Jag undrar är det någon här som har fått svaret att de inte har asperger under eran utredning?

Anledningen till att jag undrar är för att jag är rädd att jag ska kunna dölja min asperger.
Det vore ju jobbigt om de inte trodde en, men det kanske bara är gamla spöken från tidigare då folk inte trott mig.
Men jag vet att om jag känner mig minskta spänd eller kränkt så kan jag försöka dölja det och överkompensera och spela social. Därför känns det hela lite jobbigt.

Nä, jag fick AS-diagnos och jag är säker på att jag har det. Lite fundersam blir jag dock ibland när jag tänker på många som känns aspiga och som fått diagnosen Atypisk autism/AST UNS. Undrar så här i efterhand om dom på min mottagning ö h t sätter den sistnämnda diagnosen. Kändes väldigt svart eller vitt när jag utreddes - antingen skulle jag få AS-diagnos eller så skulle jag inte ha det. Då visste jag inte att man ska undvika allmänpsykiatrin om dom inte har några neuropsykologer som utreder.

Jaha.
Har varit i kontakt med allmänpsyk och jag tyckte hon var väldigt okunnig om just asperger och svår att resonera med överhuvudtaget.
Hon sa att jag kunde tala med psykiatriker.

Är du under utredning av riktigt NPF-team? De brukar har rätt bra koll nuförtiden och få fram AS oavsett om man är aspig i sättet eller inte.

Vad vanliga psykologer tycker är väl irrelevant för att få diagnos.

Hon som gjorde bedömningssamtalet var ju vanlig psykolog.
Hon verkade inte tro mig.
Jag är ju så känslig av mig, räckte med att hon antydde att jag skulle läsa bok om social fobi efter jag sagt jag läst en bok om asperger och kännt igen mig i det mesta. Jag tolkade det som om hon inte trodde mig utan ville säga ge mig en pik, typ läs om social fobi, det är lika troligt du har det bara för att du läser boken.
Jag vet att jag kanske feltolkar men det är ju så jag känner.
Sen senast skrattade hon åt mig för att jag gick bara runt i mitt resonerande. Jag tycker det var väldigt kränkande när jag kände mig så utlämnad. Jag sa att jag tyckte det var oproffsigt och kränkande men hon sa att hon inte var en psykolog till mig på det sättet och att hon inte kände mig så hon visste inte vad som sårar mig och inte och det kan jag förstå, men skratta åt klient är väl inte ok.
Efter det ville jag bara bort från henne och strunta i utredning.
Om det inte ens räcker med vad jag säger då vet jag inte vad.

Det är ju efter nått sånt som jag inte vill komma på nästa möte.

Hon sade i o f s att jag kunde få en annan att tala med. Vilket jag nog kommer be om.

Jag tycker det är så jobbigt att tala med folk jag inte känner och sitta och säga hur man är och ibland blir jag helt blank och känner mig dum.

Ska skriva upp allt jag vill ha sagt och ha med mig om jag fortsätter.

Sanny, jag tycker att din psykolog betedde sig oproffsigt.

Bror Duktig, skönt att du håller med.

Låter som (ännu) en psykolog med väldigt dåliga kunskaper om AS...

Jag har varit med om sån arrogans själv. Jag undrar om det har att göra med skydd för självdiagnosticerande? Har varit när jag själv fört fram synpunkter att de inte ens vill diskutera dem. Som att en del vill hitta allt helt själv.

Det är över huvud taget alldeles för många som inte förstår vidden av att vi som gått odiagnosticerade högt upp i ålder har lärt oss kompensera och spela "normala" så "bra" att de dömer ut oss som omöjligen ens inom det autistiska spektrumet. Det gäller t o m ett aktat namn som Susanne Bejerot.

carl skrev:Som att en del vill hitta allt helt själv.

Vill mena det. Många som inte vill ha sjukskrivning/"pension" får det ju, medan många som vill ha det inte får det. Känns som samma sak där. Det personen önskar själv bör alltid vara fel, "jag är auktoriteten och det måste jag visa - bästa sättet att alltid bestämma tvärtemot vad patienten verkar vilja själv".

Angående ovanstående så har jag många gånger funderat på om det är några signaler jag skickar ut som de tycker visar att jag behöver en sak oavsett vad jag säger.
Jag har börjat fundera om det finns några riktlinjer på hur man beter sig och hur man fungerar i möten för att de ska dra vissa slutsatser. Om man inte fungerar efter de riktlinjerna så känns det som att man måste lära sig dessa för att man ska bli förstådd.

Det som gör att jag reagerar är att vissa människor man möter professionellt inte beter sig så och lyssnar samt förklarar varför de inte håller med om de inte håller med. Vet inte om det endast kan ha att göra med okunskap om npf?

Pemer skrev:Låter som (ännu) en psykolog med väldigt dåliga kunskaper om AS...

Och rent allmänt dåligt bemötande. En PSYKOLOG borde vara både bättre på allmänt bemötande, och på individavläsning. Är den totalt kass på sådant, så är den mindre lämplig för väldigt många personer.

carl skrev:Jag har varit med om sån arrogans själv. Jag undrar om det har att göra med skydd för självdiagnosticerande? Har varit när jag själv fört fram synpunkter att de inte ens vill diskutera dem. Som att en del vill hitta allt helt själv.

min mamma trodde att hon betett sig så just pga det du skriver.
Jag har vänt och vridit på det för att få fram varför hon gjorde så.
Och jag kan inte släppa det.

Jag har uppenbarligen svårt med att se hur mitt beteende kommer att tas emot.

Jag känner igen mig i det du skriver Carl.

Jag tror det kan ha med att lära sig dessa "regler" om man vill bli förstådd. Det kan också vara en personlighets grej. Jag har tex. svårt att lita på folk och vill inte kapitulera helt och är aningen avig, då får jag det bemötandet tillbaka oftast.
Man kan inte förvänta sig att alla inom vården är naturligt "goda".
Det är svårt att veta vad det beror på att man får ett arrogant bemötande.


När jag försöker förklara rent praktiskt och vill gå vidare och bara förtydliga då vill hon att vi ska fördjupa oss och drar in mig i att gå in på mina innersta känslor fast det var en väg vidare jag behövde.
När jag vill och behöver, vill fördjupa mig möts jag av en tom blick och att de inte förstår det eller ens fattat det trots att jag tycker jag tydligt sagt hur jag känner och förmedlat mitt behov.


Jag har bara problem med att släppa det och inte låsa mig i att det kommer bli så igen nästa gång jag söker utredning.
(Jag gick ju två gånger sen slutade jag.)

Hej sanny !

Jag tror att jag kan förstå din känsla här och själv är jag just nu mer än rädd för att jag, när min utredning ( senhösten antagligen ) väl kommer igång, kommer att "spela för bra".
Min autopilot, som jag tyvärr inte ens idag är helt medveten om, går igång på stört när jag möter andra ... jag läser av dem och svarar/beter mig som tycks önskas.

Själv måste jag bara på något vis komma på något sätt att redan från start beskriva mina farhågor och hoppas att de kommer att "accepteras" av min utredare ... inte för att jag "vill" ha t.ex. en Asperger diagnos, men en bild av om att jag ev. är/fungerar annorlunda än "normala" önskar jag mig ändå få ... jag lever ju bara i mitt "helv..." så vad har jag att jämföra med !?

Sorry, nu svamlar jag på om mig själv , men sonny ( nu "ryter" jag till lite här ) stå på dig och jag kan bara hålla med de övriga inläggen här att t.ex. din psykolog har betett sig otroligt oproffsigt ...

skrattade hon åt mig för att jag gick bara runt i mitt resonerande

det här ska du faktiskt inte behöva ta emot även om det tyvärr kan dyka upp igen !

Kämpa på så gott du kan/orkar, sonny, för någonstans finns det nog ändå någon som kan "förstå" dig och dina problem !

/ Bali

sanny skrev:Jag tror det kan ha med att lära sig dessa "regler" om man vill bli förstådd. Det kan också vara en personlighets grej. Jag har tex. svårt att lita på folk och vill inte kapitulera helt och är aningen avig, då får jag det bemötandet tillbaka oftast.
Man kan inte förvänta sig att alla inom vården är naturligt "goda".
Det är svårt att veta vad det beror på att man får ett arrogant bemötande.

Svårt när man försöker föra rak kommunikation när de som läser av den tror att man menar något annat.
Tex: jag har läst på om något i flera veckor och säger ärligt vilka problem jag har utifrån problemen som beskrivs. De vill inte att man ska göra så utan vill att jag ska beskriva symtomen på problemen. Så att man blir tvungen att diskutera symtomen man har och låtsas att man aldrig dragit slutsatserna själv om problemen och låta de dra samma slutsatser som man själv gjorde tidigare eller några helt andra slutsatser utan att vilja diskutera det vidare.

Känner igen mig så mycket! Hoppas det löser sig för dig, är själv i samma situation som du är i nu.

Undrar om någon här kan rekomendera någon vettig klinik som gör utredningar av asperger?

Om du ska gå privat rekommenderar jag Cereb och Gunnar Jakobsson.

När jag skickades i kö till utredning trodde jag att jag absolut inte hade AS. Efter nån månad här på forumet så var det rätt uppenbart att jag hade sådana drag. Blev dock rätt chockad då jag fick ADHD på köpet... Sen har det blivit mer diagnoser.

Jag har fått alla möjliga diagnoser, från Social fobi - En massa personlighetsstörningar - Schizofreni o allt man kan tänkas få. Till sist kom det fram att jag hade Aspergers.

gå själv också precis utredningen .... är också 36 år ..... är så himla rädd att det inte kommer blir en diagnos .... vad ska jag göra då ? ..... vet jo att jag är så men att jag också är en bra skadis som kan dölja det bra ..... känns väldigt otäkt just nu .....