Jag undrar hur ni andra hanterar människor som inte förstår hur påfrestande det är med ofrivilligt socialt umgänge.

Själv avskyr jag överraskningar. I synnerhet när människor spontant hälsar på. Jag behöver ungefär en veckas mental förberedelse för att orka med gäster. Ännu längre om det är många människor

Allra värst är det med människor som bjuder in sig själv. Kan man likna dem vid inbrottstjuvar? De stjäl ju både min tid och ork.

Har ni några vettiga liknelser, förklaringar (inte ursäkter) som gör att folk fattar?

Det har ganska nyligen gått upp för mig hur dålig förståelse min närmsta omgivning har. Visst kan jag anstränga mig och skärpa till mig. Men det sker alltid på bekostnad av att jag inte fixar något annat.

Det folk inte fattar är att socialt umgänge på NT-villkor är något av ett arbete för en aspergare.
Man måste tänka på att svara med rätt gester, ansiktsuttryck och tonfall hela tiden. Bara ord räcker inte, möjligen i mer seriösa sammanhang som vid studier eller när man talar med myndigheter. Då är det ok att vara saklig och inte "trevlig" vilket i NT-världen ofta betyder samma sak som att vara allmänt flamsig.

Förutom att detta sk "avslappade och trevliga" umgänget är lika tröttande som att prata med någon som inte kan tala ordentlig svenska går det väldigt långsamt och trögt i många fall.
Tycker jag iaf.
Icke-intellektuella samtal känns som att vada i sirap. Det tar en evighet att komma fram och det är allmänt sockersliskigt.

Om samvaron med människor enbart går ut på att bekräfta varandra och prata rent trivselnonsens som väderleken och annat lika intellektuellt upphetsande brukar jag avlägsna mig.

Själv har jag varit mer social än vad som är hälsosamt sista tiden och behöver vila upp mig från det i några veckors ensamhet.
Det finns gränser för hur många gånger en aspergare orkar svara jakande på att vädret är fantastiskt.

Det bästa vore ju om folk tidigt fick förklarat hur det tar energi för en att umgås så man senare kunde säga att man inte orkar utan att de blir för sårade men kan va att hoppas på för mycket. Att skaffa intelligenta och empatiskt förstående vänner lär vara a och o.

Ett sätt är att vara rak, helt enkelt ärlig. Det kan funka. Ärlighet kan lösa saker även när det inte är av trevligaste karaktär.

Jag har typ fått övat in samma sätt som min mamma och syster talar.
Det gör mig förbannad att jag inte bara kan skita i det och vara som det faller mig in. Folk tycker jag är konstig även om jag anstränger mig att verka normal så hoppas jag slutar med det snart.

Ärlighet känns väldigt lockande ibland.
Jag har egentligen väldigt dålig koll på hur jag egentligen vill bete mig, hur jag är som social varelse.

Sen finns det trots allt enstaka människoexemplar som tillför mer än de dränerar en på energi. Men de är fåtaliga och så gott som alltid intelligenta människor. Har märkt att intelligenta människor är mer benägna att prata om någonting istället för att bara prata för pratandets egen skull.

Senast nu i Stockholm när jag träffade Pemer & Co märkte jag att folket gav snarare än tog energi. Mycket sällsynt.

Jag klarar uppvisa professionalitet på en arbetsplats där det gäller att hålla sig till sak, vara bestämd i sin sak och neutral mot alla man bemöter ("ger inget, tar inget"). Det är en total omöjlighet blir accepterad när man är på det sättet mot nära människor på fikastunder, luncherna och andra tillställningar ämnade till att vara social.

Familjen är särskilt oförstående... inte diagnostiserad = klarar av precis lika mycket som alla andra, har samma behov som alla andra.
Ingen vill förstå vad förebyggande åtgärder är bra för när man inte har diagnoser. Det är en fråga om när jag kommer krascha, inte om. Har redan snubblat rejält ett antal gånger de senaste 5 åren.

Jag har egentligen aldrig varit intresserad av nära&kära, har aldrig frågat om de vill ha handräckning/hjälp/stöd och jag har aldrig bett om att få något från dem. Många suger ut energi som jag helt saknar ibland och då säger jag "nej, jag vill/kan inte" oavsett konsekvenser.

Oj, tack för all respons och alla ideér. Jag ska fnula lite på alltihopa. Sitter just nu och försöker skriva ett brev till mina "plågoandar" för att försöka få dem att förstå. Min gräns har nämligen blivit nådd. Men jag vill inte anklaga eller såra någon. Det vinner man inte på i längden.

Man måste tänka på att svara med rätt gester, ansiktsuttryck och tonfall hela tiden.

Det här är en del av den sociala koden som andra tycks behärska helt naturligt. Själv misstar jag mig ofta på människors ansiktsuttryck och det kan i sin tur orsaka missförstånd. Å andra sidan har jag förstått att andra missförstår mina ansiktsuttryck också. Förmodligen har jag härmat fel

Att floskelsamtalen är som sirap och lika energikrävande som att lyssna på dålig svenska är en perfekt liknelse. Ofta får man sitta och fylla i luckorna själv för att få en innebörd. Kanske som ett försök att hitta något att ge tillbaka som respons.

Det gör mig förbannad att jag inte bara kan skita i det och vara som det faller mig in. Folk tycker jag är konstig även om jag anstränger mig att verka normal så hoppas jag slutar med det snart.

Varför är man inte tyst istället? Varför anstränger man sig för att vara till lags?Jag begriper det inte heller och ibland frågar jag mig själv - ska de lära känna MIG eller min stand-in? Det måste vara rädslan som gör att jag hellre spelar teater än visar upp mitt autentiska jag. Att de redan ser mig som underlig vet jag ju. Det kan inte bli värre med det.

Ärlighet kan lösa saker även när det inte är av trevligaste karaktär.

Det bästa vore ju om folk tidigt fick förklarat hur det tar energi för en att umgås så man senare kunde säga att man inte orkar utan att de blir för sårade...

Ärlighet är något jag själv uppskattar. Dessvärre vill den stora majoriteten ha en förskönad sanning. Det är t.ex helt okej att gå undan från ett sällskap om jag säger att ryggen värker. Men om jag säger "Jag orkar inte vara sällskaplig idag", då är det inte okej. Men det beror väl på att sällskapet tar det som personlig kritik.

Sen finns det trots allt enstaka människoexemplar som tillför mer än de dränerar en på energi.

Jepp, energigivare finns. Jag känner en(1) i verkligheten. På nätet finns det många.

Ps. Jag misshandlar tydligen

-funktionen, men jag lär mig nog ganska snart. Ds.

Att tala om hur man vill ha det är väl enda lösningen.
Och att lära sig säga nej.

Mina bekanta vet att jag inte gillar överraskningar. Ringer de på dörren utan att ha ringt i förväg så öppnar jag inte helt enkelt.
Då brukar de ringa och fråga varför jag inte öppnar...... Jag säger att jag inte har ork eller lust.
Elakt? Kanske, men jag mår bra.

sanny skrev:Jag har typ fått övat in samma sätt som min mamma och syster talar.
Det gör mig förbannad att jag inte bara kan skita i det och vara som det faller mig in. Folk tycker jag är konstig även om jag anstränger mig att verka normal så hoppas jag slutar med det snart.

Det tyckte folk om mig också. Helt förgjort var det, det stod "VARNING - KUF" skrivet i pannan på mig hur fan jag än bar mig åt och ingen förklaringsmodell funkade. Inte förrän orken att förställa mig började ta slut började det lätta, och aspergerdiagnosen gav mig mitt livs första rättfärdigande av att inte "orka" försöka vara "normal". Som en bieffekt har jag råkat bli mindre _kufisk_ än någonsin förr.

Men att orken för allt annat också är borta är mindre roligt. Vänta inte tills den börjar tryta.

sanny skrev:Ärlighet känns väldigt lockande ibland.
Jag har egentligen väldigt dålig koll på hur jag egentligen vill bete mig, hur jag är som social varelse.

Att tappa bort sig själv är en ofrånkomlig bieffekt. Man varken utforskar eller ens är ju i själv, åtminstone inte socialt. Och har man en gång köpt åsikten hos en omvärld som tycker att ens existensberättigande hänger på att man följer deras regler är det nästan omöjligt att lära sig ta sig det svängrum man behöver. Man fortsätter ändå ha så förbannat långt till där Flia är och öda energi man har allt mindre av. En anledning till att inte vänta för länge.

Svårt när folk inte fattar att man klarar sig bra utan umgänge. Fins folk som tror sig veta att man behöver umgås. Framför allt sådana som inbillar sig att man vill umgås med dom, och försöker tvinga sig på en, särskilt om det är en man på samma grupp, och som man tycker extremt illa om. Har en sådan på jobbet. Har insett att det bara är att undvika så mycket som möjligt, han klara tydligen inte att ta in i sin hjärna. Tänker väll med röven.

Dessutom är det otroligt skönt att få rå sin fritid själv, utan att ha dåligt samvete.

Min s.k. smärtgräns befinns inte bara i ganz i Polen-
utan den går där på ett radikalt märkvärdigt sett,;
Den gränsen rör sig !

Detta undrar jag också. Jag har inte så många som verkligen tvingar sig på, men har en bekant som är översocial och alltid vill bjuda in folk till sig, och h*n är på mig hela tiden om att "kanske umgås i veckan". Jag svarar undvikande och det är tydligt att h*n blir sur och tar det personligt, trots att jag OM OCH OM IGEN förklarat att jag behöver återhämta mig och att jag behöver lång tid att förbereda mig. Jag vill verkligen fortsätta vara vän med personen eftersom jag är beroende av vad h*n kan tillföra mitt sociala liv, men jag vill att det ska ske på mina villkor. Ibland undrar man hur jävla trögfattade en del är, som verkligen vägrar fatta att en del har det svårt. Översociala människor skrämmer mig.

DIProgan skrev:Att skaffa intelligenta och empatiskt förstående vänner lär vara a och o.

Håller med där.
Goody!

honeysquid skrev:Detta undrar jag också. Jag har inte så många som verkligen tvingar sig på, men har en bekant som är översocial och alltid vill bjuda in folk till sig, och h*n är på mig hela tiden om att "kanske umgås i veckan". Jag svarar undvikande och det är tydligt att h*n blir sur och tar det personligt, trots att jag OM OCH OM IGEN förklarat att jag behöver återhämta mig och att jag behöver lång tid att förbereda mig. Jag vill verkligen fortsätta vara vän med personen eftersom jag är beroende av vad h*n kan tillföra mitt sociala liv, men jag vill att det ska ske på mina villkor. Ibland undrar man hur jävla trögfattade en del är, som verkligen vägrar fatta att en del har det svårt. Översociala människor skrämmer mig.

Han kanske är kär i dej?

Eller beror det på att de flesta människor tycker det är jobbigt när umgänget endast sker på "den andras" villkor. Att man aldrig själv får som man vill. Inga kompromisser. Men du har ju Asperger så han kan lära sig hur du funkar.

Normalt sett är socialt umgänge att "ge och ta". Ett slags rättvisetänkande inblandat. Sett Aspergare som inte kan med sånt och dom som inte ens förstår det jag sa nyss.

Kan vara så att han upplever dig som egotrippad. Eventuellt då.
Spekulation.

honeysquid skrev:Detta undrar jag också. Jag har inte så många som verkligen tvingar sig på, men har en bekant som är översocial och alltid vill bjuda in folk till sig, och h*n är på mig hela tiden om att "kanske umgås i veckan". Jag svarar undvikande och det är tydligt att h*n blir sur och tar det personligt, trots att jag OM OCH OM IGEN förklarat att jag behöver återhämta mig och att jag behöver lång tid att förbereda mig. Jag vill verkligen fortsätta vara vän med personen eftersom jag är beroende av vad h*n kan tillföra mitt sociala liv, men jag vill att det ska ske på mina villkor. Ibland undrar man hur jävla trögfattade en del är, som verkligen vägrar fatta att en del har det svårt. Översociala människor skrämmer mig.

.............
Honeysquid, Du har en relevant poäng där i och med en sorts socialt
exemplifierande beskrivning av "det sociala och dess smärtgräns i och med det "
Det är så här det funkar i låtom oss kalla det i den Dumma sociala verkligheten.
Folk håller på och vet och förstår fan inte bättre !
Jag höll på att säga det : det är tur och bra att man är aspergare...
Vad göra ? Tja...jag lever mest på s.a.s.
Själv märker jag ju att det även (för mig-efter en kort tid här på
forumet aktivt sett) hackar och har sig här på Forumet i AS-sfären.
Det märks att många aktivt försöker NT-socialisera mig etc.
Var går den (sociala) smärtgränsen ?...
Ja du..., det är/var därför jag tidigare här som replikförfattare på allvar
något småironiskt berättade att smärtgränsen befinns i Ganz,den polska staden,
och faktiskt det etymologiska ord-begrepp som själva begreppet GRÄNS
emmanerar ifrån ; gräns som item betyder ungefär "den plats,det någonting,
evar som "vetter mot någonting från någonting ,och som utgör den platsen
där just något avgränsas" s.a.s . Glasklart....
Anyway, det är inte lätt det här med de olika gränserna i varandet.

/mvh Neologisten

Neologisten skrev:Själv märker jag ju att det även (för mig-efter en kort tid här på forumet aktivt sett) hackar och har sig här på Forumet i AS-sfären.
Det märks att många aktivt försöker NT-socialisera mig etc.

Ingen gör någonting alls med dig, du fick några tips bara, som det är fritt att följa eller ej.

Det är inte NT att önska begriplig kommunikation, det är både mänskligt och i högsta grad aspigt.

Flia skrev:Att tala om hur man vill ha det är väl enda lösningen.
Och att lära sig säga nej.

Mina bekanta vet att jag inte gillar överraskningar. Ringer de på dörren utan att ha ringt i förväg så öppnar jag inte helt enkelt.
Då brukar de ringa och fråga varför jag inte öppnar...... Jag säger att jag inte har ork eller lust.
Elakt? Kanske, men jag mår bra.

Detta påminner mig om när jag nyligen gick till min kompis och hängde en kasse med kläder till henne på hennes ytterdörr. Jag bara gjorde det och sen gick jag hem. När jag kom hem ringde jag och sa att jag hade varit o hängt en kasse på hennes dörr och så sa jag att jag inte orkade träffas. Kändes inte som att hon förstod och som hon tänkte att det var knäppt och jag blev inte förvånad över hennes reaktion. Jag behöver va tydligare även mot henne om vad som ofta tar för mkt energi än det ger.

Öppnar oftast inte heller spontant min ytterdörr om det oväntat ringer på.

Svarar inte i tel om det är ett nummer jag inte känner igen. Är det angeläget kan den som ringer prata in på mobilsvar så ringer jag upp. Skyddat nummer svarar jag dock oftast på.

Inger skrev:

Neologisten skrev:Själv märker jag ju att det även (för mig-efter en kort tid här på forumet aktivt sett) hackar och har sig här på Forumet i AS-sfären.
Det märks att många aktivt försöker NT-socialisera mig etc.

Ingen gör någonting alls med dig, du fick några tips bara, som det är fritt att följa eller ej.

Det är inte NT att önska begriplig kommunikation, det är både mänskligt och i högsta grad aspigt.

;;;;;;;;;;;;
DET jag antyder:beskriver, är en tilltänkt UPPLEVELSE av att "...märks att
många aktivt försöker NT-socialisera mig etc.(...)" i och för KONTEXTen,
hallå där !
Till saken tycker jag hör att denn@ 'Ingen' är just Det som finns DÄR, bl.a.,
AS-symptomaliserandes.
Den där i det närmaste vad jag uppfattar moralpolemiska bokstavstonen,
Inger, ser jag nästan som ett försök av (måhända omedvetet) Etiskt övergrepp.

Oklart...

Vad var det jag sa. Flumware.

Inger skrev:

Neologisten skrev:Själv märker jag ju att det även (för mig-efter en kort tid här på forumet aktivt sett) hackar och har sig här på Forumet i AS-sfären.
Det märks att många aktivt försöker NT-socialisera mig etc.

Ingen gör någonting alls med dig, du fick några tips bara, som det är fritt att följa eller ej.

Det är inte NT att önska begriplig kommunikation, det är både mänskligt och i högsta grad aspigt.

:::::::::::::
Del 2 av 'repliksvar' på "....ingen gör någonting..."-repliken förevarandes :
Neologisten/"jag" har f.ö. redan mellan 5 och 10 exempel, direkt sådana s.k.
"...försöker NT-socialisera mig,etc..." under min hittillsvarande korta tid på
Aspergerforum under juni-juli 2010-
mellan 5 och 10 exempel alltså med respektive användarnamn; alla är f.ö.
från 2006-2009(-)medlemsstarttiden,av 'Nick-namnen'.

Jag försöker ju bara...

KrigarSjäl skrev:Vad var det jag sa. Flumware.

-----------------
Vad menas ,Krigarsjäl ?
Har du "anti-AS" ?
Försöker du med retoriska sarkasmer deaktivera mig från Aspergerforum ?
Vad-varför förtjänar jag att indirekt förpassas från AF-sfären ?

Eller intar jag en "AS-paranoid position" nu ?(?)

Du bör se över ditt språk innan du skriver på forum. Man blir trött av att läsa dina inlägg. Varför skulle det vara aspigt att skriva som en kratta?

Neologisten verkar ha fått AS-spelrummet om bakfoten, men man kan ju ignorera medlemmar vilkas inlägg man inte tål också, finns t.o.m. teknik för det...