Tonzon skrev:Sedan är det väl så här, att mannen måste delta i barnet. Det skall inte krävas att man lägger ner 100 % på barnet, hemmet och mannen. För man måste ha några % för att lagra upp energi så att man klarar av sig själv.

Vad krävs för att man skall skaffa barn?
Man skall kunna ta hand om dem, ge dem trygghet, kärlek, mat, någonstans att sova och uppfostran. Se till så att de är rena. Men det krävs inte att man skall vara en supermamma eller pappa. Många sättet upp stora krav på att föräldrar skall klara av så mycket, och ofta vill man utåt sett verka perfekt. Men föräldrar har det oftast inte det perfekt. Och ingen tar barnen från dem.

Det viktigaste för att ett barn skall må bra är att föräldrarna är trygga och mår bra. Man kan inte må bra om man lägger 100 % varje dag. Det är inte rimligt. Man kanske skall lägga 80 %. Men det krävs att det är två i förhållandet för att det skall fungera. Och båda måste vara beredda att lägga 80 % för att det skall gå bra. Om du har en man som inte är intresserad av att skaffa barn, så är han kanske inte så intresserad av att hjälpa till om du skaffar barn. Detta måste du veta innan, så du vet hur mycket hjälp du kan få av din man.

Jag har fem barn med två olika fäder och jag har varit ensam med dem alla i stort sett hela tiden. De äldsta fick jag då jag var 22, resp 24 och de tre yngsta då jag var 36, 38 resp 40. Jag lever ensam med de tre yngsta idag eftersom de äldre flyttat hemifrån.

Valet att skaffa barn har jag aldrig ångrat men det har definitivt inte varit någon dans på rosor - men vem har sagt att livet skall vara det? Det var enklare med de två äldsta och jag tror det beror på flera saker - jag var yngre och inte lika trött som jag är idag, jag hade inte tonåringar att ta hand om samtidigt, de äldre barnen var andra individer än de yngre är.

Man kan aldrig välja vilket barn man skall få och tur är väl det. Hade mina föräldrar kunnat välja innan hade jag troligtvis inte blivit född. Man får vara beredd att acceptera de barn man får om man alls skall ha barn. Det är min åsikt.

Jag kan se efteråt att båda fäderna troligtvis har AS utan att vara diagnosticerade. Mina äldsta saknar diagnos men hade de varit små idag hade jag bett att de skulle utredas båda två för de har tydliga drag av AS. Av de yngre har mellanbarnet - en pojke, sju år - AS och ADHD med särskilt svår impulsivitet. Det är inte speciellt enkelt för någon att leva med och kanske svårare för mig med AS och krav på struktur och förutsägbarhet. Det är nog impulsiviteten och hyperaktiviteten som är svårast för mig. Dottern, nio, utreds med misstänkt AS medan den yngsta - en flicka på fem - är oroväckande NT än så länge...

Nu håller jag på att tappa tråden ser jag... Det jag ville komma till är de speciella svårigheter som kan komma om man är själv med barnen. Det finns ingen annan som backar upp om jag inte orkar och vi hamnar ofta i onda cirklar så jag är trött och inte riktigt orkar strukturera som jag borde för att han ska orka och så orkar inte han utan spårar ur (dvs tex kastar saker omkring sig när han blir frustrerad eller bara springer omkring, ger sig på sina syskon etc) och så orkar jag ännu sämre tills vi bara stupar i säng allihop... Det är INTE speciellt roligt för någon av oss.

Som kvinna med AS känner jag mig mer dragen till män med detsamma, det gäller mig men säkert inte alla. Då blir det dels svårare att leva ihop med barn, dels ökar risken/chansen att barnen får AS, dels ökar risken att han inte riktigt klarar av att avlasta mig med barnen, även om vi inte lever ihop, så som jag skulle behöva.

Vanligtvis fixar jag det där med mat, kläder, hela och rena, läxor, matsäck till utflykter, gympakläder, skolbussar, extrakläder till dagis/fritids och annat. Det som verkligen är jobbigt är allt det andra - kontakter med personal (om ni bara visste hur många personer som kan vara involverade i varje barn så skulle ni baxna, ni som inte har barn!), föräldrar till andra barn, i förekommande fall barnhabilitering, specialpedagoger, elevvårdspersonal, BUP, barnläkare, tandläkare och ledare/andra vuxna kring fritidsaktiviteter... SÅNT är jobbigt! Allt som skall hållas reda på rent praktiskt räcker för att hålla mig fullt sysselsatt och att arbeta är inte att tänka på annat än möjligen i mycket begränsad omfattning.

Jag går mot förtida pension vid 45 och som jag ser det är det priset jag får betala för valet att ha barn. Både och är för mycket och jag har valt barnen. Nu visste jag för all del inte allt detta ens när det yngsta barnet föddes utan det var all turbulens yngste sonen orsakade som fick dem att vilja utreda mig först.

Jag vill också säga att på senare tid har jag fått en hel del hjälp från kommunen. Detta har jag bett om i flera år men förgäves, nu med min egen diagnos och sedan även hans och nu ev ytterligare ett barn har de äntligen fattat att det inte bara är jag som är lat utan att vi faktiskt har skäl utöver det vanliga att behöva hjälp.

Jag har avlastningsfamiljer till barnen, hjälp i hemmet 14 timmar per vecka och skall nu även få avlösning en kväll varannan vecka för att någon gång kunna göra något ensam en kväll och en extra vuxen med oss en halvdag varannan helg då jag har alla tre barnen hemma samtidigt (det är svårt att orka göra något med barnen som ensam vuxen eftersom lilleman i princip kräver en vuxens uppmärksamhet och stöttning hela tiden om vi skall göra något vi inte brukar göra).

Men jag kan inte ens föreställa mig livet utan barn och visst är det av egoistiska skäl jag valde att skaffa barn - vad skulle det annars vara? Omsorg om befolkningsutvecklingen i glesbygden?

tahlia skrev:Om Asperger inte är ett handikapp, hur kommer det sig att väldigt många bara på det här forumet, är sjukpensionerade? Om vi inte var handikappade kunde vi ju gå ut och jobba som alla andra. Jag vet inte hur det är med andra, men jag önskar inte mina barn att leva på sjukbidrag hela livet och ligga på normen för socialbidrag. Man får säga vad man vill, men det är inte inget liv. Tro mig, jag befinner mig där.

Att påstå att Asperger INTE är ett handikapp är att göra som sturtsen, stoppa huvudet i sanden. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker intala sig att man inte är handikappad så är man det likt förbannat. Annars skulle vi väl inte ha dessa problem som vi dryftar här i forumet till exempel?

Du frågade om min depression. Jag vet inte riktigt om jag förstod frågan, men såhär har det varit.
2001 störtdök jag och minns knappt något av påföljande år. 2006 började det klarna lite, men jag halkade tillbaka igen. Idag äter jag ingen som helst medicin och är mer eller mindre fri från min depression. Min AS diagnos har jag varit medveten om i ca 4-5 månader.
Om du nu skall ha mig att säga att depressionen släppte när jag fick diagnosen så kan jag säga att det gjorde den. Dock inte helt. Jag halkar dit ordentligt till och från, men numer kan jag ta mig upp utan medicin.

Däremot kan jag ju nämna att min dotter, som har AS, har varit medveten om sitt handikapp så länge hon kan minnas, helt enkelt för att jag har funnits där och försökt hjälpa henne att förstå att alla inte fungerar som hon, att alla inte tänker som hon och hur världen fungerar. Hon har ändå depressionssymptom. Hon kan gå ner sig ordentligt till och från, och detta vid 10 års ålder. Jag bävar för hur hennes framtid kommer att se ut och jag mår illa över mig själv dagligen för att jag fört över detta helvete till henne.

AS är ett funktionshinder. Det är först när omgivningen inte samspelar som det blir ett handikapp. Det låter kanske som en klyscha, men tekniska hjälpmedel har hjälpt andra funktionshindrade (rullstolsbundna, döva, blinda). För AS är det främst förståelse som behövs. Jag vill vara optimist och tro att det kommer att finnas större förståelse i framtiden. Att man ser vilka arbetsuppgifter som passar för dem med AS.

Jag var ju mobbad som barn och kom ofta hem gråtande. Min mamma berättade senare att hon alltid var rädd på eftermiddagen att jag skulle göra det. Mina föräldrar kunde inte göra något åt mobbningen. Som vuxen var jag rädd att mitt barn också skulle bli mobbat men funderade i förväg hur jag skulle agera. Tala med rektorn och Skolverket, hota med tidningarna, flytta henne till en annan skola, i värsta fall hålla henne hemma. Tack och lov blev hon inte mobbad (däremot som alla andra retad ibland) och hon fick vänner. Men så har hon inte AS heller.

Om hon fått AS och vantrivts i skolan skulle jag försökt få henne gå i en AS-klass. Har din dotter fått träffa några andra barn med AS? Det gör alltid ont att inte vara som "alla andra" men kanske lindrar det om man träffar fler som liknar en själv.

tahlia skrev:Som jag ser det har man inget register alls av tillgångar pga AS. Ni snackar er varm om detaljer. Jag ser inga fördelar med att hänga upp sig på detaljer. När är det då meningen att man skall slappna av och njuta?

Detaljrikedomen har massor av fördelar bara att öppna ögonen och titta.
När NT ser att helheten skadas och blir förstörd så behöver de en AS för att räkna ut vad som är fel.

Tex när det sköljer upp massor av döda fiskar på stranden så kan en insatt AS mycket snabbt på några få sekunder lämna en preliminär rapport om felorsaken. Medan NT bara ser "äklig strand".
Ändrat utseende på fisken och få arter vittnar om sjukdomar.
Felfria och flera arter vittnar om kemiska gifter.

Vanliga butiker kan höja sin försäljning 10-20% om varorna frontas rätt. Förmågan att snabbt via ett ögonkast se vilka varor som behöver justeras för att höja kundens köplust. Kräver detaljseende.

Tillverkningsindustrin kan många ggr jaga hundradels millimeter på en liten järnbit för att den skall passa längre fram i tillverkningsprocessen. Här ser vi detaljfokuserade vart de möjligheter som finns att minska toleranser och därmed tider/kostnader.

ufo skrev:

tahlia skrev:Som jag ser det har man inget register alls av tillgångar pga AS. Ni snackar er varm om detaljer. Jag ser inga fördelar med att hänga upp sig på detaljer. När är det då meningen att man skall slappna av och njuta?

Detaljrikedomen har massor av fördelar bara att öppna ögonen och titta.
När NT ser att helheten skadas och blir förstörd så behöver de en AS för att räkna ut vad som är fel.

Tex när det sköljer upp massor av döda fiskar på stranden så kan en insatt AS mycket snabbt på några få sekunder lämna en preliminär rapport om felorsaken. Medan NT bara ser "äklig strand".
Ändrat utseende på fisken och få arter vittnar om sjukdomar.
Felfria och flera arter vittnar om kemiska gifter.

Vanliga butiker kan höja sin försäljning 10-20% om varorna frontas rätt. Förmågan att snabbt via ett ögonkast se vilka varor som behöver justeras för att höja kundens köplust. Kräver detaljseende.

Tillverkningsindustrin kan många ggr jaga hundradels millimeter på en liten järnbit för att den skall passa längre fram i tillverkningsprocessen. Här ser vi detaljfokuserade vart de möjligheter som finns att minska toleranser och därmed tider/kostnader.

Tja, nu är ju största anledningen till att jag inte ser något positivt i detaljrikedom för att jag själv inte lägger detaljer av den arten på minnet. Jag lägger inte ens märke till dem. De detaljer jag lägger märke till är tonskiftningar i tal, en ändrad kroppshållning, saker människor säger utan att säga det. Jag lägger märke till hurdan de är klädda och vad det kan tyda på, hur trött/pigg de ser ut, om de tycks sjukliga på något sätt eller må dåligt på annat sätt. Jag lägger märke till detaljer som vart allt är placerat i ett hem och memorerar det direkt. För mig leder det bara till stress, och fick jag som jag ville skulle jag släppa alla detaljer.

Detaljsinne när det gäller något användbart har jag inte.

tahlia skrev:Tja, nu är ju största anledningen till att jag inte ser något positivt i detaljrikedom för att jag själv inte lägger detaljer av den arten på minnet. Jag lägger inte ens märke till dem. De detaljer jag lägger märke till är tonskiftningar i tal, en ändrad kroppshållning, saker människor säger utan att säga det. Jag lägger märke till hurdan de är klädda och vad det kan tyda på, hur trött/pigg de ser ut, om de tycks sjukliga på något sätt eller må dåligt på annat sätt. Jag lägger märke till detaljer som vart allt är placerat i ett hem och memorerar det direkt. För mig leder det bara till stress, och fick jag som jag ville skulle jag släppa alla detaljer.

Detaljsinne när det gäller något användbart har jag inte.

Butiksföreståndare skulle nog passa dig perfekt.
Du skulle då se till att alla anställda håller en pråper klädsel och påpeka med ett bessewisersätt när de behandlar kunderna oproffsigt.
Du skulle med ett ögonkast ut i butiken kunna avgöra om varorna är frontade så som du vill.
Vilka detaljer i butiken minskar/ökar försäljningen? Vart skall den där ljudanläggningen placeras ur försäljningssynpunkt? Vilka varor skall ligga brevid varrandra.

Har själv jobbat inom butik och det florerar så många betydelsefulla detaljer att jag stormtrivdes när jag fick nörda in mig i dem. Det var kundkontakterna som blev mitt fall där.

Ska väll inte yttra mej här eftersom jag inte fått diagnos ännu.
Jag får heltenkelt försöka lyssna o lära av er.

Det kan ju bara var och en bestämma. Men tänk om du inte hade fått diagnosen, hade du skaffat barn då? Du är ju samma person före och efter...som ufo säger att skaffa barn är egoistiskt oavsett AS eller NT och jag ser inte aspergers som vare sig sjudom eller handikapp. Det kan vara det men om det blir det beror mer på omgivningens inställning än på dig som person. Det är iaf min uppfattning.

Men som alla andra måste man tänka igenom vad man vill själv. Jag vet inte om det är bättre att göra som jag, skaffa barn i unga år innan man är mogen för ansvaret. Jag är inte säker på att det har varit rätt för mina barn, de hade antagligen fått en bättre mamma om jag hade väntat några år.

Problem finns hos alla, du kan få cancer, det fick min syster när hon var gravid. Hon födde barnen ändå men var inte mycket till mamma åt dem deras första två år eftersom hon gick på cellgifter och strålning.

Matulda skrev:Det kan ju bara var och en bestämma. Men tänk om du inte hade fått diagnosen, hade du skaffat barn då? Du är ju samma person före och efter...som ufo säger att skaffa barn är egoistiskt oavsett AS eller NT och jag ser inte aspergers som vare sig sjudom eller handikapp. Det kan vara det men om det blir det beror mer på omgivningens inställning än på dig som person. Det är iaf min uppfattning.

Även om jag inte hade fått diagnosen så hade jag ramlat ned i depressionen. Och hade jag ramlat ned i depressionen FÖRE jag fick mina barn, så hade jag inte skaffat några. Depressionen stal sex år av mitt liv, och hade jag inte fått diagnosen hade den antagligen stulit alla kvarvarande år också.

AS är ingen sjukdom, så det skall man aldrig se det som. Att det är ett handikapp för mig har inget med omgivningen att göra. Faktum är att pga min AS så klarar jag inte ett jobb. Faktum är att pga min AS så ser jag till att inte behöva ha mer med andra människor att göra än jag absolut måste, och att inte klara av att gå på affären vissa dagar ÄR ett handikapp. Att inte svara i telefonen när man inte känner igen ett nummer, eller öppna dörren när man inte känner igen den som står utanför (ibland även när man känner igen dem) för att man inte orkar med, ÄR ett handikapp, oavsett om omgivningen ser det som sådant eller inte.

Jag är inte heller samma person före diagnosen som jag är nu. Detta beror på depressionen jag gick igenom. NT-liv före, super aspig efteråt.

Det kanske är så att AS-föräldrar inte kan vara föräldrar på exakt samma sätt som NT-föräldrar. Men då får man väl vara förälder på etrt litet annorlunda sätt. Och varför skulle det vara sämre för barnen. Det kanske blir bättre för barnen. Men eftersom det blir en massa extra "livspussel" med barn blir det nog litet jobbigare för AS-föräldrar. Och det litet extra kan man ta eller intet ta. Det är upp till en själv. Och vad man än beslutar sig för så det OK.

Jag har förtidspension och är ensamstående mamma till en liten bebis. Visst kan man klara sig på pension. Man får snåla där det går och prioritera när det är nödvändigt. Second hand är t ex bra. Man kan nog leva mycket billigare än man tror.

Ser man det positivt så kommer jag aldrig behöva lämna min dotter på dagis hela dagarna för att själv stressa till och från jobbet. Istället kan jag ge henne all tid och vi får vara tillsammans.

DC
Nu beror det ju lite på vad man får i pension också. Jag ligger så lågt så att även med pension och bostadsbidraget så hamnar jag under existensminimum.

Vem som helst kan må dåligt ibland. Oavsett diagnos eller ingen diagnos.

Det sker saker i våra liv som vi inte styr över. Nära och kära dör, vi skiljs, träffar kanske ny partner, förlorar jobbet, flyttar etc.

Vi kan bara göra det allra bästa och hoppas att det räcker för våra barn.

Har man en diagnos kan det hända att man rent av blir en mer eftertänksam och reflekterande förälder just för att man inte vill att barnet ska lida för ens egna små tillkortakommanden.

Utan diagnos där man räknar sig till "NT" kan det hända att man bara tar för givet att det man gör mot barnen är det rätta. Vilket det säkert kan vara också.

Man kan vända upp och ner och ut och in på det mesta men vi kan som sagt bara göra vårt allra bästa. Och jag tror det duger alldeles fint.

Slog ihop två trådar om samma frågeställning.
Hej,

Vad tror ni om att skaffa barn när man har Asperger? Stor risk att barnen drabbas? Är ju en klar ärftlig komponent...

Har samhället nån synpunkt på att någon med diagnostiserad Asperger skaffar barn eller ses det inte som något hinder? Är det så att ens psykiater avråder från barn?

Är det etiskt tycker ni att skaffa barn om man har Asperger?

Vad tycker du själv?

Vi måste föröka oss som bara attan så fort vi får chansen, så att vi en dag kan bli majoritet och få en bättre värld.

Jag är väldigt tveksam till att skaffa barn eftersom min AS gör att jag knappt klarar av att ta hand om mig själv och min hund med allt vad gäller städning, renlighet motion, mat etc etc, men har man inte just de problemen så ser jag inga hinder till att skaffa barn. Det är upp till var och en vad de tycker är rätt eller orätt enligt min mening.

Barn skriker när dom är hungriga har jag hört.

Moderator:

Flyttar tråden till Föräldraforum, där den hör hemma. Den som inte är registrerad för att skriva här kontaktar JOR och ber om det så fixar han det.

t-joho skrev:Hej,

Vad tror ni om att skaffa barn när man har Asperger? Stor risk att barnen drabbas? Är ju en klar ärftlig komponent...

Har samhället nån synpunkt på att någon med diagnostiserad Asperger skaffar barn eller ses det inte som något hinder? Är det så att ens psykiater avråder från barn?

Är det etiskt tycker ni att skaffa barn om man har Asperger?

På det sista svarar jag Är det etiskt att skaffa barn (gillar inte termen, barn FÅR man, som en gåva) om man är dum/elak/snål/blind/döv eller ful? OBS, menar inte att jämställa att vara elak med att ha nån form av handikapp, bara att peka på att tycka att folk inte ska ha barn- om de tror sig klara det- för att de har svårt med somligt men också lättare med annat ger mig rasrenhetsvibbar.

Själv tror jag att jag fått de barn jag har för att de behövde en mamma som kunde förstå sig på dem, alltså fick just jag bokstavsberikade småaspisar. Det finns plats för och behov av alla sorters människor, även om många inte inser att det är så.

Vad tror ni om att skaffa barn när man har Asperger? Stor risk att barnen drabbas? Är ju en klar ärftlig komponent...

Jag tror på ärftlighet. Men det spelar ingen roll VAD man har. Skulle alla som har någon form av ärftlig "defekt" (kommer inte på något bättre ord just nu men det är inte ett bra val) låta bli att skaffa barn skulle det inte finnas många barn här i världen.

Har samhället nån synpunkt på att någon med diagnostiserad Asperger skaffar barn eller ses det inte som något hinder? Är det så att ens psykiater avråder från barn?

Det här tror jag beror på var man bor och vilken läkare man har. Här finns mycket att jobba på med information till anvariga handläggare och läkare (och det gäller inte bara asperger).

Är det etiskt tycker ni att skaffa barn om man har Asperger?

Se Alfapetsmammas svar, håller med helt och fullt!

alfapetsmamma skrev:att tycka att folk inte ska ha barn- om de tror sig klara det- för att de har svårt med somligt men också lättare med annat ger mig rasrenhetsvibbar.

Mycket vist!
Jag har själv mycket stora aversioner mot alla som inte ska ha barn för att "de kan ju drabbas av AS" - detta tänk är för mej helt förkastligt och för bara tankarna till en egen slutgiltig lösning, fast den här gången inte från de styrande i samhället utan från gräsrötterna! Det är imho oetiskt, farligt och otroligt självföraktande att förvägra liv bara för att de kan få gåvor som andra inte har!
Naturligtvis får de svårigheter som inte andra barn har, men då tycker jag din nedanstående paragraf är den som behövs!

alfapetsmamma skrev:Själv tror jag att jag fått de barn jag har för att de behövde en mamma som kunde förstå sig på dem, alltså fick just jag bokstavsberikade småaspisar. Det finns plats för och behov av alla sorters människor, även om många inte inser att det är så.

Återigen mycket vist!

alfapetsmamma skrev:småaspisar

Jag blev kär i ordet så fort jag såg det. Är det en egen uppfinning?

Svår fråga. Jag vet inte riktigt vad jag tycker än. Kan bero på att jag självdiagnostiserade mig för några månader sedan och alltså haft så lång tid på mig att tänka...

Att alla personer, oavsett psykiska eller andra problem, bör skaffa barn och kan bli bra föräldrar håller jag dock inte med om, sorry. Det är möjligt att ni på forumet har en annan åsikt i frågan än gemene man eftersom ni själva är drabbade. Om det istället hade gällt t.ex. utvecklingsstörning av gravare art är det mycket få i samhället i övrigt som tycker det är önskvärt att dessa skaffar barn.

Någon som är så drabbad av sin Asperger att hon inte kan sköta sin hygien, inte ha ett arbete eller skaffa vänner tycker jag absolut inte bör skaffa barn. I lindrigare fall, såsom jag själv, vet jag inte var jag står i frågan. Jag har alltid velat ha barn, men nu känner jag mig tveksam. Jag vill inte att mina barn drabbas av AS och tvivlar på att jag skulle kunna bli en bra far. Om man inte ens klarar av att skaffa och behålla vänner, är man då rätt person för att uppfostra barn?

Vet någon vad det är för risk för att få ett barn med AS om en av föräldrarna har det men det andra är helt normal (i alla fall i det hänseendet)?

Godtyckliga bedömningar med oändlig variation.
Det är stor skillnad mellan olika kommuner hur man bedömer föräldrars förmåga då man har AS. Vissa kommuner bryr sig inte alls. Kanske helt enkelt för att de omöjligt kan känna till alla med diagnoser så länge det handlar om personer som klarar sig själv.

Andra kommuner utgår från att alla med funktionshinder är olämpliga som föräldrar. Vissa kommuner omhändertar barn utan närmare utredning. Andra kommuner gör noggranna utredningar som ibland kan resultera i ett omhändertagande men även i att föräldrarna "godkänns".

För den delen så finns det så vitt jag vet inga register över personers funktionshinder så de som lever ett liv där man inte är känd inom psykiatrin eller kommunens omsorgsverksamhet kan troligen bilda familj utan inblandning. Iaf så länge allt fungerar och ingen ser sig nödd att anmäla eventuella brister.