Ibland orkar jag inte med! Jag försöker passa in så mycket som möjligt, ha ett socialliv, bete mig som andra tonåringar, men ibland brister det som nu. Jag får panikångestattacker och vill att ALLAA ska lämna mig ifred bara. Då är detsjukt jobbigt med vänner som inte förstår eller som vill ha meeer o meeer o merrrr av mig, jag fåååår paniiiiiiiiikkkk som någon sitter på mitt bröst och jag kvävs. Någon som känner igen sig?

Nu har jag väldigt få vänner så jag vet inte om jag känner igen mig, har alltid haft få vänner.

Däremot så kände jag väl så i skolan på rasterna, det var för högt tempo, eller ute på lekgården, för högt tempo för mig och jag klarade inte av det.

Du kan ju gå hem och lyssna på musik eller läsa en bok, vem stoppar dig? Jag blev iofs stoppad av soc, men men dom lyckades inte så länge.

Blev omhändertagen för att jag spenderade för mycket tid hemma och skolskolk.

Behöver du ta det lugnt så gör det, bry dig inte om vad andra tycker andra säger saker som gynnar dem.

Jo visst! jag mins att de kändes som att vännerna bara ville ha mer och mer.
Som vuxen har jag omedvetet minskat mitt umgänge, till dagens näst intill obefintliga, och det är inte någon höjdare.
Mina vänner tyckte nog då att jag var lite konstig som inte ville vara med dom, utan ur deras perspektiv giltig orsak.