Okej, den här frågan dyker väl upp här med jämna mellanrum,
så jag antar att folk är rätt trötta på den...
Kort sagt:
Har jag verkligen asperger?


Jag fick diagnosen för ganska precis ett år sen.
Men jag vacklar fortfarande mellan att känna mig überfejk,
och att känna mig lite avlägset hemma i diagnosen.


Jag är verkligen inget typiskt exempel på AS.

* Exempelvis har jag aldrig haft några bekymmer
med sinnesintryck, snarare är jag rätt okänslig för ljud, ljus mm.

* Har aldrig varit mobbad eller konkret utanför, har inga
direkta exempel på sociala situationer där jag gjort stora
misstag eller betett mig klumpigt.

* Jag har inga specialintressen och var halvdålig i skolan
(lärde mig läsa ovanligt tidigt, men så fort skolan började
försvann mitt försprång, har alltid hatat läxor och skolarbete).

* Har alltid haft lätt att bli omtyckt av nästan alla, har
många vänner.

* Tycker att jag har mängder med empati, och tänker
mig alltid in i alla andras situationer (försöker alltid förstå
elaka människor istället för att bara hata dem).

* Även om jag kan intressera mig väldigt, speciellt på
senare år (jag är 22) för vissa saker, har jag aldrig tålamod
för någonting. Hur spännande jag än tycker det är med tex
biologi tar det alltid stopp så fort det blir lite avancerat.
Jag blir helt stressad så fort jag inte klarar saker på en gång.


När jag sökte hjälp trodde jag stenhårt på ADHD (med tanke
på hur svårt jag hade för skolan och mitt usla tålamod), men
minst tre proffs sa emot mig så det blev asperger istället.
Vilket fortfarande känns lite konstigt, fast ibland känns det bra
- det ger mig liksom rätt att känna mig annorlunda.
De menar att jag med mitt väldiga filosofiska tänkande platsar
som aspergare, trots att det är så mycket som inte stämmer.
Speciellt det att jag aldrig haft perceptionsproblem gör mig
konfunderad. Hon som satte min diagnos menade att min
barndom, då jag var mycket inåtvänd och helst var själv,
betyder mycket för diagnosen.


Jag vet inte. Jag vill inte vara en fejkaspergare.
Ska det vara så ska det vara liksom.
Vad tror ni? Jag hatar att låtsas och köper inte enkla förklaringar.
Jag vill vara 100% säker.

Jag har också känt sådär! Nu har jag visserligen ADHD och AS, men förut hade jag "bara" AS-diagnos. Dock har jag förstått mig själv bättre nu på senare år och "ser" fler symptom på AS hos mig själv - sånt jag inte sett förut. Sen fanns det en massa bitar som jag själv såg som inte passade i endast AS-delen, och nu har jag fått en diagnos ADHD.

Jag kan också vara överempatisk och är väldigt inställd på att förstå och vara trevlig när jag träffar folk.

Orkar inte vara utförlig, för precis som du gissar kommer den här frågan upp hela tiden här. Dessutom kan man ju inte säga något pålitligt över nätet. Men i korthet och med den stora reservationen: Det du beskriver verkar för mig helt konsistent med asperger*, och också med en släng av ADHD (tålamodet); det finns en möjlighet att dina diagnostiker inte var pålästa och/eller hade missförstått en del av tecknen och kriterierna på asperger - även det droppar här in vittnesmål om hela tiden.

------------------------
*Det är inte så att man måste vara överkänslig för sinnesintryck, ha ont om känslor eller "empati" osv. - det kan snarare beskrivas som problem med reglering, kontroll, inre balans, sammanhang eller kommunikation, varför man också bland mycket annat kan vara sensoriskt underkänslig, överkänslomässig och över"empatisk". Inte heller är utpräglade specialintressen ett krav. Särskilt kvinnor lär ofta sakna sådana, men för inte länge sedan ansågs det ju knappt finnas några kvinnliga aspergare heller. Den stress- eller kravkänslighet du beskriver är typisk för många av oss, överhuvudtaget är en konstitutionell skörhet vanlig (varför man också bör akta sig för att forcera eller göra våld på sig själv - det kan straffa sig i livslång utbrändhet - utan hellre då lirka, försöka söka kreativt, rikta in sig på det som känns roligt och motiverande och lyhört undvika det som känns tvärtom).

Jaha. Där blev jag halvutförlig iallafall...

Tusen tack.
Konstigt nog - när jag skrev detta inlägg kom jag främst på saker som faktiskt pekar på att jag skulle ha As. Som tex alla sociala problem jag har som inte märks (jag hör aldrig av mig till folk och fattar knappt, fast jag blivit tillsagd tusen gånger, att jag borde göra det eller hur jag ska gå till väga).
Även om jag anar att alla inte är typiska autister med glasklara symptom, så hjälper det att höra andra berätta. Folk som liksom jag själv passar in på det mer abstrakta, men faller ur i det klassiska konkreta.

Borde jag försöka få en adhd-diagnos också? Alla verkade ju så övertygade om att så inte var fallet när jag förde ämnet på tal.

Sen är det så att jag skulle vilja komma ut. Inför vänner och så. Om inte annat så som en ursäkt för att jag inte till 100% kan spela med hela känsloregistret och så... Men jag tycker det är svårt att berätta att jag har en diagnos som jag själv tvivlar på, och utan att kunna påvisa något jättekonkret så att folk verkligen säger "aah, jamen det förklarar ju saken".
Jag är livrädd för att få kritik.

locomotiv skrev:saker som faktiskt pekar på att jag skulle ha As. Som tex alla sociala problem jag har som inte märks (jag hör aldrig av mig till folk och fattar knappt, fast jag blivit tillsagd tusen gånger, att jag borde göra det eller hur jag ska gå till väga).

Här har du ju ett klassiskt konkret aspergertecken: social rådlöshet plus inlärd kompensation eller inlärt döljande (som förmodligen tar på krafterna?).

För min del känner jag igen mig i både det och mycket annat av det du beskriver - inte minst just det som är "otypiskt" enligt den föråldrade men ännu vanliga synen.

Gå ur garderoben - inte vet jag hur det ser ut i ditt fall, men rent allmänt kan man väl också ta det lugnt och vänta in sig själv med det? Alla tar inte sådant väl, och har man väl en gång utsatt sig kan man inte göra det ogjort igen. Det viktigaste måste ändå vara att de man har omkring sig (vill eller måste ha) accepterar de personlighetsdrag man har; det kan för vissa människor gå lättare om de har en diagnos att hänga upp dem på, men för andra vara tvärtom att de då bara ser en som "sjuk" och "oberäknelig" och inte klarar annat än att vara rädda.

ADHD-diagnos eller inte - den springande punkten (liksom för aspergerdiagnos) bör väl vara om man själv (som fullt omdömesgill) tror man kan ha mer nytta än skada av den eller tvärtom. Kolla runt och gör dig en bild av om du alls tror du kan ha det, vad diagnosen innebär, känn efter. Här finns ett forum du kan kolla runt och fråga på som du gör här.