Albulena skrev:Det går ofta att läsa att barn med As har stora problem med social förmåga och kommunikation, och är därför isolerade under förskolan och skolan.

Hur hade ni det i skolan? Hade ni kompisar som ni gillade att umgås med? Kanske hitta på bus tillsammans?

jag hade det fruktansvärt i skolan där jag blev slagen, sparkad, förnedrad och utsatt för övergrepp i alla dess former

Jag ogillade skolan från första till sista dagen, men vart inte mera retad än andra.
Kompisar var inte heller något större problem, men det var alltid dom som tog kontakten.
Har de sista tio åren varit deprimerad med självmordstankar, men vill inte byta de mot åren i skolan.

Hade en del homies jag hängde med... Dock var vi "utstötta" om man säger så. Inget vidare populära, men vi hade varandra och det var det som räknades.

hade inte direkt nån i skolan men på fritiden hade jag kompisar vissa perioder. vet inte varför men helt plötsligt ville de inte vara kompis med mej utan att jag inte ens gjort nått? så har aldrig fattat varför de alltid lämnde mej? känner nån igen sej?? brukar de vara så när man har as? i grundskolan var ja alltid utanför inte mobbad. var en pojkflicka å har alltid känt mej annorlunda. på gymnasiet var de helt kaos. fick ingen hjälp å blev massa alkohol å massa förstörelse i skolan.

vallesmamma skrev:Jag är så glad för din skull, Withdrawn! Om jag fått stöd i skolan hade jag säkert mått bättre som vuxen. Stöd är viktigt, mobbning är så fel! Jag vet hur det känns, man får så dålig självkänsla. Jag känner mig mindre värd än andra.

känner igen mej precis!!! sviin jobbigt

Var mobbad eller retad vad man nu väljer att kalla det *det är bara retoriska petitesser* genom hela grundskolan .

minns dock att jag i låg och mellanstadiet var ganska populär i klassen pågrund av att jag var lite av klassens clown som alltid skämtade drev med läraren eller hittade på olika hyss ochså var det tills man började högstadiet då det itne längre var socialt acepptablet att hålla på med hyss och att bete sig som ett barn nu var man plötsligt vuxen och folk började ist tycka jag var barnslig och knäpp ....

i 1-6:e klass hade jag dock inga jämngamla kamrater jag umgicks med på fritiden utan levde mer i böckernas och filmernas värld och författare som tolkien och david eddings var mina barndomskamrater ihop med filmhjältar som sylvester stallone och arnold schwarzeneger ...

var lite av en ensamvarg och levde ganska mycket i fantasins värld ... min mor har berättat för mig att hon försökte få mig att gå ut och leka med andra barn men att jag hellre låg på mitt rum och läste böcker eller såg på film .. sen att jag inte var särskillt intresserad av sport eller mopeder eller liknade bidrog nog oxå till att jag inte kom ut och träffade nån ....

minns även att jag hellre umgicks med vuxna än med jämnåriga då jag alltid varit ganska rak och korrekt i mitt sätt att agera och det itne fungerade ihop med andra barn och jag tyckte att andra barn betede sig irrationellt


Det var först i 7:e klass som jag fick mina första riktiga kamrater andreas och jocke som jag gjorde sånna saker ihop med som man förväntar sig att kamrater ska hitta på typ åka och bada , tälta , köra moppe , dricka första ölen , röka första ciggen , gå på fest osv ...


var aldrig riktigt populär i högstadiet men aldrig riktigt utanför heller hade 2 kompisar som jag hängde med som i sin tur hade massa kompisar jag fick följa med på fest till eller liknande fick dock utstå en del glopord och mildare mobbning iform att jag blev retad och utfryst av vissa individer ......

allt blev dock bättre när jag började gymnasiet och fick nya klasskompisar och jag upptäckte folk med gemensamma intressen och värderingar

hejsvejs19 skrev: vet inte varför men helt plötsligt ville de inte vara kompis med mej utan att jag inte ens gjort nått? så har aldrig fattat varför de alltid lämnde mej? känner nån igen sej?? brukar de vara så när man har as?.

Jag fattade aldrig varför dom ville vara kompis med mig,att dom inte ville vara kompis hade jag större förståelse för.