Berättar ni ofta på eget intiativ om er AS?

Jag har inte berättat för särsklit många människor. Jag har alltså inte aktivt valt att berätta det. I nuläget är det, förutom er forister och träffdeltagare, en person samt familj som vet om min AS.

Jag är fortfarande osäker på hur öppen jag ska var med min diagnos. Därför har jag i nuläget valt att inte vara öppen alls med den. Fast jag funderar på om inte en öppenhet på eget intitiativ, dvs. utan att någon frågar, kanske kan förklara ett och annat för vissa och i vissa situationer.

Det var en huvudvärk länge och väl hur jag ville göra med det. Man hade aldrig någon riktig känsla för om det var mest rätt att berätta eller inte. Det blev enklare sedan jag valde stor öppenhet, och oftast berättar det närmast omedelbart. Det må stöta bort många, men då får väl sådana personer lära sig av mer toleranta människor vartefter...

Mina närmaste vet, inga andra. Det är vad jag kommit fram till gynnat mig bäst. Det kan vara svårt att avgöra vilka man ska berätta för och när ändå, har man nya kompisar som man börjat känt ett tag, börjar man ju fundera på om det är läge...

Brukar försöka föreställa mig hur det blir för den andre att veta om det, det är ju ett ansvar jag lägger över på nån annan, i en viss mening, alla är inte alltid redo för det och det kan bli mest jobbigt.

Andra frågeställningen är om den andra personen har förmåga att förstå vad AS är och vad det innebär.

Tredje frågeställningen är om jag har något att vinna på att denne person vet om diagnosen. Kommer denne kunna stötta mig i vissa situationer som mina nära vänner gör eller kommer det bara leda till fler frågor?

Sen efter ett väldigt tänkande så kanske jag berättar vid något tillfälle...

Jag skulle (om jag nu får domdärra diagnoserna vill säga) inte vilja och kunna hålla tyst.

Jag är tex bisexuell, något jag inte alls hymlar med, men jag brukar heller inte hålla timmesföredrag, såvida jag inte får frågor om det. Mer kort informativt, så folk vet vart de har mig. Speciellt viktigt med AS: då kanske du slipper få skäll för saker som blir missförstånd ibland. Däremot kanske man inte ska säga "Hej jag heter Kalle och har AS", det kan nog skrämma bort folk

Jag berättar när situationen så kräver, inget jag håller hemligt men ej heller något som jag pratar om.
Mina vänner och min familj vet, nästan alla tror jag. Om inte via mig själv så via hörsägen.
Jag håller dock tyst om det i arbetslivssamanhang och liknande, jag tror det blir bäst så.

MsTibbs skrev:Jag skulle (om jag nu får domdärra diagnoserna vill säga) inte vilja och kunna hålla tyst.

Jag berättar för de flesta om min förestående utredning och kampen för att få den...samt om de diagnoserna vi tror att jag kommer att få.
Det känns som "att komma ut", på något vis...
Ser det som en träning på att framåt slippa gömma mina tillkortakommanden...
Att äntligen kunna vara mig själv...

Panika skrev:Jag berättar för de flesta om min förestående utredning och kampen för att få den...samt om de diagnoserna vi tror att jag kommer att få. Det känns som "att komma ut", på något vis...

Precis! Jag berättar åt höger och vänster om min pågående utredning. Äntligen slipper jag låtsas vara normal, liksom...

Hur jag skall förhålla mig till arbetsivare vet jag inte riktigt, antar att om dom ska få lönebidrag "måste" dom ju veta. Jag har ju hittills inte lyckats på jobbfronten, så då är det kanske lika bra att vara ärlig. Bättre förekomma än att förkommas, eller hur det heter.

MsTibbs...ursäkta om jag lägger mig i men du är ju duktig på att måla och teckna (har också varit inne på sidan)...vi kanske kan starta något konstföretag...då kan du kanske få lönebidrag för dig själv...

Matulda skrev:MsTibbs...ursäkta om jag lägger mig i men du är ju duktig på att måla och teckna (har också varit inne på sidan)...vi kanske kan starta något konstföretag...då kan du kanske få lönebidrag för dig själv...

Ah coolt Hur gör man? Jag lyssnade på starta-eget kurs engång och blev mest förvirrad... Skulle vara himla skojjigt

Jag har alldeles just fått min diagnos så jag har inte hunnit börja bruka göra på något sätt alls ännu. Men frågan har naturligtvis dykt upp hos mig också. Problemet med att berätta för folk är att det allra flesta förmodligen inte har en susning om vad AS är, så man hamnar i probelemt försöka förklara något som inte är lätt att förklara på fem minuter, och om man försöker förklara kortfattat så är risken att man bara får en konstighetsstämpel på sig. Fast man kanske kan hitta alternativa sätt att presentera det, t.ex. börja med att säga att man lider av samma problem som bl.a. Einstein, Newton och Kandinsky (att det inte går att bekräfta i deras fall behöver man ju inte tala om).

Annars har jag haft samma problem med min utbrändhet och den mångåriga sjukskrivningen. I början höll jag mestadels tyst om utbrändhetet och att jag mådde dåligt. Fast ju längre tiden gick, desto svårare och jobbigare blev det att försöka låtsas vara frisk. Jag började lite försiktigt avslöja mitt tillstån lite oftare och till personer jag inte kände så väl, och då började det visa sig att många andra också berättade om sin utbrändhet. Sedan dess har jag varit mera öppen med det och berättar inte sällan för att sprida kunskap om problemet.

säg det...tyvärr är jag också mest förvirrad i det fallet...massor med papper som ska fyllas i och skatt som ska betalas i förskott...*undrar varför*...och kapital krävs i de flesta fallen, vilket jag inte har. Så ska det löna sig också...förhoppningsvis...

Men, registrera en firma kostar c:a 1000:- och skatten som ska betalas. Utöver det tillkommer kostnader för marknadsföring, hemsida kanske. Och tid att arbeta med det, man måste ju leva på något under den tiden. Det är kostnaderna som har hindrat mig, annars hade jag satsat på att starta eget företag. Men andra lyckas ju så antagligen är jag bara feg...

Vissa har jag berättat för. Familj och några polare. Andra berättar jag bara "symptomen" för; tex
"jag har svårt med för höga ljud" eller
"ibland kan jag göra bort mej utan att veta om det, så om du tycker jag har gjort bort mej är jag hemskt glad om du berättar det".

Sen får de väl dra sina egna slutsatser, de små liven. :-D

Matulda skrev:säg det...tyvärr är jag också mest förvirrad i det fallet...massor med papper som ska fyllas i och skatt som ska betalas i förskott...*undrar varför*...och kapital krävs i de flesta fallen, vilket jag inte har. Så ska det löna sig också...förhoppningsvis...

Men, registrera en firma kostar c:a 1000:- och skatten som ska betalas. Utöver det tillkommer kostnader för marknadsföring, hemsida kanske. Och tid att arbeta med det, man måste ju leva på något under den tiden. Det är kostnaderna som har hindrat mig, annars hade jag satsat på att starta eget företag. Men andra lyckas ju så antagligen är jag bara feg...

Jag är nog för fattig. Men framför allt feg. Och beroende av trygghet

sssssm skrev:Jag berättar när situationen så kräver, inget jag håller hemligt men ej heller något som jag pratar om.
Mina vänner och min familj vet, nästan alla tror jag. Om inte via mig själv så via hörsägen.
Jag håller dock tyst om det i arbetslivssamanhang och liknande, jag tror det blir bäst så.

Helt enligt min smak. Lagom är bäst

MsTibbs skrev:

Matulda skrev:säg det...tyvärr är jag också mest förvirrad i det fallet...massor med papper som ska fyllas i och skatt som ska betalas i förskott...*undrar varför*...och kapital krävs i de flesta fallen, vilket jag inte har. Så ska det löna sig också...förhoppningsvis...

Men, registrera en firma kostar c:a 1000:- och skatten som ska betalas. Utöver det tillkommer kostnader för marknadsföring, hemsida kanske. Och tid att arbeta med det, man måste ju leva på något under den tiden. Det är kostnaderna som har hindrat mig, annars hade jag satsat på att starta eget företag. Men andra lyckas ju så antagligen är jag bara feg...

Jag är nog för fattig. Men framför allt feg. Och beroende av trygghet

Att starta enskild firma (=skaffa F-skattesedel) kostar ingenting, man ansöker hos skatteverket bara. Sedan är det en hel del papper att hålla reda på när man ska deklarera, moms på saker man säljer och sådant. Olika jobbigt beroende på vad man tycker om ekonomiska saker. Hemsida kan kosta någon hundralapp i månaden och registrera domännamn ytterligare några hundra per år (tror jag), men det kan man klara sig utan. Gör man allt själv behöver det inte kosta ett jota. Man kan också ha F-skattesedel och A-skattesedel samtidigt, så man måste inte kunna försörja sig från dag 1.

Jag måste berätta för alla nya bekantskaper. För annars börjar de förvänta sig att jag ska hålla kontakten och orka träffas ofta och med kort varsel och sådana saker.

Och det berättar jag direkt att det kommer jag inte att göra, det beror inte på att jag inte vill vara med er, utan för att jag inte förstår vad som är lagom tidsintervall att höra av sig. Jag orkar inte göra så mycket på dagarna för jag är trött jämt. Jag saknar orienteringsförmåga och behöver ha någon med mig för att hitta på nya ställen.

Så brukar jag sammanfatta det. Detta är nämligen det första problem som brukar dyka upp, att folk tror jag orkar hänga med i deras tempo, träffas på okända platser och sådant som skapar stress för mig.

Jag känner igen mycket i det, och de bitarna känns dessutom som att de till stor del blivit värre än tidigare nu de sista åren sedan jag fick diagnosen.

Bara ett kort citat som säger allt man behöver veta:

"Att visa sin fiende en svaghet är detsamma som att räcka honom ett vapen"

Varför ge schakalerna ett tillfälle att hoppa på en?

Men nu väljer vi ju också själva om vi vill betrakta Asperger som en svaghet eller en styrka.

Så länge alltför många håller tyst om sin diagnos är den mest en potentiell svaghet, för oss alla. Så fort väl tillräckligt många "outat sig" kan vi alla vända det till mycket mer styrka än svaghet. Vi som gjort det valet är föregångare som tar stora risker för alla andras skull. Vi tar en medveten risk, får ta en del skit, och vi är beroende av att fler följer efter........

Det är inte alldeles rasande många år sedan det var lika osäkert och obehagligt för en bög eller flata att våga gå ut med sin läggning... vi har alla minst lika mycket att vinna på att en sådan process kommer igång och tar fart!!!

"Det farligaste är inte onda människors gärningar, utan goda människors passivitet", brukar man ju säga. Nu gäller inte det som jämförelse mellan gott och ont, men väl vad gäller insiktsfulla kunniga aspergares val att "komma ut" eller inte.......!!

Det är onekligen en bra start att vi tack vare bl a forumet är fler och fler som får kontakt med varandra till att börja med, och kan "formera styrkorna", så att säga. Det är en bra mellanstation på vägen fram till den riktiga outningen. Kanske läge att det här ämnet börjar diskuteras också, så vi kan sätta upp mål i den frågan... För det är något som inte får vara alltför långt fram i tiden längre, det här är något vi kommer att kunna berätta för eventuella barnbarn om att vi var med och var en del av när det skedde...

Mitt mål med att berätta överallt är utöver att underlätta mitt liv att på sikt få folk att fatta att vi ska inte ha så mycket diagnoser hit och dit, vi ska inse att samhället som det ser ut i dag gör människor sjuka.

Man ska kunna ha de personlighetsdrag som sammantaget kallas för Aspergers syndrom. Man ska kunna överleva utan att bli psyksjuk. Man ska åtminstone ha en chans att säga nej när man inte orkar med kraven.

Varför är krångelsamhället normen? Gillar någon stressen? Neurotyperna går ju också "in i väggen" på löpande band. Något är ju sjukt!

Måste vara mycket få av dem heller som gillar stressen...

"Ur led är tiden...", eller hur hette det nu igen...?

Matulda skrev: registrera en firma kostar c:a 1000:-

Att registera ett firmanamn kostar runt 1000-lappen, men driver man som enskild firma och andra mindre bolagsformer finns inget krav på det. Jag har inte registerat nåt namn, det gäller ju ändå bara i ett län, inte i hela Sverige.

Att få F-skatt och momsregistera sig kostar inget och det är ju det som är att "ha företag" (Det finns ju även något som kallas hobbyverksamhet och kan vara ett alternativ i början när man inte tjänar så mkt).

Matulda skrev:säg det...tyvärr är jag också mest förvirrad i det fallet...massor med papper som ska fyllas i och skatt som ska betalas i förskott...*undrar varför*...och kapital krävs i de flesta fallen, vilket jag inte har. Så ska det löna sig också...förhoppningsvis...

Men, registrera en firma kostar c:a 1000:- och skatten som ska betalas. Utöver det tillkommer kostnader för marknadsföring, hemsida kanske. Och tid att arbeta med det, man måste ju leva på något under den tiden. Det är kostnaderna som har hindrat mig, annars hade jag satsat på att starta eget företag. Men andra lyckas ju så antagligen är jag bara feg...

slipper man inte allt pappersbesvär om man är anställd? finns ju föreningar, ideela och de som tar betalt för att anställa folk som jobbar med sina egna grejjer o som inte hade råd, eller ork eller misslyckats med eget företag inom spec områden. Dock kommer jag inte ihåg något namn på dem, var på nyheterna för ett par månader sen. jo egenanställd kallades det nog

Hej!

Jag har berättat för mina alldra närmsta i familjen och mina vänner och det tyckte att det var konstigt att jag hade fått diagnos Asperger syndrom. Du som är så social och kreativ? Autister är väl innåtbundna och oförmögna att kommunicera. Har svaret blivit. Hjälp! Har jag kanske fått fel diagnos? Vad är det för vinst och vad är det för förlust med att få en diagnos undrar jag och slänger ut den frågan till er andra.
MVH Milve