Bra initiativ av Skolinspektionen.

Örebro: http://na.se/nyheter/2.2503/1.785708-or ... ng-av-barn

Burlöv: http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/bur ... ering.html

Vellinge: http://www.dagenssamhalle.se/nyheter/ve ... ring-11531

Tredje gången i Vellinge: http://svt.se/2.33782/1.1673341/ytterli ... ik_1673341

Expressen: http://www.expressen.se/ledare/1.194816 ... -sarskolan
'
Fram till 1990 var andelen särskoleelever konstant runt 0,7 procent. Nu har andelen krupit upp till nästan 1,5. Har utvecklingsstörningar blivit vanligare - eller har skolsystemet blivit stört?
SI måste borra vidare i detta. Inte ett enda barn får ju felaktigt stämplas som utvecklingsstört!
Jan Björklund, här har du något att rya över.

Fram till 1990 fanns nästan inga "mellannivåer" bland diagnoserna (dyskalkyli, dyslexi, Aspergers syndrom, ADHD o.s.v.). Man var antingen klassiskt autistisk, Downs-barn, gravt hjärnskadad eller liknande om man var tänkt att gå i särskola. Då var det nog vanligare med det omvända, d.v.s. att barn med ett förståndshandikapp fick gå i den vanliga skolan och misslyckades där. Jag känner till ett exempel från min tid i Mariestad, där en klasskamrat från 4:an till 9:an (som gick ut med 1,0 i medelbetyg) nyligen efter genomförd utredning konstaterades vara medelsvårt förståndshandikappad, väl inom de gränser som gäller för en plats i särskolan. Måhända ville hans föräldrar inte inse hur det låg till och vad som var bäst för honom.

Å andra sidan känner jag till dyslektiker som kommit på varsin sida av gränsen och där den ene således fått hjälp, men på en för låg nivå för hans intelligens, medan den andre fått gå i vanlig skola och inte fått någon hjälp alls (han fick också ett slutbetyg runt 1,0).

Om samhället misslyckas med att hjälpa ett skolbarn, så har det i praktiken förstört de resterande åren av barnets liv. Vi måste få fler nivåer inom särskola och skola, så att barn som är svårplacerade kan få en anpassad skolgång och inte antingen excellera i särskolan eller misslyckas i den vanliga skolan. Och det här gäller också de som är exceptionellt duktiga i skolan. Vi måste gå från dagens tanke att det är fult att vara duktig eller dålig till att fokusera på att alla barn skall få det bästa stödet de kan få, oavsett vilken utbildningsnivå de befinner sig på. Vi kan inte låta duktiga barn tråkas ut och tappa sin läsglädje, och vi kan inte låta lite sämre elever halka efter mer och mer så att de slutligen inte har hunnit lära sig särskilt mycket alls i ämnet.

Hej!

Det hela är mycket enkelt i teorin, fast svårt att omsätta i praktiken.

Varje elev som börjar i skolan och inte klarar sig så bra bör få möjlighet att gå i en mindre klass där det är 5-10 elever och inte 30. Där läser eleverna enligt samma läroplan som i vanliga skolan, men i en lugn och avskalad miljö och var och en lär sig i sin egen takt. Läraren hinner förklara och hjälpa alla, eftersom det inte är så många i klassen. En eller ett par sådana här små klasser i varje skola skulle vara idealet. Eventuellt kan elever med ojämn begåvning tillhöra en stor klass, men gå till den lilla klassen i de ämnen som eleven har problem med.

De elever som fortfarande inte hänger med, trots en liten klass och extra hjälp. kan då erbjudas en utredning där man gör intelligenstest. Därefter kan de eleverna, om de verkligen är utvecklingsstörda, erbjudas särskola. Är de inte utvecklingsstörda erbjuds de elevassistent i den vanliga skolan. Då slipper man detta med att elever med NPF och liknande hamnar i särskolan trots att de inte är utvecklingsstgörda.

Men oj, vad mitt förslag kommer kosta pengar. Det finns det inga pengar till.

Hälsningar

Lilla Gumman