Det är så här att jag har haft en kompis som jag räknat som min bästa kompis. För nästan ett år sen blev han ihop med en tjej och har under den tiden betett sig mer och mer som att jag inte existerar.
Jag som aspergare är väldigt kompislojal och under den här tiden har han också ändrat attityd emot mig gällande mina diagnoser. Innan så gjorde inte det nånting att jag har aspergers och adhd och nu är diagnoserna det enda de ser. Lägg också till att jag är bipolär och kämpar som en galning att få det under kontroll.

Jag känner att jag blir inte accepterad. Det har varit en massa skumma särbehandlingar. Har vi åkt på kryssning så har han lämpat över mig på halvfrämlingar, iaf försökt och fixat separata hytter. Han vill ju mest resa med tjejen, men jag har liksom på nåt sätt känt att jag "blir över". För att "kompensera" mig har han föreslagit att jag ska resa med den eller den... Jag som aspergare har ganska svårt att "byta ut" folk, men jag har känt mig jävligt bortglömd, för han har som oftast inte frågat mig vad jag anser om separata hytter. Jag är medbjuden på nåder men ändå inte "med" så att säga. Jag ska liksom bara ha och rätta mig efter hur de vill ha det, och känna mig tacksam att jag överhuvudtaget får vara med. Medbestämmanderätt? Inte mycket. Det är ju han som bjuder och då ska jag vara tacksam för det jag får.

Alltså, jag orkar inte med det där längre... Jag vill känna trygghet när jag reser, jag vill resa med folk jag känner och inte bli hopföst med andra för att det är bekvämast för dem att ha det så. Nu tänker jag fråga några andra om jag får resa med dem framöver för jag vill känna mig välkommen på riktigt. Inte som nåt som bara ligger dem till last. Det är för mig inget roligt att bli ensam över i en hytt för oftast är det svårt att få med andra, och det är ju dem som jag velat resa med.

Lägg till att han har slutat att ringa spontant och visar inget intresse för mig längre som person. De skyller på "nyförälskelse", men jag känner att jag blir särbehandlad. Det känns inte som jag är intressant längre och sen så har man känt deras avståndstagande.

Paret kräver nu dessutom att jag inte ska få prata om mina diagnoser. Okej, om det blir mycket prat om det, då kan jag förstå att det känns tjatigt, men det känns som de inte accepterar nånting som är en så stor del av mig.

Maken (som är nt) tycker ju då att jag ska gilla läget, att det är så det fungerar när folk blir tillsammans, men jag känner att jag blir dömd efter diagnoserna, inte efter mig själv som person. Jag som aspergare tycker att det är fel när normala som blir tillsammans går så jävla upp i varandra att de glömmer bort, ignorerar, kör sitt eget race, utan att bry sig om något annat. Och sen får jag höra att jag har för stora krav.

Okej, jag kanske har vissa krav, men att bli degraderad från bästa vän till typ nån längst ute i pereferin känns för mig jävligt fel. Jag är inte svartsjuk på deras förhållande, men jag blir jävligt sårad av deras avståndstagande, som jag känner berott en del på svartsjuka från tjejens håll. Och sen att de bara ser diagnoserna.

De tror jag skyller ifrån mig då jag försökt förklara hur mina diagnoser fungerar. De tror jag inte tar ansvar. Jag kämpar mitt livs hårdaste kamp för att få bipoläriteten under kontroll. De vill inte se att jag har varit rätt så sjuk under det senaste året utan verkar tro att jag har blivit hypoman med flit.

Jag finns liksom kvar som människa, oavsett diagnoserna. Jag har kvar min egen personlighet, men de verkar ha mycket svårt att se det.

Att man pratat mycket om diagnoserna är för att man har sökt stöttning och för att det varit så jobbigt. För dem så skyller man ifrån sig och vill inte ta ansvar. De vill bara att jag "fixar det", men det känns som de vill att jag lämnar dem helt utanför och att jag skall greja det helt och hållet själv. Man känner liksom ingen äkta stöttning. Man skall inte besvära dem med diagnoser, inte ställa krav på dem som vänner för de är ju NORMALA och normala får liksom ange tonen och bestämma eftersom det är det normala som styr i samhället. "Normalt" är alltså att bli bortglömd som vän för att partnern är så oerhört mycket viktigare.

Skulle jag glömma min bästa vän om jag skaffade en partner? Aldrig i livet.

Jag blir nu för tiden aldrig tillfrågad om jag vill följa med nånstans. Hamnar vi på samma fest där de vet att vi rätt troligt kommer dyka upp så har de inte brytt sig i att säga att de ska dit, och kanske fråga om vi vill haka på. De spontanringer aldrig utan det är bara sånt som är samman med min man som planeras. Ungefär som om jag ensam inte går att lita på.

Under den senaste tiden har det hänt en del saker som att jag fått bättre mediciner och börjat märka när jag blir hypoman. Jag har trott att de har märkt det, men sen fick man ett mail med "förhållningsregler" som de anser att jag ska hålla mig till. Som att bryta direkt om jag pratar om mina diagnoser. Alltså... det känns som jag ska ha intresse för vad som sker i deras liv, att jag ska respektera dem som par, ha tålamod för att kontakten begränsats till ett minimum, men om jag själv tycker att jag blir bara mer och mer bortglömd och dessutom värderad efter diagnoserna så är det jag som har fel och de som har rätt iom att de är normala.

Jag kan ju inte direkt prata om jobbet (som jag inte har) och ungarna (jag aldrig kommer att få). Mina samtalsämnen är till stor del begränsade. Skall inte jag få tala om jag ska iväg på aspergersmöten? Om försäkringskassan gör nånting emot mig? Om jag tycker nåt är jobbigt? Jag ser ju på världen genom mina "aspergersglasögon" och jag kan ju för fan inte göra det på nåt annat sätt. Hur ska jag kunna plocka bort diagnoserna ur mig bara för att bli accepterad? Jag kan ju inte det. Diagnoserna har ju ingen av och påknapp. Jag lever ju och är född med det här. Bipoläriteten råkar ju vara kronisk och nåt jag kommer få kämpa med varje dag, i varje ögonblick jag lever... Och så får jag inte prata om det?

Vad tycker ni andra? Jag känner mig jätteledsen, för det känns som de bara ser mig som handikappad och sjuk, men har glömt bort att det finns en människa där som törstar efter vänskap, efter stöttning, efter att bli sedd och bekräftad. Att man får känna att man duger som person och vän trots att man lever med de här diagnoserna.

ha det

Jenny, jag tror att du skulle ha nytta av tankegången "jag är inte mina diagnoser". Visst är du säkert en avvikande person och tycker kanske att det blir lättare att prata om det avvikande när du har ett namn på det. Men försök utan att använda namnet Aspergers, det är ett råd från mig.

Innerligt förlåt om jag tolkar dig fel men av vad du skriver så får jag nämligen för mig att det är du som pratar om hur handikappad och sjuk du är, medan din vän vill se dig som bara sin vän (vars törst efter vänskap han för tillfället prioriterar bort).

I övrigt så skulle jag, om jag vore du, stå ut med tillfällig ensamhet. Förälskelser brukar ju klinga av efter runt två år och är er vänskap stark, vilket den tycks vara, så är det bara att plocka upp tråden då igen.

Jag kanske verkar ta ditt problem lättvindligt och så är det nog. Om jag hade en så nära vän som du har så skulle jag nämligen inte oroa mig.

Men upprätthåll för all del kontakten tills din vän har gott om tid för dig igen! Om två år har de kanske ett litet barn, vilket inte torde lämna mer tid över för dig så du bör alltså upprätthålla kontakten så den finns där även då. Och nu hade jag en väl undervisande ton till dig men jag fick i alla fall beskrivet vad jag tror du bör göra.

/ J

Jag har bara änsålänge läst en del av texten (tänker läsa den till slut när jag är klar med mitt inlägg), men blev så ivrig att redan svara. Har också känt som att jag är överflödig i sammanhanget. Har på relativt senare år rest på TVÅ resor, och båda gångerna var det som att man var luft på något sätt. En gång så fick jag inte tillräcklig plats för att sova i flyget, den andra skulle ha mer än en plats, jag knappt min egen plats.

En annan gång tyckte en person att vi kanske skulle uppsöka mentalsjukhus för att få dit mig så kunde de resterande personerna resa klart själva, då jag med mina sömnsvårigheter och kanske konstiga sätt tydligen förstört deras semester. Och en av dem hade svårt att äta pga. något besvär, och jag själv hittade inte mycket att äta heller då jag var vegetarian och det var den andra också, och maten var relativt dyr så jag tänkte spara lite (var rädd att pengarna skulle ta slut plötsligt), men det var bara jag som var besvärlig och man drog upp barnen i Afrika så att jag kunde känna mig riktigt värdelös. Slutade med att jag åkte därifrån själv tillbaka hem i förtid. Det var nog bäst så. Har inte kontakt med någon av de här personerna idag. Lite ledsamt på ett sätt..men är jag så jobbig så kanske det är bäst så.

Och redan när man var liten, alltid skulle den andra ha störst plats i sängen om man sov över och även andra saker. När alla andra var bortresta, då kanske dög man.

Har också känt att det är svårt att ersätta tidigare vänner. Personer ersätter man ju liksom inte. Man har ju den tanken att alla är olika individer. Kanske skriver mer snart. Tänker väl läsa hela startinlägget nu först iallafall. Men, så länge, stå på dig!

Edit: Självklart så tycker jag att du skall få prata om dina diagnoser och vad som händer och om du tycker något är jobbigt. Om du nu råkar prata om dem så mycket så skall du ju kunna få nämna om dem...inte helt skära bort den delen. Och är det inte vad man har vänner till, att man skall få prata ur sig om något är jobbigt och få stöd? Jag tycker er relation låter lite ensidig. Det handlar bara om dem och deras regler utifrån vad du skriver, tycker jag. Jag vet inte om du borde lämna dem eller vad, det är ett stort råd så den hoppar jag över. Men jag tycker det låter så synd det du skriver, ensidig kontakt, som sagt. Så skall man inte behöva ha det. Du är ju faktiskt en levande människa bakom dina diagnoser. Du har också behov..

Behoven lättar inte för att man har diagnos eller är s a s "onormal". Man har mänskliga behov ändå. Man är ju inte en maskin. Jag vet inte vad som trycker dina bekanta här, och du verkar inte svartsjuk på deras förhållande. Jag förstår att de är inne i varandra, då de är ihop, men jag tycker det verkar ha gått för långt utifrån vad du skriver, då jag inte känner någon av er. De verkar inte förstå att du är en person, och inte någon som bara hänger med som en svans som skall vara tacksam som ens får vara med...man är väl inte med bara för att klassas som luft? Så har jag känt mig många gånger. Skulle ett par bekanta (de var inte ens ihop) träffas samtidigt som jag var med, tror du då att jag fick vara med under samtalet? Blah blah blah, jag försökte säga något, men de hörde ingenting. Samma dessutom på min egen födelsedag. Jättekul. Kändes som att de kom för att de inte hade något bättre för sig eller någon bra ursäkt (eller någon intressantare kompis..). Sådant där hände också även när vi var bara två åt gången, av de här personerna...

Så jag har varit med om sådant där många gånger och med ganska många personer. Det känns som om man inte finns eller om man finns så är man bara till last!! Det är ju föga utvecklande.

Halloj...

Jag vill först svara på första inlägget. Jag har blivit tvångsmatad med att jag ska acceptera deras förhållande, ge dem tid, visa förståelse etc etc... Till priset att jag själv liksom bara har suddats ut.

till bägge inläggen:
Jag räknas liksom inte. Jag får inte ställa krav på dem för de är ju ihop, och som handikappad så hamnar man ju direkt i underläge. Det är ju deras "norm" som räknas.

Jag tycker inte alls att det är okej att bli behandlad som en "svans" (du beskrev det så bra, för det är precis så jag känner). Jag är skitless på att de tycker att jag inte ska få prata om mina diagnoser, samtidigt som jag blir tvångsmatad med deras "nyförälskelse".

Jag tror inte det handlar om nyförälskelse från deras håll, det är bara en ursäkt. De tycker jag är jobbig eftersom jag kanske vill ha lite mer än en enstaka träff ibland, där jag får agera svans och vara nöjd med småsmulor av vad som borde vara vänskap. Jag får inte det stöd jag verkligen skulle behöva från deras håll, nu när jag har haft det urjävligt.

Jag vill påstå att de står oerhört mycket bakom att jag känt mig som skit, som ett besvärligt bihang. Det drar ju igång det värsta med ens bipoläritet också, men de ser ju mig inte som människa längre. Det känns oerhört ensidigt.

Vi fyra, de två, jag och min man samt en tjej till skulle åka till Danmark ganska snart, men jag känner faktiskt för att hoppa av. Jag känner för att säga upp kontakten med dem, tills de kanske har sett mig värdig nog att behandlas som en riktig vän. Om det nu skulle hända. Jag vet inte.

Jo som sagt, det där med svansliknelsen var så oerhört träffsäkert. Jag har lite mer behov än bara småsmulor och enligt deras regler och deras premisser. Nu när de "förbjuder" mig att prata om mina diagnoser så känns det inte som jag vill sälja min själ fullkomligt bara för att försöka vara dem till lags. Det duger ju ändå inte, för inte tusan ringer de mer, inte vill de träffa mig mer.

Jag kunde få komma med "lägesrapporter" då och då, men inte belasta dem annars, åhnej. Alltså, tror nån att jag känner tillit nog att anförtro något över huvudtaget då man är så avpolleterad så totalt inom det område som ligger så nära en själv som person? Jag får ju inte anförtro mig och lätta på hjärtat på riktigt. Det där är ju bara nåt de säger för att jag ska vara till så lite besvär som möjligt, för att göra det så lätt som möjligt för dem; jag själv försvinner ju mer och mer.

Jag får ju ingenting för det ändå... Bara en massa smärta. Bara en massa lögner när de skyller ifrån sig på felbokningar och sin "nyförälskelse". Man känner ju när folk inte vill umgås med en, även om man har diagnoser. Eller att man ska umgås på ett sätt som passar dem. Utan att man själv får komma med krav, just att man ska känna sig "tacksam" för att man får nåden att få vara med. De skjutsar ju så gärna över mig på andra, så att jag liksom skall bli någon annans "ansvar". Det känns så fruktansvärt förnedrande. Det är en magkänsla som är så stark att den borrar sig igenom alla dåliga bortförklarningar och bara får mig att tvivla mer och mer på dem som vänner.

Jag har på nåt sätt inte råd att plåga mig igenom samma svek som dyker upp gång efter gång. Jag måste verkligen koncentrera mig på att bli så frisk som det går gällande min bipoläritet. Jag vill hitta äkta vänner, som accepterar mig som jag är. Det funkar inte med vänner som vill ha "valda" bitar av en.

Tack åter igen att jag får bekräftelse och stöd här. Det betyder mycket, för det ger mig lite självdistans också. Det är inte så lätt att hävda sig i en värld där deras beteende tycks vara en slags "norm".

Jag är tacksam för ditt stöd regnif. Supertack.

Jag förstår första inläggets synvinkel, men det är verkligen inte så att jag inte skulle respektera deras förhållande. Det har blivit nån slags "blidvädersvänskap" där jag ändå inte räknas. Och jag sitter inte och pratar om diagnoserna för att folk skall tycka synd om mig. Jag har pratat om dem för att jag har mått skit och sökt mina vänners stöd.

mvh Jenny

Oj, varsågod, JennyJ.
Kul att det var så träffsäkert.
Ja, vad är väl annars vänskap? Innebär inte det att båda skall få ur sig det de behöver, och innebär inte det att man kan behöva prata lite om annat också än bara vädret?
Du får väl fundera på om det är värt att ha de här personerna i ditt liv eller inte. Sådant kan ju förstås ta ett tag, ofta.

Vänskap ska ge båda parter plus, annars är det inte vänskap. Båda parter ska ha full förståelse för varandra och vara fullt beredda att bjuda till för att ge varandra bästa möjliga utbyte av relationen.

Börjar en part villkora relationen och ställa krav utan att bjuda till något själv i gengäld så har det blivit något helt annat.

Vill de här jepparna ha din vänskap får de börja bjuda till lite själva, och ställa upp vänskap själva.

Är det för mycket begärt av dem ska du inte krusa, tycker jag. Du är värd mer än så!

Alltid lite trist när en kompis blir ihop med en partner, det blir alltid så att kompisar kommer i andra hand då. Men det är nåt man får acceptera. Det är helt enkelt så att man vill vara med sin partner till stor det utan att bli "störd" av kompisar.

Du skriver att du inte får prata om dina diagnoser? Hur mycket pratar du om dom egentligen? Är det nåt du kommer in på varje gång du pratar med din kompis? Många människor tycker att det är fruktansvärt tråkigt och jobbigt att lyssna på andra som ständigt berättar om sina sjukdomar och läkare etc.

Om dom uttryckligen sagt åt dig att inte prata om diagnoser så låter det som att du har pratat väldigt mycket om det. I synnerhet om man betänker att folk brukar låta det gå ganska långt på nåt man blir irriterad på för att man inte vill vara oartig.

Här måste du nog inse att även om dina diagnoser och det runt omkring dessa är nåt väldigt viktigt i ditt liv så blir det för andra som inte har den typen av problematik bara ett ständigt prat om den ena sjukdomar efter den andra.


Det kanske helt enkelt är så att dom tycker att du är jobbig och krävande? Om dom uppenbart undviker dig så kanske du måste inse att du kan behöva se över hur du är när du är med din kompis.

Det kanske är så att kompisens tjej inte vill att han umgås alltför mycket med dig? Inte så märkvärdigt när det rör sig om kompisar av motsatt kön. Hon kanske inte vill ha konkurrens från en annan kvinna om killens uppmärksamhet och att hon ställer det som krav till killen.

(Fundera lite på vad du skulle anse om din make ville umgås mycket med en tjejkompis)


Är man ihop med nån och gör en resa tillsammans med sin partner och några kompisar så vill man nog ha en egen hytt med sin partner.

Just resor är ju känsligt eftersom man vill slappna av och ta det lugnt då samtidigt som det måste fungera ihop med de man reser med. Lätt att det blir konflikter och här är krångelpellar som ställer till det för andra nåt som blir jobbigt.

Jag vill hitta äkta vänner, som accepterar mig som jag är. Det funkar inte med vänner som vill ha "valda" bitar av en.

Svårt att hitta sådana vänner. För det mesta innebär vänskap att man måste dölja vissa sidor och i viss mån forma sig efter vad som är önskvärt för stunden.

Jag som aspergare tycker att det är fel när normala som blir tillsammans går så jävla upp i varandra att de glömmer bort, ignorerar, kör sitt eget race, utan att bry sig om något annat. Och sen får jag höra att jag har för stora krav.

Måste nog tyvärr hålla med. Baserat på vad och hur du skriver så låter du som en som har väldig höga krav på andra och att folk blir trött på dig för att du ständigt tjatar om dina egna saker utan att inse att andra kanske inte är SÅ intresserad av dina bekymmer.

Pemer skrev:Vänskap ska ge båda parter plus, annars är det inte vänskap. Båda parter ska ha full förståelse för varandra och vara fullt beredda att bjuda till för att ge varandra bästa möjliga utbyte av relationen.

Börjar en part villkora relationen och ställa krav utan att bjuda till något själv i gengäld så har det blivit något helt annat.

Vill de här jepparna ha din vänskap får de börja bjuda till lite själva, och ställa upp vänskap själva.

Är det för mycket begärt av dem ska du inte krusa, tycker jag. Du är värd mer än så!

Okej Pemer; Bra och språkligt utvecklat det du beskriver!

Dock vill jag säga något själv ytterligare om ämnestråden 'Vad är normalt?':
Jag menar något extremkomprimerat att "normalt" är till sin strukturellt
allomfattande sociokaraktär i dagens samhälls-anno 2010-levene, en
normopatologiserande term; nästan desorienteringsgodsbepräglat.
För mig är det s.k. normala föga värt att sträva efter eller till.

Jag trivs egentligen existensiellt med att vara på den andra sidan s.a.s.
av begreppsparet "normal vs...";
Abnormal,onormal,"deNormal", whatever...