Det händer ofta på msn att jag läser fel under en diskussion och det resulterar i att jag antingen ställer en konstig fråga eller svarar något konstigt. Händer väldigt ofta och det är pinsamt. Men annars har jag lärt mig att vara tyst i vissa lägen istället för att säga något dumt. Vill även tillägga att jag som tjej har mycket lättare att umgås med killar och vara mig själv med dom. Medans runt tjejer måste jag "dämpa" min personlighet en aning annars upplevs jag nog som fräck eller liknande..

Ja jag blir pinsam med jämna mellanrum. Häver ur mig något sjukt dumt och sedan ångrar jag nästan direkt att jag sagt det. Det kan ske i en fullsatt föreläsningssal rent av och då önskar man förgäves att stolen man sitter på kunde bli ett hål som bara slukade en från jordens yta.

Det händer väl titt som tätt, men oftast är det småsaker då jag inte uppfattar vad som förväntas alternativt är för långt borta i egna tankar för att agera på korrekt sätt trots att jag vet vad som gäller.
Med åren har jag mer och mer slutat bry mig om vad som förväntas och tar eventuell reaktion med en klackspark. "Nu var jag konstig igen. Äh, fuck it."

kan bli att jag gör bort mig i vissa sociala sammanhang typ att jag kan vräka ur mig saker som inte alls passar att säga jusst för stunden ...

tex så var jag och en polare och hans fru ute och söp till saken hör att den här polaren är några år äldre och hans äldsta dotter e 16 så jag brukar hålla på och reta han för att jag ska gifta mig med henne och knulla in mig i släkten och sånt och han brukar ta det med en klackspark

det e våran jargong liksom men så råka jag vräka ur mig det när hans fru var med och han blev skitsur och jag fatta inte varför men efterhand så gick det upp för mig att det kanske inte var så smart att säga inför hans fru ..

typ på det sättet brukar jag göra bort mig en del

Jag har gjort bort mig många gånger. Det värsta var skammen efteråt, när man blev påmind om det av nån anledning. T ex när jag missförstått och tolkat bokstavligt. Eller när jag avslöjat vad jag kände och tänkte, och det var "fel" känslor och tankar.

Men nu har jag dels blivit äldre, så jag har väl lärt mig något, dels så jobbar jag inte mera, alltså slipper jag träffa så mycket folk att göra bort mig inför.

Jag hör inte bara fel utan läser fel också. Min hjärna "rättar" tydligen så det ska bli en "bättre" mening.
Ex läser jag trådrubrikerna "Varför är exet bannad" och "Varför är kvinnor så traditionella" fast det inte står så.

Jag gorde nyligen bort mig...
En journalist ville intervjua mig om den bästa badplatsen i kommunen så jag bara slängde ut mig en badort och så frågade han "Varför??" och jag svarade att jag gillar att bada i sjöar och då kollade han väldigt konstigt på mig och sade att den bardorten inte är någon sjö utan ett hav...

Jag vet inte, jag är för det mesta den där tysta typen i hörnet som spelar Nintendo. Jag pratar tydligen väldigt tyst för ofta hör ingen när jag försöker säga något.
Fast jag har ett flertal gånger fått höra att folk tror att jag är hög, vet inte varför jag ger det intrycket.

Alien skrev:Jag har gjort bort mig många gånger. Det värsta var skammen efteråt, när man blev påmind om det av nån anledning. T ex när jag missförstått och tolkat bokstavligt. Eller när jag avslöjat vad jag kände och tänkte, och det var "fel" känslor och tankar.

Men nu har jag dels blivit äldre, så jag har väl lärt mig något, dels så jobbar jag inte mera, alltså slipper jag träffa så mycket folk att göra bort mig inför.

Jag hör inte bara fel utan läser fel också. Min hjärna "rättar" tydligen så det ska bli en "bättre" mening.
Ex läser jag trådrubrikerna "Varför är exet bannad" och "Varför är kvinnor så traditionella" fast det inte står så.

De flesta har ett inre barn, medan du har en inre censor.

Jag gör mig nog till oftare än bort, men visst händer det.

Jag är duktig på att göra bort mig, men det jobbigaste är att jag kommer ihåg händelsen då jag gjorde bort mig upp till 1 år. När jag tänker på det mår jag dåligt

Jag gör bort mig ett par gånger i månaden minst. Häromsistens så var det extrapris på en vara på ICA. Jag hade varit innan och köpt några stycken av produkten för att kolla om extrapriset verkligen stämde, för det var ett ganska otroligt extrapris. Det stämde och jag kom tillbaka senare igen för att köpa fler, nästan allt som fanns på hyllan.

Jag säger lite skämtsamt "Ja, jag köpte upp hela lagret, man måste passa på när det är så här billigt" till kassören. Och kassören säger ironiskt (men det fattade inte jag) "Det här blir ingen rabatt alls" Och då utbrister jag "Va?! Blir det ingen rabatt den här gången??" Och kassören säger "Eh, jo det är jättemycket rabatt."

Har lite problem ibland med ironi...

@Jeula, jag tror att den kassörskan kände sig bortgjord också.

Jag har lite problem både med att tolka ironi, men också att jag själv är ironisk på ett sätt som inte alla förstår.

Har fått några frågor genom åren om jag är på något.
Ser trött ut, stora pupiller och lite borta.

Sen så brukar man oftast säga fel saker vid fel tillfällen som man brukar få skit för.
Och sen har vi affärer, herregud. Krockar i folk för jag kollar på annat, fifflar med kortet lite för länge, råkar dra ner saker, kan prata med mig själv.

Och det största problemen är såklart det sociala.
i skolan, varför kunde inte folk vara sig själva.
Varför skulle de skämta och vara ironiska hela tiden.
Hur tror de att jag kommer förstå sånt.

Gör bort mig av och till, senast igår. Ringde till mamma för att kontrollera vissa saker jag skrivit i egenremissen om min barndom och så här blev den delen av samtalet:

Jag - Jo, jag har förstått att jag och syrran var väldigt vilda när vi var små. Du har ju sagt att vi var mer vilda än tama och inte gick att ha i möblerade rum.

Mamma - Vad? Nej, det var ni inte.

Jag - Men du har ju sagt det?

Mamma - Ni var inte vildare än andra barn. Det är ju bara sånt man säger.

Det hade tydligen inte jag fattat att det var, snacka om att känna sig dum och detta hade jag dessutom skrivit med i remissen...

Banzai skrev:Gör bort mig av och till, senast igår. Ringde till mamma för att kontrollera vissa saker jag skrivit i egenremissen om min barndom och så här blev den delen av samtalet:

Jag - Jo, jag har förstått att jag och syrran var väldigt vilda när vi var små. Du har ju sagt att vi var mer vilda än tama och inte gick att ha i möblerade rum.

Mamma - Vad? Nej, det var ni inte.

Jag - Men du har ju sagt det?

Mamma - Ni var inte vildare än andra barn. Det är ju bara sånt man säger.

Det hade tydligen inte jag fattat att det var, snacka om att känna sig dum och detta hade jag dessutom skrivit med i remissen...

Banzai, jag tror att du ändå får ta det där svaret från din mor med en rejäl skopa salt och antagligen var det svaret som du från första början utgått ifrån mycket närmare "sanningen".
Det är nog din mor som får lite "panik" här!?

Jag har liknande problem med min mor nu när jag börjar fråga mer, eftersom hon reser ragg om jag frågar på ett sätt som hon uppfattar som ett sökande efter brister hos henne eller nå´t!?
Detta trots att det redan sagts (och återigen kan sägas om bara samtalet är det "rätta") och det alltså inte borde vara så förbaskat konstigt att prata om.
Min mor börjar nästa "skrika" att jag minsann var normal, ja mer än normal när jag nu försöker ställa frågor "på fel sätt eller i fel situation", så för undertecknads del verkar det kört på den fronten.

Se´n kom jag nu på (när jag läste tråden igen) en situation som jag inte direkt kommer ihåg, men ändå vet har inträffat (mitt förbaskade knas med episodiska minnet ) och det var när jag åkte till min dåvarande arbetsplats (ifrån sjukhuset där jag då var inlagd) med ett sjukintyg.

Jag vet inte, men antagligen var jag så patetisk att jag också längtade efter lite mänsklig kontakt eller så , men tyvärr gick det åt skogen då en arbetskamrat blev så glad över att se mig så att hon spontant rusade fram och försökte ge mig en kram.
Jag ryggade givetvis och den där känslan som då infann sig i hela rummet sitter etsad inuti mig än idag trots att jag inte längre kan minnas själva händelsen.

Fy, för den lede vad besviken jag är på mig själv var gång jag misslyckas med att "svara" på ett sätt som omgivningen förväntar sig!

/Bali

Bali skrev:

Banzai skrev:Gör bort mig av och till, senast igår. Ringde till mamma för att kontrollera vissa saker jag skrivit i egenremissen om min barndom och så här blev den delen av samtalet:

Jag - Jo, jag har förstått att jag och syrran var väldigt vilda när vi var små. Du har ju sagt att vi var mer vilda än tama och inte gick att ha i möblerade rum.

Mamma - Vad? Nej, det var ni inte.

Jag - Men du har ju sagt det?

Mamma - Ni var inte vildare än andra barn. Det är ju bara sånt man säger.

Det hade tydligen inte jag fattat att det var, snacka om att känna sig dum och detta hade jag dessutom skrivit med i remissen...

Banzai, jag tror att du ändå får ta det där svaret från din mor med en rejäl skopa salt och antagligen var det svaret som du från första början utgått ifrån mycket närmare "sanningen".
Det är nog din mor som får lite "panik" här!?

Jag har liknande problem med min mor nu när jag börjar fråga mer, eftersom hon reser ragg om jag frågar på ett sätt som hon uppfattar som ett sökande efter brister hos henne eller nå´t!?
Detta trots att det redan sagts (och återigen kan sägas om bara samtalet är det "rätta") och det alltså inte borde vara så förbaskat konstigt att prata om.
Min mor börjar nästa "skrika" att jag minsann var normal, ja mer än normal när jag nu försöker ställa frågor "på fel sätt eller i fel situation", så för undertecknads del verkar det kört på den fronten.

Se´n kom jag nu på (när jag läste tråden igen) en situation som jag inte direkt kommer ihåg, men ändå vet har inträffat (mitt förbaskade knas med episodiska minnet ) och det var när jag åkte till min dåvarande arbetsplats (ifrån sjukhuset där jag då var inlagd) med ett sjukintyg.

Jag vet inte, men antagligen var jag så patetisk att jag också längtade efter lite mänsklig kontakt eller så , men tyvärr gick det åt skogen då en arbetskamrat blev så glad över att se mig så att hon spontant rusade fram och försökte ge mig en kram.
Jag ryggade givetvis och den där känslan som då infann sig i hela rummet sitter etsad inuti mig än idag trots att jag inte längre kan minnas själva händelsen.

Fy, för den lede vad besviken jag är på mig själv var gång jag misslyckas med att "svara" på ett sätt som omgivningen förväntar sig!

/Bali

Usch så pinsamt! Tycker synd om dig.

Jag tror inte min mamma fick panik, hon är väldigt rak och ärlig så hade vi varit det så hade hon definitivt sagt det. Dessutom har jag en halvbror med AS så hon skulle inte ha några som helst problem att acceptera det om jag har det.
Jag vet också att hon kommer ställa upp om det blir en eventuell utredning även om hon personligen inte tycker att jag har AS för hon kan inte minnas att jag haft några udda beteenden/problem när jag var liten förutom ögonkontakt och att jag vägrade hälsa på folk.

Eftersom mitt liv nystartat för 2 dagar sen så kan jag erkänna att jag PRUTTAT skitmånga gånger vid fel tillfällen. Tala om att göra bort sig...
:O

Banzai skrev:Jag tror inte min mamma fick panik, hon är väldigt rak och ärlig så hade vi varit det så hade hon definitivt sagt det. Dessutom har jag en halvbror med AS så hon skulle inte ha några som helst problem att acceptera det om jag har det.
Jag vet också att hon kommer ställa upp om det blir en eventuell utredning även om hon personligen inte tycker att jag har AS för hon kan inte minnas att jag haft några udda beteenden/problem när jag var liten förutom ögonkontakt och att jag vägrade hälsa på folk.

Vad bra att du har en mamma som du verkar ha bra kontakt med och som dessutom kommer att ställa upp för dig, Banzai.

Om det blir en utredning önskar jag dig lycka till!

/Bali

Orala misstag göres då och då samt skriftliga likaså.

Jag gör sällan bort mig, har alldeles för bra självkontroll och självcensur för det, på gott och ont. (Eller kanske bara dålig självkännedom... ?)

Men visst händer det ibland, det handlar i regel om att jag har varit onödigt otrevlig mot någon och då får jag dåligt samvete.

Ja, det händer.

Jag brukar ha gjort bort mig lite ja. Fast det låter ju konstigt att folk tar till personangrepp, det är ju om något pinsamt och onödigt. Du kanske beblandar dig med konstiga personer, för ingen jag stött på beter sig så bedrövligt.

cognitive delight skrev:En annan litet vagt förankrad fråga, brukar ni ofta se "stenade", höga, och efterblivna ut?

Jo da d e nog ganska vanligt att "rymdmänniskor" ser lite så ut..personligen har jag alltid sett flummig ut i andras ögon tills nu nyligen då jag började äta Ritalin...nu r d tvärtom...

Gjort bort mig och blivit tagen för att gå på något, jodå, jag kan gödsla med gångerna från när jag var yngre.

Lite OT men:

Att ha stora pupiller e väl inget konstigt om man e konstant stressad?

Gjort bort mig har jag gjort tillräckligt ofta för att ha försökt definiera, i hyfsat objektiva termer, vad det egentligen innebär. Och kanske har jag gjort det för ofta för att våga gå till bottenmed frågan, för jag vet inte.

Nån annan som kan sätta fingret på vad som egentligen kännetecknar en pinsam situation?