Konsten att minnas sin barndom
67 inlägg
• Sida 2 av 3 • 1, 2, 3
Ja, jag menar egentligen inte att minnas. Även jag minns saker. Jag menar att vara säker på att minnet är korrekt eller om det är saker man fått höra av andra i efterhand och det blivit ett "utökat minne" av orsaker och förklaringar till varför något hände. Och då menar jag från låg ålder, från 3-årsåldern och liknande.
Ett exempel:
Jag minns att jag blev slagen. Men jag minns inte varför jag blev slagen.
I efterhand, som lite äldre och genom årens lopp, har jag fått höra av andra att det var för att jag upplevdes som en jobbig jävel. Och nu tror jag mig minnas även blickar från andra som visar vilken jobbig jävel jag var (hat-blickar).
Men är detta verkligen ett riktigt minne?
Ett exempel:
Jag minns att jag blev slagen. Men jag minns inte varför jag blev slagen.
I efterhand, som lite äldre och genom årens lopp, har jag fått höra av andra att det var för att jag upplevdes som en jobbig jävel. Och nu tror jag mig minnas även blickar från andra som visar vilken jobbig jävel jag var (hat-blickar).
Men är detta verkligen ett riktigt minne?
Samma här Lakrits. Mitt minne är dåligt. Jag minns visserligen många saker. Men det är rent konkreta, fysiska saker, som t.ex. att jag lekte med lego. Men det säger ju ingenting i en AST-utredning där de vill ha reda på vad beteenden beror på.
När frågor som denna kom upp: "Hade du svårt att se konsekvenserna av dina handlingar som barn?", hade jag ingen aning om vad jag skulle svara. Hur skulle jag kunna veta det om jag inte hade hört det av någon annan? Och då är det ju inte mitt minne.
Min AST-utredning tog lång tid.
När frågor som denna kom upp: "Hade du svårt att se konsekvenserna av dina handlingar som barn?", hade jag ingen aning om vad jag skulle svara. Hur skulle jag kunna veta det om jag inte hade hört det av någon annan? Och då är det ju inte mitt minne.
Min AST-utredning tog lång tid.
Truly skrev:När frågor som denna kom upp: "Hade du svårt att se konsekvenserna av dina handlingar som barn?", hade jag ingen aning om vad jag skulle svara. Hur skulle jag kunna veta det om jag inte hade hört det av någon annan?
Va?! Vilken människa i världen (utom de som kunde tala tre språk, spela minutvalsen och lösa ekvationer vid fyra års ålder) kan svara objektivt på den frågan utan att ha hört svaret från någon annan?
Ställer vissa utredare verkligen så korkade frågor? Är det månne kuggfrågor för att se om man är så smart men aspigt sannfärdig att man erkänner sig inte ha svaret?
Jag får liksom känslan av att såna frågor kan få någon att missa/slippa AS-diagnos, just p.g.a. att den var för smart och aspigt sannfärdig för att svara det den "borde" ha svarat. Vad den nu borde ha svarat på den frågan, det kanske var en slamkrypare och inte bara en kuggfråga.
jonsch:
Nja, frågan kanske inte var formulerad exakt på det sättet. Jag minns inte alla frågor bokstavligen.
Det var dessutom MÄNGDER med frågor i början av utredningen och då handlade det inte enbart om AS eftersom jag antar att de genom mängden av frågor ville begränsa områdena jag hade problem med (utesluta andra liknande diagnoser).
Självklart var inte EN fråga avgörande för slutresultatet. Många frågor kunde jag inte besvara och då gjorde psykologen om frågorna till samtal som var lite mer allmänna istället. Och på det sättet så kom andra liknande saker fram istället.
Först träffade jag psykolog + psykiater 4 gånger.
Sen träffade jag enbart psykolog 8 gånger för "samtal" och frågor.
Sen talade psykologen med min mamma.
Sen var det själva utredningen med WAIS-test (språklig förmåga, blockmönster, kodning osv) som tog 3 gånger.
Sen ville psykologen tala om min barndom med en annan släkting (Varför, det talar jag gärna om privat men inte här öppet).
Och sen en hel hög specifika AS-frågor/forumlär om känslor, vänner, symtom osv. som tog 2 eller 3 tillfällen.
Sen tog det ca 5 månader innan jag fick komma tillbaka och hela utredningen var klar.
Totalt träffade jag utredningsteamet ca 18 gånger, 1 gång per vecka. Lägg till ett par extra veckor för samtal med närstående + alla frågeformulär jag fick fylla i hemma. Sen var det lite semester däremellan. Så totalt höll väl utredningen på i ca 30 veckor.
De var MER än noggranna skulle jag vilja påstå. Och det var aldrig så att en fråga var avgörande, utan psykologen var duktig på att titta på allt annat runt omkring.
Däremot var det svårt för mig att MINNAS, eller rättare sagt veta om det var mina minnen. Men det var inte avgörande för själva utredningen.
Nja, frågan kanske inte var formulerad exakt på det sättet. Jag minns inte alla frågor bokstavligen.
Det var dessutom MÄNGDER med frågor i början av utredningen och då handlade det inte enbart om AS eftersom jag antar att de genom mängden av frågor ville begränsa områdena jag hade problem med (utesluta andra liknande diagnoser).
Självklart var inte EN fråga avgörande för slutresultatet. Många frågor kunde jag inte besvara och då gjorde psykologen om frågorna till samtal som var lite mer allmänna istället. Och på det sättet så kom andra liknande saker fram istället.
Först träffade jag psykolog + psykiater 4 gånger.
Sen träffade jag enbart psykolog 8 gånger för "samtal" och frågor.
Sen talade psykologen med min mamma.
Sen var det själva utredningen med WAIS-test (språklig förmåga, blockmönster, kodning osv) som tog 3 gånger.
Sen ville psykologen tala om min barndom med en annan släkting (Varför, det talar jag gärna om privat men inte här öppet).
Och sen en hel hög specifika AS-frågor/forumlär om känslor, vänner, symtom osv. som tog 2 eller 3 tillfällen.
Sen tog det ca 5 månader innan jag fick komma tillbaka och hela utredningen var klar.
Totalt träffade jag utredningsteamet ca 18 gånger, 1 gång per vecka. Lägg till ett par extra veckor för samtal med närstående + alla frågeformulär jag fick fylla i hemma. Sen var det lite semester däremellan. Så totalt höll väl utredningen på i ca 30 veckor.
De var MER än noggranna skulle jag vilja påstå. Och det var aldrig så att en fråga var avgörande, utan psykologen var duktig på att titta på allt annat runt omkring.
Däremot var det svårt för mig att MINNAS, eller rättare sagt veta om det var mina minnen. Men det var inte avgörande för själva utredningen.
Truly skrev:jonsch:
Nja, frågan kanske inte var formulerad exakt på det sättet. Jag minns inte alla frågor bokstavligen.
Det var dessutom MÄNGDER med frågor i början av utredningen och då handlade det inte enbart om AS eftersom jag antar att de genom mängden av frågor ville begränsa områdena jag hade problem med (utesluta andra liknande diagnoser).
Självklart var inte EN fråga avgörande för slutresultatet. Många frågor kunde jag inte besvara och då gjorde psykologen om frågorna till samtal som var lite mer allmänna istället. Och på det sättet så kom andra liknande saker fram istället.
Då sköttes det så väl det kunde skötas, låter det som. Utredningen av min aspighet var mycket mindre (som jag minns det...) och den hade en del inslag som jag bestämt menar tolkades alldeles för lättvindligt. Kanske kommer sig min misstänksamhet därifrån. Men även då var misstänksamheten onödig, måste jag erkänna, för de kanske lättvindligt tolkade inslagen bestod mer av att man verkade helt missförstå vilka tankeprocesser som fick mig att ge så "aspiga" provsvar som jag gjorde.
Så ursäkta att jag upptog tid här.
jonsch skrev:Truly skrev:jonsch:
Nja, frågan kanske inte var formulerad exakt på det sättet. Jag minns inte alla frågor bokstavligen.
Det var dessutom MÄNGDER med frågor i början av utredningen och då handlade det inte enbart om AS eftersom jag antar att de genom mängden av frågor ville begränsa områdena jag hade problem med (utesluta andra liknande diagnoser).
Självklart var inte EN fråga avgörande för slutresultatet. Många frågor kunde jag inte besvara och då gjorde psykologen om frågorna till samtal som var lite mer allmänna istället. Och på det sättet så kom andra liknande saker fram istället.
Då sköttes det så väl det kunde skötas, låter det som. Utredningen av min aspighet var mycket mindre (som jag minns det...) och den hade en del inslag som jag bestämt menar tolkades alldeles för lättvindligt. Kanske kommer sig min misstänksamhet därifrån. Men även då var misstänksamheten onödig, måste jag erkänna, för de kanske lättvindligt tolkade inslagen bestod mer av att man verkade helt missförstå vilka tankeprocesser som fick mig att ge så "aspiga" provsvar som jag gjorde.
Så ursäkta att jag upptog tid här.
Nej, så ska du inte ta det jonsch! Du upptar ingen tid. Jag ville bara förklara så att det inte missförstods. Usch, nu känner jag mig dum. Det var inte mening att få dig att tro att du inte var välkommen här.
Vad menar du med detta: "Men även då var misstänksamheten onödig, måste jag erkänna, för de kanske lättvindligt tolkade inslagen bestod mer av att man verkade helt missförstå vilka tankeprocesser som fick mig att ge så "aspiga" provsvar som jag gjorde."
Jag var misstänksam trots att jag upplevde min utredning som mycket professionell. Jag är nog en misstänksam jävel.
Men nu har jag tänkt mycket och insett att de faktiskt var otroligt kompetenta och de gjorde ett mycket bra jobb. Och det beror nog främst på att jag fått en annan insyn i AS än genom att bara läsa faktalitteratur skriven av "experter". Genom att vara här på detta forum samt genom att läsa självbiografier om AS har jag i efterhand förstått att jag faktiskt har haft enorm tur med min utredning och mitt utredningteam, och att de har rätt i sin bedömning.
Truly skrev:inte ta det jonsch! Du upptar ingen tid. Jag ville bara förklara så att det inte missförstods. Usch, nu känner jag mig dum. Det var inte mening att få dig att tro att du inte var välkommen här.
Ursäkten är min! Jag bara menade att jag ju faktiskt tog tid i onödan - nu slutar vi skämmas va!
Ett tag använde jag de röda kindernas smiley rätt frekvent, när mitt samvete var ömmare. Samvetet kan nog blottas igen men smileyn får jag väl vara försiktig med ett tag.
Truly skrev:Vad menar du med detta: "Men även då var misstänksamheten onödig, måste jag erkänna, för de kanske lättvindligt tolkade inslagen bestod mer av att man verkade helt missförstå vilka tankeprocesser som fick mig att ge så "aspiga" provsvar som jag gjorde."
Jag var misstänksam trots att jag upplevde min utredning som mycket professionell. Jag är nog en misstänksam jävel.
Misstänksamhet är liksom ömt samvete en dygd. Är jag övertygad om.
Ett exempel jag ännu retar mig på är en teckning jag fick se under utredningen, av en mamma som tittade ut genom köksfönstret medan ungarna röjde i lådorna och diskhon rann över. "Vad händer här" skulle jag svara på. Surrealistisk scen, menade jag men rätt svar var att mamman stod i tankar, vilket jag tydligen skulle se på hennes taffligt tecknade ansiktsuttryck eller sluta mig till "genom uteslutningsmetoden".
Men ingen normal människa skulle en normal dag missa att diskhon rann över och att ungarna välte lådor ut över hela köket, tyckte jag. Så att mamman stod i tankar kändes inte som någon realistisk tolkning ch hennes ansikte var verkligen taffligt tecknat.
Som sagt, jag retar mig än idag.
jonsch skrev:Truly skrev:inte ta det jonsch! Du upptar ingen tid. Jag ville bara förklara så att det inte missförstods. Usch, nu känner jag mig dum. Det var inte mening att få dig att tro att du inte var välkommen här.
Ursäkten är min! Jag bara menade att jag ju faktiskt tog tid i onödan - nu slutar vi skämmas va!
Ett tag använde jag de röda kindernas smiley rätt frekvent, när mitt samvete var ömmare. Samvetet kan nog blottas igen men smileyn får jag väl vara försiktig med ett tag.Truly skrev:Vad menar du med detta: "Men även då var misstänksamheten onödig, måste jag erkänna, för de kanske lättvindligt tolkade inslagen bestod mer av att man verkade helt missförstå vilka tankeprocesser som fick mig att ge så "aspiga" provsvar som jag gjorde."
Jag var misstänksam trots att jag upplevde min utredning som mycket professionell. Jag är nog en misstänksam jävel.
Misstänksamhet är liksom ömt samvete en dygd. Är jag övertygad om.
Ett exempel jag ännu retar mig på är en teckning jag fick se under utredningen, av en mamma som tittade ut genom köksfönstret medan ungarna röjde i lådorna och diskhon rann över. "Vad händer här" skulle jag svara på. Surrealistisk scen, menade jag men rätt svar var att mamman stod i tankar, vilket jag tydligen skulle se på hennes taffligt tecknade ansiktsuttryck eller sluta mig till "genom uteslutningsmetoden".
Men ingen normal människa skulle en normal dag missa att diskhon rann över och att ungarna välte lådor ut över hela köket, tyckte jag. Så att mamman stod i tankar kändes inte som någon realistisk tolkning ch hennes ansikte var verkligen taffligt tecknat.
Som sagt, jag retar mig än idag.
Ok, då förstår jag. Ja, jag fick kolla på liknande bilder. Inte just den du berättar om, men liknande. Jag gav psykologen flera olika tolkningar av bilderna eftersom jag tyckte att man kunde tolka dem på olika sätt. Han frågade efter MIN tolkning och jag sa att jag vet inte vilken som är min tolkning. Jag vet bara att man kan tolka dem olika. Då gav han mig följdfrågor på de olika tolkningarna som jag gett honom och som han också tyckte var helt riktiga iakktagelser. Vad som var rätt svar fick jag inte reda på.
Ja, nu slutar vi att skämmas/ursäkta oss. BRA förslag!
Truly skrev:Han frågade efter MIN tolkning och jag sa att jag vet inte vilken som är min tolkning. Jag vet bara att man kan tolka dem olika. Då gav han mig följdfrågor på de olika tolkningarna som jag gett honom och som han också tyckte var helt riktiga iakktagelser. Vad som var rätt svar fick jag inte reda på.
Ja, nu slutar vi att skämmas/ursäkta oss. BRA förslag!
Avgjort! Aha, det skulle jag ha gillat, om min utredningspsykolog gjort så. Klassiskt, gott psykologbeteende, skulle jag säga (de har verkigen sina fina sidor de där jepparna, vad folk än annars sett mig skriva om dem).
Lakrits skrev:Jag minns nästan ingenting av min barndom, vilket gjorde delar av min AST-utredning komplicerad.
Kan bara instämma, men jag vågar nog påstå att jag t.o.m. "minns" än mindre (har skrivit lite om det här i "min" tråd "Inget episodiskt minne") och jag vet då inte hur min kommande AST - utredningen ska gå vad gäller detta problem.
Känner mig faktiskt, inte så, lite panikslagen över bl.a. detta och sedan över problematiken som lär stöta till vad gäller ev. kontakt med min mor, men den som lever får se vad som händer.
Har faktiskt tagit med detta redan vid remissen och jag hoppas verkligen att även min problematik med det episodiska minnet kan kollas när jag väl har kommit i kontakt med neuropsykiatrin, men det vet man ju aldrig.
Lite "svammel" så där i förbifarten nu, Truly - har faktiskt inte ens läst tråden ordentligt - men jag är så slutkörd för tillfället så orken finns helt enkelt inte för ett utförligare svar.
Blev dock så intresserad av denna tråd, så jag kunde inte bara låta bli att svara och jag kommer att läsa den mer ordentligt framöver!
/Bali
Bali skrev:Lakrits skrev:Jag minns nästan ingenting av min barndom, vilket gjorde delar av min AST-utredning komplicerad.
Kan bara instämma, men jag vågar nog påstå att jag t.o.m. "minns" än mindre (har skrivit lite om det här i "min" tråd "Inget episodiskt minne") och jag vet då inte hur min kommande AST - utredningen ska gå vad gäller detta problem.
Känner mig faktiskt, inte så, lite panikslagen över bl.a. detta och sedan över problematiken som lär stöta till vad gäller ev. kontakt med min mor, men den som lever får se vad som händer.
Har faktiskt tagit med detta redan vid remissen och jag hoppas verkligen att även min problematik med det episodiska minnet kan kollas när jag väl har kommit i kontakt med neuropsykiatrin, men det vet man ju aldrig.
Lite "svammel" så där i förbifarten nu, Truly - har faktiskt inte ens läst tråden ordentligt - men jag är så slutkörd för tillfället så orken finns helt enkelt inte för ett utförligare svar.
Blev dock så intresserad av denna tråd, så jag kunde inte bara låta bli att svara och jag kommer att läsa den mer ordentligt framöver!
/Bali
Några korta kommentarer Bali:
Har du tur och får en skicklig psykolog (eller ett utredande team) så spelar det inte så stor roll alls hur mycket man minns av sin barndom. Jag hade svårt att besvara många frågor, men psykologen gick runt det och ställde andra frågor, förklarade, ställde följdfrågor osv. så det gjorde inte så mycket att jag inte kunde besvara frågorna från början. Han fick fram det han behövde tillslut ändå.
Då det gäller din mamma. Om du har problem med din mamma (som jag har) så lär psykologen märka det. Min psykolog kontaktade mig efteråt eftersom min mamma hade sagt att allt var "tipp topp" med mig under hela barndomen. Inte en enda fråga av de 200 (eller liknande) hade hon besvarat med någon avvikelse. Jag var med andra ord "perfekt" redan som 5-åring. Detta fick min psykolog att reagera eftersom alla barn brukar ha något litet problem, t.ex. lär sig knyta skorna sent. Eller har mardrömmar eller liknande. Men jag var tydligen perfekt enl. min mor. Så psykologen trodde henne inte och ringde och undrade om jag hade någon annan släkting som kunde ställa upp för anhörigintervjun.
Så det kan du ju fundera på. Om du inte vill att din mamma ska medverka så kanske du har någon annan närstående? En lärare, faster, farbror, moster, morbror eller liknande?
Men jag vet att det finns de som genomgått utredning och fått diagnos utan att ha anhörigintervju. Så det kanske inte ens behövs i ditt fall?
Jag slank ju bara in här utan att egentligen bidra med något och vad möter mig när jag nu är här igen - jo, ett stöttande svar från TS vad gäller min egen rädsla för kommande utredningen.
Tack snälla Truly!
Det här är verkligen en tråd som faller mig på läppen och jag kan inte förstå hur jag lyckades missa den när jag först sökte runt här på forumet.
Istället tog jag mod till mig (och det var ju iofs bra träning för denna "fegis" som har Jante som sin ständige följeslagare ) och startade en tråd om det episodiska minnet eller snarare avsaknandet av det.
Precis som du, Truly, förundras jag ständigt över alla självbiografier skrivna av personer som gått igenom både det ena & det andra och/eller har stora egna svårigheter.
Hur fasiken kan de "komma ihåg" vad de varit med om, beskriva på ett sådant sätt att det åtminstone verkar som om de även "minns" (menar då med info. från "alla sinnen") på riktigt?
Jag vågar nog påstå att jag inte "vet hur man gör" när man är avundsjuk, men lite "avis" blir jag ändå allt här, men än mer undrande - hur gör man, hur känns det?
Om jag skulle skriva en biografi (iaf om den verkligen skulle baseras på egna "minnen") skulle den bli väldigt kort!
Jag hoppas förstås att psykologen jag ska få träffa är skicklig och dessutom ger mig den tid jag lär behöva, men en genomsnittsutredning i Falköping ligger tydligen på 6 - 8 timmar och det är ju faktiskt inte så lång tid för att försöka sig på att tala om sina 44 år här på jorden och dessutom genomgå en massa test.
Det här kan jag väl kanske inte påverka dock utan jag får göra mitt bästa när det är dags och se hur långt det räcker.
Hur stor igenkänning har man här då!?
Jag var enligt min mor född "väluppfostrad" och har inte gjort annat än betett mig "normalt" under min uppväxt.
"Var vuxen" redan vid tidig ålder och hur "normalt" är det egentligen?
Med min mammas egen problematik och motstånd att inse/försöka förstå mina problem i beaktande, kan jag faktiskt inte ens hoppas på att hon skulle orka svara på "200 frågor" och jag tror faktiskt inte hon skulle gå med på att göra det heller.
Känner mig som värsta gnällspiken, men tyvärr är ju ändå sanningen sådan att jag inte har någon annan närstående som jag kan "kalla in" här.
Om det finns någon lärare i livet som ev. skulle komma ihåg hur Bali var för 35 år sedan vet jag förstås inte, så jag får nog hoppas på detta scenario;...
... och hoppas att denna (för mig mer än skrämmande) utredning åtminstone kan hjälpa mig att få lite mer "kött på benen" vad gäller mina problem.
Tack än en gång, Truly!
/ Bali
Tack snälla Truly!
Det här är verkligen en tråd som faller mig på läppen och jag kan inte förstå hur jag lyckades missa den när jag först sökte runt här på forumet.
Istället tog jag mod till mig (och det var ju iofs bra träning för denna "fegis" som har Jante som sin ständige följeslagare ) och startade en tråd om det episodiska minnet eller snarare avsaknandet av det.
Precis som du, Truly, förundras jag ständigt över alla självbiografier skrivna av personer som gått igenom både det ena & det andra och/eller har stora egna svårigheter.
Hur fasiken kan de "komma ihåg" vad de varit med om, beskriva på ett sådant sätt att det åtminstone verkar som om de även "minns" (menar då med info. från "alla sinnen") på riktigt?
Jag vågar nog påstå att jag inte "vet hur man gör" när man är avundsjuk, men lite "avis" blir jag ändå allt här, men än mer undrande - hur gör man, hur känns det?
Om jag skulle skriva en biografi (iaf om den verkligen skulle baseras på egna "minnen") skulle den bli väldigt kort!
Truly skrev:Har du tur och får en skicklig psykolog (eller ett utredande team) så spelar det inte så stor roll alls hur mycket man minns av sin barndom. Jag hade svårt att besvara många frågor, men psykologen gick runt det och ställde andra frågor, förklarade, ställde följdfrågor osv. så det gjorde inte så mycket att jag inte kunde besvara frågorna från början. Han fick fram det han behövde tillslut ändå.
Jag hoppas förstås att psykologen jag ska få träffa är skicklig och dessutom ger mig den tid jag lär behöva, men en genomsnittsutredning i Falköping ligger tydligen på 6 - 8 timmar och det är ju faktiskt inte så lång tid för att försöka sig på att tala om sina 44 år här på jorden och dessutom genomgå en massa test.
Det här kan jag väl kanske inte påverka dock utan jag får göra mitt bästa när det är dags och se hur långt det räcker.
Truly skrev:Om du har problem med din mamma (som jag har) så lär psykologen märka det. Min psykolog kontaktade mig efteråt eftersom min mamma hade sagt att allt var "tipp topp" med mig under hela barndomen. Inte en enda fråga av de 200 (eller liknande) hade hon besvarat med någon avvikelse. Jag var med andra ord "perfekt" redan som 5-åring.
Hur stor igenkänning har man här då!?
Jag var enligt min mor född "väluppfostrad" och har inte gjort annat än betett mig "normalt" under min uppväxt.
"Var vuxen" redan vid tidig ålder och hur "normalt" är det egentligen?
Med min mammas egen problematik och motstånd att inse/försöka förstå mina problem i beaktande, kan jag faktiskt inte ens hoppas på att hon skulle orka svara på "200 frågor" och jag tror faktiskt inte hon skulle gå med på att göra det heller.
Truly skrev: Om du inte vill att din mamma ska medverka så kanske du har någon annan närstående? En lärare, faster, farbror, moster, morbror eller liknande?
Känner mig som värsta gnällspiken, men tyvärr är ju ändå sanningen sådan att jag inte har någon annan närstående som jag kan "kalla in" här.
Om det finns någon lärare i livet som ev. skulle komma ihåg hur Bali var för 35 år sedan vet jag förstås inte, så jag får nog hoppas på detta scenario;...
Truly skrev: Men jag vet att det finns de som genomgått utredning och fått diagnos utan att ha anhörigintervju. Så det kanske inte ens behövs i ditt fall?
... och hoppas att denna (för mig mer än skrämmande) utredning åtminstone kan hjälpa mig att få lite mer "kött på benen" vad gäller mina problem.
Tack än en gång, Truly!
/ Bali
Meppe skrev:Säger som någon sagt tidigare (jag orkar inte kolla vem). "Att minnas är inget problem". Mitt minne är för bra.
Det beror på vad det är för slags minne. Jag kan alla telefonnummer, familjens alla personnummer, gamla postnummer etc. Men jag har inga bilder i minnet av saker och ting från min barndom. Inga personer eller händelser, bara svävande känsloförnimmelser och siffror.
Jag vet inte om jag har AS, men... jag minns väldigt mycket från min barndom. Jag skulle lätt kunna skriva fyra kapitel om tiden innan förskolan. 1-årsdagen minns jag, inte själva kalaset men en sekvens från den dagen. Från 2-års åldern har jag hur många minnen som helst.
En teori jag har är att vi har flyttat väldigt ofta och att jag kan knyta mina minnen till bostäderna vi haft, och på så vis flyter det inte ihop.
En annan är att jag alltid har tänkt väldigt mycket i bilder och känslor istället för ord (trodde dock att alla gjorde det...) och att jag därför behållt samma "tänk" som innan jag hade språket.
Intressant är det iallafall, speciellt hur du delar upp ett minne i sekvenser, måste jag säga. Det ska jag kika mer på i morgon.
En teori jag har är att vi har flyttat väldigt ofta och att jag kan knyta mina minnen till bostäderna vi haft, och på så vis flyter det inte ihop.
En annan är att jag alltid har tänkt väldigt mycket i bilder och känslor istället för ord (trodde dock att alla gjorde det...) och att jag därför behållt samma "tänk" som innan jag hade språket.
Intressant är det iallafall, speciellt hur du delar upp ett minne i sekvenser, måste jag säga. Det ska jag kika mer på i morgon.
Withdrawn skrev:Om någon till exempel säger: "Minns du din 3-årsfödelsedag?" så kan jag snabbt känna samma känslor, få samma tankar och se samma saker som jag gjorde just den dagen.
Har inga problem med långtidsminnet.
Fast är i och för sig inte särskilt gammal, heller.
Säkert dem är inte fabrikerade minnen då ?
Man minns vanligtvist inte dem första åren.
Fast jag tycks minnas se upp mot morsan från barnvagnen, så hm.
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
Har minnen från 2,5 års ålder.
Då vi var hos en släkting i deras sommarstuga.
Kommer ihåg tapeterna och källaren vi sov i.
Ingen har berättat det för mig. Jag gjorde ett test för jag trodde också jag hittat på minnet. Mamma bekräftade att vi sov i källaren och hur det såg ut osv.
Har likt dig ett minne att jag tittar upp ur vagnen och någon kommer mot mig med stora ögon.
Men jag vet inte om det kan vara ur en dröm/fantasi.
Jag kan ju inte varit över ett år då..
Min syster kommer inte ihåg något före skolåldern??
Då vi var hos en släkting i deras sommarstuga.
Kommer ihåg tapeterna och källaren vi sov i.
Ingen har berättat det för mig. Jag gjorde ett test för jag trodde också jag hittat på minnet. Mamma bekräftade att vi sov i källaren och hur det såg ut osv.
Har likt dig ett minne att jag tittar upp ur vagnen och någon kommer mot mig med stora ögon.
Men jag vet inte om det kan vara ur en dröm/fantasi.
Jag kan ju inte varit över ett år då..
Min syster kommer inte ihåg något före skolåldern??
Återgå till Övriga Aspergerfrågor