Minns väldigt få delar, minnerna finns nog där men dem är ihopblandade i en STOR salig röra och rätt som det är så kommer jag ihåg något som jag aldrig annars skulle komma ihåg..

Satanen skrev:Minns väldigt få delar, minnerna finns nog där men dem är ihopblandade i en STOR salig röra och rätt som det är så kommer jag ihåg något som jag aldrig annars skulle komma ihåg..

Det där känner jag igen.
Ibland kommer det bara upp en massa bilder och sekvenser som jag inte tänkt på på över 15-20 år. Så var det bla. under utredningen.

Sen har jag ihoptrasslade minnen jag också. Eller jag tror det i varje fall, för när jag tänker efter så kan dessa saker inte ha hänt samtidigt, så det måste vaara två olika minnessekvenser som trasslat ihop sig.

Truly skrev:

Satanen skrev:Minns väldigt få delar, minnerna finns nog där men dem är ihopblandade i en STOR salig röra och rätt som det är så kommer jag ihåg något som jag aldrig annars skulle komma ihåg..

Det där känner jag igen.
Ibland kommer det bara upp en massa bilder och sekvenser som jag inte tänkt på på över 15-20 år. Så var det bla. under utredningen.

Sen har jag ihoptrasslade minnen jag också. Eller jag tror det i varje fall, för när jag tänker efter så kan dessa saker inte ha hänt samtidigt, så det måste vaara två olika minnessekvenser som trasslat ihop sig.

Ja precis så!
Sedan har jag ofta problem men dejavu och det brukar inträffa nästan dagligen.

jag är sån att jag minns specifika detaljer från barndomen mer än den stora bilden så att säga , tex så minns jag att en klasskompis i ettan som hette björn hade ninja turtles mysbxor på gympan men kan för mitt liv inte minnas hur björn såg ur fast vi gick i samma klass från 1-6 ...

samma sak kan jag minnas att jag och 2 kompisar hade en trädkoja och en klubb kan än idag minnas hur klubbmärket som vi hade på en flagga på kojan såg ut ....

minns även att jag hade en kompis som hete henrik när jag var liten och att henrik hade en robot leksak minns leksaken men inte henrik ....

kommer även ihåg att min första seriösa flickvän jag hade ett sexuellt förhållande med i 16 års åldern hade råsa tapeter och en vit säng men minns knappt ens vad hon heter

Jag minns material, strukturer och hur det var att upptäcka att det var möjligt att omforma en substans (tex sand) så att det fick ett helt annat utseende. Jag minns också hur det kändes att försöka avbilda omvärlden i mindre skala, (bygga en mini-skog i skogen). Lukt och smak på gamla textiler, träslag mm är också starka minnen.
När det sedan var dags att börja umgås med andra (barn) minns jag att jag var fruktansvärd rädd och undvikande. jag kan fortfarande komma ihåg vad barnen hette som fanns i närmiljön.
Försöker ibland minnas, inte bara barndom, utan olika perioder i livet. Jämför man sedan med dagboken (som jag skrivit sporadiskt sedan 9 - års åldern) så skiljer det inte så mycket i fakta men därimot hur jag kände för vissa saker. Där kan jag i efterhand få för mig att jag upplevde något som positivt för att sedan läsa i dagboken att så inte alls var fallet. Och tvärtom.

Jag minns hur jag skrek och grät varje morgon när mamma skulle hjälpa mig att klä på mig innan vi gick till dagis. Kläderna satt så obekvämt att jag höll på att flippa ut totalt. allting satt snett och kändes obehagligt, tyckte jag.

Jag hatar fortfarande kläder och hade helst gått omkring naken. Men jag fryser väldigt lätt, så det går ju inte.

Jag minns så lite av min barndom att det är störande. Minns nästan endast från 4-5 år och uppåt annat än något enstaka minne. Flyttade runt mycket som liten och mina föräldrar skilde sig så beror nog på det.

Jag minns knappt någonting från min barndom, faktum är att jag inte minns så mycket från mitt liv över huvudtaget. Eller minns gör jag men det är svårt att få tag på eller vad jag ska säga, när jag försöker komma på nått är det alltid andra tankar som kommer i vägen. Fast det är också¨mycket jag faktiskt inte minns, det känns lite som jag rusar genom livet och jag har ofta en känsla av att det finns för lite tid samtidigt som jag känner att allt går för sakta. Hehe vad flummig jag låter Undrar om någon ens fattar vad jag menar :/
Men det jag minns från min barndom minns jag väldigt starkt och det gäller minnen överlag.

Kaosprinsessa, jag vet vad du menar! Jag kommer knappt ihåg någonting av min barndom heller

Svårt att samla ihop information om barndomen också...

Jag har vissa minnen från barndomen. Ålder minns jag inte. Men många av dom är från saker och händelser som gjort mig arg och ledsen. Väldigt få glada grejer minns jag. En del grejer från dagis skulle jag vilja kalla för misshandel.
Så jag minns sådant som gett starka känslor. Finns säkert glada tankar nånstans. Iofs, allt man lekte var ju roligt. och udda... har planer på att skriva ner tankar mm. Inte för att göra en bok utan bara för att ha dom på papper.

samma här, vill bara glömma allt, var fruktansvärt, och helt hjälplös.
kommer bara ihåg det negativa, från min synvinkel var det mesta negativt.

många många saker som jag absolut inte fick göra om, gud vad jag har skämts andra föräldrar som sagt till 10000ggr, egna föräldrar som sagt till, bara motgångar hela livet känns det som.

Jag har ofta fått en känsla av att jag minns mer saker från barndomen än mina syskon och kompisar. Det sägs att man har lättare att minnas saker om man fokuserar på detaljer.

Jag minns mycket detaljer, som tex att jag minns exakt hur vi stod/satt när något sades.

Min fascination för datum och årtal har eventuellt bidragit till att jag minns händelser från mitt liv bättre. Har en "almanacka" i huvudet där jag ser vilket år olika saker hände.

Minns även sekvenser som inte är i något sammanhang. Exempelvis när pappa var på vinden för att leta efter något, och hittade en gammal peruk som han slängde ner. Peruken ramlade ner mitt framför mig. Sedan minns jag inget mer om just den händelsen.

Jag gillade att vara ensam och kunde bli så uppslukad i en lek att jag inte brydde mig om kompisarna. Avancerade lekar som höll på i flera dagar.

När vi hade kusiner/kompisar hemma så tröttnade jag emellanåt på princesslekar och gick och satte mig brevid mamma för jag ville bara lyssna på de vuxna när de pratade.

Tyckte om spel, byggsatser och att hitta på hemliga språk. Hade ofta "hemliga" lekar som jag lekte utan syrran, t ex att jag låtsades vara agent och skulle spionera på mamma och pappa, gick omkring med block och penna och skrev "Klockan är 19:12. Mamma syr, pappa läser" etc.

Åh jag vill vara barn igen!

Jag kommer ihåg rätt så mycket från min barndom bara jag försöker leta upp det i mitt huvud, men inte alla minnen på en gång och bara rada upp dem förstås. Jag kan komma ihåg ganska roliga detaljer också.

Tex första gången jag träffade min första bästis, jag var 5 år och hon ca 1.5 år. Det var min granne och hon kom och gick över på våran gård i blöjor och tutte i munnen, medan jag plockade smörblommor. Så kom hennes mamma efter henne och tog tillbaka henne, jag gav henne blommorna jag hade plockat.

När vi var ca 7 och 3 år gamla så såg jag ett myggbett på axeln hennes och poängterade det. Då blev hon tokrädd och började storgråta.

Jag kommer ihåg en konstig lek med en jämnårig kompis vid ca 8 års ålder där hon var en elak mamma och jag var hennes barn som fick slava. Och när hon sov i leken skulle jag viska saker i hennes öra så hon skulle bli snäll.

När jag berättar sånna här saker för de sådär 10 år senare så minns de inget av det jag berättar.

Jeula skrev:När jag berättar sånna här saker för de sådär 10 år senare så minns de inget av det jag berättar.

Det här känner jag igen. Jag har ofta kommit ihåg saker, som andra har glömt för länge sedan. En gång när jag gick i 1:an på gymnasiet, så pratade jag med en tjej, som gick i min parallell klass på mellanstadiet och högstadiet och sedan även då på gymnasiet, om att vi hade haft samma mattelärare i 5:an. Hon kunde inte fatta hur jag kom ihåg det. Ändå hade det då bara gått fem år sedan dess.

Truly skrev:Kommer ni ihåg mycket av er barndom? Och framförallt, har ni lätt att urskilja typiska AS-relaterade beteenden i er barndom?

Väldigt mycket. Kommer ihåg näst intill allt från 2 års ålder.
Det jobbiga är att jag kommer ihåg allt lika väl som jag kommer ihåg gårdagen. Gillar att hålla mig djupt sysselsatt för att inte försvinna in i mina minnen.

Ja, efter diagnosen.

Danne skrev:Jag skulle helst vilja glömma.

+1

För att svara på Trulys fråga (kommer ni ihåg mycket av er barndom?); delar kommer jag ihåg. Kommer ihåg när mina föräldrar misshandlade mig, när jag fick vredesutbrott när jag skulle lära mig cykla och när min syster retade mig. Kommer ihåg första gången jag önskade att jag aldrig fötts, gick i trean då. Kommer ihåg att jag, mellan dagis och sexan, inte ville ha klasskamraternas uppmärksamhet; jag uppfattade knappt att de "fanns". Däremot kommer jag ihåg att jag i feman började vilja ha lärarnas uppmärksamhet. Men hur mycket av det jag kommer ihåg från barndomen som är AS-relaterat beteende vet jag faktiskt inte.

Jag kommer ihåg väldigt mycket av min barndom och mycket tidigt. De första minnen måste jag ha haft någonstans mellan 1,5 - 2 års ålder. Det är som fotografier av ställen och ickeverbala tankar och känslor.
Märkligt nog kommer jag ihåg alla lampor från alla ställen i min barndom

Jag har minnen från jag var 4, väldigt detaljerade. Jag kan minnas precis hur jag tänkte i en situation, hur det luktade, hur ljuset föll, vad jag hade för kläder, hur sömmarna skavde, det roliga ljudet varje gåg man drog upp karborrbanden på skorna, vars olika leksaker var placerade på dagis, vilken färg golvet hade i olika rum. Det var som om hela världen var närmre när man var liten, dofterna var skarpare, ljuden högre, känslorna starkare, man tog in mycket mer.
Som vuxen är det mer känslan av att världen runtikring pågår i slutet av en tunnel, väldigt disträ. Jag minns tex inte alls vad jag gjorde i förrgår.

Minns när jag var 4 och hade ett sår på foten, och dagisfröken sa att jag bara fick ett plåster om jag skulle spela fotboll på grusplanen, annars behövde jag inget plåster. Men jag sa att jag skulle spela fotboll bara för att få ett plåster, sedan gömde jag mej i en häck och satt där hela utetiden tills vi skulle gå in och jag minns hur mycket skämdes. Jag kom ihåg hur hyllorna stod på Domus på den tiden och golvet var var blå heltäckningsmatta, vars barnböckerna stod på biblioteket och hur jag stod där och bläddrade i dom iförd manchesterbyxkor, ljudet av gympaskor mot stengolv, den varma kvava luften osv, väldigt detaljerade minnen, av små och stora händelser, som alltid känder stora, då.

Nu har jag turen att min mamma skrev dagböcker till mig, om mig från tiden innan jag föddes och under många år i min barndom. Det har varit enormt viktiga böcker när jag försökte ta reda på varför jag var som jag var. Så jag kan väl inte säga att jag minns sakerna hon skriver men i vissa fall kan de ta mig tillbaka. Som när hon skrev om tiden efter att pappa rånat en bank och hamnade på rättspsyk. Jag var bara fyra och ett halvt men saker förändrades så mycket och jag förstod ingenting. Fick bara hälsa på honom en enda gång för mamma tyckte inte det var ett bra ställe för barn att vistas på. Men jag minns fortfarande hur det såg ut där på sjukhuset.

Så fort jag kunde skriva har jag skrivit dagböcker. Men de var mest saker som hände och inget om känslor mm. Men de har ändå gett mig väldigt mycket och nästan hela min barndom är i princip nedskriven med andra ord. Men ändå kan jag mest minnas saker som har hänt, detaljer och miljöer. Inte förrän efter elvaårs ålder minns jag mina egna känslor och saker runtomkring.

Något jag specifikt minns är att jag tyckte det var så kul att utforska saker och älskade att göra saker själv. Det var lite svårt när skolan kom ivägen och jag förstod aldrig varför jag tvunget behövde gå dit. Det var ju så mycket roligare att lära sig själv och jag kunde redan läsa och skriva när jag började ettan. Ansvar har jag aldrig tyckt om och har helst av allt bara velat leka och göra som jag vill. Men det fungerar ju inte direkt

Saknar barndomen i det avseendet att man kunde leka och göra konstiga saker utan att det var något konstigt med det.