Bror Duktig skrev:Hoppas det vänder lite med optimismtrenden.

Någon gång ska väl folk få upp ögonen för det faktum att vi lever i ett kallt och exkluderande samhälle och att framgångsteologi inte är den bästa lösningen på sociala problem.
Men det är nog att tänka alldeles för optimistiskt...folk kommer antagligen att fortsätta se på Sex and the City och rösta höger...

KrigarSjäl skrev:Någon gång ska väl folk få upp ögonen för det faktum att vi lever i ett kallt och exkluderande samhälle och att framgångsteologi inte är den bästa lösningen på sociala problem.
Men det är nog att tänka alldeles för optimistiskt...folk kommer antagligen att fortsätta se på Sex and the City och rösta höger...

<3

Jag är oftast gnällig men oerhört optimistisk. Jag tror alltid det värsta eller säger det, men i självaste verket tror jag på en fluffig värld.
Anser inte det hjälper att vara negativ, drabbar mest en själv.
Men jag brukar förbehålla mig rätten att vara negativ-monster när jag är deppig för att jag vet, det går över.

Svårt att hålla sig positiv när det är så många fel på samhället och man själv varit deprimerad till och från i tja, säkert 10+ år... (är 25 nu)

Ja jag är en riktig pessimist - men försöker bekämpa detta eftersom folk inte tycker om gnällspikar... men det är svårt att vara något man inte är.

Jag är en i grund och botten ganska glad skit men sen har livets motgångar satt sinna spår i min personlighet

Stämmer säkert på många, men jag känner även glada och spralliga AS,
fast även dom har de vanliga AS funderingarna och problemen.

Om man väntar sig det värsta kan man bara bli positivt överraskad. Det trodde jag tidigare iallafall. Ända tills jag insåg att jag inte hade klarat av att hitta det sämsta möjliga. Eller rättare, jag hade omedvetet hittat det, men min hjärna sa "Nej.".

Iallafall, jag är trött på att inse att när jag hoppas på något gott får jag drömmen raserad av någon. När jag skriver om något jag gillar blir någon arg på mig. Så nu (också på forumet) väntar jag bara att folk ska tycka att jag är ivägen. Om jag litar på att någon uppskattar min närvaro blir jag positivt överraskad, men väntar mig inte att personen ska fortsätta ha den attityden.

Meppe skrev:Om man väntar sig det värsta kan man bara bli positivt överraskad.

Knappast; om man väntar sig det värsta är det troligt att man blir sannspådd. Men det är ännu troligare att moder natur uppfinner ett nytt, oväntat, sätt att rövknulla en på... *jag hatar överraskningar*

Jag är inte negativ,det är samröre med människor som gör mig negativ.

Sant, så sant.

Thurizas skrev:Jag är inte negativ,det är samröre med människor som gör mig negativ.

Då är du negativ, åtminstone så länge detta samröre varar. Det blir inte icke-negativt bara för att det har en orsak, ens om den är extern.

Överlag är iofs hela begreppet ganska luddigt och jag har en känsla av att folk pratar förbi varandra till höger och vänster. Jag borde rycka in och styra upp, men jag orkar inte.

Meppe skrev:Om man väntar sig det värsta kan man bara bli positivt överraskad.

Skulle man bara förvänta sig det värsta så skulle man ganska snart hänga sig eller bli inlagd på psyket, för det skulle vara omöjligt att ta sig för något alls.

Altus skrev:Överlag är iofs hela begreppet ganska luddigt och jag har en känsla av att folk pratar förbi varandra till höger och vänster. Jag borde rycka in och styra upp, men jag orkar inte.

^_^

Så är det nog ofta med "sådana här begrepp" (om man kan uttrycka sig så), att man pratar förbi varandra. Jag säger också ofta att jag väntar mig det värsta, men tänker då "av sannolika förlopp".

Förr var jag väldigt optimistisk, kanske löjligt optimistisk med många saker. Men erfarenheten har gjort att jag lärt mig att jag bör vänta mig det värsta (av det sannolika).

Ändå blev jag kallad pessimistisk av min mamma och pappa när jag var barn och ung. Men det var nog mest för att jag inte blev eld och lågor för det som de tyckte att jag skulle bli det av. T.ex. blev jag mest nedslagen och orolig (och var otacksam) av att få sådant som splitt ny vindsurfingbräda, ny optimistjolle (pessimistjolle) och sådant. (Farfar hade en gammal optimistjolle i trä som jag gärna ville använda, men den fick jag absolut inte använda eftersom "vi har råd med en ny".) Ny röd flickcykel fick jag när jag helst av allt ville ha en begagnad blå killcykel. Och då tyckte de att jag var bra bortskämd som inte blev nöjd. Mitt piano ville de inte renovera, utan köpte ett nytt, och då var jag otacksam och pessimistisk då med, eftersom jag beklagade mig i flera år och så fort pianot kom på tal ända till nyss (jag renoverade sedan pianot för egna pengar för flera år sedan, då det efter lagring hos pappa skulle kastas bort, så nu står det här, och jag har två pianon).

Jag ville inte gå balettskola, jag ville inte grilla korv med andra barn, jag hatade köttfärssås, ketchup m.m. som "alla barn älskar". Jag verkade blyg och moloken och kunde inte ta kontakt med främmande barn så som alla andra barn gjorde. Jag tror att det är sådant som bidrog till att de tyckte att jag var en pessimist, men för övrigt så var jag naivt optimistisk.

nallen skrev:

Meppe skrev:Om man väntar sig det värsta kan man bara bli positivt överraskad.

Knappast; om man väntar sig det värsta är det troligt att man blir sannspådd. Men det är ännu troligare att moder natur uppfinner ett nytt, oväntat, sätt att rövknulla en på... *jag hatar överraskningar*

Inser nu att jag skrev för snabbt. Ha rätt eller bli positivt överraskad mena jag.

Bror Duktig skrev:Jag ville inte gå balettskola, jag ville inte grilla korv med andra barn, jag hatade köttfärssås, ketchup m.m. som "alla barn älskar". Jag verkade blyg och moloken och kunde inte ta kontakt med främmande barn så som alla andra barn gjorde. Jag tror att det är sådant som bidrog till att de tyckte att jag var en pessimist, men för övrigt så var jag naivt optimistisk.

Igenkänning som fan.
Som tur är slapp jag balett, men det var eviga fotbollsträningar, scouting, barnkalas, hem & skola-aktiviteter och annat man var tvungen att uthärda.

"Det blir väl kul" var vad jag fick höra när jag protesterade mot att fösas iväg till diverse barngrupper.
Idag förstår man varför en del barn inte mår dåligt av sociala grejer, men då var det aldrig någon som lyssnade.
Det var inte tal om att själv kunna avgöra vad man tyckte var kul utan allt skulle provas.
Med ständiga konflikter och missförstånd som resultat.

Ja, jag tror att aspergare är negativa. Jag tror att det rör sig om rena hårdvarufel i hjärnan. Aspergares hjärnor är felbyggda, sjuka kan man säga, ruttna ändå inifrån grunden.

En aspergerhjärna är byggd för att tvångsmässigt älta och spela upp negativa tankar, bilder och ljud om och om och om och om igen. Den är skapad på ett sätt som gör det omöjligt att kunna tycka saker är roliga, belöningssystemen är helt trasiga, om en aspergare någon gång lyckas tycka något är kul så låser den sig vid det och kan inte göra något annat. Aspergares hjärnor är stela och perfektionistiska, det finns inga halvmesyrer utan det är allt eller inget som gäller, "It's my way or.....HELL IT'S MY WAY!!".

Visst ältar vi och spelar upp tankar om och om igen, och det är jobbigt. Men är man medveten om det har man en viss möjlighet att stänga av och koppla bort upprepning av negativa tankar.Och det är ju alla tankar upprepas inte bara de jobbiga, de negativa är bara mera påfrestande.

"Aspergare: är alla automatiskt negativa med AS?"

Om man svarar "nej", så motsägs svaret i sig självt eftersom det är ett negativt svar. Och om man svarar "ja", så har man genom det positiva svaret upphävt giltigheten i svaret.

Så jag svarar: Njaeo... Må det.

Jag svaaarar tjalalalalaa

... la bamba!

antikropp skrev:It's my way or.....HELL IT'S MY WAY!!".

+1
(notera plusset )

clivia skrev:Jag är oftast gnällig men oerhört optimistisk.

Samma här. Även om jag kan vardagsgnälla lite över värme, bromsar, dofter, trötthet, särskrivningar, dålig musik på radion etc, så är jag obotlig optimist och säker på att saker löser sig om man bara öppnar sig för möjligheten och inte är rädd att be om hjälp.

När något skiter sig så tänker jag direkt att det går säkert att fixa och börjar fundera på hur jag ska kunna lösa det. Och om det inte går att fixa så tänker jag att det säkert är någon mening med det; om inte annat så har man lärt sig något.

Enstaka undantag finns, men då är det extrema situationer som inte går att lösa. Då kan jag få panik och bli helt hysterisk. Inget mellanläge.

antikropp skrev:Ja, jag tror att aspergare är negativa. Jag tror att det rör sig om rena hårdvarufel i hjärnan....

You have been missed.

Bror Duktig skrev:

Altus skrev:Överlag är iofs hela begreppet ganska luddigt och jag har en känsla av att folk pratar förbi varandra till höger och vänster. Jag borde rycka in och styra upp, men jag orkar inte.

^_^

Så är det nog ofta med "sådana här begrepp" (om man kan uttrycka sig så), att man pratar förbi varandra. Jag säger också ofta att jag väntar mig det värsta, men tänker då "av sannolika förlopp".

Jo, fast det öppnar en helt ny dimension av förbipratande eftersom man kan ha helt olika uppfattningar av vad som är sannolikt eller inte. Kanske har personer som "väntar sig det värsta" oftare en mer negativ uppfattning om vad som är sannolikt.

Hur som helst var det begreppet negativitet som jag syftade mest på. En del skulle säkert säga att det inte räknas som negativitet om man har en "riktig" orsak (ett dödsfall t ex), medan andra skulle säga att det visst är negativitet bara det att det är motiverat, och en del skulle säga att negativism är samma sak som realism och andra att det per definition är att vara mer negativ än vad som är realistiskt, etc.

T.ex. blev jag mest nedslagen och orolig (och var otacksam) av att få sådant som splitt ny vindsurfingbräda, ny optimistjolle (pessimistjolle) och sådant. (Farfar hade en gammal optimistjolle i trä som jag gärna ville använda, men den fick jag absolut inte använda eftersom "vi har råd med en ny".)

Jag förstår inte varför föräldrar inte kan anpassa sig till sina barn och vad barnen säger, särskilt när ALLA så uppenbart vinner på det. I fallet ovan så skulle föräldrarna spara pengar och du bli gladare.

Det är nära nog obegripligt. Men kanske inte ändå, jag har några möjliga förklaringar. En är att föräldrarnas högsta prioritet inte är att glädja barnet, utan att visa omvärlden att man har råd med saker, eller åtminstone att undvika att andra ska tänka "nämen, låta barnet segla i den där gamla jollen, det var det snålaste...". En annan är att det är en fråga om makt: folk längre ner i hierarkin, tom. ens egna barn, ska man helt enklet inte lyssna på. De ska lyda, även när det gäller vad de ska tycka om.

Men det är ändå obegripligt hur man kan fungera så. Väldigt fult och svagsint på något sätt, och det blir inte bättre av att beteenden av det slaget är ganska vanliga, alltid nära ytan i mänskliga relationer. Fast nu säger jag kanske för mycket eftersom det är dina föräldrar du pratade om.

Altus: Föräldrarna vill nog att det ska gå bra för barnet också, och vill försöka forma barnet så att det ska gå bra för barnet.

Det kan nog bli svårt att balansera "visa respekt men ändå fostra och forma inom ramen för individens förutsättningar och välmående".

Så som du skrev om jollen, det var något liknande de tänkte "ska folk tro att vi inte har råd att xxx", "vad ska de andra föräldrarna tro om oss om vi låter dig använda pappas gamla T-shirt, att vi inte kan klä dig?" (Jag vill nämligen använda för stora urtvättade T-shirts också.)

Ändå vet jag ju att mamma ville att det skulle gå bra för mig, att hon oroade sig för att det var JAG som skulle få "betala" om jag inte lärde mig "passa in" eller "klä mig normalt"

På sätt och vis fick hon rätt. De lyckades inte forma mig, och jag har fått betala många gånger om för hur jag fungerar. Men grejen är ju att det inte gick att forma mig så som de ville eller med de metoder de använde. Det gjorde mig bara illa.

EDIT: Jag förstår ditt resonemang om negativitet. Som vanlig är det viktigt att veta vad den andra menar med t.ex. "jag tänker negativt" eller vara tydlig med vad man själv menar med "negativt tänkande" innan man drar slutsatser.