Har svårt att vara tillsammans med fler än en person i taget, känner mig utanför och som femte käppen i hjulet.

Häromdagen åkte jag till en kompis, hon har bett mig flera gånger att jag ska komma, och för det mesta säger jag nej. Vill på ett sätt, men känner mig nästan alltid besviken när jag träffar andra. Verkligheten stämmer dåligt med vad jag har förväntat mig.

Men härmomdagen, som sagt, sa jag ja och åkte dit. När jag kom fram visade det sig att hon inte var hemme, hennes sambo öppnade och bad mig komma in och vänta. Min tidsuppfattning är inte särskilt adekvat, det kändes hur jobbigt som helst att sitta där och vänta i en evighet. Sambon såg på tv, kunde inte förmå mig att gå in i vardagsrummet där han var. Satt i köket och allt kändes helt overkligt. Visste inte om jag skulle åka hem igen, och kunde inte fråga sambon när min kompis skulle komma hem. Jag bara satt där.
När hon kom hade hon med sig en annan kompis, och dennes barn, ca 1,5 år. Jag blev helt ställd. Hon hade ju bett MIG komma! Då är man väl hemma i tid, för det första. Och har inte andra där! Jag kände mig sviken och tillintetgjord.

Jag antar att det är min sociala störning som får mig att reagera så, och att det inte är ett dugg konstigt för "normala" personer. För mig var det urjobbigt. Varför bad hon mig komma när hon redan hade folk hemma?

Någon som kan känna igen det här? Vad kan jag göra åt det?

Kan tänka mig att hon ville ge dig möjligheten att träffa folk o få möjligheten att träffa nya människor så hon sätter dig i den situationen.
Kanske för att det är lättare att bjuda in någon till att vara med än att denne på egen hand försöker få vara med.

Jag tycker det låter lite konstigt faktiskt. OK, jag har också AS men jag tycker inte man bjuder hem någon och sen inte är hemma själv. Och inte tar man bara med en person till utan förvarning. I så fall säger man, "jo, jag tänkte att XX kunde vara med också" så att den inbjudna gästen är förberedd på man blir flera. Jag skulle aldrig bjuda över en kompis och sen ta dit en annan kompis utan att kolla med båda att det är ok. Men en del har inget hyfs tydligen.

Jag blir också helt ställd när någon säger att de ska komma och hälsa på en viss tid och sen inte vare sig dyker upp eller hör av sig. Första gången det hände var jag 15 år och hela eftermiddagen gick jag och oroade mig och undrade och kunde inte göra något annat istället. För mig var det en stor grej om någon kom och hälsade på, för andra verkade det liksom kvitta vilket.

Som "femte hjulet under vagnen" kanske du syftade på, Ninna, eller var det en avsiktlig aspifiering av frasen? Jag kan också känna mig både som femte hjulet och som käpp i andras hjul så fort jag försöker umgås med personer som är väldigt olika mig själv (d v s de flesta utom mina närmaste vänner, släktingar och andra aspergare).

Låter inte klokt någonstans. Jag skulle inte ha gissat att ens utpräglade NT:s skulle se det här beteendet som särskilt normalt. Men en del är väl helt enkelt extrema även bland NT:s.

Jag tycker visst det KAN låta klokt. Jag vet inte vad hon vet men med tanke på hur du har det borde väl precis en extra person vara det optimala för att ge dig fler vänner. Sedan om ni inte klickar eller om situationen inte funkade för dig så borde du inte lasta henne för mycket för det. En annan variant är att hon kanske ville att ni båda skulle kunna umgås med henne som en liten extra omtyckt grupp för att det gjorde henne välmående också. Försök tänk på att man bjuder in andra människor för att man själv mår bra av det samt att man mår bra av att se de andra runt omkring sig också mår bra (åtminstone om man inte är helt flippad).

Angående själva grejen med att inte vara hemma kan människor som har späckade liv ibland bli blinda (och vise versa för den delen) när de måste prioritera i vilken ordning saker ska göras osv. Alltså man behöver inte vara obetänksam man har bara så mycket saker i sitt liv att hålla reda på att man inte riktigt hinner med. En annan variant är att hon ville att du skulle lära känna hennes sambo. Jag tycker faktiskt det låter som att hon ville ha dig närmare i sitt liv genom att lära känna hennes nära o kära . Ta vara på det, kanske kan dessa människor bli det bästa i ditt liv. Om inte så är du en upplevelse rikare.

Det var inte att hon bjöd in en till utan att hon gjorde det utan att tala om att hon tänkte göra det. Hon kan ha menat hur väl som helst eller så ville hon helt enkelt själv umgås med flera den dagen. Hon kanske är typen som föredrar att umgås i grupp om minst tre.

Jag föredrar också det, för då kan de andra prata med varandra om man själv behöver ta en paus, annars känner jag att allt ansvar hamnar på mig att underhålla eller kommunicera med den andre precis hela tiden.

Hon kanske kände sig tvungen att göra det till en överraskning för att Ninna skulle acceptera inbjudningen men ändå haft goda avsikter.

Jag vet inte alls vad din kompis tänkte på. Jag har verkligen svårt att förstå hur andra tänker.

Däremot kan jag "fnula" på en massa teoretiska orsaker till varför hon gjorde som hon gjorde (som DIProgan). Men hur många teoretiska orsaker jag än hittar på så kommer jag ändå fram till samma slutsats: man bjuder inte hem någon vid en bestämd tidpunkt och sen inte ser till att vara där själv. Det skulle inte ens de mest välanpassade NT's göra. Och OM hon var försenad, OM hon inte kunde kontakta dig via mobil eller något annat, ja då skulle hon ha berättat det i efterhand.

Nä, det låter misstänkt i mina öron det här.

Så du menar att man säger "kom hem och umgås med min pojkvän ett tag och sedan mig och min vän". Förutom att personen antagligen inte skulle säga ja så skulle det bli en väldigt underlig stämning över det. Bättre att få det att verka som en tillfällighet där inblandade ges chansen att på "egna" villkor lära känna varandra. Man behöver inte vara elak för att vara spindeln i nätet.

En vildare anledning jag har är att hon vill ha trekant eller mer men det är nog mer mina fantasier

Men nu utgår du från att hon hade en altruistisk baktanke med det hela, och att det var planerat, när det i själva verket kanske bara var hon själv som var obetänksam, ouppfostrad, stressad eller självisk?

Man brukar dessutom inte vilja att ens kompis ska umgås på tu man hand med ens pojkvän om man inte har några väldigt konstiga baktankar med det. Tror du har för livlig fantasi.

Ja allt är möjligt jag är glad i dag så jag väljer o se de positiva möjligheterna först The tyranny of happy people.

Jag ser inga direkta bekymmer med att en kille/tjej umgås med ens flickvän/pojkvän.
Vet iofs att inte alla tycker som mig.

Kan verkligen känna igen mig i det där. När man är flera så hamnar man lätt utanför om man inte armbågar sig lite. (bildligt menat) Fast när man är två blir det pinsamma tystnader istället. Vet inte vad som är värst egentligen.

Konstigt av henne att bjuda in dig om hon inte ville umgås med dig. Du kanske kan fråga henne hur hon tänkte? Inte anklagande, utan undrande.

Jag skulle nog gått in och satt mig och kollat på tv, hälsat på sambon och kollat om han var trevlig. Det verkar ju roligare än att stå i köket åtminstone. Men det är ju inte alltid lätt att våga sånt när man känner sig lite bortkommen.

Enklast vore ju om man hade vänner och bekanta som var lite mer omtänksamma och hänsynstagande. Men man tenderar ju att inte ha så mycket val när det kommer till sånt.

Jag tycker det låter konstigt att hon inte var hemma. Angående att hon tog med en annan hem tror jag det var ett ogenomtänkt försök att skaffa flera vänner åt dig.

Att inte vilja att partnern ska umgås med andra av eget kön tycker jag däremot att låter sjukligt svartsjukt.

Nja, några tankar om trekanter tror jag inte hon hade, inte tror jag hon ville ha mig som vikarie till sin sambo heller, men säker är jag inte förstås. Tanken har bara inte slagit mig, men den var rätt kul när jag tänker efter

Hon var nog bara tanklös, hade dålig koll på klockan osv. Kan förstå det, teoretiskt, men det är exakt sånt som är så jobbigt för mig. Har tackat nej till henne förut när hon bett mig komma, och förklarat varför. Att jag behöver att det blir som vi planerat osv. Hon var med på det, det var inga problem enligt henne.
Kanske tänkte hon att det var bra för mig med fler vänner, men det funkar inte så för mig. Resultatet blir att jag drar mig undan och får färre vänner. Det går inte att manipulera och tvinga fram vänskap.

Men ok, jag är inte arg på henne nu, väljer att tro att det var en välmenad idè.

Undrade mest om nån här känner igen sig, och hur man kan göra för att inte vara så känslig och ta allt som en kränkning. Trött på mig själv.

Har du inte förstått det än så kanske du måste göra det snarast, de flesta människor är egoistiska, de bryr sig varken om dig eller om ditt handikapp.

Finns nog flera Aspergare här dock som kan känna sympati och empati då vi varit i liknande situationer, kanske inte att vi finner din situation så allvarlig men att vi haft scenarion som vi funnit lika svåra som din.

Som sagt, de flesta människor är ego, och får hon erbjudande att bjuda hem en annan kompis också så skiter hon i dig, tro mig jag har lärt mig det vid detta laget att människor bara tänker på sig själva om de inte har något att vinna på att tänka på andra.

Vad du kan göra åt saken:

Berätta för kompisen att du tog illa upp.
Avsluta vänskapen, du har Asperger, borde inte vara svårt att avsluta vänskap? Är ganska lätt för mig att avsluta vänskap med folk.
Gå vidare och försök acceptera att människor är ego och har egna liv att tänka på.

Ninna skrev:Har svårt att vara tillsammans med fler än en person i taget, känner mig utanför och som femte käppen i hjulet.

Häromdagen åkte jag till en kompis, hon har bett mig flera gånger att jag ska komma, och för det mesta säger jag nej. Vill på ett sätt, men känner mig nästan alltid besviken när jag träffar andra. Verkligheten stämmer dåligt med vad jag har förväntat mig.
Men härmomdagen, som sagt, sa jag ja och åkte dit. När jag kom fram visade det sig att hon inte var hemme, hennes sambo öppnade och bad mig komma in och vänta. Min tidsuppfattning är inte särskilt adekvat, det kändes hur jobbigt som helst att sitta där och vänta i en evighet. Sambon såg på tv, kunde inte förmå mig att gå in i vardagsrummet där han var. Satt i köket och allt kändes helt overkligt. Visste inte om jag skulle åka hem igen, och kunde inte fråga sambon när min kompis skulle komma hem. Jag bara satt där.
När hon kom hade hon med sig en annan kompis, och dennes barn, ca 1,5 år. Jag blev helt ställd. Hon hade ju bett MIG komma! Då är man väl hemma i tid, för det första. Och har inte andra där! Jag kände mig sviken och tillintetgjord.

Jag antar att det är min sociala störning som får mig att reagera så, och att det inte är ett dugg konstigt för "normala" personer. För mig var det urjobbigt. Varför bad hon mig komma när hon redan hade folk hemma?

Någon som kan känna igen det här? Vad kan jag göra åt det?

Jag vet att jag också skulle känt mig obekväm om en kompis inte var hemma och jag blev ensam med sambon. Jag skulle känt mig tvingad att försöka konversera. En annan sak är ju om sambon också är ens kompis, då vore det inget problem. Då kan man både prata och vara tyst utan problem.

I ditt ställe skulle jag nog satt mig och tittat på TV också. Då behöver man inte prata, och om man pratar kan man prata om TV-programmet. Fast tänk om han tittat på sport? Då skulle jag verkligen känt mig borta.

Likaså skulle jag inte gillat att min kompis hade med hem en för mig totalt okänd kompis. En kompis med ett litet barn dessutom. Små barn brukar ta mycket plats och höras och synas. Jobbigt om man inte är van vid småbarn.

Jag vet inte vad du kan göra utom vad du redan gjort. Att förklara hur jobbigt det är för dig, dels att hon inte är hemma, dels att hon kommer med en annan kompis. Det skulle vara obekvämt för de flesta tror jag, och speciellt för en med AS, som inte brukar vat så lättsam och flexibel

Din kompis kanske inte är en normal person. Jag menar hon visar tecken på att inte kunna visa hänsyn till andra människor. Hon kanske har problem, din kompis alltså.

Femte käppen i hjulet - hur tänkte jag? Femte hjulet under vagnen, eller som käppen i hjulet, heter det väl, blev visst en blandning av detta. Nåväl.

Tack för era synpunkter, känns bra att få andras tankar, det ger mig lite självdistans.
Jag tror nog att hon var obetänksam utan att mena något illa med det. Tror inte heller att hon hade några avsikter med att ha ytterligare en kompis där, jag menar, det var nog inte i syfte att utvidga min bekantskapskrets eller så. Det var nog helt enkelt så att den andra kompisen hörde av sig när vi redan bestämt, och hon tänkte inte på att det varit bättre för mig om hon sagt nej, eller åtminstone förberett mig.

Det kanske är så att det är svårt att förstå vidden av de sociala svårigheter man kan ha som aspergare. Det kanske är ett orealistiskt krav att ställa att andra ska ta hänsyn. Jag brukar inte kräva det heller, men för att skona mig själv drar jag mig undan istället.

Jag har inga problem att avsluta relationer, varken vänskaps eller kärleksrelationer, det går tvärtom lätt. Men så länge relationerna varar förväntar jag mig respekt från båda håll, och det är där det inte funkar så bra tycker jag. Men vem vet, andra kanske tycker att det är jag som är hänsynslös, jag vet inte.

Jag kunde förstås tittat på tv med sambon, men han såg nån blodig historia som jag inte ville se på.

Ja ja, jag förstorar väl upp det hela, men förnekar inte att jag kände mig sviken. Det kändes som om jag inte var så viktig för henne, och då förstod jag inte varför hon bett mig komma. Kände mig arg för att hon "stal min tid", som jag kunde ägnat åt andra viktigare saker.

Det är ok nu, och jag får mer och mer klart för mig att jag egentligen inte har något större behov av andra. Det tar mer än det ger.

Jag tror du missuppfattade vad jag sa, jag menar inte att du skall isolera dig med sambon bara för att människor är ego.

Kan väl ändå vara trevligt att ha kompisar att snacka med? Jag tror även din sambo är ego just därför skall du inte ställa dig fast för mycket vid den sasken.

Jag visste att du inte har problem med detta, många Aspergare har inte problem att göra så, men tänk efter noggrant innan du gör det man får ta konseksvenser av allt man gör.


Nu vet jag inte hur illa du tog av att den kompisen var där, men jag skulle ändå ta upp det med din vännina, oavsett hur svårt det är att prata om dina svårigheter, berätta att hon gjorde fel. Sen om du vill avsluta vänksapen efter du berättat eller inte är upp till dig, men vet hon inte att hon gjorde fel så kommer hon fortsätta göra så.


Så här hade jag gjort.

Jag hade hälsat på henne igen och berättat att jag inte gillade situationen, dels för att vi bestämt att träffas själva.

Hade hon sedan skrattat åt det hela och jag tyckt att nej detta är ingen bra kompis så hade jag lagt vänskapen på is ett tag.


Ber hon om ursäkt så hade vänskapen fortsatt vidare, jag vet att detta kanske låter löjligt, är iofs löjligt för mig men tar du illa upp av att flera är i ett rum så skall hon respektera det? Common sense.

Ninna skrev:Femte käppen i hjulet - hur tänkte jag? Femte hjulet under vagnen, eller som käppen i hjulet, heter det väl, blev visst en blandning av detta. Nåväl.

Tack för era synpunkter, känns bra att få andras tankar, det ger mig lite självdistans.
Jag tror nog att hon var obetänksam utan att mena något illa med det. Tror inte heller att hon hade några avsikter med att ha ytterligare en kompis där, jag menar, det var nog inte i syfte att utvidga min bekantskapskrets eller så. Det var nog helt enkelt så att den andra kompisen hörde av sig när vi redan bestämt, och hon tänkte inte på att det varit bättre för mig om hon sagt nej, eller åtminstone förberett mig.

Det kanske är så att det är svårt att förstå vidden av de sociala svårigheter man kan ha som aspergare. Det kanske är ett orealistiskt krav att ställa att andra ska ta hänsyn. Jag brukar inte kräva det heller, men för att skona mig själv drar jag mig undan istället.

Jag har inga problem att avsluta relationer, varken vänskaps eller kärleksrelationer, det går tvärtom lätt. Men så länge relationerna varar förväntar jag mig respekt från båda håll, och det är där det inte funkar så bra tycker jag. Men vem vet, andra kanske tycker att det är jag som är hänsynslös, jag vet inte.

Jag kunde förstås tittat på tv med sambon, men han såg nån blodig historia som jag inte ville se på.

Ja ja, jag förstorar väl upp det hela, men förnekar inte att jag kände mig sviken. Det kändes som om jag inte var så viktig för henne, och då förstod jag inte varför hon bett mig komma. Kände mig arg för att hon "stal min tid", som jag kunde ägnat åt andra viktigare saker.

Det är ok nu, och jag får mer och mer klart för mig att jag egentligen inte har något större behov av andra. Det tar mer än det ger.

Vi har pratat i en annan tråd (minns inte riktigt vilken) om vilka människor man ska ha som vänner för att det ska gå smidigt och det är nog så att det kräver sina speciella människor med mycket intelligens och empati eller liknande drag. Såvida man inte själv ännu hunnit bygga upp en större tolerans för "vanliga" människor då. Kanske viktigast är att man verkligen fått de att förstå hur man fungerar annars har de små chanser att vara en bra vän som just man själv behöver.

Om ni hade avtalat att du skulle komma en viss tid en särskild dag så skulle jag nog ha konfronterat henne vad hon menar med att för det första inte vara hemma och dessutom komma hem med en annan kompis.

Om det inte var helt bestämt att du skulle komma den tiden den dagen, utan att ni bara pratat löst om att träffas så vore det ju en helt annat sak.

opteron skrev:Jag tror du missuppfattade vad jag sa, jag menar inte att du skall isolera dig med sambon bara för att människor är ego.

Kan väl ändå vara trevligt att ha kompisar att snacka med? Jag tror även din sambo är ego just därför skall du inte ställa dig fast för mycket vid den sasken.

Jag visste att du inte har problem med detta, många Aspergare har inte problem att göra så, men tänk efter noggrant innan du gör det man får ta konseksvenser av allt man gör.


Nu vet jag inte hur illa du tog av att den kompisen var där, men jag skulle ändå ta upp det med din vännina, oavsett hur svårt det är att prata om dina svårigheter, berätta att hon gjorde fel. Sen om du vill avsluta vänksapen efter du berättat eller inte är upp till dig, men vet hon inte att hon gjorde fel så kommer hon fortsätta göra så.


Så här hade jag gjort.

Jag hade hälsat på henne igen och berättat att jag inte gillade situationen, dels för att vi bestämt att träffas själva.

Hade hon sedan skrattat åt det hela och jag tyckt att nej detta är ingen bra kompis så hade jag lagt vänskapen på is ett tag.


Ber hon om ursäkt så hade vänskapen fortsatt vidare, jag vet att detta kanske låter löjligt, är iofs löjligt för mig men tar du illa upp av att flera är i ett rum så skall hon respektera det? Common sense.

Jag trodde inte att du menade att jag skulle isolera mig med sambon... Jag uttryckte mig nog otydlligt i inlägget. Märker att datorn inte är riktigt min grej, till skillnad mot många andra jag vet med as. Har svårt att uttrycka i skrivna ord vad jag menar, och adhd-skallen slår till och skriver fortare än jag tänker
Och jag håller med om det du skriver, visst är det bra att ha någon att prata med, det är bara det att jag så ofta och så lätt blir besviken, men det kan ju lika mycket bero på mig själv. Kan nog vara bra att hälsa på henne igen och berätta hur jag upplevde det hela, som du skriver.

Varför ska det vara så förbaskat krångligt? Blir så trött...

Vi har pratat i en annan tråd (minns inte riktigt vilken) om vilka människor man ska ha som vänner för att det ska gå smidigt och det är nog så att det kräver sina speciella människor med mycket intelligens och empati eller liknande drag. Såvida man inte själv ännu hunnit bygga upp en större tolerans för "vanliga" människor då. Kanske viktigast är att man verkligen fått de att förstå hur man fungerar annars har de små chanser att vara en bra vän som just man själv behöver.

Till DIProgan

Jag har nog inte varit så bra på att berätta hur jag verkligen mår eller vad jag behöver för att det ska funka socialt. Har svårt att "ta för mig" och är hellre tyst och undfallande. Märker att när jag börjar förklara hur jag funkar blir jag så förlamande trött, helt tom på känslor och tankar. Stänger av och bara hoppas på att det ska funka ändå, och det gör det ju sällan. Så blir jag arg, frustrerad, ledsen, besviken... Och så blir det ännu värre nästa gång.

Jag får väl öva på att bli tydligare, men det skriver jag bara här, sen blir det samma visa igen.

Ska ut och vindsurfa nu, det är enklare!