Oimpulsivtimpulsiv skrev:Fick senare reda på att min mamma utan min tillåtelse berättet om detta för alla i sin umgängskrets.

Tror du kanske att hon sökte medlidande/förståelse för hennes livssituation?
(Vill inte spekulera i något, var bara en tanke).

Jag har så få vänner så det var inga problem att berätta det men det tog två år.

Om du håller föreläsningar så måste du vara beredd på att alla kan få veta. Som åhörare tror jag man förutsätter att du är öppen med det. Om du nu vill vara diskret så är det ju så att ju fler som vet desto fler läckor. Men jag tror ju inte att hela Sverige får reda på det om du inte är Mikael Persbrandt. Och så kan det ju faktiskt vara, vad vet jag.

Själv har jag funderat massor på om jag ska berätta för folk om min diagnos. Det jag kom fram till är att jag ALDRIG mer kommer att berätta det för någon! Det räcker att min familj, psykologen och läkare känner till min diagnos. Jag gjorde misstaget att berätta för mitt ex om min diagnos, han verkade vara en förståndig kille och vi hade varit tillsammans i 11 månader. Två månader efter att jag berättade om min diagnos gjorde han slut.

Mitt råd är att du tänker dig för vem du berättar detta för, när du väl sagt det till en person kan du inte ta tillbaka det.

Jag fick min diagnos förra året, då var jag 33.
Jag har alltid känt mig udda men mitt stora problem har varit återkommande depressioner och jag har diagnosen bipolär sjukdom. Som det står nu är det bara ett fåtal som känner till diagnosen Asperger, varav en anhörig och en handfull vänner och självfallet den person jag lever med. Förutom den i min familj som nu vet så kan de inte hantera att jag ens är bipolär, de skulle absolut inte kunna hantera en Asperger-diagnos. När jag genomgick utredningen ingick en intervju av anhörig. Den anhörig som intervjuades var väldigt upprörd efteråt. "De vill ju få dig till att ha ADHD!"
Eh, nej, det finns andra neuropsykiatriska störningar än ADHD, men att nämna Asperger som är en del av autismspektrumet, det skulle orsaka ett kaos som jag inte behöver.

Jag har nog gett kanske bortåt 30-40 föreläsningar, paneldebatter och workshops under de senaste tre åren där jag varit helt öppen med att jag har ADHD och Asperger. Den största publiken som jag haft var bortåt 700 personer på draken.
Men det är bara personer som är yrkesverksamma inom området som lyssnar på detta, inga vanliga människor.
Jag har även varit med på TV en gång i en paneldebatt. TV-programmet var det ett par av mina vänner som såg, men de var så fokuserade på att jag var i TV och kom inte ens ihåg vad jag sa.
Sedan har en del läst debattartiklar som jag skrivit, och det krävs väl inget geni för att förstå att när det står att jag är ordförande för Attention i Göteborg så betyder det att jag har en egen diagnos.
När jag pluggade på Chalmers berättade jag ganska snabbt för de andra att jag hade ADHD och Asperger, och det gav mig aldrig några problem.

Vart ville jag komma med det här då… Jo, det krävs ganska mycket för att det ska bli allmänt känt att du har en diagnos. Jag lovar att 99.9 procent har inte en aning om vem jag är.

Så jag tycker du ska fortsätta som du gör idag. Känner du att du vill göra något annorlunda i framtiden, tja, då är det bara att byta namn så kommer ingen kunna hitta dig.

Det där är så individuellt, med avseende på både ens egen person, andra inblandade personer, vilka miljöer man rör sig i och kulturen där och ens personliga situation.

Det kan gå mycket mer friktionsfritt än man trodde, kan vara en oväntad befrielse att berätta, kan få en att undra varför man inte valde öppenheten mycket tidigare.

Men då måste man också ha frimodighetsreserverna i sig att kunna fortsätta stå för det. Det kan hända att de reserverna inte är så stora som man trodde.
Det finns gruvliga vanföreställningar om AS och oss.
Många av oss kan inte lita på sitt eget omdöme om andra människor. Andra har goda skäl att inte lita på folk omkring sig, vare sig de också är misstrogna i onödan eller inte. En del av oss har kanske en bakgrund som ofrivilliga kufar (alla känner apan men apan känner ingen).

Och inte minst: man kan få riktigt i klinisk mening allvarliga problem i vården och bli utan hjälp som finns att få. Psykiska problem som inte är AS kan tolkas bort som det och till och med allvarliga fysiska problem kan avfärdas eller förringas med den hänvisningen. I synnerhet om man vet med sig att man kan uppträda på ett sätt andra finner kufiskt eller tar som att man vore mindre vetande tror jag man bör se upp rejält med den risken.
Jag vet inte om det ser ut som om jag kanske överdriver här - men faktum är att rätt många på det här forumet har vittnat om detta.

Samma sak gäller hjälp från biståndsmyndigheter som soc. Har man barn verkar man löpa klart ökad risk att själv bli förmyndaraktigt behandlad eller helt enkelt fråntagen dem, att döma av åtskilliga trådar här.

Här skulle behövas en seriös undersökning. Nu, inte sedan.

Jag skulle föreslå följande tumregel:

Är man osäker, säg inget. Något sagt går inte att göra osagt om man ångrar sig medan osagt däremot går att åtgärda om det visar sig befogat. Typisk situation där tiga är guld.

Glömde problemen med jobb, jobbmyndigheter och utbildning.

Återigen att döma av trådar här verkar myndigheterna och andra makthavare idag ha en mycket stark tendens att döma ut oss från arbetsmarknaden från början och vilja ha oss i daglig verksamhet, som är inrättad för förståndshandikappade.

Ibland vill man också ha oss i särskola - också den inrättad för förståndshandikappade och omöjlig att utbilda sig vidare från (utom möjligen med något renodlat praktiskt - vilket sällan passar en aspergare).

Det är inte heller givet att man blir accepterad på en hög utbildning - som läkarstuderande, t.ex., lär man kunna få höra väldigt okunnigt kritiska röster i fikarummet om aspergares lämplighet att ta hand om människor.

Och arbetsgivarna förstås, inte är det många som vill anställa någon som är konstig i huvudet på något sätt man antingen inte begriper sig på eller har hört är osympatiskt (ingen "empati", ingenting av den nuförtiden obligatoriska "sociala kompetensen", simultankapaciteten osv.)

Mot det kan man ju anföra att om ingen av oss går före och är öppen och ärlig om vem och vad man är så kommer alla dessa missförhållanden att bestå (och kanske förvärras, särskilt i nuvarande tidsanda).
Och lik förbannat måste man samtidigt kunna vara litet kortsiktig och egoistisk och avväga noga hurpass riskfritt det är för en själv att vara Jesus. Noga överväga Major X:s tumregel:

Major X skrev:Jag skulle föreslå följande tumregel:

Är man osäker, säg inget. Något sagt går inte att göra osagt om man ångrar sig medan osagt däremot går att åtgärda om det visar sig befogat. Typisk situation där tiga är guld.

Har du det i dig och den miljön runt dig, träd fram.

************

Som sagt: de här sakerna behöver undersökas.

Och helst omedelbart.
Det gäller våra liv, det gäller potentiellt livsavgörande negativa bieffekter av en diagnos som är livsviktig att få för många av oss.
Det gäller samhällsekonomiska förluster av att vi dels hindras att göra nytta i världen, dels drar på oss sjukdomar och (de facto) tilläggshandikapp som är fullständigt onödiga.

Ni vetenskapare och studenter som tittar in här då och då: Här har ni ett ämne.

Studenter och forskare enligt ovan: Här har ni en bunt ytterligare trådar om själva berättarproblemet. (Tack även Flinta, vars gamla lista jag har slagit ihop med min.) Det andra jag har skrivit om (barn, skolgång, jobb, kontraproduktiva socialförvaltningar, vårdgivare och dylikt, hälsoproblem som har ignorerats eller kan ha orsakats eller förvärrats av stress eller utebliven vård på grund av detta...) orkar jag tyvärr inte leta upp trådar om, men forumets sökfunktion finns i vänsterspalten. Kommer ni inte på hur man gör kan ni fråga i avdelningen "Regler, nyheter och synpunkter".

att-beratta ... 11912.html
kan-man-fa- ... 11755.html
att-beratta ... t8804.html
att-beratta ... t7510.html
hur-folk-se ... t6077.html

fick-ni-fol ... t4735.html
hur-nar-om- ... t4535.html
beratta-om- ... t3538.html
nar-beratta ... t2077.html
hur-beratta ... t1855.html

oppenhet-kr ... t1504.html
omgivningen ... -t623.html
tors-inte-b ... 11956.html
for-och-nac ... nos-t14948
att-beratta-t12550.html

Jag fick reda på min AS vid 18 års ålder.Jag har inte haft några större problem med att berätta för andra om det men det är bara mina närmaste som har fått veta

Jag har berättat för de flesta som har med mig att göra.. där jag vet att jag inte behöver ha en lång utläggning om vad det innebär för jag akn inte förklara det.

Jag skulle försöka vara aktsam med att tala om det i jobbsituationer om det inte är så att det kan hjälpa mig frammåt eller så.

vänner pojkvänner.. de får ta mig som jag är och har de problem med mina diagnoser kan de fara åt skogen är min åsikt!

Jag umgås med människor som själva inte är perfekta.. inga NT-skvallerkärringar som driver med saker jag själv inte uppskattar.. osv inte för att jag umgås så mycket men ändå. att folk i "almänhet" skulle få reda på mina diagnoser ser jag inte som något problem.. möjligen hålla det undan barnens klasskompisars NT-föräldrar.. bekymret har inte dykt upp än men får väl ta det den dagen det gör det..

Berätta inte att du har Aspergers Syndrom.....

Många fördomar finns om Aspergers Syndrom....

Bättre att folk lär känna en som människa och se vem man är.....

Vi är alla olika fast vi har Aspergers Syndrom.....

Många fördomar finns... just för att vi som har Aspergers syndrom inte har berättat tillräckligt ordentligt för omvärlden om vad det är.

Bästa sättet att medverka till att alla fördomar lever kvar och frodas är att vi alla stannar kvar i garderoberna och att ingen gör något för att visa på alla fel i de fördomar som finns.

Men vill vi komma åt fördomarna måste vi vara några som vågar kliva ut. Vi gör skillnad. Men inte så mycket. Än. Men snöbollen är i rullning, och den kommer väl att bli större och större.

Sedan tror ju jag att många som inte är redo att "kliva ut" än mår kanske sämre än av särskilt mycket annat just av att sitta och hålla inne med allt hellre än att vi alla kastade oss ut och visade omvärlden vilka vi faktiskt är.

Vi är många!!! Omvärlden skulle tappa hakan och skulle inte kunna sitta på samma sätt längre och behålla sina missuppfattningar om AS och ändra uppfattning om vännerna som talar om att de har AS - utan de skulle se vilka vi är!

Om vi bara alla vågade...

Okej, det kommer. Men det tar nog många år till.

Nu menar jag inte folk som ni kanske kännt länge eller har en djupare relation med utan folk som man kanske börjat umgås med eller en partner man precis börjat dejta ...

jag berättade inte för min förra partner på engång att jag hade diagnos dels för att jag inte tycker att det är det första man säger till nån att hej jag är sjuk och dels för att jag höll på med en utredning och inte hade nått namn att sätta på min diagnos ...

Tyvärr hamnade vi rätt ofta i bråk pågrund av mina egenheter och mitt speciella sätt att vara och agera och jag valde då att berätta för henne och förklara i hopp om att hon skulle få en ökad förståelse men resultatet blev snare tvärtom och hon blev först flyförbannad för att jag inte sagt nått från första början och menade på det att hade hon vetat så skulle hon aldrig börjat dejta mig och tittade ungefär på mig som om det kommit fram att jag var utvecklingsstörd ....

jag försökte förklara för henne att jag är som alla andra fast med mina egenheter , förklarade att jag har inga problem i språk eller skrift och har inga problem att att följa logiken i ett resonemang och inte på nått sätt är utvecklingsstörd

men blev aldrig riktigt detsamma efter det stämmningen var alltid spänd och man gick på äggskal ...

efter det har jag dratt mi för att berätta för nya bekantskaper att jag har diagnos speciellt tjejer jag träffar ....

tillägas ska att jag inte levt med min diagnos sålänge så har inte haft så lång tid på mig att anpassa mig till den och acepptera den


Hur är det med er , hur brukar ni göra ?

mnordgren:
Slog ihop två trådar om samma ämne

Liknande trådar:

att-beratta-t12550.html

fick-ni-folk-att-forsta-t4735.html

for-och-nackdelar-med-att-folk-kanner-till-din-diagnos-t14948.html

ok får erkänna att jag inte orkade kolla igenom forumet efter liknande trådar .. men då det redan finns så är det bara för nån moderator att ta bort min tråd

Jag tycker inte att du ska berätta för någon om din diagnos men det är min åsikt. Det hände mig samma sak när jag berättade för mitt ex om min diagnos men skillnaden är att han aldrig vågade säga det rakt ut utan pikade mig istället varje gång vi bråkade.

Jag tycker inte att det är viktigt att berätta det för vänner och killar jag träffar eftersom jag är den jag är och att de får reda på varför kommer inte få mig att förändras.

Maria87 skrev:Jag tycker inte att du ska berätta för någon om din diagnos men det är min åsikt. Det hände mig samma sak när jag berättade för mitt ex om min diagnos men skillnaden är att han aldrig vågade säga det rakt ut utan pikade mig istället varje gång vi bråkade.

Jag tycker inte att det är viktigt att berätta det för vänner och killar jag träffar eftersom jag är den jag är och att de får reda på varför kommer inte få mig att förändras.

Exakt det har du rätt i mitt betende kommer ju inte att förändras bara för att jag kallar det asperger eller adhd eller autism ...

Det som jag ser som ett problem från min sida är att jag har mina egenheter tex att jag är ganska rutinbunden och besatt av tider och är väldigt korekt och riktig av mig ....

tex så är jag sån att har man bestämmt en tid tex att vi hörs av på fredag kl 5 då hörs man på fredag kl 5 inte kl halv 6 och det kan ju många folk ha svårt att greppa , kan förstå att det av omvärlden kan ses som ganska jobbigt utan förklaring kan det lätt bli att micke e ju sjuk i huvet han skällde ut mig för jag ringde kl halv 6 ist för 5 vad gör 30 minuter han e ju inte klok, och i sånna fall funderar jag på om det kanske inte är bäst att berätta så folk får en förklaring till mitt betende


har några exempel , första gången jag och mitt ex skulle träffas så hade jag en liten fest hemma och det var sagt att vi skulle ses kl 8 och hon och hennes kompisar kom kl 10 och jag blev irriterad och skällde kanske inte ut henne men påpekade att det inte är rätt att göra så varpå hon itne alls kundne förstå hur jag kunnde sura över det , hon hade ju kommit och det var det viktiga vi var ju inte ihop hon hade inga skyldigheter till mig


senare på kvällen så satt vi och rökte och hon sträcker sig efter mitt ciggaretpakett och tar en cigarett varpå jag blir sur över att vad gör du och hon ser förvånad ut och undrar vad det är för fel och jag säger att man frågar la först ,, hon kunnde för sitt liv inte förstå hur jag kunnde bli så upprörd över en ciggarett när jag endå hade 18 kvar i pakettet men för mig var det inte korrekt betende att göra så


har ett annat exempel där vi skulle passa en hund och jag e lite hundrädd och det här var en pittbull som ägdes av hennes syster och jag sa det att jag vill inte ha hunden i sängen och hon sa att det e ingen fara han bits inte och jag sa det att det kan inte du veta och hon jo han bits inte varpå jag sa till henne det på ett mycket korrekt sätt att det vet du inte varpå jag menade att det är ju som att säga att du kommer aldrig i ditt liv att kyssa nån det är inget man vet hon styrde inte hundens medvetande och kunnde således inte garantera att hunden inte skulle bita mig varpå hon tyckte jag var skitknäpp och blev skitarg på mig

så ibland funderar jag på om det kanske e lättare att berätta för folk , sen är det upp tilldom om dom vill förstå

det jag är rädd fär är att om jag inte berättar kanske folk avfärdar mig som udda och knäpp och säger det att han kan vi inte umgås med sen kommer snacket gå på stan att han e ju si och så

om man förklarar så finns det iaf en anledning till mitt udda betende

Micke_B skrev:en partner man precis börjat dejta ...

Offtopic: kallas verkligen någon man precis börjat dejta för "partner"?

sirap skrev:

Micke_B skrev:en partner man precis börjat dejta ...

Offtopic: kallas verkligen någon man precis börjat dejta för "partner"?

använde ordet partner för att skilja på en nystartad vänskapsrelation eller en nystartad romantiskrelation ...

sen e det la en definitionsfråga jag anser det att man är partners från den dagen man sagt att det e officiellt och man kallar varandra pojkvän och flickvän man / hustru elelr vad man nu har för typ av realtion om det är efter en dag eller en vecka eller ett år är är inte viktigt utan partners är man från den dagen man valt att kalla sig det

Micke_B skrev:använde ordet partner för att skilja på en nystartad vänskapsrelation eller en nystartad romantiskrelation ...

...från den dagen man valt att kalla sig det

Ah, då fattar jag. Men vad menar NT när de säger detta, alltså, finns det någon "bruklig" gräns på när man blir partner? Utöver egendefinition, då.

edit: snavfel

sirap skrev:

Micke_B skrev:använde ordet partner för att skilja på en nystartad vänskapsrelation eller en nystartad romantiskrelation ...

...från den dagen man valt att kalla sig det

Ah, då fattar jag. Men vad menar NT när de säger detta, alltså, finns det någon "bruklig" gräns på när man blir partner? Utöver egendefinition, då.

edit: snavfel

hrmmm det var en intressant fråga tror det varierar även i dom flesta NT,s ögon också. Har en kompis som såkallat dejtade sin flickvän i ett år och sa att dom bara var kompisar innan dom gick ut med att dom hade ett romantiskt förhållande och idag är dom sambos

mitt ex var NT och vi hade träffats i ungefär 3 veckor innan hon började berätta för sin familj och vänner att hon hade en pojkvän så för henne tog det 3 veckor innan hon klassade mig som hennes partner men tror det e väldigt individuellt och varierar från person till person