Kristofer skrev:

ford skrev:Vem säger att du skulle vara oduglig då (för jag antar det är det du försöker få fram)?

Jag är en tämligen värdelös nolla.

Pallar inte med att jobba, rent arbetsmiljömässigt. Har ett tråkig yrke. Kan inte utöva fysisk aktivitet längre. Har noll spännande att tillföra. De flesta av mina dagar är skittråkiga. Har inte varit på så många platser. Är inte speciellt intelligent. Har inga talanger. Är inte konstnärlig/kreativ. Socialt klumpig. Kort sagt: jag är en överflödig loser. Lever i en grå värld av tristess och misslyckanden.

Du räknar upp en hel rad tecken på depression. Mitt råd är att du går till din vårdcentral/husläkare eller din psykiatriker och berättar det här för dem. Glöm inte att nämna din AS, den kan påverka hur depressioner manifesteras, känsligheten för att drabbas samt hur du reagerar på ev. medicinering.

Kan du inte diskutera problemen med chefen/kollegerna och komma fram till en lösning?

Lakrits skrev:Du räknar upp en hel rad tecken på depression. Mitt råd är att du går till din vårdcentral/husläkare eller din psykiatriker och berättar det här för dem. Glöm inte att nämna din AS, den kan påverka hur depressioner manifesteras, känsligheten för att drabbas samt hur du reagerar på ev. medicinering.

Kanske detta är tecken på depression, men i så fall så är de också verkliga orsaker som gör mig deprimerad. Är det konstigt att vara deprimerad med tanke på hur min situation ser ut? Ska jag bara vara glad trots att allt går åt helvete?

Alla de gånger jag tidigare kontaktat dessa instanser (detta är t.ex. tredje gången som det skiter sig med yrkeslivet) så har de inte gjort annat än att skriva ut piller till mig. Det ändrar inget i min faktiska situation. Allt dessa insatser gör är att försöka få mig att acceptera min pissiga situation.

KrigarSjäl skrev:Kan du inte diskutera problemen med chefen/kollegerna och komma fram till en lösning?

Jag jobbar inom den offentliga sektorn. I den fina, gemensamt ägda och allmännyttiga verksamheten så för man inte sådan personalpolitik.

Kristofer skrev:Kanske detta är tecken på depression, men i så fall så är de också verkliga orsaker som gör mig deprimerad. Är det konstigt att vara deprimerad med tanke på hur min situation ser ut? Ska jag bara vara glad trots att allt går åt helvete?

Depression är en fysisk sjukdom som tar sig känslomässiga uttryck. Eftersom jag inte tror på overkliga ting, så kan jag bara säga att depressioner naturligtvis kan emanera ur verkliga, strikt konkreta situationer. Du behöver inte ha en ursäkt för att vara förkyld eller för att du har ett dåligt hjärta, så varför skulle det vara konstigt att du mår dåligt när det är som det är omkring dig. Men det är en självförsörjande, ond cirkel, där din upplevelse av världen som ett helvete försvårar din depression och vice versa.

Kristofer skrev:Alla de gånger jag tidigare kontaktat dessa instanser (detta är t.ex. tredje gången som det skiter sig med yrkeslivet) så har de inte gjort annat än att skriva ut piller till mig. Det ändrar inget i min faktiska situation. Allt dessa insatser gör är att försöka få mig att acceptera min pissiga situation.

Om du inte accepterar att du mår dåligt, så kommer du aldrig att kunna arbeta för att komma tillbaka. Jag lärde mig det den hårda vägen. Acceptans betyder inte att du skall vara en lydig statare och acceptera ditt öde som samhällets bottenskrap. Det betyder att du skall acceptera att du är sjuk och att den sjukdomen gör ditt liv svårt.

Det är skitjobbigt att försöka bli frisk. Den här gången har jag varit svårt deprimerad i sex år och åkt som en pendlare in och ut från psyket. Men jag vet att sjukvården, arbetsrehabiliteringen och allt sådant bara är ett ramverk, ett stöd. Det ankommer på mig att se till att jag nyttjar det stödet, påpekar när det inte passar mig och när jag behöver hjälp. Ingen annan än du själv kan göra det som behövs, och om man vill bli frisk, eller som i mitt fall, iallafall må så bra som möjligt, så är det bara att kliva ner i ekluten.

Men, om du inte vill må bättre, så fortsätt för all del. Om du däremot vill må bättre, tycker jag att du skall ta tag i varenda djävla halmstrå du ser.

Lakrits:

Jag är i så fall deprimerad av orsaker som är verkliga. Alltså måste verkligheten ändras. Det är väl bäst att lösa problemet från grunden? Det hjälper inte att "kämpa för att må bra" om jag inte kan ändra den faktiska situationen. Då är det samma skit. Jag måste åtgärda det som orsakar skiten, annars blir det ju aldrig bra. Men jag antar att jag aldrig kommer kunna ändra den faktiska situationen utan jag blir kvar i skiten och får hålla mig uppe med pillar och annan skit.

Jag tycker mest av allt att du sävger att jag ska acceptera att saker är som de är istället för att vilja förändra dem och istället käka piller och gå till psyk och på så sätt kalla mig sjuk istället för att peka på de verkliga orsakerna, de verkliga felen. Du verkar mena att jag ska se mig som sjuk och tycka att det som egentligen orsakar problemen är ok men det är mig det är fel på. För det finns verkliga orsaker i mitt fall. Och löser inte de sig så blir det aldrig bra då blir det bara ett jävla psykfall av mig hela livet.

Jag har tidigare haft kontakt med psyk och jag vill inte ha det något mer. Allt de gör är att trycka ner mig, kalla mig sjuk, svag = mindre värd typ.

Jag kommer med andra ord aldrig komma tillbaka om jag inte löser de verkliga orsakerna. Oavsett hur mycket terapi jag får eller hur många pillar jag äter.

Kristofer skrev:Lakrits:

Jag är i så fall deprimerad av orsaker som är verkliga. Alltså måste verkligheten ändras. Det hjälper inte att "kämpa för att må bra" om jag inte kan ändra den faktiska situationen. Då är det samma skit. Jag måste åtgärda det som orsakar skiten, annars blir det ju aldrig bra. Men jag antar att jag aldrig kommer kunna ändra den faktiska situationen utan jag blir kvar i skiten och får hålla mig uppe med pillar och annan skit.

Jag tycker mest av allt att du sävger att jag ska acceptera att saker är som de är istället för att vilja förändra dem och istället käka piller och gå till psyk och på så sätt kalla mig sjuk istället för att peka på de verkliga orsakerna, de verkliga felen. Du verkar mena att jag ska se mig som sjuk och tycka att det som egentligen orsakar problemen är ok men det är mig det är fel på. För det finns verkliga orsaker i mitt fall. Och löser inte de sig så blir det adrig bra då blir det bara ett jävla psykfall av mig hela livet.

Jag har tidigare haft kontakt med psyk och jag vill inte ha det något mer. Allt de gör är att trycka ner mig, kalla mig sjuk, svag = mindre värd typ.

Jag kommer med andra ord aldrig komma tillbaka om jag inte löser de verkliga orsakerna. Oavsett hur mycket terapi jag får eller hur många pillar jag äter.

Jag ville inte nedvärdera dig eller förminska dig. Allt jag ville säga var att jag oroar mig för dig och vill att du skall ta tag i både det verkliga och det känslomässiga. Att förändra saker, inte bara acceptera och sedan göra ingenting. Men om du tror att acceptans betyder passivitet, så har du fel. I mitt fall var jag tvungen att ta de känslomässiga bitarna först, innan jag kunde ta allt det andra. Jag vill inte heller vara ett "psykfall", men jag kan heller inte gå omkring och må piss hela tiden. Ingen läkare bestämmer vem jag är, det gör jag själv. Om psyk behandlar dig så dåligt så måste du ju ryta ifrån. Funkar för mig, kanske för dig också. Ställ krav. Vägra ställa upp i idiotiska flumgrupprogram. Men försök iallafall att hitta någon som vill hjälp dig lika mycket som du vill hjälpa dig själv.

Att vara sjuk är inte det samma som att vara mindre värd. Men det kan betyda att man vid någon tidpunkt behöver andras hjälp för att bli frisk. Är en diabetiker en lägre stående människa? Är en person med migrän en sämre människa? Nej, det tycker inte jag. Jag ser på min depressivitet som en kronisk sjukdom, eftersom den är det för mig och en del andra. Jag ser den som en behandlingsbar sjukdom, med intellektuell stimulans, motion, rutiner, samtalsterapi och medicinering som delar som behövs för att jag skall klå sjukdomen. Men om du har blivit sjuk som en följd av din livssituation, är det inte säkert att allt försvinner som genom ett trollslag när eller om du lyckas ställa allt tillrätta.

Och jo, det hjälper att kämpa. Annars gör du ju ingenting. Förändring är kamp. Ordna upp skiten är en kamp. Och vad fan spelar det för roll om det är kämpigt, om det leder till att du mår bra?

[EDIT] Och än en gång. Depression är en fysisk sjukdom som handgripligen påverkar hjärnan och därmed resten av kroppen. Jag propagerar inte för någon slags irrationell idé om "själen" eller liknande. Att ordna upp saker omkring en fungerar naturligtvis, men man måste vara öppen för att det behövs mer. Jag behöver mina mediciner som en diabetiker behöver sitt insulin. För mig, som varit depressiv under iallafall 32 år, så har jag inget annat än föraktfullt fnysande åt de som tror att samtalsterapi, KBT eller kvasireligiösa meditationstekniker kan lösa allt. Min erfarenhet är att om man är svårt deprimerad, så är det en del samtalsterapi, en del mediciner och en del eget ansvar som gäller om man skall må bra.

(Jag ville hjälpa till. Men eftersom jag i sann AS-anda misslyckades i det uppsåtet, så drar jag mig tillbaka. Jag menar aldrig illa, även om de jag interagerar med ofta verkar tolka det som om motsatsen gällde.)

Alien skrev:

Kristofer skrev:Säga upp mig eller bita ihop tills det inte längre går.

Eller sjukskriva dig medan du undersöker alternativ.

Så blev det för mig i slutändan. Kanske inte att rekommendera men det var sedan jag bitit ihop länge och välbehövligt för mig en period och jag klarade det ekonomiskt, vilket jag inte trott. Därför sjukskrev jag mig inte tidigare. Jag provade tre praktikplatser inom olika branscher och hittade det område jag vill jobba med och då hade jag funderat länge men endast jobbat som barnskötare, städerska och i jordgubbsland. Det är viktigt att få prova!

När jag varit helt sjukskriven i 2,5 år och sjukskriven arbetslös i drygt 6 månader fick jag ett jobb som passar mig mycket bra, på halvtid men mer orkar jag inte nu, så ett tag är det okej. Detta eftersom jag fick diagnos hösten 2007, hjälp av föräldrarna och vården samt tjatade på Af-handläggaren som till sist förstod att göra lite nytta iaf. när det gällde mig.

Lakrits skrev:(Jag ville hjälpa till. Men eftersom jag i sann AS-anda misslyckades i det uppsåtet, så drar jag mig tillbaka. Jag menar aldrig illa, även om de jag interagerar med ofta verkar tolka det som om motsatsen gällde.)

Kan dock mycket väl vara så att andra läser det du skrivit, och kan ta till sig ett och annat.

Jag har inte fått någon diagnos på att jag har AS än, men känner igen mig i mycket. Och ifall jag skulle få diagnosen AS så är det blandade känslor.

Jag får bekräftat på varför jag är som jag är osv. Men ochså jobbigt och svårt. Förut innan jag ens hörde talas om AS så hade jag väl ett hopp om att jag någon gång skulle bli normal efter flera års depression. Men samtidigt har jag kännt att det måste vara något mer än bara depression. att det är något fel på mig, varför jag inte kan funka som andra, och allt känns så svårt för mig.

Jag önskar bara att jag var normal.

jag hatar alla folk som säger lugna ner dej... vänta ... kanske om en stund... folk fattar ju inte något... jag hatar att ja ska ha aspergers och adhd . vafö ska man lugna sej????????????????????? de är det enda folk säger hela tiden

Jag fick diagnosen sent, jag var 33. Det förklarar alla problem jag har haft tllsammans med den diagnos på bipolär sjd som jag fick före asperger diagnosen. Det är klart att det skulle vara enklare att vara "normal" (vad det nu är), jag skulle vilja kunna jobba och sådär men det funkar inte. Å andra sidan behöver jag inte köra sönder mig hela tiden i att göra sånt som jag inte förmår klara av rent socialt. Kombinationen bipolär sjukdom och Asperger har varit mycket besvärlig.
Men jag vet inte vilken sorts person jag skulle ha varit utan AS.

Ehh, det är väl bara att kämpa mot det du anser vara svårt att göra, jag har gjort det och flera andra, det är inga problem bara du vill.

opteron skrev:det är inga problem bara du vill.

Wisdom

Jag har fått diagnos så sent så den är svår att acceptera. Ska börja gå på samtal hos LSS Råd & Stöd. Ska få stöd i hemmet när det gäller vår son av soc. Så det känns ju inte så roligt! Fast jag har alltid känt mig som om jag kom från yttre rymden.

vallesmamma: "We are all made of stars!"

Älska asperger. Citat från "Mary and Max"

Dr Bernard Hazelhof says
my brain is defective


but one day there will be a cure
for my disability.


I do not like it when he says this.


I do not feel disabled, defective
or I need to be cured.


I like being an Aspie.


It would be like trying to change
the colour of my eyes.


There is one thing
I wish I could change, however.


I wish I could cry properly.

Lite så, som citatet, känner jag också.
Om man tog bort Asperger, då vet jag inte vem jag är längre men det finns delar som jag skulle vilja få bort. Orkeslösheten t ex, och att kanske inte vara så praktisk i mitt tänkande. Jag känner en massa saker hela tiden men med en del så verkar jag bara inte reagera som man förväntas göra i att bli särskilt upprörd eller ledsen.

Jag gillar inte mig själv något speciellt. Fast det är lite lättare att försöka om jag får en förklaringsmodell som kan fungera samt knep och metoder för att få ett liv med högre kvalitet. Mindre skam och mer acceptans, typ.

Att vara aspergersjuk måste verkligen vara något av det värsta jävla skiten man kan drabbas av. En vanskapt hjärna på ett sätt som gör det omöjligt att någonsin fungera i sociala sammanhang, att någonsin slutföra något man tar sig för, att vara dömd att leva med outhärdliga tvångstankar och ångestattacker.

Jag skulle hellre haft Downs Syndrom, dom verkar gladare än aspergare.

Jag håller med och känner igen mig i så mycket av det många har skrivit. Jag fick diagnosen för två år sen, och fyller 33 till hösten, och den största delen av mitt liv har varit en ständig kamp, ett enormt lidande, och ifrån det att jag var 13, en endaste lång depression. Jag föraktar mig själv och tycker att mitt liv som aspergare, med de svårigheter som det innebär, är ett rent helvete; jag önskar varje dag att jag bara fick dö. Jag har försökt att ta livet av mig några gånger under dessa 20 år, men inte lyckats och de gångerna har jag också fått inse hur mycket skada och lidande jag skulle orsaka för mina anhöriga och mina 2 vänner om jag skulle lyckas med det. Just nu är det det som håller mig vid liv – inget annat.

Visst är det så att det är situationer som hela tiden dyker upp i det verkliga/vardagliga livet som orsakar en massa ångest och frustration, som leder till att i alla fall jag är deprimerad. Och det gör så förbannat ont när man ser det och direkt förstår att man inte kan förändra hur verkligheten ser ut eller ter sig. Och det gör så ont när man inser att det beror på en själv och att man har asperger som dessa situationer nästan blir ohanterbara. Det kommer att dyka upp sådana situationer varenda jävla dag i resten av livet! Men, jag tror att (själv har jag inte kommit dit ännu) det handlar om att acceptera (man behöver inte tycka om) att dessa situationer uppstår och kommer fortsätta uppstå i det verkliga livet, och att man måste acceptera (inte heller här tycka om) att det är pga. av vår asperger som dessa situationer blir så svåra. Det är så jädrans svårt att göra detta, speciellt när man intellektuellt ligger på en ganska hög nivå och tycker att vissa situationer inte borde orsaka så stora problem. Men ”that`s the way it is”, och nästa steg blir då att få hjälp med att hitta de rätta ”verktygen” för att kunna hantera dessa situationer på bästa möjliga sätt, utan att ta kol på sig själv och att det inte bara resulterar i en massa ångest och lidande. Men för att kunna hitta de rätta ”verktygen” tror jag att man behöver professionell hjälp av någon som är insatt i själva funktionsstörningen och som får veta vilka situationer som ställer till det för just dig i ditt liv.

Det som jag tycker är så himla deprimerande med allt detta, är att själv har jag så otroligt mycket rädslor, hinder och tvång som ställer till det för mig, så det kommer att bli väldigt mycket letande och testande efter och med en massa olika ”verktyg” innan jag kommer att hitta de rätta som fungerar för mig. Och det kommer att ta tid… jävligt lång tid. Och jag fattar inte hur jag ska stå ut med mig själv och mitt liv under den tiden? Varenda vaken minut plågar mig. Ångesten finns där mer eller mindre hela tiden. Den är oftast som lägst när jag precis har vaknat och hjärnan inte riktigt har hunnit spinna igång pga. dåsigheten av sömnmedicinerna. Men allteftersom timmarna och dagen går, desto mer hinner jag tänka och känna, och desto mer ångest resulterar det i. Men vad kan jag göra förutom att ta mitt liv? Jag kan inte förändra verkligheten och jag orkar inte leva med mig själv på samma sätt som jag gjort hittills. Så då är det väl bara att hoppas på att den nya psykologen (den 100:e i ordningen känns det som) som jag nyligen fått veta att jag ska få träffa, har lite innanför pannbenet och kan vägleda mig i att hitta och testa nya ”verktyg”.

Owl skrev:Visst är det så att det är situationer som hela tiden dyker upp i det verkliga/vardagliga livet som orsakar en massa ångest och frustration, som leder till att i alla fall jag är deprimerad. Och det gör så förbannat ont när man ser det och direkt förstår att man inte kan förändra hur verkligheten ser ut eller ter sig. Och det gör så ont när man inser att det beror på en själv och att man har asperger som dessa situationer nästan blir ohanterbara. Det kommer att dyka upp sådana situationer varenda jävla dag i resten av livet! Men, jag tror att (själv har jag inte kommit dit ännu) det handlar om att acceptera (man behöver inte tycka om) att dessa situationer uppstår och kommer fortsätta uppstå i det verkliga livet, och att man måste acceptera (inte heller här tycka om) att det är pga. av vår asperger som dessa situationer blir så svåra. Det är så jädrans svårt att göra detta, speciellt när man intellektuellt ligger på en ganska hög nivå och tycker att vissa situationer inte borde orsaka så stora problem. Men ”that`s the way it is”, och nästa steg blir då att få hjälp med att hitta de rätta ”verktygen” för att kunna hantera dessa situationer på bästa möjliga sätt, utan att ta kol på sig själv och att det inte bara resulterar i en massa ångest och lidande. Men för att kunna hitta de rätta ”verktygen” tror jag att man behöver professionell hjälp av någon som är insatt i själva funktionsstörningen och som får veta vilka situationer som ställer till det för just dig i ditt liv.

Det var bra skrivet!

Det som jag tycker är så himla deprimerande med allt detta, är att själv har jag så otroligt mycket rädslor, hinder och tvång som ställer till det för mig, så det kommer att bli väldigt mycket letande och testande efter och med en massa olika ”verktyg” innan jag kommer att hitta de rätta som fungerar för mig. Och det kommer att ta tid… jävligt lång tid. Och jag fattar inte hur jag ska stå ut med mig själv och mitt liv under den tiden? Varenda vaken minut plågar mig. Ångesten finns där mer eller mindre hela tiden. Den är oftast som lägst när jag precis har vaknat och hjärnan inte riktigt har hunnit spinna igång pga. dåsigheten av sömnmedicinerna. Men allteftersom timmarna och dagen går, desto mer hinner jag tänka och känna, och desto mer ångest resulterar det i. Men vad kan jag göra förutom att ta mitt liv? Jag kan inte förändra verkligheten och jag orkar inte leva med mig själv på samma sätt som jag gjort hittills. Så då är det väl bara att hoppas på att den nya psykologen (den 100:e i ordningen känns det som) som jag nyligen fått veta att jag ska få träffa, har lite innanför pannbenet och kan vägleda mig i att hitta och testa nya ”verktyg”.

Låter hemskt. Hoppas verkligen den här nya har något för dig som kan funka!

Som jag ser det så finns det inget positivt med att ha aspergers. Det här med högre intelligens än genomsnittet, språklig begåvning och blah blah blah är helt meningslöst om man inte kan fungera normalt på det sociala planet. Vad har man för nytta av intelligens om man inte kan använda den för att skapa sig en karriär pga sin sociala fobi tex?
Sen att handikappet inte syns gör ju att folk bara stämplar en som en jubelidiot.

Hellre korkad och normal än intelligent och aspie.