Till alla med AS - Jag vill ha era tankar o råd (har PV AS?)

Här postar du övriga inlägg relaterade till Asperger.

 Moderatorer: Alien, atoms

Till alla med AS - Jag vill ha era tankar o råd (har PV AS?)

Inläggav Tussi » 2010-07-06 10:00:39

Hej,

Jag vill inte ha medlidande, jag tycker inte synd om mig. Jag har bara en kraftig misstanke om att min PV har Asperger, utan att veta om det. Själv slog insikten om att det kanske är så ned hos mig för bara ett par dagar sedan.

Jag vill inte trampa på några tår eller såra någon, så snälla fria mig hellre än fäll, om jag skriver något "konstigt". (Ja, jag är nervös, jag vill ju inte verka elak!)

Jag läser historia efter historia, och känner igen honom i 85-90% av symptomen, inte i något fall gravt, men väldigt tydligt.

Vi har träffats i lite mer än 1,5 år. Vi flyttade ihop för snart 1 år sedan (det tog enormt mycket på oss båda, och AS skulle vara en väldigt träffande förklaring på det).

Det jag vill veta av er (för att ni, med alla era individuella sätt att resonera, troligen förstår andra med AS bättre än de utan) är:

Hur tror ni jag bäst tar upp frågan och berättar om mina tankar för honom hemma? Jag vill inte såra honom heller, men jag är fullt medveten om att det kan vara oundvikligt, bara av den enkla anledningen att det överallt skrivs om AS som ett handikapp. Han är väldigt känslig för kritik, vilket jag utifrån erfarenheter hittills är övertygad om att han skulle tolka det som.

Snälla, hör av er, alla reflektioner är välkomna.

Ha en underbar dag! :)

Moderator: Kompletterade rubriken för större tydlighet.
Tussi
Ny medlem
 
Inlägg: 5
Anslöt: 2010-07-06

Inläggav DIProgan » 2010-07-06 10:24:17

Frågan som först bör ställas är om han har nytta av att eventuellt veta. Om hans liv blir mindre komplicerat.
DIProgan
 
Inlägg: 4559
Anslöt: 2008-10-14

Inläggav MsTibbs » 2010-07-06 11:58:56

Man kan låna en bok och låta den ligga framme, eller prata om AS allmänt "jag hörde om en grej..." Personligen har massa folk sagt att de tror jag har AS före jag fick diagnos:

"Hej! Har du också AS? Jag tror det eftersom du satt dig ensam i ett hörn hela helgen, har du politik som specialintresse?" (Basliberal ca 2004 eller nått)

Jag: Himlars vad du är bra allmänbildad! Lexikon!
Han: Jag har AS, det har du med, du är också lexikon.

Naturlärare: Jag läste om AS här om dagen, hört om det? När man gräver ner sig i olika ämnen och så...
Jag: Som du ungefär? :)

Ja... massa mer exempel, psykoterapeut, kurator...
MsTibbs
 
Inlägg: 22872
Anslöt: 2007-07-30
Ort: 127.0.0.1 Spindelnätet Karlstad i Värmland

Inläggav Inger » 2010-07-06 12:33:02

Ta med honom på Mary & Max. :)
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Truly » 2010-07-06 14:36:03

Jag känner igen det där. Då jag utreddes för AS och plöjde igenom litteratur om AS så försod jag snabbt att även min man har drag av AS (jag skriver drag av AS eftersom han inte genomgått någon utredning, själv tror jag han är klockren AS).

Hursomhelst.. Jag pratade ju en hel del om AS eftersom jag misstänktes ha det. Jag bad även honom göra diverse AS-quiz på nätet. Och han fick t.o.m. högre poäng än vad jag, med AS-diagnos, fick.
Han tar det mesta rätt lugnt. Jaha. "Coolt, jag är Aspie jag med", sa han och sen var det inge mer med det, ungefär som om han vetat om det hela sitt liv.

Nu vet jag absolut ingenting om din pojkvän, men kanske kan ni göra något Aspie-quiz tillsammans?
Om han liknar dig så vill han säkert ha information och sedan besluta sig vad han vill göra med den. Det är ju inget tvång att göra ett enda dugg bara för att man gjort ett Aspie-quiz.

Jag berättar i stort sett allt för min man. Vi är väldigt lika och det är stor sannolikhet att även han har Asperger eftersom han fungerar precis som jag i bl.a. sociala situationer. Han blir precis som jag otroligt stressad av sitt arbete som innebär stor kundkontakt och massor av krav - ingen direkt AS-vänlig arbetsplats (inte för honom i varje fall).

Och det var till stor del därför jag föll för honom i början, för att han inte krävde något utan var ganska lugn och tillbakadragen. Jag fick tid på mig och det blev aldrig några spontana överraskningar som jag avskyr.
Vi är alltså mycket lika varandra.

Ja, nu har jag gått off topic igen och babblar en massa om mitt egna förhållande, något som du såklart inte frågade om, men jag tänkte som så att om du får höra min historia så kanske det finns delar där som du känner igen dig i och som kanske kan få dig att se vilken väg du ska ta med din pojkvän. Som sagt, jag känner ju honom inte. ;)
Truly
 
Inlägg: 1741
Anslöt: 2009-11-25
Ort: Skogen

Inläggav Alien » 2010-07-06 19:46:35

Alien
Moderator
 
Inlägg: 47497
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Inläggav AAA » 2010-07-06 19:52:12

Alla har väl lite eller mycket AS? Vem är helt utan de karaktärsdragen?
AAA
 
Inlägg: 2381
Anslöt: 2009-05-23

Inläggav Truly » 2010-07-06 23:01:20

AAA skrev:Alla har väl lite eller mycket AS? Vem är helt utan de karaktärsdragen?


Min mamma...haha... :lol:
Truly
 
Inlägg: 1741
Anslöt: 2009-11-25
Ort: Skogen

Inläggav jonsch » 2010-07-07 2:54:03

Jag återanvänder det här:
DIProgan skrev:Frågan som först bör ställas är om han har nytta av att eventuellt veta. Om hans liv blir mindre komplicerat.


Om man har så stora problem i livet att sjukvård, försäkringskassa och annat offentligfinansierat stöd hjälper mer än det stjälper, har man nytta av en diagnos. Så kolla vad som finns för stöd för din pojkvän, råder jag. Men det kollar du förstås kanske lättare om han vet vad du börjat forska i och varför - det är ju inte kul att smyga med saker.

Min uppfattning är att om man hankar sig fram hyfsat - klarar nån utbildning man nöjer sig med, lyckas skaffa försörjning, trivs med den mängd umgänge man vill/lyckas skaffa - så är AS-diagnos något helt överflödigt. Annars inte.

Om det står och balanserar mellan att hjälpa mer än att stjälpa och tvärtom så är det väl en smaksak, antar jag, om man ska låta utreda sig eller ej.
jonsch
 
Inlägg: 4895
Anslöt: 2006-10-12
Ort: Hilbertrummet

Inläggav Tussi » 2010-07-07 9:47:03

Tack för era svar, jag ska försöka utveckla en del av det som sagts, hur situationen ter sig ur min synvinkel, för honom men även för mig.

Först vill jag bekräfta att jag läst hela den tråd som Alien länkade till, och jag känner inte att den passar på vår situation hemma. Det är inte "någon" som visar flera tydliga drag av AS, det är mannen jag hade börjat fundera på att dela min framtid med (vilket nu är lite lagt på is, då jag har svårt att se mig själv lycklig utan bekräftelse, romantik, förförelse, långa djupa diskussioner om inget och allt... Tyck inte illa om mig för det, snälla ni), en underbar människa och individ, som vartefter vi försöker jämka ihop våra liv så det passar oss båda allt mer tydligt har väldigt svårt för förändring, nya rutiner, samliv, nya sociala kontakter... Romantik finns i stort sett inte, det sörjer jag...

Jag vill som sagt inte ha medlidande. Allt oftare har vi grälat, varje gång låter det som vi pratar om helt olika saker. Kommentarer från honom själv efteråt, som: "Det är något fel på mig..." "Jag vet inte varför jag inte kan tänka annorlunda..." (efter att vi haft samma diskussion för 6:e gången, varav han varje gång sagt att han ska ändra sitt tankesätt). "Jag kanske inte kan ändra mig...?"

Han fungerar väldigt väl på välkända marker (hemma hos sina föräldrar, med sin släkt, med sina arbetskamrater sedan 10 år tillbaks samt sin bardomsvän) men så snart det är nytt blir han anonym. Vi har bl.a. varit på 2 bröllop (mina väninnor), båda gångerna har han hållit sig för sig själv, inte pratat med någon på eget initiativ (inte ens sin bordsgranne). Då jag frågat om han har tråkigt är svaret varje gång "Nej då". I min familj har samtliga reagerat på och frågat om hans tystnad när vi ses.

Jag har fram till nyligen blivit mer och mer frustrerad, han säger "Jag ska ändra på det och det..." sedan händer inget. Jag har ändrat mig också, jag har inga problem med att ta ur CD eller DVD ur spelaren varje gång jag använt den och lägga i fodralet och ställa på rätt plats (i bokstavsordning) i CD-stället/DVD-hyllan, trots att jag tänkt sätta igång samma skiva snart igen, för lämnar jag den irriterar det honom, mycket!
Jag låter honom diska för hand, trots att vi har diskmaskin, för att han säger att "det är så jag brukar göra". Jag har slutat be honom fatta beslut, det sköter jag (Vad ska vi äta? Vad ska vi se för film? Vilken tid ska vi åka?).

Han sörjer ofta efter ett gräl att han återigen inte sett problemet ur min synvinkel, eller att han inte sett något problem över huvud taget från början, förrän jag förklarat att det han sagt/gjort sårar mig. Han vill inte vara ett "får i skocken", "följa strömmen", men han ser heller inte att hans agerande slår tillbaks på mig, förrän vi grälat om det...

Jag undrar om jag ska berätta, för att han själv kanske kan bli lugnare i att han inte hänger med i diskussioner pga. en skillnad mellan honom och mig, inte för att han är "dum i huvudet". Det är han verkligen inte! Han har både utbildning och stadiga jobb bakom sig, men har t.ex. aldrig haft en flickvän innan vi träffades. Vi är båda runt 30. Jag trodde det var "nybörjarnervositet" först, men nu har det gått 1,5 år...

Jag känner inte att jag kan leva ett liv tillsammans med en man som eventuellt har AS utan att han själv vet om det, hur ska jag kunna bygga ett liv på någon annans villkor, utan att kunna prata om det?

Alternativet är att lämna honom och vårt förhållande utan att han vet varför, utan att han förstår, vilket bara kommer driva honom djupare i depressionen...

Det här blev långt, jag antar att det korta svaret är: Han fungerar väl i det vardagliga livet, på jobbet, med sin vän och övriga kompisar. Han behöver inga sjukbidarg eller liknande. På den basisen behöver han nog inte veta att han har tydliga drag av AS. För vårt förhållande dock är det en annan sak, känner jag...

// Mvh - T
Tussi
Ny medlem
 
Inlägg: 5
Anslöt: 2010-07-06

Inläggav Sam » 2010-07-07 13:05:17

Även om din partner får en diagnos, så kommer troligen inte hans sätt att fungera bli så mycket annorlunda i det stor hela.

Däremot så kan vetskapen om varför man fungerar annorlunda ha en stor betydelse, både när det gäller hur man ser på sig själv och hur man väljer att hantera situationer som kräver extra energi och kraft, för att klara av att genomföra.

Jag tänker att det är DU som till stor del måste fundera om du klarar av att leva ett liv med någon som inte följer den mall som de flesta följer. Är alla hans andra drag/personlighet så bra att de kan kompensera det som han brister i?

Du kommer inte att kunna göra om honom, utan att han kommer att vara tvungen att göra våld på sig själv, inte fysiskt, utan mer mentalt och psykiskt. Vilket är ohållbart i längden

Att utveckla sin sociala sidor kan man göra, men det är viktigt att man använder dem för att man själv har intresset och vill, inte för att någon annan ska bli mer nöjd med en.

Vad man kallar den här typen sociala brister har i princip inget med hur ett förhållande kommer att fungera.
Så som jag ser det handlar det om att mötas, ett givande och tagande. En kommunikation där man har ett språk som båda förstår och att man vågar lyssna och respektera varandras olikheter.
Var går era gränser ?
Hur mycket ska/kan man ge av sig själv?
Vad kan man kräva av den andra, utan att bara vara krävande?

Om ni fortsätter som par och ett liv med en ev familj så finns också en risken att barnet/barnen får någon typ av liknande svårigheter.

Kommer Du att orka vara den som kanske får ta det större biten av ansvar?

Om han inte själv känner ett behov av att få ett namn på sitt sätt att fungera så tycker jag att du inte ska berätta.

Ofta är det så, att när ett eventuellt barn får en diagnos pga sina svårigheter så blir dragen/problematiken, även synliga för den förälder som påminner om barnet.
Ofta kan det vara lättare att se problematiken i ett utifrånperspektiv
Sam
 
Inlägg: 1503
Anslöt: 2007-04-07

Inläggav Alien » 2010-07-07 14:32:09

Tussi skrev:Först vill jag bekräfta att jag läst hela den tråd som Alien länkade till, och jag känner inte att den passar på vår situation hemma. Det är inte "någon" som visar flera tydliga drag av AS, det är mannen jag hade börjat fundera på att dela min framtid med (vilket nu är lite lagt på is, då jag har svårt att se mig själv lycklig utan bekräftelse, romantik, förförelse, långa djupa diskussioner om inget och allt... Tyck inte illa om mig för det, snälla ni), en underbar människa och individ, som vartefter vi försöker jämka ihop våra liv så det passar oss båda allt mer tydligt har väldigt svårt för förändring, nya rutiner, samliv, nya sociala kontakter... Romantik finns i stort sett inte, det sörjer jag...


Det var inte bara vilken "någon" som helst som TS syftade på utan just någon som stod henne nära.

Men det finns flera trådar om samma problematik:

http://www.aspergerforum.se/hjalp-har-min-partner-as-t6266.html

http://www.aspergerforum.se/att-leva-med-en-aspie-aspergare-t11318.html

http://www.aspergerforum.se/anhorig-t13502.html

http://www.aspergerforum.se/asperger-och-omhet-t1399.html

Dessutom en bok: Konflikter, missförstånd, ensamhet av Karin Stadler.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 47497
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Inläggav Tussi » 2010-07-07 14:46:05

Till Sam:

Många kloka ord, det tackar jag varmast för. Du har rätt i att det är en del jag själv måste ta ställning till, det maler redan, för, emot, bra, sämre och så vidare.

För övrigt har jag inget begär efter att han ska få en diagnos, vill han det så är det han eget val, men det är inget jag kommer att pusha på om.

Jag önskar bara det bästa för honom, och känner att förståelse för sina egna reaktioner och känslor kan vara befriande för honom, just för att han emellanåt funderar så mycket över varför det är så svårt för honom att tänka om och förändras. Inte för att jag krävt det på orimliga nivåer, utan för att han själv velat, för att vi skulle fungera tillsammans, som en enhet.

Om han får veta att han har drag av AS och ev. har AS, och på så vis får en förklaring till varför han inte kan förstå vad jag menar när jag pratar om "i förlägningen" och "det större sammanhanget" bl.a. behöver han inte vara så frustrerad och begrava känslor av irritation och ilska inombords, och sedan vara helt slut och ledsen i ett par dagar. Inte i samma utsräckning kankse, i alla fall.

Det jag undrar är just, hur berättar jag bäst vad jag upptäckt och läst om, inte hur får jag honom att slåss för en diagnos.

Jag känner spontant att det är bäst att smyga in det i ett samtal, i den utsträckning vi har det, eller lämna en sida öppen på datorn, eller några papper på bordet... Ni förstår vad jag menar hoppas jag.

Finns det tillfällen som passar bättre? Eller särskilda tillfällen som bör undvikas?

// Mvh - T
Tussi
Ny medlem
 
Inlägg: 5
Anslöt: 2010-07-06

Inläggav jonsch » 2010-07-07 15:01:01

Tussi skrev:Om han får veta att han har drag av AS och ev. har AS, och på så vis får en förklaring till varför han inte kan förstå vad jag menar när jag pratar om "i förlägningen" och "det större sammanhanget" bl.a. behöver han inte vara så frustrerad och begrava känslor av irritation och ilska inombords, och sedan vara helt slut och ledsen i ett par dagar. Inte i samma utsträckning kankse, i alla fall.

Det där resonemanget läser jag då och då härinne (här från både dig och Sam), så kanske skulle också din pojkvän känna sig hjälpt av en AS-diagnos, om det nu är aspig han är. Men själv fattar jag inte, jag menar:

Säg att du hela livet igenom slagit huvet i saker och ting och aldrig fått någon "förklaring" på orsaken, tills en lärd människa dyker upp en dag.
"Jag vet vad som är problemet. Du är 'lång'. Övriga i ditt folk är 'korta', så ert samhälle är byggt för 'korta'. Ni har ju inga ord på det här i ert språk men så ligger det till, det är därför du slår huvet i saker ständigt. Hoppas den informationen kan hjälpa dig".

Så tänker jag. Men även om det skulle vara logiskt så är ju känslor inte logiska. Så gör som du tror känns bäst för din pojkvän, jag ville bara ge dig och andra mitt resonemang i saken.
jonsch
 
Inlägg: 4895
Anslöt: 2006-10-12
Ort: Hilbertrummet

Inläggav Truly » 2010-07-07 15:47:38

jonsch skrev:
Tussi skrev:Om han får veta att han har drag av AS och ev. har AS, och på så vis får en förklaring till varför han inte kan förstå vad jag menar när jag pratar om "i förlägningen" och "det större sammanhanget" bl.a. behöver han inte vara så frustrerad och begrava känslor av irritation och ilska inombords, och sedan vara helt slut och ledsen i ett par dagar. Inte i samma utsträckning kankse, i alla fall.

Det där resonemanget läser jag då och då härinne (här från både dig och Sam), så kanske skulle också din pojkvän känna sig hjälpt av en AS-diagnos, om det nu är aspig han är. Men själv fattar jag inte, jag menar:

Säg att du hela livet igenom slagit huvet i saker och ting och aldrig fått någon "förklaring" på orsaken, tills en lärd människa dyker upp en dag.
"Jag vet vad som är problemet. Du är 'lång'. Övriga i ditt folk är 'korta', så ert samhälle är byggt för 'korta'. Ni har ju inga ord på det här i ert språk men så ligger det till, det är därför du slår huvet i saker ständigt. Hoppas den informationen kan hjälpa dig".

Så tänker jag. Men även om det skulle vara logiskt så är ju känslor inte logiska. Så gör som du tror känns bäst för din pojkvän, jag ville bara ge dig och andra mitt resonemang i saken.



"Säg att du hela livet igenom slagit huvet i saker och ting och aldrig fått någon "förklaring" på orsaken, tills en lärd människa dyker upp en dag.
"Jag vet vad som är problemet. Du är lång. Övriga i ditt folk är korta, så ert samhälle är byggt för korta. Ni har ju inga ord på det här i ert språk men så ligger det till, det är därför du slår huvet i saker ständigt. Hoppas den informationen kan hjälpa dig"."


- Aha, tänker då den långa. Det är inte FEL på mig. Jag är bara annorlunda jämfört med andra i mitt samhälle. Vad skönt! Jag får ducka för att inte slå i skallen ELLER kräva att de bygger högre dörrar så att även jag kan komma in.
- Åh så skönt att veta. Då behöver jag inte lägga skuld och skam på mig själv. Jag är frisk! :)
Truly
 
Inlägg: 1741
Anslöt: 2009-11-25
Ort: Skogen

Inläggav jonsch » 2010-07-07 15:56:59

Truly skrev:- Aha, tänker då den långa. Det är inte FEL på mig. Jag är bara annorlunda jämfört med andra i mitt samhälle. Vad skönt! Jag får ducka för att inte slå i skallen ELLER kräva att de bygger högre dörrar så att även jag kan komma in.
- Åh så skönt att veta. Då behöver jag inte lägga skuld och skam på mig själv. Jag är frisk! :)

Hur kan den långa veta det? För att den lärda dessutom säger "du är lång, men att vara lång är ingen sjukdom"? Varför skulle den långa tro den lärda i den saken, när hela den lärdas lärdom verkar bestå av ett rikt ordförråd?

Jag fattar fortfarande inte. Eller så är det just tro till en auktoritets ord som är vad som känns skönt med att "få en förklaring". Och det må väl vara hänt i så fall. Själv har jag sannerligen vad som stundom betecknas som "problem med auktoriteter", vilket alltså kanske förklarar att en "förklaring" inte hjälper mig.
jonsch
 
Inlägg: 4895
Anslöt: 2006-10-12
Ort: Hilbertrummet

Inläggav Truly » 2010-07-07 16:17:54

jonsch skrev:
Truly skrev:- Aha, tänker då den långa. Det är inte FEL på mig. Jag är bara annorlunda jämfört med andra i mitt samhälle. Vad skönt! Jag får ducka för att inte slå i skallen ELLER kräva att de bygger högre dörrar så att även jag kan komma in.
- Åh så skönt att veta. Då behöver jag inte lägga skuld och skam på mig själv. Jag är frisk! :)

Hur kan den långa veta det? För att den lärda dessutom säger "du är lång, men att vara lång är ingen sjukdom"? Varför skulle den långa tro den lärda i den saken, när hela den lärdas lärdom verkar bestå av ett rikt ordförråd?

Jag fattar fortfarande inte. Eller så är det just tro till en auktoritets ord som är vad som känns skönt med att "få en förklaring". Och det må väl vara hänt i så fall. Själv har jag sannerligen vad som stundom betecknas som "problem med auktoriteter", vilket alltså kanske förklarar att en "förklaring" inte hjälper mig.


Hur kan den långa veta att han är frisk? Det kan han inte veta. Men han kan anta det då problemen faktiskt stämmer överens med beskrivningen:

lång (= tittar på sig själv och jämför sig mot alla andra som är korta) -> huvudet sitter längst upp på kroppen - > små hus -> slår i huvudet.

Jag har också problem med auktoriteter. MEN jag har än värre problem med MIG SJÄLV. Kanske är det därför jag hela tiden analyserat mig själv men aldrig hittat den där rimliga förklaringen som "lång -> huvudet sitter längst upp på kroppen - > små hus -> slår i huvudet".
Inte förrän en psykolog misstänkte AS och jag började läsa om det. Kanske är det därför jag känner sådan "glädje" i diagnosen?
Truly
 
Inlägg: 1741
Anslöt: 2009-11-25
Ort: Skogen

Inläggav Alien » 2010-07-07 16:30:41

Tussi skrev: det är mannen jag hade börjat fundera på att dela min framtid med (vilket nu är lite lagt på is, då jag har svårt att se mig själv lycklig utan bekräftelse, romantik, förförelse, långa djupa diskussioner om inget och allt... Tyck inte illa om mig för det, snälla ni), en underbar människa och individ, som vartefter vi försöker jämka ihop våra liv så det passar oss båda allt mer tydligt har väldigt svårt för förändring, nya rutiner, samliv, nya sociala kontakter... Romantik finns i stort sett inte, det sörjer jag...

Just "långa djupa diskussioner om allt" i motsats till "ytligt kallprat" tycker jag att vi aspergare är bra på. Men det beror ju vad man är intresserad av, långa diskussioner om för en själv totalt ointressanta ämnen kan man inte delta i.

Tussi skrev: Jag vill som sagt inte ha medlidande. Allt oftare har vi grälat, varje gång låter det som vi pratar om helt olika saker. Kommentarer från honom själv efteråt, som: "Det är något fel på mig..." "Jag vet inte varför jag inte kan tänka annorlunda..." (efter att vi haft samma diskussion för 6:e gången, varav han varje gång sagt att han ska ändra sitt tankesätt). "Jag kanske inte kan ändra mig...?"

Jag tycker faktiskt det är mer synd om honom. Om ni gör slut, så kommer du förr el senare att hitta någon annan. Men han kan stånga huvudet i väggen för all framtid, försöka anpassa sig, inte lyckas och bli lämnad i alla relationer. Hans ev AS är hans personlighet, och sin personlighet kan man inte ändra. Våra hjärnor kanske är mindre plastiska.

Tussi skrev: Han sörjer ofta efter ett gräl att han återigen inte sett problemet ur min synvinkel, eller att han inte sett något problem över huvud taget från början, förrän jag förklarat att det han sagt/gjort sårar mig. Han vill inte vara ett "får i skocken", "följa strömmen", men han ser heller inte att hans agerande slår tillbaks på mig, förrän vi grälat om det...

Men om du vet att han inte menar att såra dig utan bara fungerar på ett annat sätt, kan du då inte välja att låta bli att bli sårad? Du kan i stället förklara lugnt och sansat varför det han säger/gör kan missförstås utan att blanda in en massa känslor så att det blir gräl om det. Framför allt att du själv tar ansvar för dina känslor och inte anklagar och skuldbelägger honom. Visserligen är fler som du, men det betyder inte att han alltid har "fel".

Tussi skrev: Jag undrar om jag ska berätta, för att han själv kanske kan bli lugnare i att han inte hänger med i diskussioner pga. en skillnad mellan honom och mig, inte för att han är "dum i huvudet". Det är han verkligen inte! Han har både utbildning och stadiga jobb bakom sig, men har t.ex. aldrig haft en flickvän innan vi träffades. Vi är båda runt 30. Jag trodde det var "nybörjarnervositet" först, men nu har det gått 1,5 år...

Jag känner inte att jag kan leva ett liv tillsammans med en man som eventuellt har AS utan att han själv vet om det, hur ska jag kunna bygga ett liv på någon annans villkor, utan att kunna prata om det?

Alternativet är att lämna honom och vårt förhållande utan att han vet varför, utan att han förstår, vilket bara kommer driva honom djupare i depressionen...

Om du inte kan leva med honom utan att han får insikt om sina aspiga drag så tycker jag du ska låna Stadlers bok och låta den ligga framme. Bryr han sig inte om att titta i boken så kan du ta upp vissa exempel som du tycker liknar vad som hänt i ert förhållande. Han skulle kunna ha "subklinisk AS", dvs inte tillräckligt många drag för att hindra honom i arbetslivet el få diagnos, men tillräckligt många för att få svårigheter i nära relationer.

Även om du gör slut med honom så tycker jag du borde avslöja dina "misstankar". Annars blir han bara förtvivlad utan att veta vad han gjort för fel el tror bara att han är "dum i huvudet". Kanske skulle han passa bättre ihop med en annan aspie, som inte har samma behov av "romantik" och "bekräftelse".
Alien
Moderator
 
Inlägg: 47497
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Inläggav jonsch » 2010-07-07 16:41:51

Jag /vi har bestämt kapat en bit av den här tråden, hoppas Tussi godtar det.
Truly skrev:Hur kan den långa veta att han är frisk? Det kan han inte veta. Men han kan anta det då problemen faktiskt stämmer överens med beskrivningen:

lång (= tittar på sig själv och jämför sig mot alla andra som är korta) -> huvudet sitter längst upp på kroppen - > små hus -> slår i huvudet.

Min liknelse kanske är dålig. För den långa visste ju redan att dess huvud är närmre dörrposter och annat än vad andras huven är. Det enda som den lärda fogade till den kunskapen var två ord.

Hjärnans databearbetning är dock svårare att observera än dörrpostens position relativt huvets så OK. Många verkar faktiskt ha varit omedvetna om att det var "huvudets närhet till dörrposten" som orsakat problemen, vilket låter helkorkat när jag skriver liknelsen men inte när det gäller verklighetens motsvarigheter. Då blir ju AS-diagnos något av en hjälp.

En helt annan, trevlig effekt av att få en diagnos är ju att då lättare kunna hitta andra som också slår huvet i dörrposten för jämnan. Vare sig man redan vet varför man gör det eller ej så kan det vara skönt med ett lika mörbultat och därför förstående huvud att luta sitt mot. Fast ibland tycker jag folk här blandar samman denna förståelse av det jobbiga i att huvet blir mörbultat, med förståelse av varför. Alltså:
"Så ditt huvud blir också mörbultat för jämnan? Och du vet varför, nämligen för att du är 'lång'?! Så skönt! Då är jag ju säkert också det!"
jonsch
 
Inlägg: 4895
Anslöt: 2006-10-12
Ort: Hilbertrummet

Inläggav Truly » 2010-07-07 16:53:45

jonsch skrev:Jag /vi har bestämt kapat en bit av den här tråden, hoppas Tussi godtar det.
Truly skrev:Hur kan den långa veta att han är frisk? Det kan han inte veta. Men han kan anta det då problemen faktiskt stämmer överens med beskrivningen:

lång (= tittar på sig själv och jämför sig mot alla andra som är korta) -> huvudet sitter längst upp på kroppen - > små hus -> slår i huvudet.

Min liknelse kanske är dålig. För den långa visste ju redan att dess huvud är närmre dörrposter och annat än vad andras huven är. Det enda som den lärda fogade till den kunskapen var två ord.

Hjärnans databearbetning är dock svårare att observera än dörrpostens position relativt huvets så OK. Många verkar faktiskt ha varit omedvetna om att det var "huvudets närhet till dörrposten" som orsakat problemen, vilket låter helkorkat när jag skriver liknelsen men inte när det gäller verklighetens motsvarigheter. Då blir ju AS-diagnos något av en hjälp.

En helt annan, trevlig effekt av att få en diagnos är ju att då lättare kunna hitta andra som också slår huvet i dörrposten för jämnan. Vare sig man redan vet varför man gör det eller ej så kan det vara skönt med ett lika mörbultat och därför förstående huvud att luta sitt mot. Fast ibland tycker jag folk här blandar samman denna förståelse av det jobbiga i att huvet blir mörbultat, med förståelse av varför. Alltså:
"Så ditt huvud blir också mörbultat för jämnan? Och du vet varför, nämligen för att du är 'lång'?! Så skönt! Då är jag ju säkert också det!"


Jag återkommer. Håller just nu på med ungarnas sjukgymnastik. Ville bara säga att jag tror jag förstår hur du menar nu! Men jag återkommer...
Truly
 
Inlägg: 1741
Anslöt: 2009-11-25
Ort: Skogen

Inläggav DIProgan » 2010-07-07 17:42:29

Oj Tussi vilken igenkänning på ditt inlägg!

Min tanke är att ni definitivt behöver hjälp för att komma "i land" men att inget nödvändigtvis är omöjligt. Aspergare kan ändra sig om mycket men de behöver ofta mer tid och förståelse när det kommer till sociala bitar. (En del aspergare kommer här säga att det är du som ska ändra på dig istället men mår du bra kring vem du är så finns det ingen anledning att göra så). Ibland är det som att slå mot en vägg och när det är så får man helt enkelt bestämma sig för om man orkar eller söka hjälp. Det kan vara en för stor del av personligheten som försöker omformas men många aspergare lider också av dåligt självförtroende och känner att de måste anpassa sig till NT(dvs. normala)-mönster istället för att hitta egna vägar att göra saker på vilket får en del betéenden att verka ologiska för en som faktiskt är neurotypisk. Det skapar helt enkelt problem. Vilket som är vad tycker jag ni ska ta hjälp av någon kunnig för att förstå och utvärdera fortsättningen utefter det.

Din pojkvän kommer helt säkert behöva någon utomstående att prata med mer regelbundet också. Så jag är rätt säker på att ni kommer ha en skakig väg framför er om du stannar kvar men att det kan bli hur bra som helst i slutändan om ni jobbar på det och din pojkvän tycks åtminstone verkligen fundera på vad som är vad för honom men inte riktigt lyckas hitta rätt och du visar ditt engagemang här i tråden. Kämpa på hoppas jag och lycka till! :)
DIProgan
 
Inlägg: 4559
Anslöt: 2008-10-14

Inläggav Björne » 2010-07-07 19:12:44

Alien skrev:
Tussi skrev: Jag vill som sagt inte ha medlidande. Allt oftare har vi grälat, varje gång låter det som vi pratar om helt olika saker. Kommentarer från honom själv efteråt, som: "Det är något fel på mig..." "Jag vet inte varför jag inte kan tänka annorlunda..." (efter att vi haft samma diskussion för 6:e gången, varav han varje gång sagt att han ska ändra sitt tankesätt). "Jag kanske inte kan ändra mig...?"

Jag tycker faktiskt det är mer synd om honom. Om ni gör slut, så kommer du förr el senare att hitta någon annan. Men han kan stånga huvudet i väggen för all framtid, försöka anpassa sig, inte lyckas och bli lämnad i alla relationer. Hans ev AS är hans personlighet, och sin personlighet kan man inte ändra. Våra hjärnor kanske är mindre plastiska.


Men lite kan han väl ändra sig? Typ lära sig att inte bråka om ifall inte alla cd-skivor står uppradade i bokstavsordning med millimeterprecision? Sådant är skitsaker som ingen vettig människa borde bli upphetsad över. Andra grejer har jag mer förståelse för. Det är inte enkelt, och inte alltid ens önskvärt, att bli värsta sociala snubben på bröllop när man av naturen är tillbakadragen och skygg.
Björne
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 1595
Anslöt: 2009-11-12
Ort: Bah

Inläggav Truly » 2010-07-07 23:38:14

jonsch skrev:Jag /vi har bestämt kapat en bit av den här tråden, hoppas Tussi godtar det.
Truly skrev:Hur kan den långa veta att han är frisk? Det kan han inte veta. Men han kan anta det då problemen faktiskt stämmer överens med beskrivningen:

lång (= tittar på sig själv och jämför sig mot alla andra som är korta) -> huvudet sitter längst upp på kroppen - > små hus -> slår i huvudet.

Min liknelse kanske är dålig. För den långa visste ju redan att dess huvud är närmre dörrposter och annat än vad andras huven är. Det enda som den lärda fogade till den kunskapen var två ord.

Hjärnans databearbetning är dock svårare att observera än dörrpostens position relativt huvets så OK. Många verkar faktiskt ha varit omedvetna om att det var "huvudets närhet till dörrposten" som orsakat problemen, vilket låter helkorkat när jag skriver liknelsen men inte när det gäller verklighetens motsvarigheter. Då blir ju AS-diagnos något av en hjälp.

En helt annan, trevlig effekt av att få en diagnos är ju att då lättare kunna hitta andra som också slår huvet i dörrposten för jämnan. Vare sig man redan vet varför man gör det eller ej så kan det vara skönt med ett lika mörbultat och därför förstående huvud att luta sitt mot. Fast ibland tycker jag folk här blandar samman denna förståelse av det jobbiga i att huvet blir mörbultat, med förståelse av varför. Alltså:
"Så ditt huvud blir också mörbultat för jämnan? Och du vet varför, nämligen för att du är 'lång'?! Så skönt! Då är jag ju säkert också det!"


Nu är jag tillbaka! :)

Om vi skiter i "dörrposter" och långa respektive korta människor så antar jag att vi diskuterar fördelar och nackdelar med AS-diagnos nu. Och precis som du säger så kan det ju bero på vem man är som person. Jag tror ju dessutom att det är många fler faktorer som spelar in, det är ju sällan så enkelt att ens beteende eller reaktion bara beror på en enda sak. Men det är lite off topic så det kan vi strunta i just nu. :wink:

Nästa punkt du tar upp är förståelse, och då förståelse på två olika plan, dels:
1. Känslomässig förståelse (medkänsla)
2. Teoretisk förståelse (insikt eller vetande)

Stämmer det eller har jag tolkat dig helt fel?

Men sen undrar jag lite vad du menar att skillnaden är.
Du tycker att den känslomässiga förståelsen (en lika mörbultad Aspergare att snacka med för att finna tröst) är en OK orsak till att skaffa sig en diagnos. Men att den teoretiska förståelsen (att man pga. vissa likheter med AS-kriterierna gör att man själv tror att man har AS och finner tröst i det) är en fel orsak till att skaffa sig diagnos.

Har jag fattat det här rätt nu, eller är jag helt ute och cyklar?
Truly
 
Inlägg: 1741
Anslöt: 2009-11-25
Ort: Skogen

Inläggav Inger » 2010-07-08 15:26:55

Tussi, kul att läsa att du försökt anpassa dig till det som är viktigt för honom fast det inte alls är det för dig; sådan omtanke värmer.

Om han nu verkligen har AS så kan du dock inte räkna med motsvarande tillbaka då personer med AS ofta har en strukturellt mindre förmåga till anpassning efter andra p g a annorlunda sätt att fungera rent neurologiskt. Även om man med stor ansträngning lyckas en gång är det inte säkert att man klarar det en annan gång.

(Finns förstås grader av inflexibilitet och individuella skillnader. En del är snarare överanpassningsbara till sin natur, eller tvingar sig att vara till lags av rädsla eller för att slippa vara ensamma, men tvingas därigenom göra så mycket våld på sig själva att de troligen tar skada av det eller till sist exploderar.)

********

Att vara tystlåten på ett bröllop tycker inte jag personligen är någon stor synd, såvida det inte är lika viktigt för dig med en partner som kan konversera ledigt med vem som helst, som det är för honom att skivor stoppas tillbaka i sina fodral. I så fall har du helt enkelt valt fel partner. Socialt mod med främlingar är något som hos en socialt blyg person i bästa fall kan utvecklas gradvis över många decennier, och i västa fall inte alls. Räkna inte med det från honom. Antingen accepterar du honom som han är nu, eller också inte.

********

Tycker dock att det kan vara en bra idé att han får veta om din misstanke och själv avgöra om det är något han känner igen sig i eller ej. (Jag berättade för mitt ex och han fick mycket riktigt en diagnos senare. Men det tog rätt lång tid innan han kunde ta det till sig från det att jag först lade fram min misstanke.)
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Återgå till Övriga Aspergerfrågor



Logga in