Ni kanske läst om snömannen och yxan, eller om när rdos "kidnappade" sitt barn inför hot om omedelbart omhändertagande med LVU, eller kanske någon annan historia?

Skriv gärna i tråden om vad ni råkat göra som folk tycker/tyckte var konstigt/ologiskt eller rent av brottsligt, när ni hamnade i en situation där ni inte såg några utvägar än just det ni gjorde.

Svar på frågan: nej.
Jag kan hålla huvudet kallt när det kniper.
Däremot kan jag känna irrationell ångest inför vanliga vardagliga saker.

Det handlar inte så mycket om att hålla huvudet kallt, kanske snarare tvärtom. Beslutet att "kidnappa" vår son på neonatal var inte en stundens ingivelse, utan det var planerat flera dagar i förväg. Bland annat så var vi tvungna att skaffa en del nödvändiga saker, men även förvissa oss om att vi skulle kunna klara av honom. Att ta med honom ifrån neonatal var inte heller något enkelt, dels för att personalen sannolikt var informerad om omhändertagandet, och jag därför var tvungen att först låtsas gå ut med honom i vagnen, och sedan iskallt bara ta med honom och promera därifrån när ingen syntes till.

Att det verkligen var planerat in i minsta detalj var oxå en förutsättning om vi skulle bli efterlysta och gripna efteråt. Jag satt som sagt i häktet hos polisen under en hel dag, men de var tvunga att släppa mig eftersom de inte kunde visa att något brott begåtts. Att jag hade koll på sonens tillstånd, hans mediciner, och annat var en förutsättning för att fallet skulle bli nedlagt.

Jag tror att historiken i fallet med snömannen är liknande.

Jag uttalade mig inte om den saken (det har jag vare sig mandat eller kunskap nog för att göra) utan skrev bara ett svarande inlägg.

Helt försvarbart att kidnappa sina barn från kidnapparna.

Försöker se till så jag inte blir "trängd" först och främst. Är väldigt medveten hela tiden om allt som händer.

Beror på HUR jag blir trängd. Vad som menas med det.

Om nån nu tex utmanar mig så det uppstår en farlig situation så gör jag medvetet det oväntade eftersom det är det mest effektiva. Men jag avskyr bråk och skit nuförtiden. Vill inte ha med det att göra.

Blir jag tex knivhotad så gör jag det mest fantasifulla och oväntade jag kan komma på för att då skrämma den med kniven. Om jag skrämmer vettet ur personen har jag fått lite övertag.

Borde alltid tänka över att jag VILL leva och inte göra saker som kan få mig dödad. Om nån har vapen borde man väl ge upp. Aldrig exakt fattat varför men. Känns inte naturligt för mig...

Hoppas jag slipper vara med om fler knivhot, mordhot etc dock. Tror det. Men händer skit igen så har jag varit med innan...

matterik skrev:Helt försvarbart att kidnappa sina barn från kidnapparna.

Lustigt nog så uttrycke sig faktiskt en av poliserna som grep oss ungefär så när han fått klart för sig dels att det var vårt barn, och dels att socialtjänsten ville omhänderta honom på neonatal.

Men svenska maktapparaten hade en helt annan syn på det hela. Jag hade så att säga utmanat socialtjänstens auktoritet, föregripit domstolsbeslut, och annat hemskt, vilket gjorde att det inte blev bra i slutändan.

I sanninngens namn ska oxå sägas att vi gjorde ett fatalt misstag. Vi hade satt upp ett tält hos hustruns släktingar. Annars skulle vi kanske kunnat hålla oss undan ett bra tag. Jag hade t.o.m sagt åt min arbetsgivare att jag skulle vara borta några veckor.

I vilket fall som helst så är jag glad för att detta kostade kommun och statsapparaten stora summor. Det kändes som en lämplig hämnd.

Är denna tråd någon sorts Aspie-quiz?

rdos skrev:I sanninngens namn ska oxå sägas att vi gjorde ett fatalt misstag. Vi hade satt upp ett tält hos hustruns släktingar. Annars skulle vi kanske kunnat hålla oss undan ett bra tag. Jag hade t.o.m sagt åt min arbetsgivare att jag skulle vara borta några veckor.

Det fatala misstaget var att kidnappa ett för tidigt fött vårdbehövande barn från neonatal och tro att det skulle kunna leda till något annat än att ni förlorade vårdnaden för gott. Att göra något så galet visar inte på gott omdöme även om ni lyckades hålla krabaten vid liv. Jag förstår hur ni tänkte men det verkar inte som ni tog med i beräkningen hur myndighetspersoner tänker. Sånt måste man ta hänsyn till om man vill lyckas.

Att ta lagen i egna händer leder aldrig till något annat än att man själv förlorar. Detta gäller även sådana fall som att 'stjäla' tillbaks sin egen stulna cykel från tjuven. Hur orättvist som helst men om lagen är sådan så är den och vill man ha minsta chans att bli rättvist behandlad så måste man i första hand följa lagar och regler annars är man rökt på förhand, hur moraliskt rätt man än råkar ha.

I vilket fall som helst så är jag glad för att detta kostade kommun och statsapparaten stora summor. Det kändes som en lämplig hämnd.

Förstår inte hur du tänker här. De kommunanställda fick knappast betala den här cirkusen ur egna fickor, de enda som drabbas är ju andra skattebetalare.

********

Svarade "Vet ej" eftersom jag aldrig varit i en tillräckligt trängd situation för att göra något galet. Om man inte räknar att impulsköpa en för dyr bostadsrätt för att jag behövde vara ifred...

Inger skrev:Det fatala misstaget var att kidnappa ett för tidigt fött vårdbehövande barn från neonatal och tro att det skulle kunna leda till något annat än att ni förlorade vårdnaden för gott.

Så var det nu inte. Orsaken till att man ville omhänderta honom var att han började bli för stor för att vara kvar på neonatal, samtidigt som socialtjänsten bestämt att han inte fick skrivas ut med oss. Det enda problem man hade med honom var att få honom att äta utan sond, men jag behövde inte använda sondmatning när jag matade honom veckan innan, utan gav honom allt på flaska. Samma sak gjorde jag när vi var utanför neonatal. Att det var så kunde man inte heller förneka dels genom att det första sonen gjorde var att dra ut sonden, och dels att hans vikt var normal när polisen tog honom. Syrgasen hade oxå satts ut. Han hade alltså inga kvarstående behov av att vara på neonatal öht.

Och skulle vi ha utsatt honom för fara så skulle polisutredningen som sagt inte lagts ned.

Inger skrev:Att ta lagen i egna händer leder aldrig till något annat än att man själv förlorar. Detta gäller även sådana fall som att 'stjäla' tillbaks sin egen stulna cykel från tjuven. Hur orättvist som helst men om lagen är sådan så är den och vill man ha minsta chans att bli rättvist behandlad så måste man i första hand följa lagar och regler annars är man rökt på förhand, hur moraliskt rätt man än råkar ha.

Men det var helt moralistisk förkastligt av socialtjänsten att inte lämna någon annan utväg än kidnappning för att kunna hindra att någon annan skulle ta hand om vårt barn! Du som inte själv har barn kanske inte förstår detta, men det finns säkert andra föräldrar här som gör det.

Det var ju snarare familjehemmet och socialtjänstens agerande som utsatte honom för fara. När han inte fick träffa oss mer än några timmar i veckan, och plötsligt hade nya föräldrar, så vägrade han äta. Man blev återigen tvungen att använda sond, och det pratades t.o.m. om att sätta knapp på honom för att familjehemmet inte klarade av att mata honom. Samtidigt föll hans viktkurva två standardavvikelser, men detta lyckades BVC dölja genom att föra kurvorna fel utan korrigerad ålder.

Det var vid ett tillfälle när jag jobbade på en "teknisk avdelning" inom ett statligt verk.

En dag fick vi ett larm om att det var en vattenläcka på en brandstation. Jag och mina jobbarkompisar gick dit för att laga läckan genom att såga av en del av röret och så gänga på en muff.

Det visade sig då jag sågat av röret att de båda rörändarna inte längre låg intill varandra, vilket gjorde att jag fick hålla rörändarna intill varandra medan min jobbarkompis gängade på den där muffen.

Bakom mig stod en kille som ville skoja med mig, så han tryckte in fingrarna i midjan på mig. Jag sade då till honom att sluta, men då hittade han på att trycka in fingrarna en gång till, ganska hårt denna gång. Då tröttnade jag på att han utnyttjade situationen, och då sade jag till honom "slutar du inte så klappar jag till dig".

Jag förstod att han då tänkte "det törs han (jag) aldrig", och gjorde om samma sak igen. Då släppte jag röret, vände mig om, och slog knytnäven rakt på bröstbenet på honom. "Vad fan gör du!?" utbrast han, men jag svarade bara helt lugnt "kom inte och säg att jag inte varnade dig". Han fick en ordentlig tankeställare, och så slutade han prata med mig sedan, pratade inte mera med mig under hela den tid som var kvar till dess jag slutade en tid efteråt.

geocache skrev:Det var vid ett tillfälle när jag jobbade på en "teknisk avdelning" inom ett statligt verk...

Ibland får man tyvärr ta till såna metoder. Eller det är väl bäst egentligen.

Hej treeman!

Ja precis. Han gjorde inget mera sedan... men hade han gjort det så hade jag tagit i lite grann hårdare... ett fast grepp runt armen på honom en stund... hade kännts på ett helt annat sätt.

rdos skrev:

Inger skrev:Att ta lagen i egna händer leder aldrig till något annat än att man själv förlorar. Detta gäller även sådana fall som att 'stjäla' tillbaks sin egen stulna cykel från tjuven. Hur orättvist som helst men om lagen är sådan så är den och vill man ha minsta chans att bli rättvist behandlad så måste man i första hand följa lagar och regler annars är man rökt på förhand, hur moraliskt rätt man än råkar ha.

Men det var helt moralistisk förkastligt av socialtjänsten att inte lämna någon annan utväg än kidnappning för att kunna hindra att någon annan skulle ta hand om vårt barn! Du som inte själv har barn kanske inte förstår detta, men det finns säkert andra föräldrar här som gör det.

Det stämmer att jag inte har såna erfarenheter själv men jag har förstått att föräldrar normalt känner väldigt starkt för sina barn och kan vara beredda att göra vad som helst för dem. Jag säger ingenting om det. Inte heller säger jag att socialtjänsten gjort rätt, eller att det inte var moraliskt förkastligt av dem.

Det jag säger är att är att det inte gynnade er sak att handla så självsvåldigt. Ibland måste man vara smart och pragmatisk, tänka långsiktigt och gå lagliga vägar om man vill vinna mot en fiende som har mer makt än man själv. Annars ger man dem bara ännu mer ammunition emot en och bevisar det de redan tror om en.

Det var ju snarare familjehemmet och socialtjänstens agerande som utsatte honom för fara. När han inte fick träffa oss mer än några timmar i veckan, och plötsligt hade nya föräldrar, så vägrade han äta. Man blev återigen tvungen att använda sond, och det pratades t.o.m. om att sätta knapp på honom för att familjehemmet inte klarade av att mata honom. Samtidigt föll hans viktkurva två standardavvikelser, men detta lyckades BVC dölja genom att föra kurvorna fel utan korrigerad ålder.

Horribelt. Jag minns att jag var väldigt upprörd över Soc agerande redan då när det begav sig. Men sånt anmäler man till högre instans, eller berättar för pressen om inte det första hjälper, man tar inte saken i egna händer om man inte vill riskera att förlora vårdnaden för gott. Tyvärr alltså.

Men visst, hade det varit mitt barn kanske jag blivit frestad att göra något liknande själv, jag har väldigt svårt att acceptera uppenbara övergrepp utan att försöka göra något.

Forummedlem skrev:Är denna tråd någon sorts Aspie-quiz?

Hoppas och tror jag inte sedan aspie-quiz fick en egen tråd, men även jag är nyfiken på vad som föranleder tråden. Något intressant brukar det vara när det gäller rdos...

Jag har sett människor göra det mest korkade saker när de hamnat i trängda situationer. Så jag svarar ja, jag räknar inte med att jag skulle agera bättre själv.

ragnevi skrev:Jag har sett människor göra det mest korkade saker när de hamnat i trängda situationer. Så jag svarar ja, jag räknar inte med att jag skulle agera bättre själv.

Stort av dej att erkänna.

Zombie skrev:

Forummedlem skrev:Är denna tråd någon sorts Aspie-quiz?

Hoppas och tror jag inte sedan aspie-quiz fick en egen tråd, men även jag är nyfiken på vad som föranleder tråden. Något intressant brukar det vara när det gäller rdos...

Som vanligt garanterar jag inget. Frågeställningen kan dyka upp på min blogg, eller i något test. Den föranleddes av att jag läste snömannens blogg.

Inger skrev:Det jag säger är att är att det inte gynnade er sak att handla så självsvåldigt. Ibland måste man vara smart och pragmatisk, tänka långsiktigt och gå lagliga vägar om man vill vinna mot en fiende som har mer makt än man själv. Annars ger man dem bara ännu mer ammunition emot en och bevisar det de redan tror om en.

Det är jag numera helt på det klara med, men då det begav sig hade jag ingen insyn i att socialtjänsten vann 90% av LVU-ärendena, och att länsrätterna inte fungerar som domstolar i allmänhet med normala beviskrav av samma typ som i brottsutredningar. Det var därför som jag vann i polisutredningen, men att detta inte var något värt i förvaltningsdomstolarna.

Det är ju ganska alarmerande. Borde belysas i media så att det kan bli en ändring.

Hej!

Inger skrev:Det är ju ganska alarmerande. Borde belysas i media så att det kan bli en ändring.

Instämmer till fullo.

Hälsningar

Lilla Gumman

Länsrätten handhar också beslut om tvångsvård på psykiatriska slutenvårdsavdelningar. Det är en ganska bisarr upplevelse att en gång i veckan åka iväg och gå till tings för att övervara en förhandling där det inte egentligen spelar någon roll vad jag som patient säger.

Lakrits skrev:Länsrätten handhar också beslut om tvångsvård på psykiatriska slutenvårdsavdelningar. Det är en ganska bisarr upplevelse att en gång i veckan åka iväg och gå till tings för att övervara en förhandling där det inte egentligen spelar någon roll vad jag som patient säger.

Hoppas din mentala förmåga förbättras. Måste vara ett helvete att kastas in och ut på psyket. Slutenvård? Vad är det?

Trodde dom lagt ned Mentalsjukhusen. Hoppas det ordnar sig för dig. Försök "vara" frisk, det kanske hjälper. Du kanske kan låtsas vara icke-knäpp? Eller dumt förslag nog. Vill du kommer ut i verkligheten bara.

Inte haft "kontakt" med så svårt sjuka innan men... eller jo en.


Hoppas du pratar om nån annan person nu och inte dej själv. Tycker alla ska leva sina egna liv som dom vill. Psykvård är fruktansvärt sorgligt...

Jag var påväg hem till min mormor imorse när en framfusig tant frågar mig om jag kan hjälpa henne med hennes relativt tunga matvaror.
Jag frös till då jag inte riktigt fattat om hon faktiskt frågade mig (jag är ganska frånvarande när jag går)
När jag smält det (-frågeställning) tar jag tag i hennes vagn och börjar följa efter henne varpå hon vänder sig om och bombar mig med frågor. Förvirrad som jag var över situationens natur som för mig var främmande lyckas jag inte ge något bra svar.
Jag ljuger till svar på nästintill varenda fråga.

Det var inte förrän vi skildes åt och jag begav mig på min avsedda väg som jag insåg att jag faktiskt talat osanning, något jag inte kan minnas ha gjort någonsin tidigare.
Frågorna var alldagliga, t.ex. Hur gammal är du? Vart är du påväg? etc.
Jag är ingen klyschigt asocial människa, jag klarar mig bra bland människor, jag har NT vänner. Känslan av att vara trängd tror jag uppstod för att jag inte hade förväntat mig något ens i närheten av vad som hände.