@imperativ: jag har också funderat på det där. KAN man ta ett jobb när man inte har en bostad, och man ska börja inom två veckor?

Det känns inte som en stor risk att man får ett jobb som kräver flytt. Arbetsgivaren, ska den anställa någon som inte har bostad och som ska leta bostad i något år först, liksom?

EDIT: Arbetsgivaren vet ju förstås att sökanden inte bor i närheten, och man kan väl påpeka i ansökan att man måste söka bostad om och när man får jobbet. Känns som minimal risk/chans att få jobbet och behöva flytta.

Någon som känner till hur det här fungerar?

Danne skrev:Bara för att man inte köper ALLA jobb som AF föreslår så är man inte en fuskare.

Du missförstår mig, jag säger inte att hon borde söka jobbet. Jag säger att hon inte borde ha sökt jobbet om hon inte ville ha det. Hon borde informera AF om att hon inte vill ha jobb långt bort. Och det borde de acceptera tycker jag.

Bror Duktig skrev:När jag har varit på anställningsintervjuer, så har jag erkänt stresskänslighet och ryggont. Då har jag blivit tillfrågad om det....

Vadå, har de frågat dig om du har ont i ryggen ibland?

En sån fråga kan man ändra till sin egen fördel och säga att man inte har sökt ett arbete där man lyfter tunga grejjor varje dag. Då byter de nästan garanterat spår. Om man ojjar sig så uppfattas man som negativ, vilket kanske är positivt ändå om du inte vill ha jobbet.

Jag borde eg. säga att jag inte orkar med mycket folk, men jag brukar anta att det märks på mig. Har de inte märkt det efter att jag fåt anställning så får de skylla sig själva.

Parvlon skrev:

Bror Duktig skrev:När jag har varit på anställningsintervjuer, så har jag erkänt stresskänslighet och ryggont. Då har jag blivit tillfrågad om det....

Vadå, har de frågat dig om du har ont i ryggen ibland?

En sån fråga kan man ändra till sin egen fördel och säga att man inte har sökt ett arbete där man lyfter tunga grejjor varje dag. Då byter de nästan garanterat spår. Om man ojjar sig så uppfattas man som negativ, vilket kanske är positivt ändå om du inte vill ha jobbet.

Men det var vårdjobb, där man lyfter tunga grejer varje dag. :p

Jag hade då faktiskt inte fått mina ryggproblem på riktigt än, men jag hade fått lite ont i ryggen när jag flyttade en bokhylla och liknande, och det berättade jag om. Antagligen var det mitt sätt som den gången gjorde att jag inte fick jobbet. Jag berätta ingående om det där med bokhyllan, och var väldigt udda.

Stresskänslighet frågade de om när jag sökte jobb på bilprovningen som bilprovare. Jag sade att jag inte klarade stress.

Och det är sant, och en sak som gör att jag undrar om jag klarar något jobb alls. Stress verkar det krävas att man klarar.

EDIT: Jag ville ha båda dessa jobb, så det var ren osmidighet och klantighet från min sida. Jag skulle ha ljugit, för det måste väl alla göra när de får frågan om stresskänslighet? Den frågan är ju "obligatorisk". Även ryggontsfråga vid vårdjobb och liknande.

Undrar också hur dom tänker om man blir erbjuden jobb xx mil bort utan att ha möjlighet till bostad på jobborten, eller råd att skaffa bil + bensin, försäkring osv. Tågpendla funkar inte alltid heller. Är det verkligen meningen man ska söka och "ta" jobb bara för att direkt få sparken för att man inte kommer i tid/alls pga detta?

Bror Duktig skrev:

Parvlon skrev:

Bror Duktig skrev:När jag har varit på anställningsintervjuer, så har jag erkänt stresskänslighet och ryggont. Då har jag blivit tillfrågad om det....

Vadå, har de frågat dig om du har ont i ryggen ibland?

En sån fråga kan man ändra till sin egen fördel och säga att man inte har sökt ett arbete där man lyfter tunga grejjor varje dag. Då byter de nästan garanterat spår. Om man ojjar sig så uppfattas man som negativ, vilket kanske är positivt ändå om du inte vill ha jobbet.

Men det var vårdjobb, där man lyfter tunga grejer varje dag. :p

Jag hade då faktiskt inte fått mina ryggproblem på riktigt än, men jag hade fått lite ont i ryggen när jag flyttade en bokhylla och liknande, och det berättade jag om. Antagligen var det mitt sätt som den gången gjorde att jag inte fick jobbet. Jag berätta ingående om det där med bokhyllan, och var väldigt udda.

Stresskänslighet frågade de om när jag sökte jobb på bilprovningen som bilprovare. Jag sade att jag inte klarade stress.

Och det är sant, och en sak som gör att jag undrar om jag klarar något jobb alls. Stress verkar det krävas att man klarar.

EDIT: Jag ville ha båda dessa jobb, så det var ren osmidighet och klantighet från min sida. Jag skulle ha ljugit, för det måste väl alla göra när de får frågan om stresskänslighet? Den frågan är ju "obligatorisk". Även ryggontsfråga vid vårdjobb och liknande.

Om du får ont av att lyfta grejjor så ska du vara jävligt glad över att du var ärlig så att du inte fick jobbet. Att man får ont betyder att något är fel, enkel matematik.


Du ville säkert arbeta sönder din kropp, men p.ga att du var ärlig så fick du inte. Surt..

aspiemelly skrev:Undrar också hur dom tänker om man blir erbjuden jobb xx mil bort utan att ha möjlighet till bostad på jobborten, eller råd att skaffa bil + bensin, försäkring osv. Tågpendla funkar inte alltid heller. Är det verkligen meningen man ska söka och "ta" jobb bara för att direkt få sparken för att man inte kommer i tid/alls pga detta?

Innan du får jobbet helt, så ska du ju komma överens med arbetsgivaren om när du kan börja. Då kommer denne säkert inte att anställa någon som först ska stå i bostadskö några år.

Jag höll på att missa ett jobb för att jag hade uppsägningstid på det jobb jag redan hade. På det nya stället krävde de att jag började omedelbart. Jag sade då "men jag kan ju inte lämna det gamla jobbet i sticket, och det kommer jag ju då inte heller att göra med er" varpå jag fick jobbet och fick börja efter uppsägningstiden på det gamla. Tyckte det var snabbtänkt av mig, jag som alltid annars säger klumpigheter enbart.

Det var ett fabriksjobb och de sökte rätt mycket folk (expanderade med nya linor).

Parvlon skrev:

Bror Duktig skrev:

Parvlon skrev:

Bror Duktig skrev:När jag har varit på anställningsintervjuer, så har jag erkänt stresskänslighet och ryggont. Då har jag blivit tillfrågad om det....

Vadå, har de frågat dig om du har ont i ryggen ibland?

En sån fråga kan man ändra till sin egen fördel och säga att man inte har sökt ett arbete där man lyfter tunga grejjor varje dag. Då byter de nästan garanterat spår. Om man ojjar sig så uppfattas man som negativ, vilket kanske är positivt ändå om du inte vill ha jobbet.

Men det var vårdjobb, där man lyfter tunga grejer varje dag. :p

Jag hade då faktiskt inte fått mina ryggproblem på riktigt än, men jag hade fått lite ont i ryggen när jag flyttade en bokhylla och liknande, och det berättade jag om. Antagligen var det mitt sätt som den gången gjorde att jag inte fick jobbet. Jag berätta ingående om det där med bokhyllan, och var väldigt udda.

Stresskänslighet frågade de om när jag sökte jobb på bilprovningen som bilprovare. Jag sade att jag inte klarade stress.

Och det är sant, och en sak som gör att jag undrar om jag klarar något jobb alls. Stress verkar det krävas att man klarar.

EDIT: Jag ville ha båda dessa jobb, så det var ren osmidighet och klantighet från min sida. Jag skulle ha ljugit, för det måste väl alla göra när de får frågan om stresskänslighet? Den frågan är ju "obligatorisk". Även ryggontsfråga vid vårdjobb och liknande.

Om du får ont av att lyfta grejjor så ska du vara jävligt glad över att du var ärlig så att du inte fick jobbet. Att man får ont betyder att något är fel, enkel matematik.


Du ville säkert arbeta sönder din kropp, men p.ga att du var ärlig så fick du inte. Surt..

^_^

Jag gjorde det senare på fabrik i stället.

Jag har också märkt att "lyfta rätt" gör att ryggen mår bättre. Jag hade lönebidragsarbete i zoobutik och då mådde jag jättebra i ryggen de dagar då vi fick in en massa hundmatsäckar (15-20 kg) som skulle bäras runt.

Just hundmatsäckar är lätta som tusan att lyfta rätt.

Bror Duktig skrev:^_^

Jag gjorde det senare på fabrik i stället.

Jag har också märkt att "lyfta rätt" gör att ryggen mår bättre. Jag hade lönebidragsarbete i zoobutik och då mådde jag jättebra i ryggen de dagar då vi fick in en massa hundmatsäckar (15-20 kg) som skulle bäras runt.

Just hundmatsäckar är lätta som tusan att lyfta rätt.

Om ryggen är lite trasig så spelar det ingen roll hur man lyfter, om man gör det tillräckligt många gånger. Ett par dagar är ingenting, jag lyfte järnskrot 1/5->1/10 del (eller något) av arbetstiden en hel sommar. Efteråt kände jag mig piggare, givetvis starkare, det tror jag inte en trasig rygg gör. Att vara ärlig är aldrg en nackdel, jag förstår inte hur du kan vända det till det.

*edit: givetvis så svarade jag: "inga problem" när arbetsgivaren frågade mig om jag var rädd för tunga lyft vid anställningsintervjun.

Jnx skrev:

Danne skrev:Bara för att man inte köper ALLA jobb som AF föreslår så är man inte en fuskare.

Du missförstår mig, jag säger inte att hon borde söka jobbet. Jag säger att hon inte borde ha sökt jobbet om hon inte ville ha det. Hon borde informera AF om att hon inte vill ha jobb långt bort. Och det borde de acceptera tycker jag.

Jo, vem tycker inte det?
Men nu är det ju så att dom inte accepterar det, och dessutom driver saken i så många rättsinstanser dom kan för att få sin åsikt igenom.

Jag är dessutom övertygad om att hon påtalade saken när AF föreslog jobbet, och då fick hot om sänkt ersättning om hon inte sökte.
Så i min värld gjorde hon helt rätt, ser inget anmärkningsvärt alls i hennes ansökan.
Det är helt upp till arbetsgivaren om dom inte vill anställa henne, det var helt och hållet deras beslut.
Hennes ärlighet gjorde bara det lättare för dom att fatta ett bra beslut.

Bortskämda kärring säger jag. Söker hon jobb som BMA är hon en BioMedicinsk Analytiker, har 180 högskolepoäng + examen. Hon ingår i ett bristyrke och borde inte ha några som helst problem med att hitta jobb. Kolla själva på www.ams.se, sjukhusen i Värmlands län söker en massa vårdpersonal till sådant som hon skulle vara kvalificerad till. Har man dessutom energi nog till att driva en sådan skitsak till regeringsrätten har jag svårt att se att ens arbetslöshet skulle bero på annat än ren lättja.

Det är inga som helst problem att pendla 11 mil som det är mellan Örebro och Karlstad. Min morsa gjorde det som distriktssköterska, ensamstående med två barn. Det var i början av 90-talet då det var rejält svårt att få jobb. Så svårt är det inte nuförtiden. Man har en förstående arbetsgivare som hjälper en fixa övernattningsbostad så att man kan veckopendla. På universitetssjukhus har de färdiga rutiner för sådant. Plus att man ofta kan justera arbetsschemat. Ex. jobba 12h/dag så att man får mer kontinuerlig ledighet. Eller jobba OB. Det kanske inte är så jävla kul alla gånger men man överlever i ett par månader. Fan, det finns hundratals indier som kommer till Sverige för att jobba. Kan de så kan hon.

Sen att skriva en sån ansökan är att bete sig som en bortskämd barnrumpa. Folk fattar inte att de inte har rätt att begära att andra ska ta hand om deras liv. Det är en sak att bli sjuk, råka ut missöden eller omständigheter, men en helt annan att slappa för man vet att farbror staten ändå ger en pengar varje månad. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är född i Sverige och har det här skyddsnätet bakom mig men jag skulle skämmas om jag parasiterade på systemet som henne. Det är inte solidariskt. Fast folk har ju ingen skam nuförtiden. Tack vare henne måste ju AF köra blåslampan i röven på folk och ha den där förnedringslistan där man ska skriva vilka jobb man sökt varje vecka.

Moderaterna är nog mycket tacksamma för alla nyheter om kärringar som henne.

Här var det en som vet exakt hur just den här personen har det ser jag, för att jag/min [fyll i valfri närstående] minsann, och då måste också alla andra [osv], och det ger dem rätt att skylla politikernas och deras väljares politik på enskilda personer de inte känner. Tänk att det alltid dyker upp någon sådan nästan vad som än diskuteras.

+1

Bror Duktig skrev:Arbetsgivaren vet ju förstås att sökanden inte bor i närheten, och man kan väl påpeka i ansökan att man måste söka bostad om och när man får jobbet. Känns som minimal risk/chans att få jobbet och behöva flytta.

Någon som känner till hur det här fungerar?

Det är väldigt normalt att de man vill anställa har 3 månaders uppsägningstid från sitt förra jobb, så i en rekryteringsprocess måste man ju ha framförhållning.

Det fungerar alltså så att man kommer överens med den nya arbetsgivaren när man kan tillträda jobbet. Ibland blir de glatt överaskade om man kan börja dagen efter, ibland vill de inte att man börjar ens inom två månader, så en flyttprocess bör inte ses som ett problem eller ens nåt som man behöver fråga den sökande om hur de tänker lösa.

L'inimitable skrev:

Bror Duktig skrev:Arbetsgivaren vet ju förstås att sökanden inte bor i närheten, och man kan väl påpeka i ansökan att man måste söka bostad om och när man får jobbet. Känns som minimal risk/chans att få jobbet och behöva flytta.

Någon som känner till hur det här fungerar?

Det är väldigt normalt att de man vill anställa har 3 månaders uppsägningstid från sitt förra jobb, så i en rekryteringsprocess måste man ju ha framförhållning.

Det fungerar alltså så att man kommer överens med den nya arbetsgivaren när man kan tillträda jobbet. Ibland blir de glatt överaskade om man kan börja dagen efter, ibland vill de inte att man börjar ens inom två månader, så en flyttprocess bör inte ses som ett problem eller ens nåt som man behöver fråga den sökande om hur de tänker lösa.

Men det tar ju åratal att få tag på bostad i många områden. Behöver inte anställaren bry sig om det? (Alltså, kan han lita på att personen börjar om tre månader om det normalt tar år att få bostad i området?)

Björne skrev:Det är inga som helst problem att pendla 11 mil som det är mellan Örebro och Karlstad. Min morsa gjorde det som distriktssköterska, ensamstående med två barn. Det var i början av 90-talet då det var rejält svårt att få jobb.

Var du alltså 11-12 timmar på dagis varje dag? Så vill inte jag att barn ska ha det.

Så svårt är det inte nuförtiden. Man har en förstående arbetsgivare som hjälper en fixa övernattningsbostad så att man kan veckopendla. På universitetssjukhus har de färdiga rutiner för sådant.

Du får det att låta självklart att "man har" det. Ska barnen klara sig själv då under veckorna förresten om man är ensam?

Har verkligen de stora sjukhusen färdiga rutiner för att allt fler ska bo där nu när man ska söka från hela landet?

Ex. jobba 12h/dag så att man får mer kontinuerlig ledighet. Eller jobba OB.

Vad gör barnen då? Kvällsdagis för ensamstående är inte vanligt förekommande.

Det kanske inte är så jävla kul alla gånger men man överlever i ett par månader.

Om det verkligen handlar om ett par månader.

Jag tycker inte att vi ska behöva leva som om vi hade en inkomstskatt på 10 %. Sakna fritid och sakna liv. 3 timmars resväg till och från jobb, eller "bo på jobbet" reducerar rättigheten "8 timmars fritid" ganska rejält.

OBS, du skrev "man" och uttryckte dig generellt, så jag har tolkat att du menade folk i allmänhet, även ensamstående.

När det gäller det aktuella fallet, så tycker jag att vi i Sverige borde ha råd att se till att barn inte tvingas avstå från ena föräldern. Om det finns en massa BMA-jobb i hennes närhet är inget jag känner till närmare. Vet inte heller hur länge hon varit arbetslös, och det verkade som hon hade något på gång på närmare håll?

Så som arbetslöshetsförsäkringen ser ut idag, så är det säkert ingen som av ren lättja utnyttjar den. Den leder ju rakt in i FAS3. Snarare har man panik så länge man är arbetslös idag. Det måste vara löjligt generösa regler för att man ska vilja gå arbetslös av ren lättja. Inte heller innan högern slaktade systemet, var det semester att gå på a-kassa. Dagarna tog ju slut.

Kan ju nämna att jag själv aldrig haft några problem att få jobb, och dom har jag skaffat utan någon "hjälp" av AF. Jobb finns, allt handlar om var man sätter ribban, speciellt om man har en utbildning i ryggen. Men inget i denna historia avslöjar hur länge hon gått arbetslös, eller hur kräsen hon är med jobben.

Och framförallt ser jag fortfarande inget anmärkningsvärt med hennes ansökan. Hon skriver ju bara ärligt, och inte uttryckligen att hon INTE vill ha jobbet.
Så jag förstår inte vad problemet är, det är många som söker fler jobb än sitt absoluta drömjobb, det är väl inget nytt. Känns bara fånigt om man MÅSTE ljuga och säga att "detta jobb är allt jag önskat mig, och jag vill inget hellre än att jobba just här".

Sånt är ju bara bullshit, som ingen ändå köper.
Så varför inte vara ärlig med att man har andra alternativ?
Det är ändå arbetsgivarens beslut att inte anställa henne.

Bror Duktig skrev:Men det tar ju åratal att få tag på bostad i många områden. Behöver inte anställaren bry sig om det?

Åratal? Vilket område tänker du på då? Odenplan?

Och nej: De flesta arbetsgivare anställer vuxna som kan, eller i alla fall borde kunna, ta ansvar för sig själva.

Jag håller med om att det känns fel och orättvist att "slappa fuskare" kan utnyttja systemet och gå hemma.

Men samtidigt så urholkar man skyddsnätet helt urskilljningslöst idag, och bl.a. tvingar ut utförsäkrade på arbetsmarknaden. Och för vad?

Om ingen skulle tillåtas få någon ersättning utan att arbeta, skulle det då innebära att alla får ett jobb? Nej, naturligtvis inte, det finns inte så många jobb helt enkelt.
Det kommer alltid finnas arbetslöshet, och att tvinga ut utförsäkrade i arbete orsakar enbart större arbetslöshet, eftersom FLER ska konkurrerar om jobben.

Så det man gör idag, d.v.s. tvingar ut ALLA på arbetsmarknaden helt urskilljiningslöst, det motverkar bara sitt syfte. De sjuka blir bara sämre av det, och fler friska blir utan arbete. Eller som i det här fallet, låter en långväga person sno jobbet från en som bor närmre och VILL ha jobbet.

Tänk lite på det innan ni börjar gapa för mycket om "slappa fuskare". För om skulla alla ta jobb efter AF's (och FK's) premisser, så skulle bara resorna öka (icke miljövänligt), och hälsan försämras, vilket ökar sjukskrivningarna.
Så hur man än gör, så kommer inte fler arbeta, utan bara FEL personer arbeta, vilket i sin tur bara innebär att FÄRRE personer arbetar stadigvarande.

Tänk på den där överläkaren i som skulle pendla med flyg över halva Sverige varje dag, hur smart är det ur en ekonomisk och miljövänlig synpunkt? Är det inte bättre han tackar nej, och söker jobb där han bor, och låter en närmre lämpad ta jobbet långt borta?

Nä, sådana där "quick fix"-idéer tillhör barn/tonåringar som inte tänkt igenom helhetsbilden tillräckligt, och politiker som gillar pappersankor (fina siffror) att visa upp för pressen.
Praktiken funkar på ett annat sätt ute i verkligheten.

L'inimitable skrev:

Bror Duktig skrev:Men det tar ju åratal att få tag på bostad i många områden. Behöver inte anställaren bry sig om det?

Åratal? Vilket område tänker du på då? Odenplan?

Och nej: De flesta arbetsgivare anställer vuxna som kan, eller i alla fall borde kunna, ta ansvar för sig själva.

Edit: Det är sällan så enkelt som du får det att låta. "Vuxna som kan ta ansvar för sig själva." Jaha? Har du tänkt på alla omständigheter som finns? Familjer där alla är rotade men en är arbetslös, jobb som finns där det är ont om bostäder med rimliga priser? Hur vill vi ha välfärden, hur vill vi att folk ska må i sina liv? Det som Danne skrev var viktigt. Varför splittra familjer eller tvinga sjuka i arbete när det finns folk på orten för jobben?

Jag vill inte ha ett samhälle som påminner om hur man arbetade i kolgruvor på 1800-talet. Arbetade större delen av dygnet, fick gå flera mil för att komma till jobbet.

I min kommun som ligger några mil utanför GBG tar det något år, minst. Åtminstone för de fall jag har hört talas om här.

Där det är lätt att få bostad i närheten här, krävs bil (inga bussar finns) samt pendling till jobbet. Krävs att man köper eller hyr hus också för det mesta, vilket medför en hel del jobb, speciellt för den ovane.

För att få bostad närmare bussar, krävs att man kan betala några miljoner för hus.

Nya lägenheter finns, men inte i en prisklass som funkar för arbetare om man inte väljer mycket liten lägenhet, är två, utan barn och prioriterar lägenheten före allt. Den andra personen måste ju då, om flytt skett, ha fått jobb på samma ort, och sagt upp det jobb den redan har om den hade något.

Rimligen flyttar man dit det finns jobb om det är opraktiskt långa pendeltider. Om man nödvändigtvis vill bo med sin man och inte vill ta ett jobb man kan få nära. Då får man väl helt enkelt vara hemmafru och dela på hans inkomst.

Som jag ser det är inte a-kassan till för att ge folk rätt att leva som de vill. Den är till som en försäkring för de som förlorar jobbet och inte kan få ett nytt. Om man vill ha en lyxigare försäkring som ger en rätt att leva precis var man vill utan att behöva pendla etc, då kan man ju försöka köpa till en sådan.

Jag tvivlar dock på att en sådan finns, den skulle vara så dyr att ingen skulle vilja betala den. För hur gör man med alla som bor i gamla bruksorter där jobben har försvunnit? Ska de få ersättning resten av livet utan att behöva göra något?

Personligen tycker jag att man skulle kunna lägga ner a-kassan, privata försäkringsbolag kan ta över den biten. Omfördelningspolitik kan man lösa via skatterna direkt. Och den som skippar försäkringen har ju alltid rätt till socialbidrag.

Edit: Observera att jag fortfarande inte pratar om hennes specifika fall direkt, det är ingen av oss tillräckligt insatt i för att göra en kvalificerad bedömning av. De som har gjort en sådan anser att hon har gjort rätt, det räcker för mig.

Jag håller med Danne och Bror Duktig i sina senaste inlägg om hur samhället borde fungera för jag tänker också logiskt att politikerna och myndigheterna borde låta sjuka få fortsätta vila sig hemma för sin sjukdom med fortsatt sjukpenning och om de inte blir friska så kan de få permament sjukersättning dvs förtidspension för resten av deras liv och att de få jobben som finns ska gå enbart till friska arbetslösa med a-kassa som verkligen vill ha jobb helst på den orten där han eller hon bor utan långa arbetsresor.

Staten, politikerna och myndigheterna ska vara beredda att betala ut mer pengar till sjuka, funktionshindrade och folk som inte har arbete utan att hålla på att tjafsa om vem som ska betala eller slippa ut pengarna bl.a. a-kassan med onödiga domstolsförhandlingar till ingen nytta anser jag.

mvh Noli

Precis. Den här "hårda linjen" drabbar ändå inte bidragsfuskarna speciellt mycket, dom hittar bara andra sätt att fuska. Dom som drabbas är dom som INTE fuskar, men som nu behandlas som dom vore sådana.

Det skapar bara massa personligt lidande, och gör så dessa personer kommer ÄNNU längre bort från att bli arbetsföra. Dessutom blir det bara mer handläggningsärenden, överklaganden och rättsprocesser, så det bara kostar samhället mer istället.

Allt för denna inbillade vinst i "färre sysslolösa" att visa upp för media.
Den enda ökade sysselsättningen är den att alla istället måste överklaga och processa, istället för att försöka läka. Hur långsiktigt och ekonomiskt hållbar är den lösningen på en skala egentligen?

Nä, hellre att några få slinker igenom, än att en stor andel oskyldiga sätts dit och skapar långt större samhällskostnader än dom få "fuskare" man kommer åt. Lite orättvisa är klart bättre än mycket orättvisa, och det är något vi alla tjänar på i längden.

WORD!
+1