Hoppas ingen tar illa upp att jag skriver en fråga här, trots att jag har behandlat ämnet under "vårdtrådarna".

Ska nu under sommaren avsluta mitt specialarbete som handlar
om ATT (Animal Assisted Therapy) och AS. Har grävt i alla medier
som tänkas kan. Har bl.a. läst boken:
Animal-Assisted Interventions for Individuals with Autism

Där återkommer ett problem: små barn med autism/AS rymmer
mycket när de är små. Många familjer har fått hjälp genom att
barnet håller i hunden (utbildad) och de vågar på så sätt gå ut i köpcentrum odyl.
Många säger också att när hunden bär ett tjänstetäcke och
barnet får ett utbrott ute bland främmande människor, så känns
det lättare för att omgivningen förstår att det inte handlar om
ett icke uppfostrat barn... Ska inte återge en hel bok här. Vill
gärna ta del av era erfarenheter och ni får gärna skriva direkt till
mig om ni inte vill skriva in på forumet. Känner ni igen er i
beskrivningen ovan och finns det andra saker som ni skulle prio-
ritera när det gäller att hjälpa barn med AS?

Ni får gärna skriva om ert barn är en pojke eller flicka.
Mycket visar på att flickor ofta missas när det gäller AS.
Skulle därför vilja veta i vilken ålder barnet fick diagnos.
Naturligtvis återger jag inga som helst namn eller alias i
mitt arbete. Har redan redovisat mitt arbete muntligt för
två olika klasser och ska göra det en tredje gång efter
sommaren. Ni som är intresserade av terapihundsutbild-
ningar kan läsa på hundsteg.se och hundenshus.se

I klass 2 på Hundstegs utbildning fanns en psykolog-
student som var två veckor från examen. Även hon
bekräftade det jag har fått veta under mitt arbete:
psykologistudier i Norden tar inte upp ATT över huvud-
taget. Därför är det bara psykologer med eget intresse
i ämnet som ens försöker göra något på egen hand.
Ni kan också läsa om den enda svenska studien som
gjorts. Den kallas för DATTEN och går att nå bl.a via
Manimalis hemsida. Den visade att flickor med AS som
redan hade avbrutit skolgång, återupptog skolan som
ett resultat av den här studienverksamheten. Och då
användes inte utbildade hundar, utan hundarna var
flickornas egna husdjur.

Moderator: Förtydligade rubriken.

Tja, kanske inte så konstigt eftersom många aspergare gillar att umgås med djur mer än med människor? För barn kanske det handlar om någon man kan förstå sig på när neurotyper ter sig fullständigt obegripliga?

Så, jo, jag tror nog på att det kan vara en fördel att låta barn med AS ha djur om de vill. Något "bota AS" perspektiv vill jag nog inte lägga in i detta.

Hums... det där med hunden att hålla i är nog inte så dumt, och jag förstår om en hjälphund kan kännas skönt att ha med om/när barnet får t.ex ett vredesutbrott. Jag har själv många gånger önskat att min AS syntes på utsidan också - det skulle ha underlättat många gånger.
Har personligen ingen erfarenhet av barn som rymmer dock. Min flicka har varit precis tvärt om - fattat tag i handen och absolut inte släppt. Släppte man henne en stund höll hon sig alltid alldeles i närheten.

Jo, flickor har missats. Jag vill gärna tro att det ser bättre och bättre ut på den fronten dock allt eftersom kunskapen ökar. Min flicka var 10 när hon fick sin diagnos. Att hon utreddes var dock på min begäran och misstanke om AS efter att jag själv precis fått diagnosen.

tahlia skrev:Har personligen ingen erfarenhet av barn som rymmer dock. Min flicka har varit precis tvärt om - fattat tag i handen och absolut inte släppt. Släppte man henne en stund höll hon sig alltid alldeles i närheten.

Samma här.

tahlia skrev:Jo, flickor har missats. Jag vill gärna tro att det ser bättre och bättre ut på den fronten dock allt eftersom kunskapen ökar. Min flicka var 10 när hon fick sin diagnos. Att hon utreddes var dock på min begäran och misstanke om AS efter att jag själv precis fått diagnosen.

Vår dotter fick oxå sin diagnos i den åldern. Hon hade inte fått den utan en privat utredning eftersom ingen ville utreda.

Jag rymde när jag var 4 år! En flicka sa att Tomten bodde i Trollhättan. Jag trodde henne, givetvis, naiv har jag varit från start. Så vi knallade iväg ett par mil innan polisen fick tag på oss.

Tänk, tagen av polisen redan vid 4 års ålder!

Där återkommer ett problem: små barn med autism/AS rymmer

Rymmer ? Jag kan tänka mig flertal olika scenarior vart det kunde bli rubricerat som rymmning, hellre än vad det annars skulle kunna vara ett fall av. För ibland kan man nämligen inte varken lita på ett barns mindre ordförådd, liksom hur det tycks se ut som.

Debbido:
[youtube]Tänk, tagen av polisen redan vid 4 års ålder! [/youtube]

Respekt *ali-g knuckletag*

En jag känner ville gå till pappa och visste att pappa brukade vara vid båten i hamnen så denne gick iväg till hamnen också runt 4 års åldern tror jag.
Pappa var inte vid båten så hon gick tillbaka till dagmamman istället.
Det blev nog lite uppståndelse men minns inte allt ikring det hela.

Min grabb (idag 11) har aldrig varit någon rymmare, tvärt om, alltid haft oss föräldrar under noggrann uppsikt.

När han var liten, långt innan diagnosen, i tre årsåldern, fick han utbrott och jag misstänkte svagt att det rörde sig inom autismspektrat. Han hade några gossedjur som han var otroligt fäst vid, de var med överallt. Jag började leka med ett av gossedjuren och "prata genom" djuret. Djuret förstod och tog alltid pojken i försvar. Jag kunde sticka in som mamma och ge mammiga förnuftiga kommentarer, det gjorde aldrig djuret jag "spelade".

Jag hade sett ett tv-program där vuxna autistiska människor plötsligt kunde kommunicera genom riktiga hundar.

I gossedjurssamtalen kunde min pojke plötsligt börja svara och berätta varför han var så ledsen/arg/förtvivlad. Det här höll vi på med i många år. Så sent som något år sedan var han väldigt, väldigt upprörd över något och satt hemma i hallen och skrek och bankade. Jag kom fram till honom och då ropade han "Hämta djuren". Sedan kunde vi samtala om vad som var så ledsamt.

Både utredarna och i skolan har han fått beröm för att han kan uttrycka känslor väl när det gäller. Jag tror det beror på vår gossedjurskommunikation.

Idag har han en sköldpadda, den är han otroligt fäst vid och tar hand om på alla möjliga vis. Den har förvändlats till en knäsköldpadda och sitter stilla i hans knä och blir kliad på halsen när han tittar på TV. Sköldis är mycket viktig för sonen, både när sonen är ledsen eller glad eller bara som sällskap när han känner sig lite ensam.

Djur är bra för barn om barnen har intresse (föräldrarnas intresse för djuren hjälper till)!!!!!