Jag tror att även folk med "autism" kan lära sig uttrycka sig på ett mer trevligt och humant sätt. Att alla kan bli bättre på det. Alla människor. Men nu spekulerar jag igen.

Kanske världen är ett konstant rövhål?

Nej jag tror inte det.

Jag håller med.

Micke_B skrev:att full ut förstå sin partner är nog nått som även NT,s har svårt att bemästra vem kan förstå en person så det aldrig uppstår några missförstånd först har vi den skillnaden att det e två olika individer med 2 helt olika sätt att tänka oavsett om man är aspie lr inte sen så är det skillnaden mellan man och kvinna i tankesättet om man då inte är i en homosexuell relation

Det har du rätt i. Alla människor blir missförstådda ibland, mer eller mindre. Oavsett bokstavsdiagnoser.

mondo beyondo skrev:Jag tror att 'alla' människor dömer andra efter sig själv, är man ärlig så förutsätter man att alla mer eller mindre är ärliga. Är man falsk så tror man att alla mer eller mindre är falska.

Det tror jag också.

Men jag personligen har insett att alla är individer och försöker att inte tro nåt om någon (svårt) innan jag haft kontakt med dom ett tag.

Alla individer lever i en egen värld, har sina tolkningar, sina beteende-mönster, sina känsloreaktioner, sina minnen osv.

Haft känslomässiga relationer till ett antal kvinnor med AS diagnos nu och jag skapade denna tråden för att få lite intelligent respons. Det har jag fått. Själv letar jag efter den "rätta". Men inte är det lätt...

treeman skrev:Aspergare eller "autister" ska ju ha brister i "Theory of mind".

Är detta sant eller är det en fördom?

På denna plats ToM vid autism kan man läsa följande:

Det finns ganska få studier om hur barn med Aspergers syndrom löser ToM-uppgifter.

Dvs, man vet för lite om saken.

Tycker det rätt fräckt att svärta ned personer som har diagnosen AS på detta sätt.

Kan mycket väl tänka mig att det är precis tvärtom, att personer med AS är överkänsliga när det gäller ToM. Någon sa en gång att i det här samhället är det viktigt att "tassa försiktigt". Inte för att jag riktigt förstår meningen med det men det kanske har med ToM att göra.

Moderator: Förkortat en för lång url-adress

Förmågan till ToM hos barn med autism och Aspergers syndrom verkar alltså vara knutet till intelligens.

Intressant. Har någon testat vad som gäller för efterblivna NT-barn? Eller är deras svagheter inte intressanta?

Förmodligen bör man också observera att det talas om barn här. Det är väl fortfarande typiskt för hela forskningsläget om autism (inklusive asperger). Skulle våga satsa en slant på att de barn det gäller är pojkar också. Alltså: hos vilken grupp utanför de psykiskt funktionshindrades skara skulle man göra lika långtgående generaliseringar om vuxna eller (numera) flickor utifrån rön om unga pojkar?

Förutom annat man kan invända t.ex. om urval grundat på föråldrade kriterier och om tänkbara följder av bristande kommunikation som inte nödvändigtvis behöver vara mindre grava för att testaren har en akademisk grad.

Grimuald skrev:På denna plats ToM vid autism kan man läsa följande:

Det finns ganska få studier om hur barn med Aspergers syndrom löser ToM-uppgifter.

Dvs, man vet för lite om saken.

Tycker det rätt fräckt att svärta ned personer som har diagnosen AS på detta sätt.

Från artikeln ovan:
"I vardagliga situationer finns det mycket annan information att ta in, information som inte hänger ihop med själva uppgiften. I en sådan situation är det mycket svårt för personer med autism att använda ToM."

Så var det för mig. Och är fortfarande. Ju mer "data" det finns att processa desto sämre blir min ToM.

I skolan tex fanns det hur mycket "data" som helst att ta in, stora flockar med folk som drog fram över golven. Så min kapacitiet till ToM var rätt nedsatt ofta.

Jag hade dock "enorma brister" i ToM fram tills kanske 21-årsåldern. Men jag kanske är för hård mot mig själv. Alla människor blir väl bättre på ToM med åren.

ToM när jag var med en person i taget har kanske alltid varit bra.
Den blir bättre för varje år. Och så fortsätter det.

Skapade inte denna tråden för att pracka ned på autister, på mig själv. Var mer en rannsakning av "Aspergare och kärlek + Theory of mind". Jag behövde ta en funderare.

Jag är aldrig rädd för att ställa mig själv obehagliga frågor. Brukar ifrågasätta precis allt med jämna mellanrum. Så jag får fram sanningen så bra det nu går. Jag söker vishet. ALLT ifrågasätts om och om igen.

Det går väldigt bra mellan mig och min sötnos. Hon har otroligt mycket överseende med mig, tror jag. Jag kan skämta utan gränser och det är inte alltid uppskattat. Och jag blir jag arg på något så kan jag säga rakt ut vad jag vill göra med det i stunden. Och det är inte heller så bra. Men jag försöker hålla det inom mig och vända på det, och istället försöka förmedla varför jag är arg på det, istället för vad jag vill göra för att jag är arg.

98% av stunden så går det alldeles utmärkt och drömlikt, mycket tack vare att vi i princip tänker väldigt mycket lika. Hon är extremt empatisk, världens snällaste människa med ett helt underbart gyllene hjärta. Jag är inte fullt lika empatisk, mycket mer "jag"-känslig. Men jag jobbar ständigt på att bemöta henne mycket bättre för varje dag som går. Det viktiga är att hon vet om och känner sig uppskattad och uppmärksammad. Att jag är villig att göra allt jag kan för att hon alltid ska känna att jag alltid kommer vara där - oavsett vad. Det är min prioritet att alltid ha ett öppet och ärligt hjärta med henne, för hon förtjänar inget mindre än allt jag har att ge.

She's everything and so much more worth fighting for. Every second of every day.

Kommunikation är väl egentligen det enda sättet att klara ett förhållande. Att man talar om sina känslor och hur man visar dem.

Kommunikation, uppoffring och tålamod är viktiga egenskaper i ett förhållande. Om man vet hur man ska förmedla sina känslor och tankar så går allting lättare. Men det är också viktigt att förmedla det motsatta om fallet är så. Sedan är det upp till den andra att försöka förstå så gott den kan. Det är också viktigt att inte skuldbelägga varandra. Alltså, att se hela händelseförloppet.

Till exempel att se att anledningen till att man är sårad är för [ person ] kände sig sårad för att man sa att [ person ] inte förstår osv. På så vis tar man sitt eget ansvar. Lättare sagt än gjort, men viktigt.

earlydayminer skrev:Det går väldigt bra mellan mig och min sötnos. Hon har otroligt mycket överseende med mig, tror jag. Jag kan skämta utan gränser och det är inte alltid uppskattat. Och jag blir jag arg på något så kan jag säga rakt ut vad jag vill göra med det i stunden. Och det är inte heller så bra. Men jag försöker hålla det inom mig och vända på det, och istället försöka förmedla varför jag är arg på det, istället för vad jag vill göra för att jag är arg.

98% av stunden så går det alldeles utmärkt och drömlikt, mycket tack vare att vi i princip tänker väldigt mycket lika. Hon är extremt empatisk, världens snällaste människa med ett helt underbart gyllene hjärta. Jag är inte fullt lika empatisk, mycket mer "jag"-känslig. Men jag jobbar ständigt på att bemöta henne mycket bättre för varje dag som går. Det viktiga är att hon vet om och känner sig uppskattad och uppmärksammad. Att jag är villig att göra allt jag kan för att hon alltid ska känna att jag alltid kommer vara där - oavsett vad. Det är min prioritet att alltid ha ett öppet och ärligt hjärta med henne, för hon förtjänar inget mindre än allt jag har att ge.

She's everything and so much more worth fighting for. Every second of every day.

Vackert skrivet! Underbart! Ja kanske perfekt nästan!


Fortsätt så!!!

Flia skrev:Kommunikation är väl egentligen det enda sättet att klara ett förhållande. Att man talar om sina känslor och hur man visar dem.

Så ser jag det också.

Utan bra kommunikation så... ja... "går det inte så bra". Hjälpa den andra att förstå en. Det kan man hjälpa dom med genom att ge dom information. Att sluta sig inne i sig själv och säg "det är bra" funkar inte för mig, om min partner kör det racet.

Eller en som istället för att svara på en fråga väljer att inte svara alls. Avskyr sånt. Fyfan! Poison!

treeman skrev:Intelligenta kommentarer. Får ta till mig dom.

Jag menar inte att Aspergare är onda. Ett fåtal är det, men det gäller för mänskligheten som helhet.

Philip Zimbardo skulle nog vara oenig med dig där, enligt honom är vi alla mer eller mindre psykopater (om miljö och tillfälle ges/finns).

treeman skrev:Jag tror att även folk med "autism" kan lära sig uttrycka sig på ett mer trevligt och humant sätt.

Nu är jag 29, och har ingen aning om jag har asperger eller inte.

Men sedan tonåren så har jag alltid försökt anstränga mig för att säga "rätt saker", och sluta upp med att säga saker rakt ut.
Samma gäller sociala situationer, jag försöker alltid "räkna ut" vad som förväntas av mig ifråga om beteende och "snack", är jag osäker så är jag tyst och tillbakadragen, men jag har i dag inga problem att vara "super social" i några timmar- om det är ett miljö jag känner mig trygg i.

Men nu börjar jag bli lite osäker. Lever nu i mitt första långtidsförhållande, är gift sedan två år tillbaks, och saker och ting fungerar inte så gott längre. Jag har verkligen inte energi att tänka på konstant "vad önskar min fru av mig nu? Vad ska jag svara på den frågan? Vad förväntar min fru av mig i denna situationen?" osv. Vilket har ledd till äktenskaps problem- och min fru är osäker på vem hon har gift sig med, om hon har gift sig med "Safek den sociala, trevliga killen" eller "Safek, dator nörden som trivs bäst att vara ensam och som blir trött när jag försöker komma inpå honom och som endast kan prata om teologi och teologi".

Men det är inte lätt. Ända kärleken jag tror mig har upplevd är Guds kärlek (jag blev kristen för 5 år sedan), och av min son (18 månader nu). Jag har aldrig varit "riktig kär", och om jag älskar min fru eller mina nära och kära- så gör jag nog det utifrån ett logiskt perspektiv, men utifrån känslor- så känner jag inget alls (förutom till min son- konstigt nog).

Jag har dock ingen aning om hur detta ser ut för människor för asperger...Men "theory of mind"- är en relativ lätt sak att lära sig, enda man behöver göra är ett försöka tänka vad som är mest logiskt lämplig i den situation man befinner sig i- åtminstone så har det varit för mig (TV serier som "Dawson Creek" där många känslor visas fram- kan vara bra att studera- så gjorde jag när jag var yngre). Men tröttsamt och energi krävande är det!