liv). Eller detta kanske är enda chansen. Tänker på kvinnan i TV (Jennifer Fox) som gjort flera aborter i 20-årsåldern och nu (när hon är över 40 år) kommer på att hon kanske vill ha barn.

Men om man inte gör abort trots att mannen vill det, så tycker jag ändå han ska betala underhåll till barnet. För barnet skull. Som ensam mor med låg inkomst skulle barnet få det fattigare än andra, det är inte rätt av modern att ge efter när det gäller barnets rätt.

Om en man absolut inte vill ha barn under några omständigheter så ska han sterilisera sig. Och ville han ha barn men senare kan han väl anpassa sig. Så enda skälet är väl att han inte vill ha barn med just den kvinnan. "Du duger inte till att bli mina barns mor, bara till att ha ett tillfälligt förhållande med" liksom. Tror inte jag skulle haft så stor förståelse för hans situation i det fallet.

Ensamflickan skrev:Om nån frågar vad man tycker, ska man självklart svara ärligt. Men om de inte frågar tycker inte jag man ska säga nåt alls, om man inte gillar det. Jag för min del avskyr när tex en fd kompis ansåg att det var hennes sak att "uppfostra" mig, och sa självmant typ "Din gamla frisyr var bättre." Jag skiter väl fullständigt i vad hon tycker om min frisyr, jag har den för att JAG gillar den! Har jag inte frågat, så vill jag inte veta vad någon annans, helt subjektiva, åsikt är!

Jag håller med. Om jag ser smalare ut i svart och tjockare i rött, så behöver jag inte nån som påpekar det. Jag kanske struntar i det, för att jag älskar rött och hatar svart.

Däremot tycker jag att om nån frågar "vad tycker du?" så får de tåla ett ärligt svar. Det är där som jag avviker från NT. Eftersom det ofta är underförstått att man inte ska ge ett ärligt utan ett artigt svar.

Fast jag skulle inte svara om en ny frisyr "du ser konstig ut i den" utan kanske "jag tyckte så bra om den gamla, jag måste nog vänja mig vid den nya". Det vore sant utan att vara nedvärderande. För även om jag tycker att nya frisyren är ful så behöver det inte vara "verkligheten" utan bara "min verklighet".

tahlia skrev:

Alien skrev:Men varför skulle kvinnorna ensamma vilja ta hand om barnen? It takes two to tango och göra barn, så varför ska mamma stanna hemma och ta hand om barn och sen jobba deltid medan pappas liv fortsätter som förut?

Det är sjukt ansträngande att ta hand om barn och man vet inte hur jobbigt det är innan man sitter där. Att aldrig få sova en hel natt, aldrig få läsa en tidning el bok el titta på TV i lugn och ro, att inte ens hinna duscha utan sjava omkring i nattlinne och morgonrock fortfarande vid femtiden när mannen kommer hem. Extra svårt för mig som har stor behov av att få vara ifred, men jobbigt även för andra. Just därför måste man dela på jobbet. Och likaså har kvinnan investerat lika mycket i utbildning som mannen, klart hon inte vill bli behandlad som andra klassens arbetskraft sen bara för att hon fött barn.

De kvinnor som "tar över" barnen gör sig själva och barnen en björntjänst. Men männen kan ju också säga ifrån, de behöver inte vara så mesiga mot frun och chefen/jobbarkompisarna. Och några "årmiljoner" har inte kvinnarna roffat åt sig barnen; förr hade de inget annat val.

Ja, visst är det jobbigt att ta hand om barn, men det skulle man tänkt på INNAN man skaffade dem. När man väl beslutat att skaffa dem så får man gott tacka och ta emot. Jag har själv två barn, varav den äldsta hade kolik i 3 månader. Visst var det tungt, men jag såg det aldrig som jobbigt eller påfrestande, helt enkelt för att jag inte kan tänka på mina barn i de termerna.
Under deras första levnadsår var det jag som var hemma och tog hand om barnen. Varför? För att han hade jobb och tjänade pengar, och jag hade inte det. Vari skulle logiken ligga att han gick hemma och förlorade en massa pengar medan jag inte fick något alls?

Och det är så det ser ut oftast. Mannen tjänar mer, alltså stannar mamman hemma, det man förlorar minst på ekonomiskt.

Sedan får man tänka på att karln faktiskt jobbar hela dagen. Han sitter inte och tar en öl på puben hela dagen, eller sover hela tiden. Han JOBBAR.
Så har vi ju detta att du kan tvinga på en man ett barn, men att tvinga på en kvinna är ju aningen svårare eftersom hon kan välja en abort. Mannen har ingen talan i frågan.

Det var ju just för att jag var rädd att inte klara av det som jag tvekade i många år. Så det var inte för att jag inte "tänkt på" det. Men hur jobbigt det skulle vara kunde jag inte veta i förväg. Eftersom jag inte visste om min diagnos, så förstod jag inte hur beroende jag var av ensamhet.

Är en förälder arbetslös så är det oftast bäst om den tar hand om barnen och den andra jobbar på som förut. Men i vanliga fall så har båda jobb, som de kan vara tjänstlediga ifrån. Det där med mannens högre lön är bara ett svepskäl. Om pengar vore så viktigt, så är det allra mest ekonomiskt att inte skaffa barn alls. Har mannen högre lön, så får han också ut mer i föräldrapenning. Undersökningar har visat att i de fall kvinnan har högre lön, så tar hon ändå ut all/mer föräldraledighet. Könsrollerna styr.

Det gäller att tänka längre än bara här och nu. Kortsiktigt är det enklast att kvinnan är hemma. Långsiktigt förlorar hon på det, eftersom hon halkar efter lönemässigt och sedan också pensionsmässigt. Många förhållanden tar slut också, så hon har ingen glädje av mannens högre lön och pension. Långsiktigt så förlorar alla andra kvinnor (inkl hennes egna döttrar) också på det. Så länge kvinnorna tar ut all föräldraledighet och VAB, kommer arbetsgivarna att satsa mindre på kvinnor än på män.

Jag vet att männen jobbar på jobbet. Men jag tyckte det var enklare att jobba än att ta hand om barnet. På jobbet fanns det (iaf på den tiden) gränser för hur mycket jag kunde förväntas göra. När folk ville något sa de till, de skrek inte. (Allt blev mycket lättare när jag kunde prata med mitt barn i stf att bara gissa vad hon ville när hon skrek.) Och när arbetsdagen var slut kunde jag lämna jobbet. Men "chefen hemma" slapp jag aldrig ifrån.

Och jag "tvingade inte på" min man vårt barn. Det var hans idé att vi skulle ha barn, det var jag som var tveksam. Så det är sannerligen inte bara kvinnor som vill ha barn.

Alien skrev:Ännu en newsflash! Barn överlever även utan modersmjölk, det finns ersättning. Kvinnor kan också pumpa ur och spara mjölken i kylskåpet, så kan mannen ge den i flaska sen.

Javisst, och det finns så klart kvinnor vars bröst inte funkar och så där. Men varför vill man krångla till det på det där viset? Ge ungen gamm-mjölk när den kan få färsk?

Slutligen så behöver man inte amma i ett helt år. Jag slutade när hon var 7 månader.

Precis, det handlar ju om så kort tid, så varför krångla?

Så om män gnäller över kvinnor är det berättigat, däremot inte om kvinnor gnäller över män?

Båda sidorna gnäller ofta över saker som är baserade på några individer. Jag blir så klart sur och känner mig dragen över samma kam som slampor och annat bara pga min könstillhörighet eftersom jag inte är en typisk tjej-tjej.

Men majoriteten är väl tjej-tjejer, så då åker man med på det tåget.

Har du nånsin undrat över varför du är så orättvis och partisk.

För att jag är ganska muppig.

Rabiata feminister kanske hatar. Men nu begår du samma tankefel som männen på Flashback: Du utgår från att alla feminister är rabiata.

Jag tycker att alla feminister är rabiata, även de som inte hatar. Alla jag snackat med som kallar sig feminister har väldigt skumma åsikter. Det är det här med att männen ska vara på ett visst sätt och helst stå vid spisen och skulle han skämta om att kvinnan ska stå vid spisen blir de galna, alltså man får inte ens skämta om det så känsligt är det.

sugrövmanövern skrev:

It takes two to tango och göra barn, så varför ska mamma stanna hemma och ta hand om barn och sen jobba deltid medan pappas liv fortsätter som förut?

Han tjänar oftast mer. Men det där reglerar väl varje par bäst själva utan pekpinnar?

Det är sjukt ansträngande att ta hand om barn och man vet inte hur jobbigt det är innan man sitter där. Att aldrig få sova en hel natt, aldrig få läsa en tidning el bok el titta på TV i lugn och ro, att inte ens hinna duscha utan sjava omkring i nattlinne och morgonrock fortfarande vid femtiden när mannen kommer hem.

Men att ha barn är ju ett heltidsjobb, ska kvinnan se på tv och läsa böcker medans mannen jobbar häcken av sig på sitt kneg?

Varför hinner man inte duscha? Det är ju bara att ställa ungen nedanför badkaret i barnvagnsinsatsen, så får den titta på när man duschar? Varför inte passa på och bada ungen samtidigt, så slår man två flugor i en smäll? Har man inget badkar sätter man ungen i en balja. Saknar kvinnor helt problemlösaregenskaper?

Extra svårt för mig som har stort behov av att få vara ifred, men jobbigt även för andra. Just därför måste man dela på jobbet.

För dig är det så ja. Men du har ju ett funktionshinder. Vad har de friska kvinnorna för fel som tvunget måste dela ansvaret för barnen 50% oavsett hur läget är? Feministsjukan?
Varför skaffar de sig då inte män som frivilligt vill dela på ansvaret, utan män som vill arbeta kvar och mot sin vilja tvingas vara hemma med ungarna? Är de månne förståndshandikappade? Var kommer det här gnölet ifrån?

Och likaså har kvinnan investerat lika mycket i utbildning som mannen, klart hon inte vill bli behandlad som andra klassens arbetskraft sen bara för att hon fött barn.

Skulle hon tänkt på innan hon födde barn. Ensamstående pappor är väl lika mycket andra klassens arbetskraft?

Nej, det reglerar inte varje par bäst själv utan pekpinnar. Eftersom varje par tror sig vara unikt och fatta självständiga beslut medan de bara gör som man alltid gjort och följer könsrollerna. Men dessa beslut påverkar inte bara dem utan alla kvinnor på arbetsmarknaden, med el utan barn. Så länge män och kvinnor agerar ojämställt, kommer kvinnor av arbetsgivaren att ses som andra klassens arbetskraft.

Kvinnor "skaffar sig inte män", de blir kära och partnern verkar till en början jämställd. De har all anledning att klaga. Fast de borde klaga och säga ifrån till mannen. Gnölet kommer förstås ifrån frustrationen att de inte klarar av att påverka mannen och inte heller att lämna honom. En säkerhetsventil helt enkelt.

Ensamstående pappor kanske ses som andra klassen arbetskraft (iaf i USA enligt "Kramer mot Kramer"). Men däremot inte pappor som bor ihop med mammorna. Just för att de inte tar ut föräldraledighet (iaf inte hälften) och VAB. Det har de själva nytta av med högre lön och pension. Däremot inte deras fruar och döttrar.

När kvinnorna är ute på arbetsmarknaden så måste männen dela på jobbet med barnen, det är enkel logik. Flickorna idag fostras inte till att bli blivande hemmafruar. Min dotter satsar på sitt drömjobb, varför ska hon ses som sämre bara för att hon är kvinna? Jag kan påpeka hur illa det går om hon och hennes blivande barnafar följer förlegade könsroller. Men så länge de flesta andra kvinnor gör det, kommer det att drabba henne också.

Att ha barn är inte bara heltidsjobb utan dygnetruntjobb. Jag hade hellre "jobbat häcken" av mig på jobbet än hemma.

När barnet sov ville jag göra så mycket. Äta, läsa tidningen, diska undan, kanske själv sova litet. Duscha med men ibland hann jag inte det. Så fort hon vaknade gällde det att underhålla henne. Bära henne, ge henne mat, byta på henne, sjunga för henne. När hon skrek kunde jag inte göra nåt annat. Var till BVC och frågade vad det var för fel på henne som skrek varje vaken stund. Men det var inget fel, somliga barn är helt enkelt så.

Tror aldrig jag badade henne under hennes första halvår, jag bara torkade av henne med tvättlappar. Jag var livrädd för att tappa henne så hon kunde drunkna. Inget bad förrän hon kunde sitta själv. Och det gick bra, vem hittade på att man måste bada spädbarn?

Förr i tiden var det nog mer fysiskt jobbigt men samtidigt psykiskt lättare. Man hade mormor, farmor, mostrar, fastrar och pigor runt om som kunde hjälpa till. Leva i storfamilj hade varit drömmen när jag hade en baby. Nu har man bara mannen, då vill det till att han tar sitt ansvar.

Alien skrev:Att ha barn är inte bara heltidsjobb utan dygnetruntjobb. Jag hade hellre "jobbat häcken" av mig på jobbet än hemma.

När barnet sov ville jag göra så mycket. Äta, läsa tidningen, diska undan, kanske själv sova litet. Duscha med men ibland hann jag inte det. Så fort hon vaknade gällde det att underhålla henne. Bära henne, ge henne mat, byta på henne, sjunga för henne. När hon skrek kunde jag inte göra nåt annat. Var till BVC och frågade vad det var för fel på henne som skrek varje vaken stund. Men det var inget fel, somliga barn är helt enkelt så.

Tror aldrig jag badade henne under hennes första halvår, jag bara torkade av henne med tvättlappar. Jag var livrädd för att tappa henne så hon kunde drunkna. Inget bad förrän hon kunde sitta själv. Och det gick bra, vem hittade på att man måste bada spädbarn?

Förr i tiden var det nog mer fysiskt jobbigt men samtidigt psykiskt lättare. Man hade mormor, farmor, mostrar, fastrar och pigor runt om som kunde hjälpa till. Leva i storfamilj hade varit drömmen när jag hade en baby. Nu har man bara mannen, då vill det till att han tar sitt ansvar.

En sådan inställning gör mig irriterad. SJÄLVKLART är det ett dygnet runt jobb att ha barn. Men barn skaffar man av en enda egoistisk anledning - man vill ha dem. Då förstår jag mig inte på detta att gnälla när de kräver den tid de har rätt till. De har inte bett om att få födas, det är man själv som bett om att få dem. Därför tycker jag det är absurt att gnälla över hur jobbigt dittan och dattan är. Man har själv sett till att komma dit, då ser jag ingen anledning till att gnälla heller.

Sedan undrar jag i mitt stilla sinne varför det är så svårt att erkänna att många mammor faktiskt VILL vara hemma och ta hand om sina barn det första/de första åren. Varför skall man ses som mindre värd för att man prioriterar sina barn och inte ser något fel i att vara den som är hemma? Jag skulle inte byta tiden med mina barn mot att slita häcken av mig på arbetet. Jag är oerhört tacksam över att jag fick vara den som var hemma med dem de första åren. Gör det mig till mindre kvinna, eller mer?

Riktiga kvinnor vill vara hemma med sina spädbarn! Det säger jag inte för att provocera utan för att det är ett biologiskt faktum.

En kvinna som vägrar amma sitt nyfödda barn är inte riktigt frisk. Det är det närmaste man kan komma den nyfödde. Mannen har ingen biologisk möjlighet att få den upplevelsen av närhet till spädbarnet.

"Feminism" verkar mest handla om att skylla ifrån sig för att man inte är en riktig kvinna varken i sina egna, andra kvinnors eller mäns ögon..

Är du butchig bisexuell kvinna eller fjollig homo-man? Tuff shit! Tyvärr kommer du kanske få lite jobbigare i livet än vissa andra, men sorry.. Det är bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av det..

Leder ingen vart att skylla på resten av mänskligheten att man inte passar in i den normala biologiska mallen..

Thunderchild skrev:En kvinna som vägrar amma sitt nyfödda barn är inte riktigt frisk. Det är det närmaste man kan komma den nyfödde. Mannen har ingen biologisk möjlighet att få den upplevelsen av närhet till spädbarnet.

Det kan jag hålla med om men en man som inte vill ta hand om sina barn är inte mycket friskare. (Min uppfattning, om det är en "biologisk sanning" vill jag låta vara osagt)

sugrövmanövern skrev:

Alien skrev:Ännu en newsflash! Barn överlever även utan modersmjölk, det finns ersättning. Kvinnor kan också pumpa ur och spara mjölken i kylskåpet, så kan mannen ge den i flaska sen.

Javisst, och det finns så klart kvinnor vars bröst inte funkar och så där. Men varför vill man krångla till det på det där viset? Ge ungen gamm-mjölk när den kan få färsk?

Slutligen så behöver man inte amma i ett helt år. Jag slutade när hon var 7 månader.

Precis, det handlar ju om så kort tid, så varför krångla?

Så om män gnäller över kvinnor är det berättigat, däremot inte om kvinnor gnäller över män?

Båda sidorna gnäller ofta över saker som är baserade på några individer. Jag blir så klart sur och känner mig dragen över samma kam som slampor och annat bara pga min könstillhörighet eftersom jag inte är en typisk tjej-tjej.

Men majoriteten är väl tjej-tjejer, så då åker man med på det tåget.

Har du nånsin undrat över varför du är så orättvis och partisk.

För att jag är ganska muppig.

Rabiata feminister kanske hatar. Men nu begår du samma tankefel som männen på Flashback: Du utgår från att alla feminister är rabiata.

Jag tycker att alla feminister är rabiata, även de som inte hatar. Alla jag snackat med som kallar sig feminister har väldigt skumma åsikter. Det är det här med att männen ska vara på ett visst sätt och helst stå vid spisen och skulle han skämta om att kvinnan ska stå vid spisen blir de galna, alltså man får inte ens skämta om det så känsligt är det.

Även om man är ammande mamma kanske man vill kunna gå nånstans och vara längre borta från sitt barn än 3 timmar.

Varför krångla? Det är inte jag som krånglar utan alla ni antifeminister. För att man ammar behöver man inte vara hemma 1,5 år med barnet.

Om du inte vill bli hopbuntad med alla tjej-tjejer, varför buntar du själv ihop alla mammor och förutsätter att de ska vara på ett visst sätt?

Mannen behöver inte vara på ett visst sätt (lika lite som kvinnan), däremot ska han ta lika mycket ansvar för barnen. Tackochlov tycks fler och fler män göra det, tur att inte alla lever kvar i 50-talet som många av er tycks göra.

Exempel på retorik:

Thunderchild skrev:Riktiga kvinnor vill vara hemma med sina spädbarn! Det säger jag inte för att provocera utan för att det är ett biologiskt faktum.

En kvinna som vägrar amma sitt nyfödda barn är inte riktigt frisk. Det är det närmaste man kan komma den nyfödde. Mannen har ingen biologisk möjlighet att få den upplevelsen av närhet till spädbarnet.

"Feminism" verkar mest handla om att skylla ifrån sig för att man inte är en riktig kvinna varken i sina egna, andra kvinnors eller mäns ögon..

Gäsp.

RIKTIGA kvinnor VILL [det ena och det andra]. Vill man inte detta är man ingen RIKTIG kvinna. Då är man feminist. Och feminister skyller ifrån sej på Patriarkatet eftersom feministen förväntas vilja [det här och det där] trots att de inte vill och därför inte blir betraktade som RIKTIGA kvinnor. Feminister fattar ju inte att de -egentligen- vill göra som alla RIKTIGA kvinnor därute; att de egentligen är AVUNDSJUKA på alla RIKTIGA kvinnor!
RIKTIGA kvinnor ammar tex. De sparar inte mjölk så att någon annan kan ge barnet mjölken från flaska. Det är ju mot den kvinnliga biologin!

Alien skrev:Även om man är ammande mamma kanske man vill kunna gå nånstans och vara längre borta från sitt barn än 3 timmar.

Det tycker jag är konstigt, om vi snackar små barn några månader gamla. Aldrig att jag skulle lämna ifrån mig en så liten unge annat än i nödfall.

Varför krångla? Det är inte jag som krånglar utan alla ni antifeminister. För att man ammar behöver man inte vara hemma 1,5 år med barnet.

Nej, man gör som man vill. Men jag tycker det är konstigt att man inte vill vara med sin unge och ge den trygghet och istället lämna över den till mannen som får ge den gamm-mjölk ur en nappflaska när man kunde ha slängt fram en patte eller åtminstone gett ungen färsk mjölk ur en nappflaska.

Om du inte vill bli hopbuntad med alla tjej-tjejer, varför buntar du själv ihop alla mammor och förutsätter att de ska vara på ett visst sätt?

Att jag ifrågasätter varför man som kvinna inte vill vara med sitt barn under denna ålder är för att jag är nyfiken på varför. För att inte känna sig förtryckt? Jag mådde väldigt bra av att ha en mamma som var hemma med mig och min brorsa. Så det är väl där jag har en pinne i röven, att jag glorifierar min egen barndom.

Mannen behöver inte vara på ett visst sätt (lika lite som kvinnan), däremot ska han ta lika mycket ansvar för barnen.

Men då måste han ju vara på ett visst sätt.

Tackochlov tycks fler och fler män göra det, tur att inte alla lever kvar i 50-talet som många av er tycks göra.

På femtiotalet var det kvinnor som förtryckte andra kvinnor och tvingade dem att bli husmödrar och passa upp på männen. På tjugohundratalet försöker kvinnor förtrycka varandra genom att tvinga varandra att lämna över barnskötseln till männen och bli karriärister.

Sådant håller inte män på med, let´s face it, det är kvinnorna som förtrycker varandra och håller på med den största andelen av krånglet.

Så länge kvinnor ska hålla på och bestämma och peka med pekpinnar blir det bara kaos och dåligt mående.

tahlia skrev:

Alien skrev:Att ha barn är inte bara heltidsjobb utan dygnetruntjobb. Jag hade hellre "jobbat häcken" av mig på jobbet än hemma.

När barnet sov ville jag göra så mycket. Äta, läsa tidningen, diska undan, kanske själv sova litet. Duscha med men ibland hann jag inte det. Så fort hon vaknade gällde det att underhålla henne. Bära henne, ge henne mat, byta på henne, sjunga för henne. När hon skrek kunde jag inte göra nåt annat. Var till BVC och frågade vad det var för fel på henne som skrek varje vaken stund. Men det var inget fel, somliga barn är helt enkelt så.

Tror aldrig jag badade henne under hennes första halvår, jag bara torkade av henne med tvättlappar. Jag var livrädd för att tappa henne så hon kunde drunkna. Inget bad förrän hon kunde sitta själv. Och det gick bra, vem hittade på att man måste bada spädbarn?

Förr i tiden var det nog mer fysiskt jobbigt men samtidigt psykiskt lättare. Man hade mormor, farmor, mostrar, fastrar och pigor runt om som kunde hjälpa till. Leva i storfamilj hade varit drömmen när jag hade en baby. Nu har man bara mannen, då vill det till att han tar sitt ansvar.

En sådan inställning gör mig irriterad. SJÄLVKLART är det ett dygnet runt jobb att ha barn. Men barn skaffar man av en enda egoistisk anledning - man vill ha dem. Då förstår jag mig inte på detta att gnälla när de kräver den tid de har rätt till. De har inte bett om att få födas, det är man själv som bett om att få dem. Därför tycker jag det är absurt att gnälla över hur jobbigt dittan och dattan är. Man har själv sett till att komma dit, då ser jag ingen anledning till att gnälla heller.

Sedan undrar jag i mitt stilla sinne varför det är så svårt att erkänna att många mammor faktiskt VILL vara hemma och ta hand om sina barn det första/de första åren. Varför skall man ses som mindre värd för att man prioriterar sina barn och inte ser något fel i att vara den som är hemma? Jag skulle inte byta tiden med mina barn mot att slita häcken av mig på arbetet. Jag är oerhört tacksam över att jag fick vara den som var hemma med dem de första åren. Gör det mig till mindre kvinna, eller mer?

Tackochlov har vi yttrandefrihet så jag gnäller hur mycket jag vill! Och hur ska det nånsin bli nån ändring el förbättring om man lyder alla besserwissrar som förbjuder en att "gnälla"?

De som vill vara hemma hela tiden kanske borde kanske tänka lite längre (på framtida lön, karriär och pension och vad som händer om förhållandet spricker). Jag har svårt med alla som bara följer sina känslor och inte använder hjärnan. Dessutom förhindrar de ju att mannen får samma nära förhållande till barnen. Den dag förhållandet spricker så förlorar både barnen och pappan på det.

Alien skrev:De som vill vara hemma hela tiden kanske borde kanske tänka lite längre (på framtida lön, karriär och pension och vad som händer om förhållandet spricker).

Men alla vill ju inte ha karriär. Många skulle vara fullt nöjda med ett enkelt vårdnadsbidrag. Och många kvinnor skulle slippa karriärhetsen samtidigt som de försöker vara mammor.

Dessutom förhindrar de ju att mannen får samma nära förhållande till barnen.

Det är väl upp till mannen att umgås med barnen när han vill utan pekpinnar från omgivningen?

Den dag förhållandet spricker så förlorar både barnen och pappan på det.

Hur då? Om han inte är barnintresserad är det good riddance, om han är barnintresserad så har han skapat en relation till sina barn ändå och ser till att fortsätta på den relationen.

Huruvida han har gett ungen fadersmjölk eller inte kommer knappast att ha betydelse i en sådan situation.

Mamman, vad förlorar hon, gått miste om fröjden att arbeta som socionom i x antal år utan att höja sin lön?

Alien skrev: Tackochlov har vi yttrandefrihet så jag gnäller hur mycket jag vill! Och hur ska det nånsin bli nån ändring el förbättring om man lyder alla besserwissrar som förbjuder en att "gnälla"?

Och tack och lov slipper jag i alla fall lyssna på det. Gnäll är det värsta jag vet. Gnälla kan man göra när man faktiskt HAR något vettigt att gnälla över, som att man fått cancer, eller hemmet har brunnit ned. Det konstiga är att svårt sjuka eller människor som råkar ut för en riktig tragedi, de gnäller aldrig. Mystiskt det där....

Alien skrev:De som vill vara hemma hela tiden kanske borde kanske tänka lite längre (på framtida lön, karriär och pension och vad som händer om förhållandet spricker). Jag har svårt med alla som bara följer sina känslor och inte använder hjärnan. Dessutom förhindrar de ju att mannen får samma nära förhållande till barnen. Den dag förhållandet spricker så förlorar både barnen och pappan på det.

Bara för att jag var hemma barnens första två år, så förlorade de inte sin pappa på något vis. Inte heller förhindrade det ett nära förhållande mellan deras pappa och dem. Det är rent skitsnack.

Karriär har aldrig intresserat mig. Ett jobb, visst, men en sk karriär som gör att man inte bara jobbar arslet av sig, utan stjäl värdefull tid som man kunde ha tillbringat med sina barn - nej tack.

När mina barn var gamla nog att börja på dagis (minsta var 2) så påbörjade jag en yrkesutbildning. Planen var att gå 1 år och sedan arbeta. (Nu ville ju ödet annorlunda eftersom jag blev utbränd) När jag började studera lämnade jag barnen på dagis 8 och hämtade dem 4. Att jämföra med sk karriärmammor som lämnar barnen 6 på morgonen och hämtar dem 6 på kvällen. Det är kanske inte så konstigt att jag inte ser det positiva i det.

Alien skrev:Även om man är ammande mamma kanske man vill kunna gå nånstans och vara längre borta från sitt barn än 3 timmar.

Varför krångla? Det är inte jag som krånglar utan alla ni antifeminister. För att man ammar behöver man inte vara hemma 1,5 år med barnet.

Det är inte alla vi antifeminister som spyr galla över kvinnor som faktiskt VILL vara hemma med sina barn. Det är inte vi antifeminister som påstår att de inte använder huvudet för att de väljer barnen framför karriär. Faktum är att vi antifeminister inte brukar roa oss med att tala om för alla andra kvinnor hur de skall leva. Den delen står feministerna för.

sugrövmanövern skrev:

Alien skrev:Även om man är ammande mamma kanske man vill kunna gå nånstans och vara längre borta från sitt barn än 3 timmar.

Det tycker jag är konstigt, om vi snackar små barn några månader gamla. Aldrig att jag skulle lämna ifrån mig en så liten unge annat än i nödfall.

Varför krångla? Det är inte jag som krånglar utan alla ni antifeminister. För att man ammar behöver man inte vara hemma 1,5 år med barnet.

Nej, man gör som man vill. Men jag tycker det är konstigt att man inte vill vara med sin unge och ge den trygghet och istället lämna över den till mannen som får ge den gamm-mjölk ur en nappflaska när man kunde ha slängt fram en patte eller åtminstone gett ungen färsk mjölk ur en nappflaska.

Jag var hemma med pappa större delen då jag var liten, pga Norges regelsystem (kortare barnledighet än Sverige). Jag har absolut inte tagit någon skada av det. Kan vi nte helt enkelt komma överens om att vi inte är överrens; sen får var och en göra som de själva tror blir bäst?

tahlia skrev:Faktum är att vi antifeminister inte brukar roa oss med att tala om för alla andra kvinnor hur de skall leva. Den delen står feministerna för.

Feminist: En person som anser det finns värdeskillnader mellan könen i samhället, och somarbetar för att ändra på det.

....altså: de finns feminister som vill främja kvinnors position i samhället genom att FÖRSTÄRKA respekten på vad de tycker är typiskt kvinnliga drag. Vissa som kallar sig feminister vill ha matriarkat (altså samma skit som patriarkat, fasst tvärtom). Detta är bara extremerna, det har inget med den stora majoriteten att göra, oavsett hur gärna vissa skulle vilja att det var så.

Normalfeministen i Sverige tror jag är en helt vanlig mittemellankvinna som vill bli respekterad för de val hon gör; både att bli respekterad och lyssnad på, även om hon klär sig "typiskt kvinnligt" på krogen OCH om hon exempelvis själv målar om sitt hus, eller om hennes man ochså vill ha möjlighet att bonda med kidsen när dom är små (som jag själv var med om som liten, det trivdes jag utmärkt med).

sugrövmanövern skrev:På femtiotalet var det kvinnor som förtryckte andra kvinnor och tvingade dem att bli husmödrar och passa upp på männen. På tjugohundratalet försöker kvinnor förtrycka varandra genom att tvinga varandra att lämna över barnskötseln till männen och bli karriärister.

Sådant håller inte män på med, let´s face it, det är kvinnorna som förtrycker varandra och håller på med den största andelen av krånglet.

Känner att jag i stil med Krigis måste ge Sugröven en medalj för sin klarsynthet och träffsäkerhet.

Thunderchild skrev:Riktiga kvinnor vill vara hemma med sina spädbarn! Det säger jag inte för att provocera utan för att det är ett biologiskt faktum.

En kvinna som vägrar amma sitt nyfödda barn är inte riktigt frisk. Det är det närmaste man kan komma den nyfödde. Mannen har ingen biologisk möjlighet att få den upplevelsen av närhet till spädbarnet.

"Feminism" verkar mest handla om att skylla ifrån sig för att man inte är en riktig kvinna varken i sina egna, andra kvinnors eller mäns ögon..

Riktiga män sitter inte framför datorn utan är ute och jagar mammutar.

Vem är du att avgöra vem som är "riktig kvinna"? Det är ett sätt att förtycka andra att påstå att de inte är "normala".

För övrigt fattar jag inte vad ni är för aspergare som glorifierar det "normala". Ingen aspergare är "normal", dvs som majoriteten.

Alien skrev:

Thunderchild skrev:Riktiga kvinnor vill vara hemma med sina spädbarn! Det säger jag inte för att provocera utan för att det är ett biologiskt faktum.

En kvinna som vägrar amma sitt nyfödda barn är inte riktigt frisk. Det är det närmaste man kan komma den nyfödde. Mannen har ingen biologisk möjlighet att få den upplevelsen av närhet till spädbarnet.

"Feminism" verkar mest handla om att skylla ifrån sig för att man inte är en riktig kvinna varken i sina egna, andra kvinnors eller mäns ögon..

Riktiga män sitter inte framför datorn utan är ute och jagar mammutar.

Vem är du att avgöra vem som är "riktig kvinna"? Det är ett sätt att förtycka andra att påstå att de inte är "normala".

För övrigt fattar jag inte vad ni är för aspergare som glorifierar det "normala". Ingen aspergare är "normal", dvs som majoriteten.

som TC säger så finns det ju biologiska förklaringar till hur män och kvinnor beter och och skillnader i deras beteende. Det är helt naturligt att en kvinna är den som till stor del tar hand om barnet. Vissa ridikalfeminster hävdar ju att det inte finns några större skillnader mellan män och kvinnor men det är att förneka biologin som styr oss.

sugrövmanövern skrev:

Alien skrev:Även om man är ammande mamma kanske man vill kunna gå nånstans och vara längre borta från sitt barn än 3 timmar.

Det tycker jag är konstigt, om vi snackar små barn några månader gamla. Aldrig att jag skulle lämna ifrån mig en så liten unge annat än i nödfall.

Varför krångla? Det är inte jag som krånglar utan alla ni antifeminister. För att man ammar behöver man inte vara hemma 1,5 år med barnet.

Nej, man gör som man vill. Men jag tycker det är konstigt att man inte vill vara med sin unge och ge den trygghet och istället lämna över den till mannen som får ge den gamm-mjölk ur en nappflaska när man kunde ha slängt fram en patte eller åtminstone gett ungen färsk mjölk ur en nappflaska.

Om du inte vill bli hopbuntad med alla tjej-tjejer, varför buntar du själv ihop alla mammor och förutsätter att de ska vara på ett visst sätt?

Att jag ifrågasätter varför man som kvinna inte vill vara med sitt barn under denna ålder är för att jag är nyfiken på varför. För att inte känna sig förtryckt? Jag mådde väldigt bra av att ha en mamma som var hemma med mig och min brorsa. Så det är väl där jag har en pinne i röven, att jag glorifierar min egen barndom.

Mannen behöver inte vara på ett visst sätt (lika lite som kvinnan), däremot ska han ta lika mycket ansvar för barnen.

Men då måste han ju vara på ett visst sätt.

Tackochlov tycks fler och fler män göra det, tur att inte alla lever kvar i 50-talet som många av tycks göra.

På femtiotalet var det kvinnor som förtryckte andra kvinnor och tvingade dem att bli husmödrar och passa upp på männen. På tjugohundratalet försöker kvinnor förtrycka varandra genom att tvinga varandra att lämna över barnskötseln till männen och bli karriärister.

Sådant håller inte män på med, let´s face it, det är kvinnorna som förtrycker varandra och håller på med den största andelen av krånglet.

Så länge kvinnor ska hålla på och bestämma och peka med pekpinnar blir det bara kaos och dåligt mående.

Varför skulle jag inte lämna ifrån mig mitt barn till hennes egen far? Varför skulle han ge mindre trygghet än jag? Jätteskönt att få åka till stan och titta i affärer utan att behöva tänka på nån annan än sig själv.

Du är själv rätt duktig på att förtrycka andra kvinnor, dvs mig genom att antyda att jag är onaturlig och en dålig mor för att jag känner det jag känner.

Min mamma var också hemma med mig och trivdes inte alls. Så jag har ingen anledning att glorifiera hemmamamman. Kvinnor, liksom män, är olika och nuförtiden förutsätts kvinnan försörja sig själv. Alltså är det osmart att leva som om man kunde lita på att mannen ska stå för huvudförsörjningen resten av livet.

Nej, männen behöver inte förtrycka kvinnorna direkt, det gör kvinnor så bra själva. Genom att måla upp ett gammaldags ideal som inte överensstämmer med dagens samhälle.

Tackochlov för de kvinnor som vågar visa vägen och inte bara acceptera att allt var perfekt på mammas tid. Tack vare dem har vi rösträtt och alla andra rättigheter som inte fanns på den "gamla goda tiden".

I motsats till dig tror jag inte vi uppnått det perfekta samhället, alltså finns det all anledning att fortsätta kritisera och ifrågasätta gamla attityder.