En kvinna som bodde i Karlstad sökte jobb i Örebro. Därtill var hon tvingad iom att af anvisat henne. Sökte hon inte, kunde hon förlora sin a-kassa. Hon skickade följande e-mail:

Hej! Med anledning av platsanvisning
från arbetsförmedlingen söker jag semestervikariat som legitimerad BMA vid
Örebro lasarett. Jag hoppas dock i första hand på ett semester-vikariat i Karlstad,
då det underlättar mycket för min familj. Min make tjänstgör vid tingsrätten i
Karlstad, dit vi flyttade år 2005. Vi har fyra barn i åldrarna 17, 13, 11 och 2 år.

http://www.regeringsratten.se/Domstolar/regeringsratten/Avg%C3%B6randen/2010/Juni/662-09.pdf

Jobbet fick hon inte. Istället blev hon anmäld till a-kassan av personalansvarig där hon sökte jobbet. Efter det fick hon nedsatt ersättning från a-kassan. Kvinnan överklagade, men i Kammarrätten fick a-kassan rätt. Deras motivering var att om man formulerar en ansökan på det sättet så är det närmast uteslutet att man får en anställning. Kvinna håller inte med:

”Jag tycker att hela grejen är löjlig, jag var ju bara ärlig och sa sanningen – att jag hellre skulle vilja ha jobb där jag bor.” säger hon till SvD.

http://www.alltforjobbet.se/nyheter/lagar-och-regler/1756-jobbansoekan-proevas-i-regeringsraetten

Det lönade sig för henne att överklaga. Fast egentligen håller jag med a-kassan här, ansökan var alldeles för ointresserad.

Å andra sidan, om hon i stället varit på intervju och fått frågan om hon sökt andra jobb och om hon egentligen ville flytta/pendla till Örebro, så tycker jag det skulle varit ok att säga sanningen. Det kan väl ändå inte krävas att man ska ljuga öga mot öga. Men själva ansökningsbrevet avslöjade för mycket.

Vad tycker ni?

Moderator: Tråden har flyttats från AoG (tidigare Övriga ämnen) sedan berörda postare givit sitt godkännande.

På det som står i startinlägget tycker jag hon gjorde alldeles rätt. Felet ligger hos våra folkvalda, som har bestämt att man ska söka jobb i hela landet utan hänsyn till om det är rimligt eller ens möjligt. Hoppas den här domen blir prejudicerande; men risken då är förstås att de ändrar lagen.

Jag tycker att arbetsförmedligens krav är alldeles för höga och rent ut sagt omänskliga. Man ska helt enkelt söka för sökandets skull och för att visa sig "aktiv".

Hur blir det om man har familj och barn, blir arbetslös och tvingad att börja jobba i Kiruna när man bor i Trelleborg?

Dessutom är det ju så att någon annan arbetslös fick jobbet, antagligen en som det passade bättre. Varför ska man tvingas konkurrera ut andra om de passar bättre? Om arbetssökande A eller B får jobbet spelar det väl inte någon roll för AF? Den som inte fick jobbet får A-kassa eller bidrag. Så jag tyckte hon var helt korrekt och indirekt lät förstå att hon inte var den bästa sökaren.

Arbetsgivarna är ju förbannade på detta också. De får mängder av ansökningar från folk som inte är kvalificerade och/eller helt ointresserade av jobben.

Ja, ska man ljuga för arbetsgivarna nu också, anser AF ?
Är det så att man ska försöka lura till sig jobb med alla medel, utan en tanke på om det ens är ett hållbart alternativ att jobba där?

Hur ska t.ex. de utförsäkrade skriva sina ansökningar?
Ska dom mörka sina sjukdomar/åkommor, och orsakerna till varför dom varit sjukskrivna och sen ofrivilligt utförsäkrade?
Och sen dyka upp på arbetsplatsen som ett vrak, och bli nya arbetsgivarens värsta mardröm?

Jojo, kontorsråttorna på AF och FK har verkligen tänkt till, och nu får dom stå sitt kast. Vi lär nog få se mer sånt här i framtiden.

extraterrestrial skrev:Jag tycker att arbetsförmedligens krav är alldeles för höga och rent ut sagt omänskliga. Man ska helt enkelt söka för sökandets skull och för att visa sig "aktiv".

Håller med.

(Börjar dock mer och mer se definitionen "mänsklig", som något icke positivt. Omänskligt skulle då vara bättre hehe.
Jag ser det som så att vi har "kontakt" med två dimensioner, den materiella/mänskliga och sen den formlösa dimensionen, evig, utan tid. Så" ondskan" kommer isåfall ur det mänskliga/materiella. OT nu men...)

extraterrestrial skrev:Hur blir det om man har familj och barn, blir arbetslös och tvingad att börja jobba i Kiruna när man bor i Trelleborg?

Ja, hur blir det? Skulle man kanske kunna jämföra med de som redan har flyttat? Inte brukar det gå så hemskt illa?

EU

Om detta fortsätter så kanske 2020 om man blir arbetslös i Sverige så får man börja jobba i Turkiet som sand-krafsare. Rejäl flytt...

"The beauty of globalization"

"The global market"

blaha

Danne skrev:Ja, ska man ljuga för arbetsgivarna nu också, anser AF ?

Nä: Men man ska inte ljuga för AF.

L'inimitable skrev:

Danne skrev:Ja, ska man ljuga för arbetsgivarna nu också, anser AF ?

Nä: Men man ska inte ljuga för AF.

Nu förstår jag inte vad du menar. Vem har ljugit för AF, eller påstått att man ska göra det ?

Han kanske menade att hon låtsades söka jobbet seriöst till dem. Hon har ju rätt att säga till dem att nej, hon vill inte ha jobbet, hon väntar på ett vikariat som är närmare så hon slipper pendla. (och då har de visserligen rätt att sänka hennes a-kassa, men det är ju som reglerna är)

Om det var det han menade så tycker jag att det var en bra poäng. Problemet var ju inte egentligen att hon var ärlig i en ansökan, utan att hon låtsades vara intresserad av ett jobb (iom att hon skickade en ansökan) utan att vara det.

Att vara ärlig ska inte vara brottsligt. Blir det så är det inte mycket annat att göra än att revoltera/bli terrorist, och vi är många som sätter ärlighet framför ljugeri. Det är ett faktum de inte kan förbise, så självklart blir man inte fälld för att vara ärlig.

Ang. detta rättsfall, så tror jag det är så att de på AF vill ha riktlinjer att gå efter, därför har de kört det vidare till högre instans. Jag har svårt att tro att denna ärligt, egentligen vet jag, är den enda som har skrivit ärligt i sin jobbansökan efter påtryckningar av AF.

Jnx skrev:Han kanske menade att hon låtsades söka jobbet seriöst till dem. Hon har ju rätt att säga till dem att nej, hon vill inte ha jobbet, hon väntar på ett vikariat som är närmare så hon slipper pendla. (och då har de visserligen rätt att sänka hennes a-kassa, men det är ju som reglerna är)

Om det var det han menade så tycker jag att det var en bra poäng. Problemet var ju inte egentligen att hon var ärlig i en ansökan, utan att hon låtsades vara intresserad av ett jobb (iom att hon skickade en ansökan) utan att vara det.

AF ställer ett ultimatum: Sök detta jobb på annan ort, annars sänker vi din ersättning.
Vilket är precis det hon gör, enbart för att uppfylla deras ultimatum.

Ingen kan kräva att hon ska vara motiverad eller hoppa av glädje över att pendla över 20 mil/dag, men det är det heller ingen som krävt av henne heller.
Dom krävde att hon skulle söka jobbet, inte att hon skulle vilja ha det.
Man kan leda en häst till vatten, men man kan inte tvinga den att dricka.
Likaså kan man tvinga folk att söka vissa jobb, men man kan inte tvinga dom att gilla det och göra det med entusiastism.

Att hon sedan är ärlig i sin ansökan är knappast något man kan klandra henne för, snarare tvärtom. I längden är det bara något som alla tjänar på, hon, hennes familj, och arbetsgivaren som slipper bli lurad.
Det var bara AF och deras kortsiktiga och byråkratiska policy som visade sig vara orimlig, och så blir det när man låter trångsynta kontorsråttor utan livserfarenhet bestämma vilka regler som alla ska leva efter i verkligheten.

Den fria viljan kan dom fortfarande inte styra iallafall.
Och den uppfattningen verkar regeringsrätten också dela.

Minns hur jag åkte dit på "dålig ansökan/cv" när jag var en kort vända hos AF/amf (eller vad det nu hette). Hjälpte inte hur jag försökte, gick inte att få till ett cv jag kunde stå bakom och som "dög". Ville inte ljuga som dom tyckte jag skulle, eller iaf vrida sanningen. Hade ingen diagnos då.

Denna kvinnnas ansökan ser ganska exakt ut som min hade gjort. Rak på sak, inga krussiduller. Inga "lögner".

CV är busenkelt. Skriv bara sånt som uppfattas som positivit. Tänk dig att du är den som har ett företag som gör något och som just nu söker arbetsmyror, och därefter anpassar din text efter den. Det behöver inte vara lögn, men ta inte med negativa saker. Det kan du göra när du skriver ett personligt brev (om du inte vill ha jobbet eller inte kan ta sådant muntligt). Jag fick det inte heller rätt första gången, men jag har svårare med personligt brev. Är jobbet väldigt intressant däremot, och om jag kan se mig arbeta inom företaget/yrket/eller på annat sätt ha nytta av det., så är det MYCKET enklare. Fast att det skulle vara negativt att göra sånt som gör att jag slipper göra tråkiga saker, har jag svårt att förstå. Jag är relativt säker på att jag en väldigt hög ratio mellan sökta jobb/ålder/fasta anställningar jmf. med andra i min ålder i detta landet.

Just det, har en bok jag lovade Pemer att jag skulle recensera. Den heter: nånting liknande med: "att handskas med byråkrater" och är +40 år gammal. Har svårt att se det ska vara annolurlunda idag. Har inte blivit av att jag läst den än dock. Får nog bli denna hösten istället.

AF kanske har rätt att piska folk.
Men att kräva att dom piskade ska VILJA bli piskade, det har dom inte.
Och så länge man enbart informerar om sanningsenliga fakta, som faktiskt är relevanta i sammanhanget, så tycker jag att man uppfyllt sin del av det framtvingade "avtalet".

För vitsen är väl ändå inte att hon ska lura till sig ett jobb, som inte skulle funka rent praktiskt?
Nä, vitsen är ju att hon ska hitta ett jobb som hon kan arbeta med också.
Annars snor hon bara ett jobb från någon annan stackare, som faktiskt kan och framförallt VILL ha det jobbet.
Men den personen skickar dom väl till Kiruna att söka jobb istället, så lever alla lyckliga i alla sina dagar... yeah right.

Danne skrev:AF kanske har rätt att piska folk.

Nej, det är förbjudet att misshandla människor, även barn numera.

Men att kräva att dom piskade ska VILJA bli piskade, det har dom inte.

Självklart inte, se tidigare svar.

För vitsen är väl ändå inte att hon ska lura till sig ett jobb, som inte skulle funka rent praktiskt?

Det är antagligen det de vill ha på papper. Ska det vara tvingande att ljuga, eller inte?

Men den personen skickar dom väl till Kiruna att söka jobb istället, så lever alla lyckliga i alla sina dagar...

Att folk tror så, är förmodligen en ganska stor anledning till att inte ärlighet i samband med arbetsansökan kommit upp i sådan hög instans förut.

Folk är kärringar.

Tänk såhär. Om jag blir arbetslös och går på alla anställningsintervjuer och säger till arbetsgivaren att "jag är inte intresserad av det här jobbet alls, jag går bara för att jag måste", självklart kommer jag inte få ett jobb. Men är det ok att jag då samtidigt tar a-kassa?

Jag menar, tänk att få 70% av sin lön bara för att slappa, vem skulle inte vilja det? Någonstans måste vi dra gränsen. Kanske är det orimligt att en mamma ska ta ett jobb långt borta som dessutom bara är ett tillfälligt vikariat. Men då är det ju något hon borde ta upp med sin förläggare direkt. "Nej, det jobbet är inte rimligt att jag tar" så får hon driva det fallet vidare om inte handläggaren accepterar.

Det är ju ett antagande att man ska vilja sluta vara arbetslös när man går på a-kassa, exakt hur villig man ska vara (ska man vara villig att flytta, pendla tio mil, jobba som överkvalificerad, etc) är något som politiker bör reglera. Men när politikerna bestämt reglerna bör de ju gälla lika för alla och man bör inte få fuska sig runt dem. Vi lever ändå i en demokrati.

Sen klarade hon sig tydligen, det är kul för henne. Men frågan är om det inte egentligen är en dålig generell regel. Det vore bättre om hon vann målet på att hon faktiskt inte borde tvingas pendla så långa sträckor när hon har en tvååring hemma.

Fan vad urholkad arbetslöshetsförsäkringen är. Pendla över 20 mil per dag. Vad är det för liv? Eller kräver man att familjen ska splittras?

Jag pendlade 10 mil (totalt) per dag när jag precis hade flyttat hit. Det tog 1,5 timmar per dag i restid. Och då körde jag ändå olagligt fort. Men man har ju ofta en del småvägar i anslutning till hem och jobb, så det är inte raka spåret på motorväg precis. Småvägarna tog 30 minuter av restiden, resten var motorväg, bl.a. genom GBG vilket orsakade ännu längre restid ibland p.g.a. rusning.

Jag minns att jag lade mig vid 20:00 och grät mig till sömns varje natt. Hade inget liv alls.

Jnx:
Gränsen finns i ditt huvud mest, tror jag. De flesta vill röra på sig, och det är inte ovanligt att det är just de som vill som inte kommer ut ur lägenheten ifall de inte får pengar. De allra flesta ser bidrag som något icke-lön. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men så är det många som är rädda för vad andra tror om dem. Sen är det givetvis så att människor knappast aldrig accepterar en nedsänkning av deras livsnivå. Den som är miljonär och får in två m. om året, kommer gnälla som fan om det plötsligt sänks till en halv miljon.

Att något som nämts i tråden skulle vara skäl att ljuga har jag svårt att förstå. Är man nöjd med a-kassa så kanske man får skylla sig själv däremot. Det största problemet tror jag är att människor (och de flesta djur) är lata av naturen. Får man mat på bordet utan att göra ett skit, då gör man inte ett skit.

Jnx skrev:Men när politikerna bestämt reglerna bör de ju gälla lika för alla och man bör inte få fuska sig runt dem. Vi lever ändå i en demokrati.

Låter som du kallar henne för en fuskare.
Bara för att man inte köper ALLA jobb som AF föreslår så är man inte en fuskare.

Om AF föreslår att du skulle jobba i en kolgruva, flygtrafikledartorn, eller som hjärnkirurg, då skulle du gladeligen göra allt för att få dom jobben också, och mörka dina diagnoser och de problem som kanske gör dig olämplig till dessa jobb?

För DU är väl ingen fuskare heller ?

Man kan faktiskt få tycka att AF inte alltid har rätt i sina rekommendationer, och att då vara ärlig i sin ansökan och informera om de problem som kan uppstå är inte bara ärligt, utan även smartare ur ett långsiktigt perspektiv.
Om sedan arbetsgivaren väljer att anställa personen, trots dennes ärlighet om sina förutsättningar, så är det DENNES val.

I det här fallet var det ingen som tvingade arbetsgivaren att INTE anställa henne, dom bara delade hennes egen, ärliga uppfattning om att hon kanske inte hörde hemma på det jobbet.
Och då kunde dom istället ge jobbet till någon bättre lämpad.
DET var inte hennes beslut, utan deras.

Det värsta med att söka över hela landet är hur man ska göra om man faktiskt får jobbet 30+ mil bort.

- Ska man flytta till jobbet även om man inte har någon positiv ekonomi?
- Bostadsbristen i jobbområdet är väldigt påtaglig, vad gör man då?
- Vad händer om man tackar nej och AF får reda på det svaret?


Jag har sökt jobb från Lund till Kiruna. Det enda resultatet jag fått är ett nej av företagen som ligger mer än 5 mil bort från nuvarande bostadsort. Tur det kanske.

När jag har varit på anställningsintervjuer, så har jag erkänt stresskänslighet och ryggont. Då har jag blivit tillfrågad om det. På den tiden visste jag inte att det var olämpligt att säga, jag bara svarade på frågan (och broderade även ut lite mer exakt om hur ont det gjorde och när).

Jag fick förstås inte jobben. Men om jag vill ha ett jobb, så kommer det bli svårt att ljuga så som krävs. Om jag nu någonsin kommer att jobba igen, det verkar ju inte så, speciellt inte med nya sjukersättningen där man kan glömma att kunna prova utan att riskera sin fickpengs-stora ersättning även om man är för sjuk för att klara jobb.