Dem eller De
38 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Dem eller De
Jag har länge undrat varför många skriver dem när det ska vara de alternativt dom på korrekt Svenska.
Till exempel kan man få läsa "Dem tyckte inte att det var bra" när det ska vara "De/dom tyckte inte att det var bra".
"När jag kom hem så stod dem utanför dörren" när det ska vara "När jag kom hem så stod de/dom utanför dörren".
Är det någon mer som har reagerat på detta och ställt sig frågan vart Svenska språket är på väg?
Mariette
Till exempel kan man få läsa "Dem tyckte inte att det var bra" när det ska vara "De/dom tyckte inte att det var bra".
"När jag kom hem så stod dem utanför dörren" när det ska vara "När jag kom hem så stod de/dom utanför dörren".
Är det någon mer som har reagerat på detta och ställt sig frågan vart Svenska språket är på väg?
Mariette
Det borde vara vuxenutbildning i svenska språket, jag minns åtminstone inte mycket från gymnasiet. Men så läste vi svenska A (=grammatik, B=litteratur, C=retorik) i första året och jag har aldrig varit någon hejjare på grammatik. Huruvida jag är en av dem... (HARKEL!!) ...de som skriver fel får jag fundera på.
Kanske detta snarare är en tråd för språkforumet...?
Kanske detta snarare är en tråd för språkforumet...?
Tråd finnes redan för dem som önskar läsa.
http://www.aspergerforum.se/att-anvanda-de-och-dem-t7614.html
http://www.aspergerforum.se/att-anvanda-de-och-dem-t7614.html
De och dem är rätt svårt, en av de knepigaste grejerna i svenska språket. (Och eftersom du snackar om rättstavning så skriver man svenska språket med litet s, inte med stort.)
Jag tror att folk alltid har haft problem med de och dem. Skulle tippa på att man skulle hitta massor av just de felstavningarna i dokument från alla historiska epoker. Det är retligt och fult och jag jobbar med journalister som inte kan skillnaden. Då rekommenderar jag dem att skriva "dom" konsekvent.
Men som sagt, det är lite klurigt. Jag också blir osäker ibland.
Jag tror att folk alltid har haft problem med de och dem. Skulle tippa på att man skulle hitta massor av just de felstavningarna i dokument från alla historiska epoker. Det är retligt och fult och jag jobbar med journalister som inte kan skillnaden. Då rekommenderar jag dem att skriva "dom" konsekvent.
Men som sagt, det är lite klurigt. Jag också blir osäker ibland.
Re: Dem eller De
Mariette skrev:Jag har länge undrat varför många skriver dem när det ska vara de alternativt dom på korrekt Svenska.
Nej, "dem" är den korrekta böjningsformen av "de", "dom" är ett modernt påfund.
I Karl XII:s bibel från 1703 står tex:
Moseboken 1:12:3 skrev:Jag skall wälsigna dem som dig wälsigna, och förbanna dem som dig förbanna; och i dig skola wälsignade warda alla slägter på jordene.
Mariette skrev:Är det någon mer som har reagerat på detta och ställt sig frågan vart Svenska språket är på väg?
Varför Svenska med stor bokstav?
vadloink skrev:De och dem är rätt svårt, en av de knepigaste grejerna i svenska språket.
Tänk på engelska, de lånade ordet "they-them", från vikingarna.
Senast redigerad av tveskägg 2010-07-15 16:50:50, redigerad totalt 1 gång.
LILITH_ skrev:Jag HATAR "de" och "dem".
Tänk "the"/"they" och "them", så kanske det blir lättare att komma ihåg. Engelskan har vi ju lärt oss steg för steg genom innötning, så där känner vi ofta när det blir fel.
"Jag HATAR de gröna skorna, jag HATAR dem!"
Senast redigerad av Lakrits 2010-07-15 17:29:00, redigerad totalt 1 gång.
Re: Dem eller De
tveskägg skrev:I Karl XII:s bibel från 1703
.
Han borde varit byfåne i Uppsala. Inte kung.
______________________
Jag säger oftast "dom".
Det är ett bra tips som jag även försökt följa tidigare men ibland hör/ser jag ändå inte när det blir fel.Lakrits skrev:LILITH_ skrev:Jag HATAR "de" och "dem".
Tänk "the"/"they" och "them", så kanske det blir lättare att komma ihåg. Engelskan har vi ju lärt oss steg för steg genom innötning, så där känner vi ofta när det blir fel.
"Jag HATAR de gröna skorna, jag HATAR dem!"
Ett annat misstag jag ofta gör är med "en" och "ett". Antagligen tänker jag på finska då.
Så hemskt pinsamt när det blir fel.
Dem, de eller dom använder jag aldrig i fel situation. Jag brukar inte heller använda mig av isär skrivningar ( ).
Jag hör ofta hur det ska låta, om det är rätt eller fel. Och jag ser ganska omgående då andra har skrivit fel.
MEN då jag själv skriver och inte hinner läsa igenom det, då hittar jag mängder av fel vid senare tillfällen. Varför blir det så tro? Jag släntrar inte på tangenterna utan det är uppenbart att det rör sig om grammatiska fel som jag gör "då jag inte tänker efter". Om jag däremot korrekturläser min skrift så hittar jag ofta felen, men inte alltid. Knepigt...
Den språkliga delen av WAIS var den jag var sämst i, ja förutom arbetsminnet då. Det kan ju förklara en del?!
EDIT: Jo, det jag skulle komma till var...
Jag var oerhört duktig på språkförståelse, grammatik, ordförståelse, hade ett stort vokabulär och skrev alltd mina uppsatser utan rödmarkeringar i högstadiet och gymnasiet. Hur är det möjligt? Att vara såpass "kompetent" som jag var i tonåren, och idag kan jag inte ens hitta orden för att formulera mig??? För att inte tala om alla stavfel jag gör idag...
Jag hör ofta hur det ska låta, om det är rätt eller fel. Och jag ser ganska omgående då andra har skrivit fel.
MEN då jag själv skriver och inte hinner läsa igenom det, då hittar jag mängder av fel vid senare tillfällen. Varför blir det så tro? Jag släntrar inte på tangenterna utan det är uppenbart att det rör sig om grammatiska fel som jag gör "då jag inte tänker efter". Om jag däremot korrekturläser min skrift så hittar jag ofta felen, men inte alltid. Knepigt...
Den språkliga delen av WAIS var den jag var sämst i, ja förutom arbetsminnet då. Det kan ju förklara en del?!
EDIT: Jo, det jag skulle komma till var...
Jag var oerhört duktig på språkförståelse, grammatik, ordförståelse, hade ett stort vokabulär och skrev alltd mina uppsatser utan rödmarkeringar i högstadiet och gymnasiet. Hur är det möjligt? Att vara såpass "kompetent" som jag var i tonåren, och idag kan jag inte ens hitta orden för att formulera mig??? För att inte tala om alla stavfel jag gör idag...
Re: Dem eller De
vadloink skrev:De och dem är rätt svårt, en av de knepigaste grejerna i svenska språket.
Jag tycker att det finns mycket som är knepigare.
tveskägg skrev:Mariette skrev:Jag har länge undrat varför många skriver dem när det ska vara de alternativt dom på korrekt Svenska.
Nej, "dem" är den korrekta böjningsformen av "de", "dom" är ett modernt påfund.
I Karl XII:s bibel från 1703 står tex:Moseboken 1:12:3 skrev:Jag skall wälsigna dem som dig wälsigna, och förbanna dem som dig förbanna; och i dig skola wälsignade warda alla slägter på jordene.
Formen dom för dem har väl varit vanlig i talspråket i århundraden, låt vara att den har varit sällsynt i skriftspråket? Som subjektsform har dom vunnit terräng under 1900-talet, från att tidigare ha varit begränsad till vissa delar av landet. (I t.ex. replikerna i Emil i Lönneberga används di som subjektsform och dom som objektsform. I en språklära från slutet av 1700-talet meddelas däremot att man i Stockholm säger dom för både de och dem.)
tveskägg skrev:Tänk på engelska, de lånade ordet "they-them", från vikingarna.
Lakrits skrev:Tänk "the"/"they" och "them", så kanske det blir lättare att komma ihåg. Engelskan har vi ju lärt oss steg för steg genom innötning, så där känner vi ofta när det blir fel.
Den metoden funkar inte alltid. Vi har t.ex. de som och dem som, vilka båda blir those who(m) (eller the ones that etc.) på engelska. Vidare motsvaras engelskan it's them vanligen av det är de på svenska.*
Kanske säkrare att ta isländskan till hjälp (om man nu kan tillräckligt mycket av det språket)? Vi får då följande motsvarigheter, så länge vi håller oss till maskulinum:**
þeir = de
þeirra = dem
þeim = dem
þá = dem
Detta är dock inte någon helt vattentät regel. Isländskan har t.ex. sina "quirky cases": þá dreymir blir på (nutida) svenska de drömmer.
Dessutom kasusböjs isländskans þeir, till skillnad från de i nutida svenska, även när det står förenat med ett substantiv (eller substantiverat adjektiv). I svenskan har vi:
SJÄLVSTÄNDIGT
här är de som ...
från dem som ...
FÖRENAT
här är de bananer som ...
från de bananer som ...
I isländskan spelar det däremot ingen roll huruvida þeir är självständigt eller förenat:
SJÄLVSTÄNDIGT
hér eru þeir sem ...
til þeirra sem ...
frá þeim sem ...
um þá sem ...
FÖRENAT
hér eru þeir bananar sem ...
til þeirra banana sem ...
frá þeim banönum sem ...
um þá banana sem ...
Slutligen kan nämnas s.k. utbrutna led. Dessa har i svenskan samma kasus som om de inte hade brutits ut:***
Det är de som rör sig. Jfr: De rör sig.
Det är dem (som) vi behöver frukta. Jfr: Dem behöver vi frukta.
I isländskan står de däremot genomgående i nominativ:****
Það eru þeir sem hreyfast. Jfr: Þeir hreyfast.
Það eru þeir sem við þurfum að óttast. Jfr: Þá þurfum við að óttast.
Ja, det uppenbarar sig faktiskt en del avvikelser när man tittar på isländskan. Det funkar kanske trots allt bättre att jämföra svenskans de/dem med engelskans former?
*) Det är dem behöver inte alltid vara fel. Jämför följande meningar:
Är det några som behandlas orättvist så är det de.
Är det några man behandlar orättvist så är det dem.
**) I fem. pl. och neut. pl. (faktiskt också i neut. sg.) i isländskan är nominativ och ackusativ alltid lika, vilket gör det lämpligare att jämföra svenskans de/dem med isländskans maskulinum. Exempel:
MASK
Hér eru þeir. = Här är de.
Ég heyri þá. = Jag hör dem.
FEM
Hér eru þær. = Här är de.
Ég heyri þær. = Jag hör dem.
NEUT
Hér eru þau. = Här är de.
Ég heyri þau. = Jag hör dem.
***) Dylika utbrytningar bör inte förväxlas med konstruktioner där de/dem INTE är utbrutet. Exempel:
UTBRYTNING
Det är dem vi behöver frukta. = Det är just dem och inga andra vi behöver frukta etc.
EJ UTBRYTNING
Det är de vi behöver frukta. = De som står där borta etc. är de vi behöver frukta.
****) Härmed sammanhänger väl det finita verbets numerus. I exemplen kongruerar eru (3 pl.) med det utbrutna ledet (3 pl.) och inte med það (3 sg.), något som synes förutsätta att det utbrutna ledet står i nominativ. I något äldre svenska, som hade numerusböjning av det finita verbet, var det däremot pronomonet det som avgjorde verbets numerus. Exempel:
Það er hann sem er hér.
Það eru þeir sem eru hér.
Det är han som är här.
Det är de som äro här.
Jämför också följande meningar, där svenskans verb i förekommande fall kongruerar med platshållaren (det formella subjektet) det:
Góð bók er til.
Góðar bækur eru til.
En bra bok finns.
Bra böcker finnas.
Það er til góð bók.
Það eru til góðar bækur.
Det finns en bra bok.
Det finns bra böcker.
Beakta slutligen följande exempel, där isländskan och tyskan följer en princip, svenskan en annan:
Äpplet är rött.
Eplið er rautt.
Der Apfel ist (3 sg.) rot.
Äpplena äro röda.
Eplin eru rauð.
Die Äpfel sind (3 pl.) rot.
Det där är ett rött äpple.
það er rautt epli.
Das ist ein roter Apfel.
Det där är röda äpplen.
Það eru rauð epli.
Das sind rote Äpfel.
Re: Dem eller De
HGJ skrev:Detta är dock inte någon helt vattentät regel. Isländskan har t.ex. sina "quirky cases": þá dreymir blir på (nutida) svenska de drömmer.
Att det inte är nominativ är väl för att man tänker sig att ett andeväsen ( Maran? ) visar drömmen för den drömmande som passivt tittar på? Jämför med ryska "им снится" ("åt dem drömdes").