Tjohej!

Jag är en 23-årig tjej som alltid letat efter "fel" på mig själv. Jag har alltid känt att det "är nåt" med mig och ända sedan tonåren har jag suttit och letat efter "min" diagnos och varit medlem på diverse olika forum men alltid övergivit såväl diagnoserna som forumen efter ett tag eftersom jag känt att "nej, det här stämmer inte särskilt väl in på mig trots allt". Det har funnits perioder då jag bestämt mig för att acceptera att jag inte nödvändigtvis måste ha någon 'diagnos och jag har försökt släppa hela den grejen. Men nej, det går ju inte. Det kan gå ett par månader, ibland ett halvår, sedan sitter jag framför datorn och letar diagnoser igen.

Sedan jag var 18 år har jag varit hos flera olika psykologer och psykiatrar. Varenda gång har jag sökt för olika problem så som depression, panikångest, oro och katastroftankar. Jag har hela tiden sökt för de problem som varit mest aktuella just då, aldrig för mitt kanske största problem, d.v.s. att jag känner att det "är nåt" med mig. Jag har aldrig vågat ta upp detta med någon av de psykologer/läkare jag varit hos. Jag har varit så rädd att de ska tvinga mig att göra saker som jag inte vill om jag berättar att jag tror att det "är nåt". Under de år jag suttit och googlat, läst artiklar och skrivit på forum har jag läst om så många människor som råkat illa ut p.g.a. att de fått en diagnos av något slag. Jag har hört om människor som blivit inspärrade på olika typer av boenden och det är det som skrämmer mig mest.

Under åren som gått har jag varit inne på social fobi, borderline och Asperger. På samtliga diagnoser finns det vissa saker som stämmer men det känns inte som att det är tillräckligt. Om det exempelvis finns 10 kriterier för varje diagnos så stämmer kanske 3 av de 10 på mig och då tänker jag att "njae, jag har nog inte det här". Socialfobiska besvär hade jag i barndomen, ganska svåra sådana. De lättade allt eftersom att jag blev äldre och nu känner jag bara av dem i vissa situationer. De kan också vara olika besvärande från dag till dag.
När jag var liten var jag väldigt osocial. Nuförtiden är jag tvärtom, väldigt social och är inte särskilt förtjust i att vara hemma för mig själv utan vill helst vara ute bland folk. Jag har lätt att få vänner och har ett stort kontaktnät. Jag har inga problem att "känna av" situationer men däremot har jag svårt att hantera förälskelser. Jag blir jämt förälskad i "fel" personer också så jag har aldrig haft ett förhållande eller ens kysst någon. Att jag är lesbisk försvårar ju det hela ytterligare.

Några av de symtom som gör att jag grubblar på om jag kan ha någon diagnos är:

*När jag lyssnar på musik sitter jag gärna och gungar fram och tillbaka och fantiserar om det perfekta livet.

*Jag har svårt att komma igång med saker som t.ex att städa, plugga och att packa inför en resa. När jag var barn var jag precis tvärtom, jag hade väldigt lätt att komma igång med saker. Detta problem har jag fått nu som vuxen.

*Jag luktar ofta på mina händer när jag är nervös, rädd eller orolig.

*Samtidigt som jag har svårt att komma igång med sånt som känns motigt är jag otroligt rastlös och behöver ha minst en rolig sak inbokad varje dag för att inte bli uttråkad. Ju mer uttråkad jag blir, desto svårare har jag att komma igång med saker. När jag var liten var jag inte alls rastlös, snarare tvärtom.

*Jag pluggar men har svårt att koncentrera mig på att läsa kurslitteraturen. Jag kan sitta och stirra på en och samma sida i en halvtimme utan att fatta vad det är jag läser eftersom det ploppar upp så himla många andra tankar i hjärnan hela tiden. Även här var jag tvärtom som barn. Jag kunde läsa i timtal.

*Jag är enormt konflikträdd, så konflikträdd än vad jag tror hör till "vanlig" konflikträdsla.

*Jag kan sitta och klämma på saker i en viss rytm och må bra av det. Sån var jag redan som liten.

*Jag har svårigheter att klara av att ha ett jobb. Antingen är jag för långsam, för fumlig och oteknisk eller så "tänker jag inte". Oftast brukar det vara en kombination av dessa grejer som gör att jag inte klarar ett jobb. Plugga funkar oftast, men jobba går inte.


I mitt diagnosletande har jag nu läst om ADHD och tänker att det kanske är det jag har så nu har jag blivit medlem på ett ADHD-forum också. Är fortfarande lite inne på Asperger också så ja, nu är jag här också

Ta med denna listan till din psykolog/psykiater och be om utredning. Du kan ha symtom, men vi på forumet kan inte bedöma dig i din helhet. Ofta kan man få en "känsla" av asperger när man träffar någon, sådant kan ge hint, för att sedan leda till utredning.

Ja, jag kanske ska göra det. Har ingen psykolog nu för tillfället men funderar på att skriva en egenremiss till landstingets psykiatri för det har jag hört att man kan göra. Tidigare har jag gått hos privata psykologer men det har jag inte råd med längre.

För mig låter det mest som ADHD men jag har inte mycket erfarenheter.

Välkommen!

Håller med om att det låter mer som ADHD, men man kan ju ha både och (här finns många med båda). En NPF-utredning borde kunna ge besked.

Du kan gå till vårdcentralen och få en remiss till psyk. Så gjorde jag, men jag visste inte att jag hade aspergers syndrom vilket det sedan visade sig. Fick börja gå hos en kurator som började misstänka att jag hade AS.

Jag känner också igen mig mer i ADHD nu som vuxen, men när jag var barn passade jag in i många fler kriterier på Asperger. Kanske har jag en kombination av båda, men jag ska be om en utredning. Känns som att det är dags för det nu eftersom jag inte fungerar i arbetslivet. Tänkte att jag nog skulle kunna få hjälp med mycket om jag fick en diagnos, hjälp som jag inte har möjlighet att få annars, t.ex. längre inlärningstid när jag kommer till en ny arbetsplats osv.

Hej Marabou och varmt välkommen hit!

Och lycka till så mycket med din utredning! Jag känner förresten igen mig jättemycket i många delar av din berättelse (har diagnos Aspergers syndrom med inslag av DAMP).

Vilken lättnad att höra att du känner igen dig geocache! Underbart att någon faktiskt känner igen sig i mig. Jag har alltid känt mig som ett "undantag" på ett sätt jag inte riktigt kan beskriva.

Tack tack så mycket, Marabou!

Ibland känns det som att jag har "Wrong Planet"-syndrom... samma för dig?

Det där med Wrong Planet-syndrom är så olika för mig. När jag är med mina vänner eller när saker och ting flyter på så känner jag att jag älskar världen, staden jag bor i och tillvaron. När det däremot kommer till att jobba eller när saker och ting går åt skogen känner jag att den här världen inte är gjord för mig, att jag inte kommer att klara mig här utan att allting kommer att gå åt helvete.

gick ja till läkare o sa att de e nåt o nu ca 1 år senare sitter ja här med åtminstonde halva svaret

ja tror du är lite bipolär adhd o kanske as för manodepressiv o adhd e väldigt lika o ja ha antingen både adhd o mano eller ena men ha även AS o de e något man antagligen inte bara växer ifrån....