Jag har nu varit sjukskriven i ganska många år efter att jag kraschade ihop när jag inte längre orkade kämpa på med jobbet. Sedan dess har jag varit sjukskriven med sedvanlig diffus diagnos för utbrända.

Eftersom jag har mått dåligt hela mitt vuxna liv, med depression, ångest och liknande så fanns det förstås skäl att misstänka att det inte bara handlade om utbrändhet (vad jag nu menar med det?), utan det fanns förstås skäl att fundera på om det fanns någon ytterligare sjukdom eller diagnos. Det har gjorts diverse utredningar, för att leta efter såväl psykiska som fysiologiska orsaker. Det har väl lett till ett och annat fynd, men inget som varit relevant för mitt tillstånd. Till slut började sjukvården inse att jag kanske faktiskt mådde och fungerade sämre än de hade förstått, och man beslutade om neuropsyk. utredining. Detta landade då slutligen på diagnosen Asperger.

Då uppstod förstås genast funderingen om hur utbrändheten (eller vad det nu är) relaterar till diagnosen? Har Aspergern gjort att tillvaron har varit så jobbig att hjärnan till slut gav upp, eller är är det oberoende saker? Och varför har jag under de senaste åren fungerat så väldigt mycket sämre än tidigare? Förr klarade jag ju att både sköta ett hem och jobba, även om jag kanske inte diskade och städade så ofta. Nu ser det ut som en soptipp hemma fast jag inte jobbar. Min psykolog hade inga bra svar på detta.

Kan det vara så att jag tidigare har ansträngt hjärnan väldigt hårt bara på att kompensera för min Asperger och klara av tillvaron, och att när hjärnan till slut gav upp och inte orkade längre så kom hela Aspergerproblematiken upp till ytan och blottades, helt utan filter och kamouflage?

Är det några av er andra som har liknande erfarenheter av utbrändhet och har tankar om detta?

Exakt så har det varit för mig med...
Nu börjar inte min utredning förräns om två veckor och jag får diagnos fastställd efter jul, men jag brakade rakt igenom år 2001 och sedan dess har det mesta varit ett problem...Då blev jag sjukskriven för utbrändhet.

Det är också sedan dess jag velat få göra en npf-utredning, men blivit ignorerad av min läkare. Jag läste om olika saker och kom fram till att jag måste ha ADHD. Nya läkaren gjorde ADHD-grundtest och två veckor senare stod jag i kö till utredning. Läkaren efter det misstänker Asperger, och efter att ha läst om det har alla poletter ramlat på plats och AS:en i mig blommar nu för fullt...Allt jag jobbat med att förtränga, i form av beteende, flödar nu fritt, och vardagen ser ut därefter.
Det enda jag har energi till är min dotter...
År 2001 var jag 33 år gammal, och då tog mina krafter slut...

Nu är väldigt mycket en kamp, och jag ser fram emot att få en diagnos, så att jag kanske äntligen får hjälp....

Min historia ser ut ungefär likadan som din, jag blev "utbränd" och hamnade efter lite kringelkrokar hos en psykolog o.s.v.

Ångest är ju ett vanligt symtom på AS, så vanligt att jag ibland ser här på forumet att man blandar ihop as-dragen med ångestsymtomen.

Har man AS så kan tillvaron bli för komplex, man hinner inte tolka alla intryck och då blir man psykiskt trött och ju mer man försöker dessto sämre mår man. Ungefär så föreställer jag mig det. Då kan det vara en fördel att få diagnos, för man kan ställa rimligare krav på vad man ska klara av och undvika de värsta "energislukarna" m.m.

Intressant. Ska jag tolka det som att ni båda är inne på liknande tankegångar som jag, att det, i alla fall delvis, är hanteringen av AS-symptomen som tär på hjärnan och leder till utbrändhet, och att vår nuvarande situation beror på att våra hjärnor inte längre orkar hantera symptomen?

Jag är helt med dig i det.
Min nya läkare förklarade för försäkringskassan, att ett typiskt drag hon sett hos vuxna som fått AS-diagnos, kämpar för att få en diagnos, trots utbrändhet och ångest. De ger sig helt enkelt inte på samma sätt som NT personer i sin utbrändhet. Det var intressant att höra.

Det har jag aldrig hört, men det var intressant om det stämmer. Vid närmare eftertanke kanske det inte är så märkligt heller. För oss kom väl inte utbrändheten lika plötsligt och förvånande som den kanske gör för många andra, utan vi har ju redan tidigare kämpat med problem som nu bara blev värre eller annorlunda. Det är ju inte så alldeles långsökt att koppla ihop utbrändheten med tidigare depressioner och liknande.

Kvasir skrev:Det har jag aldrig hört, men det var intressant om det stämmer. Vid närmare eftertanke kanske det inte är så märkligt heller. För oss kom väl inte utbrändheten lika plötsligt och förvånande som den kanske gör för många andra, utan vi har ju redan tidigare kämpat med problem som nu bara blev värre eller annorlunda. Det är ju inte så alldeles långsökt att koppla ihop utbrändheten med tidigare depressioner och liknande.

För mig kom utbrändheten fruktansvärt plötsligt och förvånande. Jag hade aldrig tidigare haft någon depressionssymptom eller någon form av ångest. Det bara small till en dag och så var det i full gång.

Jag vet idag att anledningen till att jag gick in i väggen var för att jag levde på ett sätt som egentligen inte stämde överrens med den jag var, men faktum är att från tonåren och upp till depressionen (kring 25) mådde jag skitbra (ja, så kändes det) med mitt NT-liv. I vissa avseenden var jag annorlunda, men det var alltid på ett sätt som upplevdes som positivt. Som att jag var en stark person med starka åsikter som inte vek en tum.

Sedan kom smällen och jag blev en helt annan person. Jag har tillbringat de senaste 6 åren med att hitta igen mig själv i allt det jag inte känner igen och som plötsligt fanns där. Och tro mig, jag har varit på villovägar. Jag önskar dock fortfarande att jag hade fått fortsatt mitt NT-liv och sluppit den här skiten. Mest för att jag då kunde hantera allt. Skola, vänner, hem, familj, räkningar. Sådant som totalt brakade sedan.

När jag har tvingats tänka på det så har jag insett att jag, före tonåren, var väldigt aspig av mig, men att jag sedan på något sätt anpassade mig och fungerade hur bra som helst, tills allt brakade. Jag tycker fortfarande inte om att jag har AS. Kommer aldrig att göra det, och jag vet inte om jag någonsin kommer att vara fullt ut positiv till att jag fick diagnosen, men nu är det såhär det ser ut, så nu får man göra det bästa av situationen.

tahlia skrev:

Kvasir skrev:Det har jag aldrig hört, men det var intressant om det stämmer. Vid närmare eftertanke kanske det inte är så märkligt heller. För oss kom väl inte utbrändheten lika plötsligt och förvånande som den kanske gör för många andra, utan vi har ju redan tidigare kämpat med problem som nu bara blev värre eller annorlunda. Det är ju inte så alldeles långsökt att koppla ihop utbrändheten med tidigare depressioner och liknande.

För mig kom utbrändheten fruktansvärt plötsligt och förvånande. Jag hade aldrig tidigare haft någon depressionssymptom eller någon form av ångest. Det bara small till en dag och så var det i full gång.

Intressant. Det låter som du lyckades kompensera så bra för din AS att du lurade dig själv t.o.m. Å andra sidan utesluter det inte att samma sak gäller för dig som jag och Panika är inne på, att det är just kompenseringen som tär på resurserna så att man blir utbränd (eller i alla fall starkt bidrar till det). Skillnaden skulle då vara att du hade lyckats kompensera så bra att du inte märkte några symptom ens förräns hjärnan sade stopp.

Just i fallet att det är kompensation som leder till utbrändhet
vore det ideala att inte behöva kompensera för att "NT-konvergera", utan att kunna leva i en miljö där man får vara sig själv, alternativt kanske vara sig själv men kompensera på ett mer "självstrategiskt" sätt, vilket antagligen är, i de flesta AS-fall, svårt...

Ja, jag håller med om det mesta här. Utbrändhet brukar handla om att man tar på sig för mycket i ett arbete man åtminstone för betalt för och att man har familj att ta hand om också - själv känner jag det som att jag går in i väggen bara av mina försök och strävanden efter att få ihop livet idag med sjukersättning och att sköta alla mer eller mindre ideella arbetsuppgifter jag tagit på mig, som leder till krav på mig men i och med samhällets så genomtänkta system inte ger mig en krona mer i inkomst än jag annars skulle få ändå för att göra ingenting.

Just nu är dessutom laptopen jag fått som arbetsredskap av hockeyklubben den enda ordentligt fungerande dator jag har, så jag har som vanligt gått och blivit i någon bemärkelse beroende av att bita ihop med mina åtaganden för att kunna ha något som är viktigt för min egen personliga del också. Så strävar tillvaron mot att se ut hela tiden. Hela tiden blir jag beroende av uppdrag som tar för mycket energi och ger för lite tillbaka för att det ska bidra till en bättre tillvaro rent ekonomiskt. Vilket onekligen skulle behövas.

Jag gick också in i väggen.
Från att klara jobb och hem till utbränd 2004.
Depression sjukskrivning parasittillvaro.
När jag ville att min läkare skulle leta efter den knapp/spak som gör att jag alltid kronglar till det för mig, startades utredning och psykologen verkade sätta Aspergerdiagnos på mig bara jag kom inanför dörren

Liknande historier hör jag överallt. Depression sedan Asperger och depressionen släpper. Så kompensationsfaktorn tycker jag är given bov i dramat.

Det blir pinsamt ibland.

Hon: Jag körde in väggen i 200km/h...
Jag: Vah? Kan man verkligen överleva en sån krasch???

Kvasir skrev:Jag har nu varit sjukskriven i ganska många år efter att jag kraschade ihop när jag inte längre orkade kämpa på med jobbet. Sedan dess har jag varit sjukskriven med sedvanlig diffus diagnos för utbrända.

Eftersom jag har mått dåligt hela mitt vuxna liv, med depression, ångest och liknande så fanns det förstås skäl att misstänka att det inte bara handlade om utbrändhet (vad jag nu menar med det?), utan det fanns förstås skäl att fundera på om det fanns någon ytterligare sjukdom eller diagnos. Det har gjorts diverse utredningar, för att leta efter såväl psykiska som fysiologiska orsaker. Det har väl lett till ett och annat fynd, men inget som varit relevant för mitt tillstånd. Till slut började sjukvården inse att jag kanske faktiskt mådde och fungerade sämre än de hade förstått, och man beslutade om neuropsyk. utredining. Detta landade då slutligen på diagnosen Asperger.

Då uppstod förstås genast funderingen om hur utbrändheten (eller vad det nu är) relaterar till diagnosen? Har Aspergern gjort att tillvaron har varit så jobbig att hjärnan till slut gav upp, eller är är det oberoende saker? Och varför har jag under de senaste åren fungerat så väldigt mycket sämre än tidigare? Förr klarade jag ju att både sköta ett hem och jobba, även om jag kanske inte diskade och städade så ofta. Nu ser det ut som en soptipp hemma fast jag inte jobbar. Min psykolog hade inga bra svar på detta.

Kan det vara så att jag tidigare har ansträngt hjärnan väldigt hårt bara på att kompensera för min Asperger och klara av tillvaron, och att när hjärnan till slut gav upp och inte orkade längre så kom hela Aspergerproblematiken upp till ytan och blottades, helt utan filter och kamouflage?

Är det några av er andra som har liknande erfarenheter av utbrändhet och har tankar om detta?

Ja, förr när jag jobbade klarade jag mycket mer hemma. Nu är jag utan jobb men klarar ingenting.

För mig kom det när jag fått barn. Jag ville jobba men hann helt enkelt aldrig med. Arbeta 75% gick inte, det var alltid nåt jättebrådskande som jag försökte göra hela dagen men inte hann pga nya åtagande genom alla telefonsamtal. Så det blev snarare så gott som heltids jobb men med 75% lön. Min lösning blev att jobba 80%, vilket innebar mer än heltid 4 dgr i veckan men iaf en ledig dag.

Sen ökade kraven under 90-talet. För den som har AS tillkommer så mycket som är jobbigt, som inte är det för NT. Jag jobbade redan på gränsen, när jag skulle jobba hårdare blev jag utbränd. På Previa hade de grupper för utbrända men vägrade mig att gå med i en sån. Det var som om jag inte hade några rättigheter för att jag hade AS. NT som var utbrända fick lära sig avslappning, stresshantering etc men inte jag. Inte undra på att jag kände mig (fortsatt) deprimerad. Diagnosen hjälpte mig inte. Det kändes som om både Previa och arbetsgivaren tyckte att jag inte var utbränd "på riktigt", eftersom jag hade AS.

Det var som om jag hade lurat arbetsgivaren att anställa mig. Och givetvis var min utbrändhet enbart mitt fel, det var inte något fel på arbetets organisation el på cheferna (som inte kunde säga rent ut till mig vad de var missnöjda med utan sprang till personalavd och begärde att bli av med mig i stället).

Jag tror att just diagnosen sen fick luften att gå ur mig. Vad tjänar det till att ständigt försöka och anstränga mig, jag kan ju aldrig bli "normal"?

Jag har också blivit förstörd. Jag har förlorat förmågan att dagdrömma och tänka långa sammanhängande tankar. Jag har förlorat förmågan att stänga ute omvärlden och är en autist som är ständigt ute i ett kaos som är outhärdligt.

Dödsstöten var arbetsförmedlingens och soc abnorma krav och de sysselsättningar jag tvingades hoppa mellan. Ångesten eskalerade. Någonting ändrades i min hjärna och jag vet inte var jag är. Jag är mitt emellan mig själv och deras verklighet. Jag vill in i mig själv, till min drömvärld men hittar inte dit. Jag vet, det låter skitflummigt, men det är så det är.

Jag vantrivs varje sekund av mitt liv och har en ständig stress fastän ingenting jagar mig längre. Inte ens på natten slappnar jag av. Jag vaknar ibland av att min kropp är förvriden i någon typ av spasmer. Käken är trasig, jag tror det har växt brosk i den för den är sned och knakar och låser sig ibland. Tänderna är spruckna.

Läkaren, han säger att jag ska ta varma bad mot det. Jag hatar att guppa runt i fesljummet vatten, jag har dålig temperaturreglering, varma bad är outhärdligt.

Tack, omvärlden, tack så jävla mycket. Sug röv!!!! Tack soc för er varma, psykopatiska anda i vilken ni tvingade mig till förnedring! Psykopatslynan, jag vet var du bor! Du har även varit elak mot min bror! Det berättigar mig till dubbel hämnd! Tack arbetsförnedringen för er empati och de vackra breven ni sände där jag tvingades söka städjobb! Tack slynan på arbetsförnedringen för att du såg till att jag blev avstängd från A-kassan 1996. Jag vet var du bor. Tack psykopatslynan på soc för att du i din tur stängde av mig från socialbidraget. Jag fick sådan ångest att jag ramlade och slog huvudet i toalettstolen. Du vet, jag svimmade. Tack för all värme och omtanke ni visade. Sug röv!!!!

Det vore även intressant att veta om någon lyckats ta sig ur sin utbrändhet och isåfall, hur detta gick till? Själv gick jag i 500 kmh och kraschade. Ambitionen är att jobba upp en kraft som möjliggör en acceleration till någon rimlig konstant hastighet genom tillvaron.
*Reparation pågår*..

Det börjar nästan låta som om utbrändhet är garanterad förr eller senare om man har AS. Jag undrar om det inte var lättare förr för personer med AS och liknande "egenheter"? Det känns som de flesta arbetsplatser har större krav på likriktning idag, och individuella särdrag och egenheter är inte önskvärda. Det kanske var lättare att bli accepterad som en enstöring som satt på sitt rum och jobbade för sig själv bara man presterade resultat. Idag räcker inte det, utan det ställs en massa krav på att svara i telefon, svara på mail, skicka in rapporter om ditten och datten som ändå ingen ingen kommer läsa etc. etc.

Likaså är hela samhället mycket mera stressat än förr. Mera (o)ljud, mera reklam, flera TV-kanaler etc. Jag ser också på kompisar som har barn att det verkar vara en hyperstressad tillvaro för både barn och föräldrar mot när jag var ung. Det ska deltas i femtioelva olika schemalagda aktiviteter som det ska skjutsas till osv. För att inte tala om mobiltelefoner; det var först för några år sedan som jag skaffade en överhuvudtaget, och jag använder den nästan aldrig, i stort sett bara när jag är ute och reser eller har någon annan bra anledning. Jag kommer ihåg en nyårsfest för några år sedan där en tjej (som f.ö. själv var psykolog) ägnade minst en timme kring tolvslaget åt att önska folk gott nytt år, och så säger hon samtidigt att hon egentligen inte tycker om mobiltelefoner!

Det där med hur man blir bemött av vård, F-kassa, arbetsgivare osv. varierar förstås också. Några av er har uppenbarligen haft stora bekymmer på den fronten. Själv har jag nog haft tur ändå på den punkten. På inrådan av en kompis som är psykiater så såg jag ganska tidigt till att få remiss till specialistvården. Där möttes jag av en helt annan acceptans och förståelse än av företagsläkaren (som föralldel var välmenande men tappade tålamodet när det inte hjälpte med Fontex). Tack vare det har i alla fall F-kassan i stort sett låtit mig vara ifred och gå på stänidgt nya sjukskrivningar/bidrag i många många år. Så länge sjukhuset skriver att det pågår någon utredning så verkar det gå bra. Att sedan utredningarna mest består av långa långa väntetider är ju en annan sak. Nu tog det tio år är även för specialistvården att fatta hur dåligt jag fungerade och mådde, så att de till slut ställde diagnosen AS, som min första läkare på kliniken sade ett klart nej till när jag själv testade den idén mot henne för många år sedan. Att sedan kliniken inte har fungerat och har lidit katastrofal brist på både läkare och pengar har förstås inte precis snabbat på förloppet.

uniqueNr5 skrev:Det vore även intressant att veta om någon lyckats ta sig ur sin utbrändhet och isåfall, hur detta gick till? Själv gick jag i 500 kmh och kraschade. Ambitionen är att jobba upp en kraft som möjliggör en acceleration till någon rimlig konstant hastighet genom tillvaron.
*Reparation pågår*..

Jo, jag har träffat folk som har tagit sig ur utbrändhet och verkar må väldigt bra. Men det har knappast varit några med AS, och det har nog varit lindriga fall och där personen själv tillräckligt tidigt har förstått varningssignalerna. Det jag träffade en kille för några år sedan som hade varit egen företagare och börjat få problem att orka med. Han hade varit sjukskriven 7 måndader bara och tyckte att han mådde bra igen, men han insåg själv att han hade hade haft tur som klarade sig med det. Han hade i alla fall sålt sitt företag för att bli av med bekymren och verkade må ännu bättre än han förmodligen hade gjort innan. Men som sagt, med en AS som komplikation ska man nog inte ha några förhoppningar på så lycklig utgång.

Ditt recept för att komma igen låter bra, men glöm inte att det kommer krävas en ganska stor kraft att hålla hastigheten; samhället är så fullt av friktion av alla möjliga konstiga slag.

sugrövmanövern skrev:Tack, omvärlden, tack så jävla mycket. Sug röv!!!! Tack soc för er varma, psykopatiska anda i vilken ni tvingade mig till förnedring! Psykopatslynan, jag vet var du bor! Du har även varit elak mot min bror! Det berättigar mig till dubbel hämnd! Tack arbetsförnedringen för er empati och de vackra breven ni sände där jag tvingades söka städjobb! Tack slynan på arbetsförnedringen för att du såg till att jag blev avstängd från A-kassan 1996. Jag vet var du bor. Tack psykopatslynan på soc för att du i din tur stängde av mig från socialbidraget. Jag fick sådan ångest att jag ramlade och slog huvudet i toalettstolen. Du vet, jag svimmade. Tack för all värme och omtanke ni visade. Sug röv!!!!

Låter jobbigt..

Jag levde med de hoten att bli avstängd från både A-kassa och socialbidrag och mådde fruktansvärt dåligt.. Räddningen blev diagnos och sjukskrivning så att jag slapp ur AF:s klor..

Måste bara få fråga: HUr klarade du dig?

Thunderchild skrev:

sugrövmanövern skrev:Tack, omvärlden, tack så jävla mycket. Sug röv!!!! Tack soc för er varma, psykopatiska anda i vilken ni tvingade mig till förnedring! Psykopatslynan, jag vet var du bor! Du har även varit elak mot min bror! Det berättigar mig till dubbel hämnd! Tack arbetsförnedringen för er empati och de vackra breven ni sände där jag tvingades söka städjobb! Tack slynan på arbetsförnedringen för att du såg till att jag blev avstängd från A-kassan 1996. Jag vet var du bor. Tack psykopatslynan på soc för att du i din tur stängde av mig från socialbidraget. Jag fick sådan ångest att jag ramlade och slog huvudet i toalettstolen. Du vet, jag svimmade. Tack för all värme och omtanke ni visade. Sug röv!!!!

Låter jobbigt..

Jag levde med de hoten att bli avstängd från både A-kassa och socialbidrag och mådde fruktansvärt dåligt.. Räddningen blev diagnos och sjukskrivning så att jag slapp ur AF:s klor..

Måste bara få fråga: HUr klarade du dig?

När jag blev avstängd från A-kassa och soc bodde jag hemma hos mamma. Så jag överlevde tack vare det. Hade jag haft en lägenhet hade jag ju blivit vräkt och hemlös.

1995 gick jag ut gymnasiet, tortyren började.
1998 blev jag sjukskriven.

De där tre åren inom AF och Socialtjänsten tog knäcken på mig. Jag tappade intresset för mina hobbys till stor del. Livet handlade bara om att vara dem till lags och söka en massa jobb och ordna praktikplatser.

Sedan när jag blev sjukskriven så var det ju aktiviteter inom det också. Gå på ett behandlingscenter och ha bildterapi, gruppterapi osv. Andra patienter blev hjälpta, men inte jag. Jag var ett mysterium för dem. Det var så jag fick den neuropsykiatriska utredningen, tack vare de på behandlingscentret. De var fast beslutna att lösa mysteriet med mig.

Utredning av arbetsförmåga på ett vuxendagis. Andra gick vidare till rehabilitering, men mig visste de inte vad de skulle göra av, så jag fick gå kvar tills vidare.

Men Aspergerdiagnosen 2000 var en stor bromskloss för deras försök till att få mig sysselsatt. Då fick jag ledigt till sist efter ett tag. Det sista som gjordes var att de försökte få mig att gå på daglig verksamhet med efterblivna och psykotiska människor, men det vägrade jag. Jag är rädd för sådana, de pratar om konstiga saker och luktar illa. Så efterbliven är jag faktiskt inte, kände mig lite förnärmad över att de tycke jag skulle gå på ett sådant ställe.

Jag har inte varit jagad på några år nu, men jag känner mig inte trygg. När som helst kan de komma och tvinga ut mig i någon ny flashig sysselsättning känns det som. Jag måste vara beredd.

Alltså jag känner verkligen skräck för att de ska komma och tvinga ut mig i något. Det gjordes ju ett litet försök när man sänkte ersättningen och döpte den till aktivitetsersättning. För att man skulle kunna söka pengar till att aktivera sig. Men det var ju på frivillig basis i alla fall så jag sökte inga pengar. Men vad blir nästa påhitt? Den som lever får se...

Jag känner igen det, det är inte lätt att trivas själv i aktiviteter tillsammans med andra brukare som är så avvikande att andra vänder sig om och stirrar.

Det är en balansgång det där, gärna ha hjälp men med respekt för var gränsen verkligen går mellan vad man kan själv och inte (där tycker jag alltid att de strävar mot att kladda långt upp på fel sida av gränsen), och gärna aktiviteter, men då inte i fel sällskap. Även om jag iofs förmodligen snarast har gett utomstående intrycket att vara en i personalen de gånger jag varit ute på besök på Sveriges Television med mitt boende, eller på bl a Parken Zoo i Eskilstuna med "Sociala Utvecklingsteamet Södertörn" där jag var inskriven på daglig verksamhet från hösten 2000 till långt in på 2003.

Sedan har jag ju kapacitet att utföra många typer av arbete, men inom fält där det går tretton på dussinet på den riktiga arbetsmarknaden där det finns resurser att få lön när man jobbar, och där man är desto mer hänvisad till denna låtsasarbetsmarknad bredvid. Det kommer inte att hålla hur länge som helst.

Samhället tillåter mig på det sättet inte på allvar att tjäna pengar på det jag faktiskt kan göra, samtidigt som samhället ställer samma krav på att jag ska betala av på skulder och "göra rätt för mig" som man gör på de människor som faktiskt inte hindras att tjäna pengar när de utför arbete. Samhället har valt de vägarna, så att man låser in vissa av oss i den fåran. Hade det haft kompetens att inse mina problem mycket tidigare kunde jag ha levt mycket tidigare med egna insikter, och skulle aldrig ha haft riktigt så låga inkomster som jag vissa perioder hade. De flesta bakomliggande orsakerna bakom min knepiga ekonomiska situation idag hade då inte funnits...

Var är liksom vägen ut? Gynnar det samhället i stort bättre om jag helt lägger ner allt arbete i idrottsvärlden och siktar på att hitta en anställning någon helt annanstans? Det börjar kännas så. Men kommer jag att fungera som människa om jag måste sluta med allt jag faktiskt ändå trivs med att pyssla med? Men samtidigt - trivs jag egentligen fullt ut, när ingenting låter mig mer än trampa vatten på ständigt samma halvtaskiga nivå, rent ekonomiskt?

Man kan bli tokig bara av dessa grubblanden...

För att förtydliga muttrandet om ekonomin. Samhället är mer måna om att sparka på mig om att betala på gamla skulder, än vad de är på att hjälpa mig kunna tjäna pengar - mer pengar än jag får i sjukersättning. Så att man skulle få något till både att göra något åt skulderna, och få en någorlunda värdig slant över själv för egen del också.

Signalen är alltså att det ändå är viktigare att jag börjar "ta tag" i min skuldsituation än att jag kan få hjälp med rehabilitering, så att det kan bli någon rehabilitering att tala om. Mest synd av alla inblandade är det om mina fordringsägare, och ansvaret för att mina skulder finns är bara mitt, trots att man naturligtvis inser det grundläggande sambandet med de problem som så länge var alldeles omöjliga att inse att jag hade.

Och vad blir det för rehabilitering på sådana premisser, när inget bygger på att man ens får ekonomiskt bistånd som räcker till mycket mer än vad just avbetalande på gamla skulder kräver? Skuldsanering, jo jag tackar jag... vi har lallat runt och diskuterat sådana åtgärder i mer än fem år nu, och ingen har haft några lösningar för att komma till skott utan mer lämnat mig i sticket, så att jag har suttit ensam hemma med problemen och inte fått något gjort åt dem. Ja, smart...

Och det märks ju att jag själv har energi och kapacitet att ta tag i det bättre själv, och "borde kunna" ha klarat det under de här åren, eller hur.

Kunde samhället få lite insikter på den här punkten vore det ju inte helt fel...

Som det är nu har inga regelverk satts upp utifrån att någon direkt har tänkt på att detta läge kan uppstå, och vad som vore rimligaste sättet att tackla en sådan situation.

Och man fortsätter bara springa in i väggen om och om igen av att försöka leva under sådana förhållanden, för att understryka att jag inte direkt vandrat off topic egentligen.

Jag känner också igen mig. Nu har jag ingen officiell diagnos, och fobin för läkare gör nog att jag aldrig skaffar en, om jag inte är tvungen. Jag är ändå ganska övertygad om att jag har någon form av autistiska drag eller HFA/Asperger.

Från undre tonåren började jag glida ur det normala, men kämpade länge för att uppträda som om jag var det. Fixade med skola, jobb, kompisar, släktingar, myndigheter, kurser och alla möjliga hålligång. Kämpade på men blev alltid fruktansvärt trött av varenda liten aktivitet som hade med andra människor att göra, och behövde återhämta mig i ensamhet länge efter alla sociala aktiviteter. Oftast struntade jag i att vila mig och bakslagen kom alltid efter några veckor som ett brev på posten. Hamnade i något slags koma-liknande tillstånd där jag inte brydde mig om att gå ut, prata med någon eller ens tvätta mig eller äta. Brukade vara några dagar innan jag var på benen igen, varefter jag naturligtvis körde igång i toppfart igen och gjorde om samma sak. Jag tror min enda räddning mot längre utbrändhet var att jag har så låg stresströskel och aldrig tagit några preparat (inte ens kaffe) för att försöka höja den. Reaktionen kom så snabbt att det aldrig hann bli riktigt allvarligt.

En enda långdepression har jag haft, men det var ingen total utslagning utan snarare att jag gick omkring i något slags kortslutet tillstånd som varade ett år eller två. Stress och ångest varenda dag, fastän jag egentligen inte skulle göra någonting annat än gå och handla på hela dagen. Hade svårt för att tänka långa sammanhängande tankar och planera, utan alla tankar/idéer/impulser (jag vet inte vad man kallar dem) kom i korta ryck, och upprepades hela tiden, så att flera minuter kunde ägnas åt någon löjligt enkel sak som att repetera för mig själv när bussen skulle gå. Som en skiva med hack i. Det där kom jag ut ur för lite mer än ett år sedan. Konstigt nog inte på grund av att jag fick mindre att göra, utan på grund av att jag fick _mer_: Jag blev liksom tvungen att ta mig i kragen eftersom andra människor var beroende av mig. Just nu är jag inne i en ganska aktiv period, men jag känner av stressen och ångesten ibland och det skrämmer mig, liksom det många av er skriver på forumet: Att ni åker in i utbrändheten någon gång vid trettio. Jag är inte där än (26) och kan inte låta bli att undra om någonting sådant väntar på mig, och har heller ingen aning om hur jag i så fall skulle kunna undvika det.

Det enda som gör att jag nu hoppas och tror att det blir annorlunda är att jag i samband med att jag kom ut ur min depression för första gången förstod vad mina autistska drag innebar och hur de gjorde mig annorlunda. Så nu hoppas jag att kunskapen ska hjälpa mig att sluta jobba så hårt för att vara normal. Men jag vet ännu inte om jag kan funka i det här samhället om jag är alltför onormal. Tänk om enda sättet att undvika total slutkördhet är att leva som något slags ufo och sluta som den gamla ensamma gumman som pratar för sig själv och som alla undviker!? *ny ångestattack - måste iväg och kräkas *
(Ok - Det sista var ett skämt)